Jag har aldrig varit på massage – förrän nu, that is. Inte för att jag har undvikit det, men så fort folk med massagehänder har börjat klämma på mina onda ställen (höger skuldra spökar lite), skriker jag och grimaserar som om det är Monica i ”Vänner” som är på mig. Och hur ska en massör kunna hjälpa mig, jag som har så ont i knäna?
Men nu lät det så här från en basketcoach:
– Du måste åka till Svennes massage i Norrköping. Han har specialspecialmassage. Han flyttar på senor och muskler så att de hamnar rätt! Han har gjort underverk med min fru! Du kommer att skutta som en hind på grönbete innan du fattar vad som hänt! DET GÖR JÄTTEONT!
– Fast det är kanske inte felplacerade senor som orsakar mitt knäkrask och meniskmackel?
– Men han masserar som ingen annan!
– Määäh.
Då kom Tjugofemåringen, som idag får heta Ida.
– Mamma. Jag vill åka till den där massagen.
– Vabah …? VAD KUL! DÅ ÅKER VI!
Så det gjorde vi. Eftersom det är fyra timmars bilkörning dit och hem, blev det en halvdagsutflykt med hamburgerätning och fnitter. Väl framme drog Ida snabbt av sig brallorna och skulle precis slänga sig på britsen när massören sa åt henne att ta av tröjan också.
DING-DING-DING!
VARNINGSKLOCKORNA SKALLRADE I HELA ÖSTERGÖTLAND!
DING-DING-DING!
– Eh …?
– Ja, jag masserar benen på fram- och baksidan och sedan rumpa, rygg och axlar.
– Jahaja. Okej.
Och så var det med det. Inte ett dugg konstigt. Massören grävde ner sina fingrar i vaderna så att det såg ut som om muskeln var en vetedeg. Det gjorde ont i hela mig fastän det var dottern som led.
– Gör det ont, Ida?
– Näe, inte speciellt.
Jaså. Hm. Okej.
Efter en halvtimmes Ida-knådande var det min tur. Massören drog i mina fötter, lade lårens framsida på baksidan och placerade vänstra sidan av ryggraden på högersidan. När han kom till högra skuldran sa han:
– Huh.
Jag försökte säga att när jag sitter vid skrivbord, gör det ont där. Men när jag skriver i sängen (”förtjänar mitt levebröd i sängen” sa jag), är det bättre. Det imponerade inte det minsta. Han svarade:
– Huh.
Och sedan klämde han ihjäl båda mina skulderblad. Det lät som om han poppade popcorn på en baskagge. Sedan lät det som om han lade glaskulor i en mortel och försökte krossa dem.
Så var det plötsligt färdigt. Massören beklagade sig.
– Jag fick inte ordning på dina knän. Knäskålen är nästan orörlig och fästet häääääär (han pekade på en illröd fläck som han hade försökt gnugga ända ner till Kina) går inte att få ordning på. Det händer väldigt sällan att jag misslyckas, men det gjorde jag idag.
Jag ryckte på axlarna. Äsch, ingen vet ju hur de ska få ordning på mina knän. Mina hälsenor hade fått sig en omgång också, så jag klev försiktigt ner på golvet – om de kanske skulle ha gått av. Ställde mig upp. Allt kändes lite mysigt och varmt. Jag började klä på mig, och när jag kom till andra jeansbenet tappade jag hakan.
– Kolla! Det är jättelätt att göra höga knäuppdragningar!!! Kolla!
Någonting någonstans hade alltså gjort mig vigare. Knäna känns precis som vanligt, men jag kan numera inte bara sätta på mig jeans som vanligt folk, utan även gå som de ju kan!
32 kommentarer
