Hoppa till innehåll

Etikett: föräldrar

Vad glömde dina föräldrar att lära dig?

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juni 2018 18:07

– Jag kan inte spela schack.
– Jag kan inte ringa okända människor utan att bli alldeles svettig.
– Jag kan inte ta betalt!

Djup symbolik.

Den där i replikerna ovan var jag, som skyllde mina tillkortakommanden på mina föräldrar. Jag skulle kunna lägga massa annat på listan, som att jag borde ha lärt mig

  • att stycka en älg
  • hur en bilmotor funkar
  • franska.

Men dessa brister rår inte mina föräldrar för: ingen av dem styckar älgar till vardags, ingen av dem förstår sig på bilar och min mamma frankofilen försökte faktiskt att lära mig franska, men jag ville bara inte. (För många fnuttar och ohörbara bokstäver tror jag att mitt problem var.)

Schackspelandet har jag skjutit upp; det var ju meningen att min schackspelande pappa skulle ha lärt mig denna ädla konst eftersom jag ju är mattebegåvad, och matte och schack passar som hand i vante. Slutligen borde de ha lärt mig hur man tar betalt eftersom de själva borde ha lärt sig att ta betalt, så det så. (Om någon nu tycker att jag är ologisk, är det alldeles korrekt.)

Telefontrubblets avhjälpande kunde ha sett ut så här. I rollerna: mina föräldrar och lilla Lotten, 11 år.

– Se nu här. Lugnt och fint. Ta luren i handen och ring faster Ulla.
– NEJ! Hjälp! Hjärtklappning!
– Då tar vi det i lugn och ro. Sätt fingret i petmojen på nollan.
– Inte faster Ulla! Tänk om hon svarar!
– Luuugn. Lugn nu.
– UHUUU!
– Släpp lure… släpp luren, Lotten!
– JAG VILL DÖÖÖÖ! Uhuuuuuuu!

KBT och andningsövningar hade säkert gjort mig till telefonvän.

Men vad coola de såg ut. Egentligen.

Nu frågar jag mina två äldsta barn vad vi glömde att lära dem!

Erik, 26 år:

”Ett ganska personligt svar. Min syn på tjejer var under min uppväxt: ”Om jag är en ädel, fjäskande liten ängel som placerar tjejer på en piedestal ovanpå en piedestal så kommer jag till sist förtjäna deras uppmärksamhet.” I verkligheten visar det sig att tjejer faktist är människor. Tonåriga jag hade behövt analysera sångtexten ”Girls Just Wanna Have Fun”.

Ida, snart 24 år:

– Hur man tapetserar, målar och gör något med verktyg.
– Hur man lagar sina byxor.
– Hur man betalar en räkning.
– Hur man felsöker en dator.
– Att mens (kan) gör(a) fett ont.
– Att Hollywood-struten från glassbilen INTE INNEHÅLLER NÅN JÄVLA ALKOHOL!

Ooops. Mittåt. Jag syr och snickrar hellre själv, ser på räkningar och trasiga datorer ungefär som på bilmotorer och har ju blott ont i knäna. Och glassen …

Jag var trött på att aldrig hinna äta min favoritglass och hittade en dag på att det ju var fullt med alkohol i den. Barnen som skydde (skyr) alkhohol som pesten, ville inte ens lukta på glöggen glassen, så jag tyckte att det var ett synnerligen lyckat drag.

Tills sanningen uppenbarade sig förstås. Föräldrar bör tala sanning.

Dagens fråga är alltså: vad glömde dina föräldrar att lära dig?

Share
42 kommentarer

Oss generationer emellan

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2007 09:50

Femtonåringen här i huset har blivit stor och börjat i gymnasiet i en annan stad. När han pratar undrar jag om vi har fått besök eftersom hans röst känns främmande. Men än så länge är han varken så himla lång eller skäggig. Han är i storlek mittemellan mig och min djefla man.

Så nu delar vi garderob, vi tre.

Kalsongerna får de har för sig själva; jag tycker de är så påsiga framtill. Men jeans, t-shirtar, strumpor, gympaskor (stl 40, 41 och 42) och hoodisar (ergo munkjackor) är vår dagliga uniform, så giv oss idag era minnen:

  • Hur var era föräldrar klädda?
  • Hur var era far- och morföräldrar klädda?
  • Hur är ni klädda idag? (Ni får tillåtelse att skriva ”dagens outfit”.)

Och hur påverkar det livet om man helt obekymrat vandrar på livets stig i mammas kläder (och mamma rentav uppmuntrar det eftersom grabben klär sig hur snyggt och coolt som helst)? Bör den djefla mannen ta på sig skjortor och slacks och jag blusar och gabardinbyxor för att vi ska kunna förstärka vår föräldraroll? Ska vi ha chicken race och se vem som bangar först?

Mina föräldrar var ju även de påklädda när de var yngre.

Pappa i 20-årsåldern. (Jag letar efter en lika gammal bild på mamma.)
Broder Jakob, mamma, Orangeluvan och pappa framför tv:n 1977. ”Soffan” är en säng med ryggkuddar. (Den ömtåliga finsoffan stod i vardagsrummet utan tv så den satt vi aldrig i.)

Mamma hade inte alltid förkläde som på bilden, men har det fortfarande så fort det lagas mat. Pappa hade runt denna tid ett par skor som han faktiskt hade sytt själv efter instruktioner som liknade dem för flygplansmodeller. Ser ni? De har ju samma kostym, mina föräldrar: manchesterbrallor, skjorta med snibbarna flärpande och en stickad tröja utanpå. Jahaja.

Kuriosa:
Gråsten-filten på Orangeluvan hänger idag i Broder Jakobs fönster. Bildbevis.

Share
33 kommentarer

Messerschmidt i kubik

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juni 2007 00:02

Jag kan stava.
Jag kan spela basket.
Jag kan till och med köra bil.

Men jag kan en sak till. Jag kan ingjuta mod och lugn i nyblivna föräldrar.

När man får sitt första barn är man (i alla fall i de flesta fall) ett koko. En airhead. En storögd, förvånad och (i alla fall i de flesta fall) fundersam förälder som faktiskt är rätt ovan vid situationen. Man förstår inte vad plus sju grader innebär för ytterkläder, man tror att barnvagnar ska slitas ur ens grepp, man läser inte bokstäverna i tidningen och man begriper inte att folk inte talar mer om bajs.

Visserligen födde jag vårt sista barn 2002 och vårt första redan 1992, men jag minns allt tydligt. Jag vet knappt när Karl XII föddes och har svårt att skilja på Iwojima och Okinawa, men känslan av ”men vad tusan han har ju fått mat alldeles nyss” minns jag med säkerhet. Visserligen minns jag lika säkert Ingemar Stenmarks 86 världscupsegrar och Björn Borgs ömmande magmuskel, men det tror jag har att göra med min selektiva hjärnförmåga.

Dessutom har jag sedan dess ett gäng olästa dagböcker där ”NAVELSTRÄNGEN!” har lika stor betydelse som ”faan, fortfarande 72,5 kg”.

När jag läser att Crrly nyss födde barn och att Isobel hade planerat att flytta samtidigt som hon krystade på BB, vill jag springa dit och säga kloka ord och hjälpa till med disken och ta över när galna släktingar har synpunkter på bröstvårtans eller den nyblivna faderns position. Förmodligen hade de lappat till mig och vrålat oförskämdheter och istället följt sin intuition, men … jag vill ändå vara där som en leende ängel. Eller sekreterare! Eller amma. (Har genomlidit i runda slängar 375 mjölkstockningar.) Eller städerska. Kocka? (Spaghetti med köttfärssås.)

Det finns en sak som man behöver som nybliven förstagångsförälder. Det är självförtroende och sömn. Nej, vänta det var ju två saker. Det finns två saker man behöver som nybliven förstagångsförälder, och det är lugn och ro samt glada tillrop. Nej, vänta det var ju tre saker till. Det finns framför allt en sak man inte behöver som nybliven förstagångsförälder, och det är dåligt samvete.

Dessutom måste jag än en gång berätta om vår deal. När vi bytte vår allra första mekoniumblöja den 11 mars 1992, sade min djefla man:

– I fortsättningen föder du alla våra barn medan jag byter alla blöjor, ok?

Helt ok. (Han visste då inte att det skulle bli fem.)

Mamma och pappa och jag. Visst ser de nyblivna förstagångsföräldrarna pigga och glada ut?
Share
37 kommentarer