Hoppa till innehåll

Etikett: flödesschema

Om jag fick bestämma skulle allt vara bättre

Jag har kommit på att jag borde få bestämma nästan allt. Japp, för då hade allt varit bättre. Diktatorfasoner liksom. Fast nästan allt som jag vill bestämma om handlar om hur snabbt och effektivt jag kan få i mig föda och dryck.

Det accentueras särskilt när jag köper hamburgare på Max. Först beställer man allt utom dryck direkt av stekaren, men drycken rabblar man per automatik ändå. Sedan kommer man till kassan där man – igen – talar om vad man nyss beställde. Om man som jag har rabblat en beställning till sju personer, kan misstag göras och missförstånd uppstå. Och salta tårar fällas i en redan salt hög med påmmfritt.

Igår skulle jag ha åkt i ett chartrat flygplan och landat i Milano klockan halv tolv för att njuta av en dag i Milanos synnerligen italienska miljö med allt som är så underbart och stärkande i Italien.

Italien.
Italien.

Istället satt jag på Örebro Airport som jag härmed känner som min egen bakficka. (Synnerligen dumt uttryck: jag har ingen aning om vad som försiggår i min bakficka.)

Örebro.
Örebro.

Men alla 172 resenärerna (företagsledare som sponsrar ÖSK) fann sig i situationen och gjorde det bästa av den. Puben på flygplatsen säkrade årsinkomsten under en dag och vi hann se hur Sverige inte tog brons i skidskytte-VM-stafetten.

När vi äntligen kom iväg med ett reservplan som förmodligen hittades på Maldiverna med tanke på hur lång tid det tog, skulle vi få mat och dryck. Och det på det absolut krångligaste sätt jag har varit med om eftersom pursrarna var två yrhättor till karlar som hade lite problem med simultanförmågan. Flygbolaget Air Sweden ska veta att de var lysande trevliga och fantastiskt tålmodiga med dessa 172 snackepellar som hade suttit och väntat i en betongbunker hela dagen. Men sicken röra!

– Oj, vinet tog slut.
– Oj, ger du mig en öl.
– Har du tre öl till mig?
– Muggarna är slut.
– Dom därborta fick inget.
– Lägg vattenflaskorna på golvet, de får inte plats i vagnen!
– Det röda är slut!
– Nej, det finns där borta.
– Nej, de är på din sida.
– Muggarna är slut igen!

När vi skulle landa i Milano fick vi veta att det inte fanns tid till kaffe- och teservering och att pursrarna (är det inte ett underbart ord?) tyvärr inte heller hann hämta in muggar och glas, så kunde vi vara snälla att fälla upp borden ändå och stoppa ner skräpet i stolsfickan framför oss?

Någonstans här låg en jättesmarrig bit Brie som jag åt upp 20 minuter innan lilla vinflaskan kom.
Någonstans här låg en jättesmarrig bit Brie som jag åt upp 20 minuter innan lilla vinflaskan kom.

När vi klockan halv elva anlände till Milano-restaurangen som hade väntat på 172 pigga och hungriga svenskar hela kvällen, var vi inte så lite mosiga. Femrättersmiddagen avslutades med espresso klockan 02, och jag kommer aldrig att vara hungrig igen.

Den här 18-åringen såg ut att vara ungefär 53 i slutet av kvällen.
Den här 18-åringen såg ut att vara ungefär 53 i slutet av kvällen.

Vi serverades av kanske tio–tolv servitörer med tydlig hierarki där bossen skällde på underhuggarna som i sin tur skällde på slavarna. Alla svettades de ymnigt och slog ut med armarna och ryckte på axlarna och grimaserade med fingrarna nästan inne i varandras ögon. Tre servitörer verkade ha som uppgift att räkna oss och antalet glas, medan tre andra fnuttifjutton gånger frågade om vi skulle ha ”beef” eller ”fish”.

Problemet var bara att beef och fish i de italienska munnarna uttalades nästan likadant.

– Tjiiiif?
– Shiiiish?
– Piiisch?
– Fiiiiff?
– Biiisch?

Men var jag på svenskt vis kritisk nu? Ville jag ställa mig upp och peka med hela handen och styra upp situationen? Nejdå: i Italien förlåter jag alla ickeexisterande flödesscheman och slöseri på resurser. Jag bara rycker på axlarna och tar en klunk vin. Det här var förresten fantastiskt:

Furius!
Furius!

Nu ska jag bygga om hela min föreläsning som äger rum i morgon förmiddag – om de nya digitala medierna. Föreläsningslokalen är lång, mörk och syrefri och då kan man inte dra fakta som normalt folk utan måste väcka åhörarna med trolleri, striptease och eldslukarkonster. Om jag fick bestämma skulle jag beordra ut alla 172 åhörarna med bollar på en fotbollsplan och sedan servera dem varsitt Facebook- och Twitterkonto och så skulle de få skriva statusar på löpande band.

Share
43 kommentarer