Hoppa till innehåll

Etikett: filmsnutt

Filmstånk och ett fall

Jag är gift med en djefla man som kan många konster men som är gräsmatteblind. Eller klippdyslektiker. Kanske till och med lite arbetsblyg? Han klipper nämligen inte gräset. Han skriver däremot poesi och sjunger och spelar gitarr och ger beröm, vilket ju är väldigt trevligt. Men gräsmattan rör han inte.

Då får ju någon annan göra det – till exempel gräsallergikern som heter Lotten. Eftersom jag har varit bortrest i en hel vecka, ligger jag efter med klippningen. Inte kul. Inte ett dugg roligt. För att göra det hela lite mindre plågsamt, satte jag på både musik i öronen och RunKeeper i Iphonen – en GPS-mojäng som mäter hur (långt) man rör sig.

Oh dear. Jag har tydligen varit inne på grannens tomt och klippt deras bilar.
Oh dear. Jag har tydligen varit inne på grannens tomt och klippt deras bilar.

För att dessutom få lite medlidande, filmade jag mitt slit och skickade till min djefla bortresta man. I mitt huvud tänkte jag att man på filmen skulle kunna se att

  1. gräset var jättehögt
  2. gräsklipparens handtag wobblar trots att jag har lagat det med nya bultar och muttrar
  3. jag trots allt är en hejans quinna med spelande muskler.

Tyvärr går det inte fram. Inte alls. Jag och gräsklipparen är hur mesiga som helst. Men ljudet är bra!

Och ja, det är tungt när man måste klippa med en hand för att den andra är upptagen med filmningen. Men det var verkligen förfärligt eftersom gräset var 15–20 cm högt på sina ställen och jag kämpade i en dryg timme med en inte alls särskilt stor tomt.

Ni hör snörvlet och den lätt astmatiska andhämtningen? Tydligen låter jag alltid så. För när jag häromdagen klättrade upp på Omberg, lät det inte mycket bättre trots att jag kände mig som en kung on top of the world, på platsen som heter ”Hjässan”. Inte nog med detta. (Det måste vara syrebrist eller annat som ställer till det.)

Eh. Hrrm. Fin film. Öh. Jag

  • påstår att man kan se till Skåne och låtsas som ingenting när min geografiska allmänbildning sänder varningssignaler till munnen
  • kallar regnbågen för väderkvarn eftersom jag ser flera vindkraftverk i ögonvrån och munnen inte frågar formuleringsförmågan om lov innan den bara häver ur sig saker.

Så klättrade jag ner från utkikstornet och började min vandring neråt. Och föll pladask. En medeltida byggjobbare anade inte att han år 2010 skulle kunna få mig att stå på huvudet, där på Hjässan.

– Aj! Jag föll! Kameran! Nämen kolla, vad är det där?
– Aj! Jag föll! Kameran! Nämen kolla, vad är det där?

(Det är helt normalt att ta en bild när man har trillat och att se till att foten syns i nederkanten så att publiken kan ana fallets överraskningsmoment.)

Visst är den medeltida?
Visst är den medeltida?

Hade jag nu varit driftig så hade jag sett till att blodvite uppstått – kanske bankat huvudet i järnpluppen som satt fast i berget – och stämt någon på en miljard kronor. Men icke. Jag reste mig upp, borstade av knäna, satte på min RunKeeper och gick visslande ner för berget medan jag funderade på om jag skulle köra över Örebro eller Linköping. (Jag måste ha varit i mitt livs form eftersom jag körde in i Vadstena och sedan tvärändrade mig och körde mot Linköping. Som att gå över ån efter vatten eller åka till från Stockholm till Malmö via Eastbourne.)

Ojojoj så HIMLA intressant.
Promenaden ner. Ojojoj så HIMLA intressant.
Share
41 kommentarer

Det här är väldigt ointressant för 99 % av bloggens läsare

Jag tänkte lyda Stationsvakt. Han uppmanar alla att lägga upp videosnuttar på bloggarna och har mage att påstå att det dessutom är enkelt. Well, I beg to differ.

Igår hade vi i basketklubben en lattjolajbanturnering som lokaltidningens sportreportrar har tagit initiativ till. Journalisterna kan inte spela basket över huvud taget (anser jag), men är vältränade så att de orkar spela 90 minuters fotboll. Och ungefär 4 minuters basket i stöten. (Jag skojar inte. Basket är jättejobbigt.)

Så här såg spelarna ut:

Fokusera på Willie Cherry där uppe. Det finns ingen coolare. (Pannbanden är ett utslag av plötslig Björn Borg-ironi.) De som inte har namn är journalister – inte för att de inte har namn utan för att jag inte kan alla deras namn. Sorry.

Plannjas Willie Cherry i NSD 1981.

Det vimlar av gamla amerikanska basketproffs i Sverige. Deras barn börjar ta plats i landslaget och vart man sig i världen vänder, finner man gamla idoler som coachar smålag. Och när då Willie för första gången på 20 år lirade, lydde jag ju Stationsvakt och filmade lite på en höft med min iPhone. Och svängde ihop en filmsnutt. Men precis som när jag skriver, blev det för långt – ingen orkar ju se på drygt sju minuters inte särskilt bra basket. Fast – precis som jag anar när jag läser Stationsvakts uppmaning – det är ju så kul att sitta och pussla och hitta på textkommentarer och jag vet inte allt.

Brasklappsdags: titta inte om ni är känsliga för amatörism på alla nivåer.

Orre Trophy år 2010. (De som orkar kolla får se Willie Cherry sätta långskott på löpande band.)
Nu till det som är allmängiltigt som gör att jag trots de interna navelskåderiet publicerar detta:
Idrottsglädjen
1. Jag tjuter av spänning under OS (och vet inte hur jag ska klara av abstinensen i morgon). Jag älskar
  • idrottare som med snor rinnande på hakan snäser av journalister som letar efter rubriker (”Känns detta som ett fiasko?”)
  • SVT-produktionen med bakomkulisserna-reportage
  • tårar hos en fallen stjärna
  • ilskan hos ett besviket blåbär
  • bitterheten hos en expertkommentator
  • fokus och kompetens hos alla inblandade.
2. Jag vrålar av glädje när Tioåringens basketlag gör mål och förlorar med bara 37 poäng. Jag älskar
  • små barn med glittrande ögon och konstiga bollfrågor
  • ideellt arbetande eldsjälar
  • motståndarlagets föräldrar som klappar om oss – förlorarna
  • Willie Cherrys slitna knän som ändå håller för ett eller två försteg
  • journalister som spelar basket fastän de inte kan
  • fokus och kompetens hos alla inblandade.

(Idiotcoacher som helplanspressar när laget leder med 67–0 tar jag upp en annan dag.)

Idolbild på Willie Cherry 2010.

___________
Uppdatering
Och nu fick vi ett brons på femmilen. Jag är absolut heeelt slut av total nervositetskollaps. Tack, alla som tävlade!

Share
19 kommentarer

Lagerlöf meets Moberg

Någon gång måste ju även jag lägga ut filmer på Youtube. Här kommer därför en rapport från gårdagen. Jag står bakom mobilkameran och lillasyster Orangeluvan kör sparkstötting medan diverse barn njuter av vädret.

Vi överlevde.

_____________
Uppdatering
Jag kanske ska förklara? Jag och mina två yngsta (7 och 10 år) åkte skridskor med Orangeluvans två barn (3 och 6 år). Efter en dryg timme på den inte alls plogade isen (därav snöskyffeln som vi hade med oss), blev det blodsockerdipp och akut kindförfrysning, varför vi gav oss iväg huvudstupa utan att ens försöka knyta upp skridskosnörena.

Den moderna människan (=vi) vet verkligen inte vad det innebär att lida i snöstorm. Vägen hem tog tio minuter.

Share
22 kommentarer