Vad kul ”gut feeling” låter om man bryter på tyska!
Rene Descartes (1596-1650) var en filosof som spred citat omkring sig:
Cogito, ergo sum.
(Det betyder ”Jag tänker, alltså existerar jag”, men jag undrar alltid om det i sammanhanget finns en skala på tänkandet och existerandet. De som tänker mer än andra, existerar de mer än andra då?)
Ok, jag tänker och existerar och funderar nu över detta med ”gut feeling”. Så himla praktiskt det hade varit om jag hade haft en sådan där. En intuitiv magkänsla, alltså. Ni som vet – kan man ha en ickeintuitiv magkänsla?
Fjorton- och Tolvåringen fick sina skolfotokataloger häromdagen, och bad mig och min djefla man att karakterisera alla de där ungdomarna på bilderna. Den djefla mannen började:
– Blyg och säger inte så mycket.
– Tycker om att väcka uppmärksamhet.
– Har ett eget intresse där han vet allt.
– Oj, är de tvillingar de där två? Jaha, men hon är äldst och mest framåt, va?
– Hon är smart, det syns på ögonen. Men hon säger inte så mycket på lektionerna.
Barnen började i höstas i en ny skola med nya klasskamrater, så vi har inte träffat dem annat än lite flyktigt. Men tydligen hade Olle helt rätt i allt han sade! Barnen häpnade och skrattade och sa:
– Men huuur?
– Hur kan du veta?
– Hur kan pappa genom att bara titta på en bild säga att hon dääär bor i en stuga ute i skogen? Mamma? Varför kan han det?
– Elementärt, mina kära, han fuskar, ljög jag.
– Du då, mamma?
Jag vet att jag är dålig på detta. Att beskriva en människa och sedan ljuga ihop en sannolik (eller oftare osannolik) historia runt figuren är jag däremot bra på. Jag rör mig helt enkelt alltid i sanningens utmarker och har inte någon väl fungerande intuition. Men jag tittade ändå på ungdomarna på fotona och försökte känna något:
– Han idrottar inte, sa jag.
– Men mamma, han är med i landslaget i en kampsport!
– Hon har spänningshuvudvärk och trivs inte, försökte jag.
– Va? I så fall visar hon inte det för o…
– Han där är busigast!
– Nej, mamma, han pratar fem språk flytande och har MVG i alla ämnen! Det trodde du bara för att han har långt hår och svarta kläder!
– Han där har ju slipover på sig! konstaterade jag förvånat.
– Bra, mamma, ett rätt!
När jag alltså träffar nya människor kan jag se, höra, kanske till och med smaka (fast det var länge sedan), klämma och känna på dem – men inte får jag någon magkänsla, inte. Förutfattade meningar har jag gott om, men de är vaga, sällan särskilt beständiga.
– Vad tror du om den där målaren som ska komma och måla kökstaket åt oss? sa Olle.
– Han sa att han kunde spela basket, han hade ett coolt bälte och snälla ögon, han kommer att måla jättebra! svarade jag.
– Ok. Synd bara att han precis har blivit dömd för misshandel och sitter inlåst till i sommar, svarade Olle med en suck.
Fast visst (snälla rara please) ligger väl tidigare erfarenheter, analytiskt tänkande och sunt förnuft (common sense) även bakom intuitionen? Jaså inte? Då ska jag som den konkretist jag ju är, citera Descartes igen (gu va ja e djup):
Tvivlet är vishetens början.
Fast han borde ju, den stackarn, ha tvivlat lite på Stockholm och den morgonpigga drottning Kristina och inte åkt till det svinkalla, dåligt isolerade slottet eftersom han där drabbades av galopperande lunginflammation och dog. De svenska begravningsentrepenörerna kunde man heller inte lita på: de gjorde hans kista för liten så att någon listig person blev tvungen att kapa hans huvud för att i alla fall kroppen skulle få plats. Huvudet kom på avvägar, men finns nu på Musée de l’Homme i Paris.
Descartes närmast kameran.
