Se där, en perfekt kvällstidningsrubrik. Vänta, en till:
Lotten rasar – kalla kulvertar på Kumla!
Vad lätt det är! Vi tar ännu en:
Lotten i fängelse – utan bh!
Bakgrunden är förstås att jag sedan liten palt har försökt ta mig in i ett fängelse. Som alla andra tror jag ju att det ser ut som i Strul, Brubaker, Papillon, Jönssonligan, Shawshank Redemption, eller i värsta fall Hogans hjältar.
Min kriminella bana började med en stulen karamellburk i plåt i maj 1977 och slutade med en stulen kajalpenna i juni 1977. (Förutom att jag ju i tioårsåldern stal barbieskor av mina kompisar och att jag utan att veta om det stal en motorcykel i Italien när jag var nitton.)
Men slängd i fängelse blev jag icke, trots mina förbrytelser.
Igår var jag dock som Pecha Kucha-föreläsare med min djefla man, operasångerskan Katarina Pilotti och arkitekten Karin Törnquist på Kumlaanstalten för att liksom underhålla lite. Liksom Johnny Cash-igt, vill jag se det som. Vi hade blivit förberedda på att vi inte skulle få ta med oss kameror, mobiler och datorer in och att inte bära ”utmanande klädsel”. Men faktum är att man dessutom måste lämna kvar smycken och klockor och helst ska gå in utan skärp eller små spännen på skorna eftersom metalldetektorn är superduperkänslig och börjar pipa för minsta lilla.
Jag bestämde mig för att vinna inte-pipa-tävlingen och när jag väntade på min tur, eliminerade jag precis allt som skulle kunna ge utslag. Efter en extra genomgång upptäckte jag till min stora fasa två hårspännen som jag inte minns när jag satte på mig. Och så åkte bh:n av. Det gör inte så stor skillnad på just mig, men dagens balconetter och push uppisar och allt vad de heter är ju så trevligt vadderade att man säkerligen skulle kunna gömma en lövsåg i dem.
Och jag vann! Jag pep inte! Vissa i församlingen påstod senare att jag kom på delad förstaplats, men jag säger som Gunnar Larsson 1972: jag var faktiskt först.
Efter den noggranna visiteringen förväntade jag mig ännu en kontroll, mer fokuserad på kroppens kaviteter, men det slapp vi.
För att komma till föreläsningslokalen fick vi gå genom vansinneslånga kulvertar som var behagligt kalla just denna heta sommardag. Vårdaren (fångvaktaren) som var vår ciceron berättade att personalen inte fick tjänsteskor, vilket vi alla tyckte var bedrövligt; de skulle ju utrustas med joggingskor och få dagens motion av alla dagliga kulverttransporter och därmed förbättra folkhälsan.
Väggarna i kulvertarna är på ena sidan smyckad av klienter (fångar) som fick måla vad de ville på 1970-talet. Det ser ut som om jag hade målat: det är fult och utan känsla och … äh, dåligt helt enkelt. Bläh. Man rycker på axlarna och tänker ”vad synd” på så långa väggar.
Men andra sidan är fullständigt fantastisk – målningarna från de senaste tio åren är mer professionellt utförda än på många av de museer jag har besökt. Vi gick så långsamt vi kunde och oooo:ade och aaaaa:ade och kunde inte se oss mätta på Nikola Tesla, monsterfantasier, Cthulhu och andra H P Lovecraft-inspirerade konstverk samt en enorm Zlatan som liksom var tredimensionell och … ja, så himla bra.
Någon (jag) borde faktiskt få tillstånd att fotografera underverken.
Naturligtvis är det ribbor för fönstren och lås och dubbla lås och lås med fördröjningsfunktion och extratjocka dörrar och övervakningskameror överallt – men annars påminner insidan på Kumla ganska mycket om dagis, sjukhus, kontorslokaler eller fritidsgården hemma i Luleå. Fast det är renare.
När klienterna (fångarna) kom, pirrade det till i föreläsningsfjärilen strax ovanför levern. De var så … självsäkra. De släntrade framåt, några kom på efterkälken, några irrade bortåt ett tv-spel och några gick på toa. Och alla var så vältränade – musklerna spände och t-shirtarna i stl XXL (vilket står på utsidan av tröjan) var inte stora nog. Alla tittade nyfiket på oss, medan vi som skulle föreläsa tänkte:
– Jag ler.
– Bäst jag inte ler.
– Vad ska jag fästa blicken på?
– Han där ser ju ut som en basketspelare.
Efter våra föreläsningar var det fritt fram att ställa frågor. Katarina Pilotti ombads sjunga en stump och arkitekten Karin frågade försiktigt vad klienterna (fångarna) ansåg om just fängelsearkitekturen, eftersom det är hennes specialintresse. De svarade:
– Ptja, det är lite instängt.
– Och låsen är ju himla komplicerade.
Det här med musklerna fascinerade mig (som vanligt): inte en enda kille såg normalbyggd ut och inte en enda bar på minsta lilla rondör. Min djefla man – som ju är så bredaxlad – såg i sammanhanget ut som en liten sillmjölke. Jag frågade vår ciceron/vårdaren (fångvaktaren) om detta.
– De tränar väldigt mycket, ja. Men inte med lösa vikter, det är bara stora maskiner som sitter fast och inte har lösa delar och de går inte längre upp än till 50 kg. Men då tränar de med varandras kroppar istället – de bär helt enkelt på varandra när de inte har tillgång till träningslokalen.
Har man internet på Kumla då? Nej.
Om man pluggar, har man tillgång till ett intranät och undantagsvis kan man få använda internet – men då under övervakning. Om man inte pluggar, sitter man alltså aldrig vid en dator. Detta måste rimligtvis medföra stora anpassningssvårigheter när man eventuellt kommer ut – ut till ett samhälle där alla förutsätts betala räkningarna på nätet och där nästan alla har smarta telefoner som gör att vi inte behöver kartor, telefonkatalog, lexikon eller ens passa tider.
Vi föreläste för två grupper och fick applåder och alla tyckte vi nog att operasången var bäst. När vi var färdiga, lyckades jag smuggla ut två burkar med sagolikt god laxsoppa som vi fick till lunch. Tydligen var denna bedrift inte alls en bedrift eftersom man får ta med sig en del saker, t.ex. laxsoppor, ut ur fängelset. Äsch.
På väg hem med sopporna fick vi vänta på perrongen i Arboga i 20 minuter. Arbogaperrongen är ingen höjdare och kiosken i stationshuset är stängd, så min djefla man som höll på att hungra ihjäl sprang iväg någonstans för att köpa blodsockerhöjare eftersom han inte var sugen på kall laxsoppa.
– Vad vill du ha? sa han.
– Mjaeh, inte godis, inte glass, inte kladdig macka, äh, bara nåt! svarade jag och tänkte i banan- och äpplebanor.
Men så kommer han med detta:
Sällan har en väntan på den bedrövliga perrongen i Arbåga varit mer njutningsfull! Aldrig förr har jag druckit öl på en perrong! Och för första gången någonsin pekade ett litet okänt barn på mig och sa:
– Titta mamma, tanten dricker öl.
Ok, men jag är faktiskt en hårdhudad kåkfarare som har gjort en volta.
[en numera försvunnen volta-film fanns här]
47 kommentarer