Igår var det åtta månader sedan Olle stupade och i torsdags – den 8/8 – samlade jag barnen, deras respektive, barnbarnen och kompisar som uttryckt önskemål om att få vara med när vi strödde Olles aska. Hade jag varit numerolog hade jag förmodligen sett en mening med åttorna.
Efter flera månaders krångel med tillståndet för askspridningen, där vi först fick tillstånd att hälla ut Olle på en villatomt, var det alltså dags. Vi lyckades med skohorn och spett i almanackorna samlas alla på en gång just den kväll när det regnade som allra mest i Sörmland. Tretton vuxna och två tvååringar traskade med gott humör, paraplyer och husets alla regnjackor samt stövlar iväg rakt in i ”Olles skog”.
På grund av chocken och byråkratikrångel med allt sedan 12 december, har Olle inte fått någon dödsannons eller runa. Eftersom han nu spreds för vinden i regnet i skogen kommer han heller inte att få en gravsten. Detta är ett litet bekymmer för mig eftersom han faktiskt pratade om att han ville göra ett ”avtryck” i världen.
Men äsch. ”Så länge man pratar om de som är döda, finns de ju kvar.”
Sa nån.
Konkret gick det till så här att sprida askan:
Lådan hämtades på krematoriet. Jag grät floder, men frågade ändå om askan månne silas innan den läggs i lådan. (Man vill ju inte plötsligt stå där med Olles framtänder i handen.) Jodå, efter kremeringen tar man under en komplicerad process bort proteser och plomber samt skruvar. Vissa moment är automatiserade, andra kräver mänsklig hantering.
Inne i skogen gick vi alla upp på en liten kulle och tog fram lådan, som var förseglad med vanlig tejp. En klisterlapp talade om att det verkligen var rätt låda (namn och personnummer samt dödsdag). Moa (den nygifta Tjugofyraåringen) och jag sjöng en stump samtidigt som vi pillade på tejpen.
I lådan låg en papperspåse, även den igentejpad. Jag öppnade och började hälla ut Olle på en sten och klappade lite på askan, och sedan gick påsen runt laget som ”ett skepp kommer lastat”. Några hällde, andra grävde med händerna och fick Olles aska under naglarna. Jag klappade med mina askiga händer ena dottern på kinden, så då hamnade lite aska även där. Vi var larviga, men samtidigt högtidliga. Regnet öste ner på oss och på askan.
Äldsta dottern Ida (Trettioåringen) läste en textsnutt ur ”Nature Anthem”, som spelades på begravningen:
I wanna walk up the side of a mountain
I wanna walk down the other side of the mountain
I wanna swim in the river and lie in the sun
I wanna try to be nice to everyone
Sedan gick vi ner på andra sidan kullen, vandrade hem och åt (som vanligt) pizza i Olles anda.
Så … vad händer nu? Jag vet inte. Tiden går så långsamt och samtidigt så vansinnigt fort. Jag finner ro i att snickra, renovera, skramla med borrbits och läsa universitetskursen ”Epidemiernas historia”. Överallt finns släkt och vänner som rycker ut när jag vacklar. Men oron inför framtiden lurar runt varje hörn.
Ni som fortfarande läser här trots mitt sällanbloggande: häng kvar! I’ll be back … men inte som Arnold, utan mer som Stenmark när han föll i backen och reste sig upp.
Här kommer ännu en liten filmsnutt med Olle, här på bloggen känd som DDM (Den Djefla Mannen).
37 kommentarer
