Sedan september 2006 har Facebook funnits i Sverige. Av alla jag känner är det blott en handfull som inte använder ”FB” på något sätt, vilket jag numera finner fullt förståeligt.
Just nu är jag nämligen inne i en period med digitaliseringsilska där jag fnyser över
blippande skärmar
pipande bussplingor (visst ska det plinga när man trycker på knappen, inte pipa som en störig mikrovågsugn?)
touch-skärmar som ber om mitt födelsenummer YYMMDD, men när jag har misslyckats fem gånger visar det sig att den vill ha YYYYMMDD
närvarokontroller som sköts via en app som är komplett obegriplig.
För att inte taaaaaaala om de förnicklade parkeringsapparna. (”Foto: Lotten Bergman.” Ja, så måste jag skriva fortsättningsvis för att inte TT och C*p*r*gt Ag*nt ska kunna påstå att jag är skyldiga dem ännu mer pengar.)
För att nu vara supertydlig, ska jag visa vad jag använder Facebook till innan jag övergår till uppviglingen i rubriken.
Inledningsvis (runt 2007) talade jag om för FB-världen att jag till exempel sitter med fötterna på huvudkudden i ett hotellrum i Sundsvall, att jag ska åka på basketträning, att jag kollar på basket och att jag har tappat bort ett barn. Så här kunde det se ut:
Jahaja.
Numera berättar jag att jag går på basketpromenader, åker på arbetsläger till Dalarna eller Öland samt äter hamburgare och semlor samtidigt – och jag lägger alltid upp en pyntande bild. Kanske måste jag plötsligt berätta att jag har hittat ett nytt vin?
Jag skrev: ”Jag ska fortsättningsvis enbart köpa viner vars namn har vuxit på en humorgrundad sluttning.” (Foto: Systembolaget.)
Efter varje basketträning lämnar jag en rapport om hur många som skadade sig eller hur skitigt det var i hallen. Före nästan alla radioprat lägger jag ut en glad bild på mig och programledaren. Och nu närmar vi oss uppviglingen.
Svante the radioprogramledare är väldigt mycket kramigare än jag.
Efter radiotimmarna (där jag svarar på språkfrågor i realtid när lyssnarna ringer in), dyker det ofta upp nya undringar i kommentarerna på Facebook. Dem lägger vi på hög till nästa radioprat. Så här såg det ut häromdagen:
Och det är nu jag svarar, som jag alltid svarar, när folk vill bredda sin allmänbildning och ber mig om intressanta etymologiska redogörelser:
Ack. ”Jag lovar att ta kidnappningen inledningsvis.”Föga anade jag …
På bara några sekunder agerade FB:s digitala polis. Tjoff, pang, bom, klatjofs och dingdong, fick jag ett stort och synnerligen allvarligt meddelande om att min kommentar bröt mot reglerna om ”våld och uppvigling”.
Jag har ju aldrig skakat galler och på sin höjd betalat en parkeringsbot eller två. Mycket sällan eggar jag upp vänner och bekanta eller radiolyssnare till motstånd eller uppror mot myndigheter. Så jag sa förlåt – genom att klicka på några rutor – och accepterade tillrättavisningen.
Men hur gör Facebookpolisen med de riktiga bovarna som förstås basunerar ut sina planerade förbrytelser med en piffig statusuppdatering på sociala medier? Får banditerna också digitala bannor? Avkrävs även de löfte om att sluta hålla på med såna dumheter? Och lyder de då?
Ja, så måste det förstås vara.
Bonusmaterial!
Att skaka galler heter sedan 1906 på tyska ”hinter schwedischen Gardinen zu sitzen” eftersom Tyskland importerade stål och järn från Sverige till just dessa galler.
Kidnappning heter det på svenska sedan 1932 – en direktöversättning av engelskan, där ordet har funnits sedan slutet av 1600-talet. Kid = barn, och nap = ta tag i/ta bort plötsligt. Ja, man rövade bort barn och använde dem som arbetskraft. Och nu blir det lite rundgång där vi inte riktigt vet vem som var först med orden: kid heter ju hjortdjurens barn och vi kan ju ”nappa tag i saker”.
Det där Facebook må börsintroduceras bäst det vill – jag äger inte några aktier eftersom jag som den tävlingsmänniska jag är, förmodligen hade fått läggas in på aktiekursavvänjningsklinik i min jakt efter gullpengar.
Men Facebook har en annan sak. (Även ni som inte fejsbokar kan läsa detta.) Det är grattishälsningarna man får på födelsedagen. Och som av en ren tillfällighet fyller jag år just idag. (Den 2/2 delar jag förvisso med hakke, men han är faktiskt ett år yngre så det så).
Man kan alltså gratulera sina kompisar på födelsedagen, vilket är ett förtjusande sätt att hålla kontakt. Jag har gett mig fan på att svara alla som skriver, vilket trevligt nog ger otroligt mycket tillbaka. Men vad skriver man när man faktiskt vill variera sig och vara lite mer personlig? Studiomannen Peter skrev till exempel:
Grattis på födelse dagen min kära språk vårdare!
(Aj. De mellanslagen visste var de tog.)
Jag sitter själv ofta och funderar på hur jag kan vara lite annorlunda och tänkte att här kan ni kanske få lite inspiration? Och om man inte är en FB-människa så kan man ju sms:a. Eller (håll i er) skriva något på ett papper för hand. Några från denna förmiddag:
Tjipp tjipp fiddelivipp och grattis-tut!
Högljudda födelsedagsflatulationer
Hoppas försynen leder dig genom livets Legominfält i dag
Zthnbonv!
Grattis på flödelsedagen. Med ett flyt utan måtta, blir du nu 48. Hursa!
Ett trefaldigt skånskt leve!!!
♪♫♪♫♪♫ Gott nytt år!
En påse vokaler till dig på bemärkelsedagen.
PREDLSOUS: TURRRAALEG ÅP GEEEFNÖDDASL
Högsäsong för fina födelsedagsbarn!
(Det där sista kom från en som fyllde år igår. Movin on!)
Gratis på födlsedagen!
Grattis på 23-årsdagen.
Hoppas dagen förflyter utan benbrott.
Glottelerar på grammaktiadagen! Må dagen bli fylld av finslipade bokstavar!
Nicknamn played GRATTIS for 96 points.
Hardegrattuläran!
(Jag anger inte källa här ovan – alla är ju inte officiella på Facebook; många har olika namn på övriga nätet och där. Men skrik gärna ut vilken som hör till er i kommentatorsbåset.)
Visst är det trevligt att fylla år (numera)? Den kanske vanligaste av de ovanliga är från Nalle Puh, vilket jag nästan höll på att glömma så gammal jag är:
Two tips on your birthday:
1) Forget the past, you can’t change it.
2) Forget the present, I didn’t get you one.
“De äldre tror på allt, de medelålders misstänker allt och de unga kan allt.” (Oscar Wilde)
”Visheten kommer med åren. Och du är den visaste jag känner.”
(Förmodligen måste man sätta in en smiley efter den där sista.)
”When I was younger, I could remember anything, whether it happened or not.” (Mark Twain)
”With mirth and laughter let old wrinkles come.” (William Shakespeare)
”Du kan inte vrida tillbaka klockan, men du kan vrida upp den.”
Äsch, den där om klockan funkar ju inte i dessa armbandsklockefria tider. Hm. Tänk om smarta telefoner levererades med en uppvridningsknapp. Som Kling och Klangs bil, liksom.
Kling vevar medan Klang sitter i bilen och ber honom veva och Pippi laddar för att lyfta upp bilen så att den inte kan köra iväg. (Det saknas Pippi-klipp på Youtube – den här bilden tog jag ur en koreansk dubbning som var komplett outhärdlig.)
Eller tänk om man fick en Google doodle på födelsedagen …
Sammanfattning: de moderna tiderna och de sociala medierna får oss faktiskt att tänka till och formulera oss snyggt och roligt mitt i allt det där som kallas distraherande trams som sänker BNP och sabbar barnens handstil.
En proffsig rubriksättare hade satt kaffet i halsen och skällt ut mig om jag hade frågat om råd nu. Rubriken här ovan är varken intressant eller informativ och trycker dessutom på aversionsknappen hos just dem som jag vill nå: alla som inte har Facebookkonto eller som skyr de nya digitala medierna som pesten.
Men det är dags att hoppa på tåget nu, hörni. Facebook är inte en fluga, det är inte något som går över som halsont eller hjärtklappning. FB (nu blev jag plötsligt trött på att skriva ut hela namnet) är inte en underhåll(ning)skrävande blogg eller en larvig Rotaryklubb (förlåt min värdering där, men jag har traumatiska upplevelser att luta mig mot).
Men om mitt budskap ska gå fram, måste jag nog sluta skriva parentetiska och gå pang på rödbetan med konkreta exempel.
(Bara en till parentes. Jag sitter hemma och skriver och någonstans inne i huset eller utanför på gatan gnisslar något som en rostig, i vinden svajande vägskylt i en svartvit film från 1950-talet. Jag kan inte hitta gnisselkällan och kan inte sätta på distraherande musik eftersom jag inte kan se tangenterna när jag headbangar. Skriiik, gniiiiiiissel, gnäääääll låter det. Påminner om någons morgonhumör. Men nu vidare.)
I min basketbubbla till fritidsliv kan jag säga ”nej, inga straffar, det var en offensiv” och alla fattar. Om någon kommer med en ny hälta tänker man bara ”jaha”. Efter en hel helg med bollar överallt kan man förledas att tänka att det nog inte har hänt något i världen eftersom alla har varit upptagna med basket.
I min språknördiga yrkesgärning vet jag att vi är en liten bubbla med kunskapsfascister. Vi kan säga ”dubbelt supinum” till den dumma nyhetsuppläsaren på tv och fnittra tillsammans för att sedan skratta åt skämtet som går ut på att SAOL och SAOB är samma sak.
Och i bubblan med människor som lever och andas och försörjer sig på sociala medier tror man lätt att alla är på Facebook. Att alla har sagt upp prenumerationen på morgontidningen. Samt att alla egentligen vill twittra.
Och jag vet att så inte är fallet. Om jag föreläser inför 100 läkarsekreterare, finns knappt en tredjedel på Facebook. Ingen twittrar. Statistiker kan naturligtvis klaga på urvalet och hur jag har ställt frågorna, men tendensen är klar: många står helt utanför. Och det frivilligt. Eller så tvekar de bara för att det verkar så krångligt och läskigt och kontaktsökande när de faktiskt står på helt egna ben och klarar sig bra utan hjälp av idioter till gamla klasskompisar och på inga villkor vill bli kompis med sin svärfar.
Men hör här. Att jag nu gör reklam för och försöker få er att förstå att Facebook är något nödvändigt (ok, luuugn, kanske inte i samma utsträckning som vatten), beror inte på att jag själv är en särskilt aktiv Facebookare utan på att alla signaler säger att mycket på internet kommer att utgå från, imitera eller finnas på Facebook:
ett filmbolag har visat film PÅ FB
en tidning skippade pappersversionen för att finnas PÅ FB
företag som Gröna Lund lägger bara ut sina platsannonser PÅ FB.
Så kliv ur jagvillinte-bubblan och ta hjälp av mig. Följ antingen instruktionen här nedan eller mejla mig så får du privatlektioner.
1.
Gå in på facebook.com. Förhoppningsvis ser det ut så här:
Bli inte rädd: alltid betyder inte alltid just alltid. Bara för att det ALLTID är gratis måste du inte vara med för ALLTID.
2. Välj namn. Nej, du måste inte heta det du heter. Du kan ljuga om precis allt som man kan ljuga om. Du kan heta Snurre Sprättsson eller Lisa Olsson fastän du egentligen heter Professor Balthazar. Men du kan också heta det du heter. Och du kan skapa en Facebooksida åt någon annan – jag har ju till exempel blivit förärad en alldeles egen kampanj.
3. Leta efter ”vänner”. Det är inte som på skolgården när man med svansen mellan benen gick fram till coola Jeanette och bad om att få leka med henne och hon tog upp ett veckoschema och sög på underläppen för att snabbt meddela att ”nä, det är fullt hela veckan”. Det där med ”vän” kan vara allt från bästisar till flyktigt bekanta. (Eller en föreläsare som man träffade i 40 minuter för tre år sedan.)
I den där rutan skriver du in namn på folk som du letar efter.
3.
Eller ägna dig åt att lägga upp bilder som ligger på din hårddisk redan. Profilbild och andra bilder. Husbilder! Blombilder! Skobilder! Många bilder! (Men inte nakenbilder, för Facebook har en nitisk antinakenpolicy.)
3.
Eller öva på att skriva statusrader. (Som ingen ser: så länge du inte har Facebook-vänner är grundinställningen på Facebook-kontot att bara Facebook-vännerna ser det som du skriver.) Vad kan man skriva?
”Lagade köttbullar. Det blev gott.”
”Får inte längre plats ens i förstaklassfåtöljerna.”
”Nej, SAOL är inte samma sak som SAOB.”
När du sätter markören i rutan med ”Vad gör du just nu?” försvinner de bokstäverna och du skriver in något själv. Klicka sedan på gröna knappen som det står ”Dela” på. (Syns inte på bilden.)
Kom ihåg: möjligheterna är tusen gånger tusen när det gäller Facebook. Du gör vad du vill av det!
Du kan välja att bara vara vän med släktingar.
Du kanske vill vara vän med alla utom just släktingar?
Du kan bli vän med alla, men sedan ta bort dem som vänner – eller bara gömma (dölja) dem i listan.
Du kan om du har ett alias mejla folk och tala om vad du heter på Facebook så att de vet att du finns även om de inte hittar ditt namn.
Du kan bli vän med enbart kändisar som ofta blir vän med alla.
Bli inte arg på det som i dina ögon är banala statusuppdateringar eller you-had-to-be-there-skämt som du struntar i. Ignorera bara – eller vänd på det och tänk ”nämen jahaja, det visste jag inte”. Klicka på gilla-knappar och skriv kommentarer till andras statusar.
Om du råkar klicka på gillaknappen fast du ogillar, kan du ångra dig lätt som en plätt. Testa!
När du har blivit varm i FB-koftan, skaffar du dig en mobil som hjälper dig med statusuppdateringar på toa eller i systemkön. Eller så struntar du i den delen också och använder ditt konto via datorn bara för att som jag säger vänja dig vid gränssnittet.
Jag är alltså inte något vidare Facebook-freak; jag uppdaterar statusen i genomsnitt en gång per dag. Jag har till och med stängt av chatt-funktionen – som visar när man är online – eftersom jag blev så distraherad av alla som tjohooooade ”är du dääääär?” och ville småprata. Man kan trixa jähättemycket med inställningarna.
Fråga mig om ni vill ha hjälp! Skicka de nyfikna men räddhågsna hit! Eller skriv i kommentatorsbåset om era erfarenheter och tipsa om något som ni har hittat på Facebook.
Fotnot lite inom parentes
(Jag hör inte det ovan nämnda gnisslet längre. För på trottoaren utanför huset vrålar en sopmaskin som måste vara en av de fånigaste maskinerna i världen. Istället för att sopa med musklerna, blåser fullvuxna och med muskler försedda människor med en motordriven tvärtomdammsugare alla gruskornen framför sig. Men det kan jag ju nämna lite på Facebook.)
Brrrhhhrrrruuuummmm!
Förresten:
Glömde att min djefla man också gjorde Facebook-reklam häromåret. Och idag gör DN:s nye krönikör Emanuel Karlsten detsamma. Eller, nästan i alla fall.
Och det är nu jag svarar, som jag alltid svarar, när folk vill bredda sin allmänbildning och ber mig om intressanta etymologiska redogörelser:
