Hoppa till innehåll

Etikett: Eskilstuna

Jättejobbigt på Mello

Förutom att alla artister som är med och tävlar i Melodifestivalen har jättekul, tycker de tydligen att det är jättejobbigt. Well.

Jättejobbigt.

När spanjoren häri familjen såg att Andra chansen skulle gå i Eskilstuna den 29 februari 2020, kastade han sig på alla knappar på datorn och fixade två biljetter till genrepet. En till sig själv, en till svärmor. (Hans fästmö – alltså Tjugofemåringen – är rysligt dåligt uppfostrad, för hon ville inte gå.)

Vi har surat och knorrat lite under veckan eftersom Melloarrangemanget har snott vår baskethall så att vi fick bängla väldeliga för att kunna träna på andra ställen, men tjohej. Det får man väl säga är rimligt: 100 000 i Eskilstuna har haft kul och sett Björn Skifs köpa skor på stan samt Måns Zelmerlöw besöka Leos lekland.

Här kommer en bildkavalkad så att ni också får uppleva Andra chansen. Ni som inte på några villkor vill uppleva Andra chansen, slipper förstås – men ni bara veta att Karin Falck, 88 år, var fräschare i skallen än alla andra. Hon pratade nämligen i flera minuter utan manus. Såja, rotera!

Vansinnigt coolt. Egentligen vill jag sitta här och säga “kamera 6 NU” och “3-2-1” å sånt. (Man kan zooma in balla grejer på bilden.)
Här kommer en steadycam som tydligen väger 15 kilo. Alla som bar på en sådan här sprang omkring som små gaseller på lätta fjät.
Här har jag försökt fånga hur de två killarna som lade ut och tog bort röda mattan 23 gånger gjorde det med världens schwung. En sparkade på mattan så att den rullades ut, en fångade röret som var innerst när det hoppade loss. (Lite jobbigt måste det ju ha varit.)
En samlad Christer Björkman bär på priset som alla i den nyinstiftade Hall of Fame får. Det är ”den minsta beståndsdelen på en stjärna – en av spetsarna”.
Coolaste bruden i stan: Karin Falck. Hon drack te och såg lite hurven ut, men var vältalig och kunde allt utantill … till skillnad från många andra. (På den riktiga sändningen hade hon på sig en vacker, blå stass.)
Vi satt tydligen på ”skymd plats”, vilket inte var ett dugg negativt. Vi såg ju programledarnas slitsar OCH kameramännens slit och släp.
Artisterna såg visserligen ut så här ibland, men det gjorde alls ingenting!
Från vänster: Journalister, Linnéa Henriksson, Nanne Grönwall, Linda Bengtzing och Eskilstunasonen Christer Lindarw.

Programledarna och många av artisterna var helt osminkade och hade inte tagit på sig frisyrerna – vilket tydligen inte brukar vara fallet på genrepet. Här ovan ser ni Linnéa Henriksson, som förvånat säger till Christer Lindarw:

– Men va, jag trodde att vi hade kommit överens om att inte vara målade under genrepet, och här kommer du i full mundering!
– Ja, en lady är väl alltid redo med lite smink, svarade han.

JUST NU – MICHELANGELO! De väldigt fräscha Tomas Ledin (68 år) och Björn Skifs (72 år) hade aldrig sjungit tillsammans på scen förrän nu, även om de har varit polare sedan 1973.
Apropå fräscha. De här glittriga damerna är 83, 75 respektive 83 år gamla. Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson & Eskilstunadottern Towa Carson sjöng inte själva, utan mimade. Jaja, de hade väl nån orsak antar jag.

Under genrepet när Lill Lindfors och Måns Zelmerlöw sjöng den förtjusande roliga ”Nygammal vals”, skulle Lills prinsesskrona hamna på Måns huvud och hon ska ta på sig hans slips. Men si det gick inte alls – hon fick hålla slipsen i handen för den gick inte att fästa.

Under den  riktiga sändningen blev det fel igen: då fick Lill inte ens av Måns slipsen fastän hon slet och drog ett bra tag
Hur jag än njuter och roas av Melodifestivalgrejen, är det ändå allt det som sker bakom kulisserna som är bäst. Kolla på kameramännen!
Bara en bild på min mobil när jag följde direktiven och satte på lampan. Mycket informativt.

Och nu undrar ni förstås hur man snabbt får bort all rök från scengolvet när en ny artist som är orökig är på ingång? Jo, en man kommer förstås in med en lövblås! Swoooooosch!

Titta på SVTPlay.

Share
23 kommentarer

Radioprat, nykörkort, steampunk-stad och Språktidningen samt Göteborg i ett enda inlägg

I morse vaknade jag extra tidigt för att sparka igång en gammal skrivare som skulle vikariera för den vanliga som tvärdör som av brusten halspulsåder så fort det blir lite ebb i tonern. Jag är inte jättebra på att vakna tidigt – min talang ligger mer åt nattsuddarhållet. Och inte fick jag ordning på skrivaren heller.

Sedan flög jag på lätta fötter trots knärelaterad hälta in i studio 1 i Radiohuset i Eskilstuna, som ser ut ungefär så här:

"… och när borstbindarna inte svor eller drack borsten, sprang de fem trappor ner och ut på Luntmakargatan och snabbdrog så många halsbloss som möjligt innan de sprang fem trappor upp igen …"
“… och när borstbindarna inte svor eller drack borsten, sprang de fem trappor ner och ut på Luntmakargatan och snabbdrog så många halsbloss som möjligt innan de sprang fem trappor upp igen …”

Därifrån hastade jag in i gamla fabriken som numera går under namnet Munktell Science Park för att hinna lyssna på Julian Stubbs. På ett intressant sätt berättade han om sina erfarenheter t.ex. från London, som har förvandlats från en otrevlig industri-betongig stadsmiljö till det som OS-invigningen lyckades förmedla. Och så sa han att “Rome wasn’t built in a day”, vilket fick mig att hugga publikmicken och med glittrande ögon och ett leende som gick upp ovanför öronen tjoa på den brittiskaste engelska jag någonsin kunde:

– I know a shortcut when it comes to building Rome in one day: we in Eskilstuna can use our industrial environment and make this into ”The Steampunk City of Sweden”! Isn’t that a fantastic idea?

Man kan säga att jag gick lite med håven, ja.

– Well … it’s a beginning … sa Julian. Have you been to Newcastle?
– Yes I have (sa jag fastän jag inte är riktigt säker på att det är med sanningen överensstämmande).
– Well, there you go. It’s a start.
– Please tell everybody about steampunk! sa jag och tänkte att jag då skulle få njuta av hans flytande engelska.
– You do it! sa han.
Oh dear, hörde jag mig själv säga till publiken medan jag fortfarande log, he doesn’t know what it is.

Och där förlorade jag nog Julian. Min definition av steampunk var lam och ganska mesig (varför berättade jag inte på svenska istället?) och vips, togs micken ifrån mig, varpå jag insåg att jag var tvungen att rusa vidare.

Jättemycket steampunk.
Jättemycket steampunk.

Jag hamnade då på Trafikverket. Mitt körkort har sedan jag bytte namn till Lotten fortfarande skrikit CHARLOTTE med stora bokstäver, och det har jag nu (efter påpekande av en polis) blivit tvungen att byta ut. Processen var så effektiv att jag nästan inte hann le mot kameran innan det var dags att parkera bilen vid stationen – för 61 kronor. Iiiih. Men nu till det mest fantastiska: jag lämnade in bilnycklarna på Pressbyrån och bad dem ta hand om dem tills den djefla mannen kommer och hämtar dem ikväll. Och de protesterade inte!

Nu ska jag strax kliva in på Språktidningens redaktion för att där föreläsa om det svenska språkets utveckling och sia om framtiden samt lära alla att stava till KASJUNÖT så att de kan vinna stort i Wordfeud. I samma sekund som klockan slår 16, ska jag snabbhalta till Centralen för att hinna åka till Göteborg innan snöovädret landar på rälsen –  som ju också är väldigt steampunkig om man tänker efter.

Steampunkräls!
Steampunkräls! (Ingen lövhalka.)
Share
77 kommentarer

Panelhönan Bergman gör en insats för Eskilstuna

Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det “Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt.

Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan.
Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan. Paraplyerna var vår betalning.

Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen ska ersättas med moderna alternativ. Sporthallen hålls ihop endast av mögelsporer och handbollsklister och badhuset är närapå byggnadsminnesmärkt och hade inte farit väl av vettiga moderniseringar. Det finns allehanda problem på vägen, alltså.

Jag deltog i egenskap av basketspelare. De andra i panelen var två politiker, en kommuntjänsteman, en simmare samt en handbollare.

Alla simmare på korsan och tvärsan, dykare, undervattensrugbyspelare, simhoppare och vattenpolospelare var hur nöjda som helst och pratade lyriskt om dykdjupet 4,5 meter och ett framtida hopptorn på 10 meter och läktare för 1 000 personer … medan vi bollidrottare var sura som gammal rabarber.

– Den nya arenan är för liten för oss! sa handbollaren.
– Den nya arenan är på tok för stor för oss! sa jag.

Jag retade upp tjänstemannen på kommunen såpass att han sa:

– Det spelar ingen roll vad du säger, jag struntar i det!

(Han bad om ursäkt sedan.)

Eskilstuna är en stad med tusen gamla fabrikslokaler som en efter en byggs om till bostäder, museer eller idrottsanläggningar på ett synnerligen effektivt och snyggt vis. Munktells Mekaniska Verkstad runt 1930:

Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.
Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.

Här byggdes “Förstlingen” – det första ånglok som byggdes och användes i Sverige och numera landets i särklass steampunkigaste objekt:

En kopia av Förstlingen, "Förstlingen II".
En kopia av Förstlingen, “Förstlingen II”.

Och så här ser det ut i fabriken idag:

Oj, vad många pelare de har tagit bort.
Oj, vad många pelare de har tagit bort.

Nu har jag lösningen på alla problem. Kära Eskilstunabor! Låtom oss inte göra staden till

  • Årets cykelstad (för oj vad det saknas cykelbanor)
  • Årets musikstad (Kentgrabbarna flyttade faktiskt härifrån för 20 år sedan)
  • Årets idrottsstad (Guif är ju det enda laget i högsta serien)
  • Årets kulturstad (vi har blott Yvonne Ryding … och eh … ?).

Meeeeen … Vi kan bli världens steampunk-centrum!

Wikipedia:

Retrofuturism! (Eftersom det av naturliga skäl är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, tänker man ju bakåt i framtiden – fast nu.)

Det är alltså ånga, kugghjul, fabriksdunk, muttrar, sot och brutalcoolt!

Steampunkmobil.
Steampunkmobil.
Steampunkdator.
Steampunkdator.
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson)
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson) 

Nu blev ni väl avundsjuka, alla ni som inte bor i Eskilstuna? Tim Burton kommer säkert att hålla invigningstal när vi slår på stora trumman oljefat– och då tar han ju med sig de här två:

Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.
Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.

Japp, jag är ett geni.

 

Share
46 kommentarer

Att flytta

Min pappa har nyss flyttat för säkert 175:e gången i sitt liv. En orolig själ? Nej, bara lite rastlös.

Själv (nej, inte ensam) har jag flyttat 15 gånger i mitt liv, den senaste (sista?) gången var julen 1998. Någon skrev någonstans att en flytt påverkar en människa lika starkt som ett dödsfall i den närmaste familjen. Det är naturligtvis inte alltid lika sorgligt, men förfärligt jobbigt. Det spelar ingen roll om man hyr folk som både packar, lastar och packar upp – det vänder ut och in på inte bara garderober och källarkontor utan även själen.

När vi skulle flytta 1998, valde vi som vanligt det allra billigaste alternativet. En man med blanketter, anteckningsblock och glasögon på nästippen kom och mätte, hummade, skrev, räknade och kom på att vi nog skulle behöva en lastbil på 50 m3 som då skulle rymma extremt klumpiga möbler och böcker till förbannelse. (Här nämner jag stoiskt i förbifarten även att jag är en sakletare, hamster och nostalgisk icke-slängare så att ni förstår att 50 m3 inte på långa vägar räckte.)

När flyttgubbarna hade fyllt lastbilen och tryckt in det sista som om de jobbade i Tokyos tunnelbana, fanns detta kvar i huset:

När jag nu tittar på bilderna, känns det som om detta ägde rum i ett annat århundrade. Vilket det ju gjorde.

Flyttfirman skrapade fram en annan lastbil på hela 10 m3 som de körde fram och tillbaka till ett ställe där våra saker magasinerades i två veckor. Under tiden bodde vi hos Olles föräldrar och jag krockade med deras bil, barnen blev sjuka i influensa och feberkramp, jag fick halsfluss, pengarna tog slut och städfirman kom för sent och glömde sedan att det var en flyttstädning vi hade beställt och tog 6 000 kronor för att vifta lite med en dammvippa på ytan. Och så gick kylskåpet i vårt nysålda, skånska hus sönder. Förstås.

När vi kom fram till vårt nya hem i Sörmland och började packa upp, fann vi bl.a. att

  • skrivspelaren inte var sig riktigt lik eftersom den hade forslats nerför en trappa och uppför en trappa inuti en köksbuffé
  • hantlarna hade skramlat runt i en flyttlåda tillsammans med Olles rakvatten (hantlarna luktar fortfarande som en nyrakad man)
  • planscher nogsamt hade rullats ihop för att sedan viras runt papperskorgar som skärp runt en midja
  • innehållet i kylen (filmjölk, mjölk, ketchup, ärter-majs-paprika och frusen fryst fläskfilé) hade dumpats huller om buller i en låda
  • den enda garagenyckeln till det sålda huset låg i en strumplåda
  • en naken marmorskiva hade packats ner ovanpå en stråhatt
  • en tavla låg nertryck på en cykelhjälm
  • det nya huset inte hade en enda garderob
  • alla lampor fortfarande var på vift i magasineringsutrymmet.

Jag skrev en fyra sidor lång klagosång med bilder till flyttfirman (som utan att knota drog av 50 % på priset), fick priset på städningen sänkt med 60 %, blev gravid, försökte försörja mig som frilans och … trivs sedan dess som aldrig förr.

Men ska vi flytta igen, så ska i alla fall jag vara medvetslös eller i alla fall rejält nerdrogad.

Share
36 kommentarer