Hoppa till innehåll

Etikett: England

Att plugga (eller turista) i Oxford

Jag är så rysligt full av goda råd.

– Se här vad man bör ha i en necessär!
– Köp inte bröd på söndagskvällar!
– Gå i ide i minst sex veckor efter förlossningen!

Men inte lyder folk mig, inte. Inte ens mina egna barn, som sedan de var nyfödda (och jag inte alls gick i ide) har fått höra att de bör plugga utomlands. Nääää, de envisas med att stanna i Sverige och vill inte ens snegla på listorna med stipendier som jag råkar lägga på toa, på en och annan huvudkudde och i kylskåpet.

Barnens kusiner, de åker däremot gärna jorden runt, jobbar i London och pluggar i Italien. Excellent, säger jag och åker dit och hälsar på.

Stina (stetoskopägaren som jag nämnde i förra inlägget) går som sagt läkarutbildningen i Oxford. Hon bara ansökte (efter att ha gått på en internationellt gångbar utbildning här i Eskilstuna – IB) och önskade sig ett par olika colleges och kom in. De 38 olika ”Colleges of the University of Oxford” har lite olika inriktning, olika rykte, är olika stora och på vissa har premiärministrar eller framstående idrottsmän gått, på andra har Monty Python-medlemmar gått och så vidare.

rogerbannister
Roger Bannister! (Som sedermera blev rektor på Pembroke, fast tyvärr en inte alls populär eller framgångsrik sådan …)
spooner
Se, Mr. Spooner!

Skolorna har det gemensamt att

  • själva skolbyggnaden är uråldrigt gammal
  • ingången är diskret och utan namnskylt
  • studenterna bor på skolan de två första åren
  • innergården har bl.a. en jättestor matsal och en kyrka
  • allt ser ut precis som i Harry Potterfilmerna.
labyrint
Potterinspirationsbevis: häcklabyrint vid Balliol College.

Det tror sjutton att det är enkelt att skriva Harry Potterböcker när man har sånt här att inspireras av! (Sade Lotten med en avundsjuk fnysning.)

Skolorna (skriver jag nu även om de heter ”college” bara för att jag hyser stark aversion mot s-plural i svenska) är öppna för allmänheten, men tar ofta en liten avgift. När jag skulle gå in på Balliol, sträckte jag fram en sedel för att betala mina £2.

– You really don’t have to pay, dear, sa vaktmästaren.
– Oh, but why not? sa jag.
– ’Cause I really don’t have any change.
– But …
– Oh, go on then, go in!

Alla skolor har som sagt en matsal (”hall”), och de ser verkligen ut som på film. Låtom oss smyga in och kolla lite!

ssschhhclosedhall
Ssssschhhhhh! Jag ska bara …
pembrokebord
Pembrokes matsal med norra Europas största fyrbenta bord.
balliolhall
Matsalen vid Balliol – med ljusstakar och slitna sittbänkar som jag ville ta med mig hem.
lamporhall
Matsalen vid New College, som alls inte är ”new”. Men så intressant, hur har de fixat med lamporna på borden?
lampsladd
Ahaaa. Sladdar undertill! Så vill jag göra hemma!
pembrokekyrka
Här är Pembrokes kyrka (”chapel”). Om man jämför med den som New College har (med fotograferingsförbud), känns det här som en liten träkoja.

I New Colleges lokaler spelades några av scenerna i Harry Potter in, vilket gör att just denna skola har några grupper med lite annorlunda turister.

pottermiljo
The ferrett scene” ägde rum här, t.ex.

Nu är jag ju som bekant inte ett jättestort fan av Harry Potter (på svenska, that is), så när andra insöp Potterismen i lokalerna, tog jag bild på …

trolley
… en informativ lapp …
varningslapp
… en annan informativ lapp …
sladdarute
… lustiga sladdar …
gargoiler
… roliga gargoyler …
gammelbord
… och de väldigt slitna borden som stod lite huller om buller på innergården.

Ett college är ”konstigt och mystiskt” sa kusin Stina och illustrerade detta mycket tydligt utanför just denna skolas ständigt låsta port:

konstigtcollege
All Souls College, som man inte kan ansöka till utan som man blir inbjuden till. Porten är alltid låst och aldrig någonsin syns några studenter på innergården. Spooky!
storstacollege
Christ Church College, som är störst i Oxford, hade en 100 meter lång kö med turister som var villiga att betala £9 för att komma in och titta på innergården.

Oxford är som ett stort Lund med äldre byggnader, fler studenter, fler museer och smartare stadsarkitekt – och sådär mysigt att man liksom vill stoppa ner stan i fickan och ta fram när man befinner sig i [insert lämplig, trist plats].

museumoxf
Ashmolean Museum var underbart – för några år sedan blev de tvungna att riva hela byggnaden utom den delen som står alldeles vid gatan. Allt bakom är hypermodernt och urflott och samlingarna (bl.a. en gigantiskt ringsamling) sanslöst fantastiska.
nybiblo
Det sprillans nyinvigda, nybyggda biblioteket ser ut att vara i alla fall ett par hundra år gammalt.

En kväll gick vi på utomhusteater. Det var rysligt kallt, men vi hyrde filtar, drack både vin och varm choklad och värmdes av den oerhört kompetenta ensemblen som var fysiska praktexemplar – och alla kunde sina repliker samt spela ett par, tio instrument var.

oxfordshakespeare
Oxford Shakespeare Company spelar Trettondagsafton – favoritpjäsen bland Shakespeares komedier!

Namnen på skolorna är intressanta skulle kunna fylla en hel doktorsavhandling, men det får jag nog vänta med ett par år. Men jag måste ändå nämna att University College har ovanligt många studenter från Asien eftersom de vill gå på ”university” och inte på ”college” …

Share
34 kommentarer

Inredning: hur ser det månne ut i ett brittiskt hem?

Ja, inte vet jag.

Jag har ju under åren bara vandrat ut och in i svenskrelaterade, brittiska hem. Där finns Ikeamöbler och dalahästar och där ligger diskborstar och osthyvlar som hemma hos oss. Men jag ger mig inte: jakten på det typiskt brittiska hemmet fortgår!

(Märk väl hur jag nu låter påskina att jag har ett sedan flera år pågående projekt att hitta den brittiska folkhemssjälen och alls inte har råkat ta några bilder här och där under min senaste tripp.)

På samma sätt som det typiskt amerikanska huset (schablonbilderna kommer att hagla i detta inlägg) breder ut sig på bredden och nästan flyter över alla bräddar och det svenska huset är rött med vita knutar, är det brittiska huset obegripligt smalt, oerhört kallt och fuktigt (inte på sommaren, nej) samt fyllt av smala trappor.

trapporna
Fyra av mina 317 trappbilder.

Vardagsrummet har alltid heltäckningsmatta och massa soffor samt en tv. Man tittar fortfarande mycket på tv här, om jag har förstått saken rätt.

vrumann
Halvsvenskt hem.
vrum2
Helbrittiskt hem där jag står mitt i rummet, vid den öppna spisen och nu tittar åt höger …
vrum2a
… och sedan vänster. Fyra soffor i ett rum – nästan som hemma hos oss!

Jag hann bl.a. se på några QI-repriser, One born every minute, Life in Squares (om Bloomsburygruppen), Partners in Crime (deckargåtor i 1950-talsmiljö) och en farlig massa nyhetsprogram om det i Sverige inte särskilt uppmärksammade Chunnel-kaoset, även kallat Calais-krisen.

I köket kokar man te. Och te. Och mer te. Men alltid med tepåsar direkt i muggen, oavsett hur många som ska ha. Min fäbless för parfymerat Earl Grey-te tar britterna med fattning, även om de finner den obegriplig.

kitchen_2
Det kändes som om detta helbrittiska kök var svenskinspirerat. Ikea? Yes, indeed.

Min nyfunna vän David (som jag sa fel till), bor till vardags i Oxford i en huslänga som byggdes i tegel på 1830-talet.

davidute
Teglet är täckt med sandsten på framsidan, på det här viset. (Det är David där mitt i gatan, men han bor inte i just denna länga.) Ni ser: smala, höga hus. Perfekt enligt schablonbilden.
davidvrum
Se så trevligt! Man vill ju nästan flytta till Oxford!
davidost
David bjöd mig på en trerätterslunch som avslutades med ostbricka. Här är förstås en bild på den godaste av ostarna.

Davids hus och grannhusen har alltså stått sedan 1830, när de byggdes för universitetsanställda. Inne på bakgården kan man tydligt se hur ombyggnationerna och renoveringarna har förändrats med tiden. Men vi börjar uppifrån!

tomtgransuppe
Davids hus är nr 2 – som har en väldigt mycket större tomt.

Den där tomtfördelningen ser inte särskilt rättvis ut, va? Men det handlar helt enkelt om att Oxford på 1990-talet gick med på att sälja de kommunägda husen till alla som ville köpa sin bostad. Han som ägde nr 2 hade en massa pengar och sa att han ville ha större tomt. Så då fick han det. Stackarn i nr 1 vill för en hutlös summa köpa ”tillbaka” sin tomt, men David (som bara har bott här i två år) tackar artigt nej. Liksom:

– I’m so sorry, dear friend and neighbour, but I do enjoy my extended garden.

tomtgrans
Grannen fick istället bygga uppåt – såpass att det plötsligt krävdes en liten hiss i huset.
tegel1234
Om ni zoomar in här, ser ni de olika teglen. Mycket vackert! David har kvar originalteglet (längst bak på bilden, under 2:an), medan grannarna har renoverat. Allt som är framför originalteglet är tillbyggnader.

Men i Oxford bor ju även barnens kusin Stina, hon som sedan tre år utbildar sig till läkare ett av Oxfords 38 college – det som heter Pembroke [pemmbrook]. (Mer om detta en annan dag.) Hon bor i ett fristående hus med fem studiekamrater, som alla har var sitt rum med stor säng och för många möbler samt ett sånt där avlångt vardagsrum och ett helt omöjligt kök. I det lilla köket som man knappt kan andas i finns diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare och två stora kylskåp. Längs väggarna går en prydnadslist som är 20 cm hög och fullständigt idiotiskt 10 cm tjock – alla möbler måste alltså stå 10 cm ut från väggen!

stinasrum
Stinas studentrum – jag står med ryggen tryckt mot ett stort klädskåp.
inrednignsdetalj
Inredningsdetalj. (Det är jättejättekul att ta stetoskopet och lyssna på magkurr. Det låter som om tarmarna pratar med en!)
stinashandfat
Huset är till de sex studenternas stora glädje värmeisolerat eftersom det är relativt nybyggt. Men hur nybyggt det än må vara, ser det ändå ut så här under handfatet inne på toa …

De sex studenterna måste komma överens – de hyr huset i klump och om en vill flytta, måste alla göra det. Och om de har för höga krav (som t.ex. ett kök som man får plats i eller ett köksbord som inte kan trilla i bitar när som helst), kan the landlord bara säga ”jahaja, nämen då kan ni ju leta nytt boende, det går så bra så” eftersom tillgång och efterfrågan på bostäderna i Oxford påminner om Lund i början av september … Hu.

Eller som David skulle säga:

– Good grief, yes, I understand the predicament.

Share
81 kommentarer

När man säger fel …

Jag blir sällan generad numera. När man har gjort bort sig på alla kända och okända sätt, är det bara att skratta åt alla dumheter man hasplar ur sig … för det är ju urhasplandet jag sysslar med när det gäller bortgörandeavdelningen.

När jag nu kommunicerar mest på engelska, finns det ju ännu fler felsägningar att tillgå. Här kommer ett exempel:

annskitchen
Jag stod i det här trevliga köket (min kusins) och pratade med …
david
… den här ytterst distingerade mannen (se pil) från Oxford.

Han heter David [dejvid] och vi träffades redan 1976, när vi (tillsammans med två av mina kusiner) i London såg på Bugsy Malone. Ingen av oss minns något annat än Jodie Foster från denna kväll.

Han var gammal då (säkert över 30 år) och inte särskilt intressant för den lilla Lotten. Nu stod vi där i köket och pratade om lingvistik och var så vuxna och väluppfostrade. Jag drog fram min allra mest brittiska satsmelodi och försökte förtränga mitt år i USA (golly, gosh, o’ brother, ya’ll) och hänga på tag questions när jag fick en chans. Så kom kusin Ann och bad mig öppna en svåröppnad burk med kronärtskockor eftersom jag har synnerligen starka nypor.

Men jag misslyckades kapitalt och skyllde på blöta händer och oljig burk och what not. Jag vände mig mot David och skulle säga ”visa nu hur manlig du är genom att öppna burken som jag – det spröda kvinnoblomstret – inte mäktar med”. Men vad jag sa var:

– David, show me your manhood and …

Någonstans där hörde jag att det lät lite fel. Jag bläddrade snabbt i min ordlista inne i huvudet och såg plötsligt detta i språkcentrums vindlingar:genistals

David tittade på mig, sänkte blicken och sa lugnt:

– Oh, I’d rather not.

Share
49 kommentarer

Mary Rose är faktiskt storasyster till regalskeppet Vasa och förr drack man ju mycket mer öl än nu

När ytlänningar (skrev Lotten med ett kärleksfullt leende på läpparna och ormet krüper i tankarna) kommer till oss, drar vi alltid med dem på ett besök i Stockholm, med regalskeppet Vasa som första mål. Har man inte varit där, måste man åka dit. Jag var där redan 1975, lite ämlig med getingstick i armhålan och konvalescent efter påssjuka. Och det var underbart.

wasavarvet_1975
Då – man gick på de där rangliga gångarna runt om och allt luktade hund och var blött.
Vasamuseet 2010
Nu – man tar en latte, åker hiss, njuter av stillheten och värmen.

Därför är det inte alls konstigt att man känner lite extra för stackars Mary Rose, som sjönk nästan på dagen för 470 år sedan (19 juli 1545), försökte hivas upp direkt efter förlisningen, hittades igen 1971 och plockades slutligen upp 1982. Men medan Vasa numera ju faktiskt är en hel båt (om än på land), ligger Mary Rose som ett för vågor spritt skelett där styrbordssidan är … borta. Puts väck. Till skillnad från Vasa, lade hon sig på ena sidan, varför den övre halvan som inte låg i dy helt enkelt ruttnade bort.

maryrose
En halv båt, ba.

Varför Mary Rose sjönk, vet man inte riktigt, men en teori från 1548 är att förlisningen berodde på allmän instabilitet efter en ombyggnation och bristande disciplin bland besättningen (”han hade en typ av hjon som han inte kunde styra”) och därav följde:

” … för mycket dårskap eftersom hon hade för stor bestyckning och att kanonportarna, som satt lågt, lämnats öppna, samt att de stora styckena varit oriktigt surrade, så att när skeppet skulle vända, rusade vattnet in och hon sjönk plötsligt.” (Läs mer.)

Mary Rose
Precis som Vasa runt 1975: blött och oåtkomligt. (Bild från Wikipedia.)
maryrose
Detta ser man genom små fönster i en lång vägg: nästan ingenting. ”Vasa är finare” sa kusin Ann.

För att kompensera för det bristande skeppet på museet, är montrarna med prylar helt fantastiskt fyllda med allsköns ting. Där finns förstås en och annan kanon (vilka jag inte finner särskilt intressanta), men även kammar, skor, rakhyvlar, kirurgiska sågar, spel, guldmynt, kokkärl, kläder, spännen och ungefär 19 000 andra ting.

Man fick ta bilder inne på det extremt illa upplysta museet, men inte med blixt. Här kommer några av mina suddiga försök:

ears wax pinne
Inne hos doktorn på skeppet fanns det en kalebass-flaska som funkade lite som en vällingflaska för patienter som inte kunde sätta sig upp för att äta. Likadant funkade den ”vridna skeden”, som alltså var bra att ha om man åt liggande. De två små utsirade pinnarna av elfenben (som jag kallade ”eiffelben” när jag var liten) är öronvaxutkrafsare.
spruta
Med den där sprutan kunde man antingen suga ut var eller spruta in kvicksilver. Yay.
olika lager
Här har de satt upp saker som de hittade under de olika lagren som täckte Mary Rose.

Mary Rose-museet är en del av Portsmouth Historic Dockyard, som även kan stoltsera med bl.a. ett ”English Tea Room”, massa roliga köpe-pryttlar, u-båtsmuseum, hamnruntåkning samt förstås några båtar till: HMS M.33, HMS Victory och HMS Warrior 1860.

victory
Det här är HMS Victory … den båt som Lord Nelson dog på. Om man vill, kan man hääär läsa om Skogsgurras minnen av …
nelsondiedhere
… den här lilla mässingsskylten på båten.

Vad händer annars i England, undrar ni? Jo, jag går på pub, dansar zumba, dricker te, njuter av matbutikerna, tittar på roliga tv-program, pratar engelska utan amerikansk brytning och fotograferar lite allt möjligt.

tjocka henry
En rolig boktitel.
turkos
En inte jättevacker husfärg.
tvattlina
En tvättlina i tågfönstret. Mannen i förgrunden trodde att jag fotograferade honom och vinkade glatt. Sedan började han prata om John Cleese.
walker_beaufort
Mr Walker, som satt bredvid oss i museicaféet visade sig ha varit gift med en svenska och var i rakt nedstigande led släkt med Francis Beaufort. Sedan började han också prata om John Cleese.
smuts
En smutsig toa. (Men alla offentliga toaletter är gratis. Överallt. Tack, tack.)
vackergrind
En väldigt vacker entré till ett vanligt hus.

Men nu måste vi återvända en stund till Mary Rose. När vi tittade på olika dryckeskärl och öltunnor samt ätskålar, lärde vi oss nämligen detta:

olranson
Den dagliga ölransonen var uppåt en halv skurhink.
Share
34 kommentarer

När jag träffade basgången i Walk on the Wild Side

Jag är nu i södra England på mitt andra brittiska bröllop – förra året gifte sig årets brudgums syster. Kusin Ann (hon som äger Paul McCartneys glasögon) har nu bara ett ogift barn kvar, så jag har sagt att vi väl tar det bröllopet nästa år.

Som jag berättade förra året, är ”signeringen” det näst efter ”I do” viktigaste momentet i vigseln. Årets brudpar tar inte så seriöst på gamla traditioner och är befriande opretentiösa vad gäller allt.

signering
Mitt kusinbarn John Hinton och hans numera fru Jo Eagle.

John och Jo håller på att ladda för en landsomfattande turné med en pjäs om Marie och Pierre Curie. (Där John är Marie och Jo är Pierre.) De gifte sig på dagen 130 år efter paret Curie och enligt inbjudan skulle vi gäster lyda denna dress code:

”In your element, or as an element.”

Alltså kom några i gympadojor eller högklackat, några som silver eller neon. Och en som Freddie Mercury.

Regnet fullkomligen öste ner hela dagen, varför alla mumlade ”lite regn i brudslöjan betyder tur” som ett mantra. Anns brittiske make Mike (som i sin ungdom var ihop med en tjej som var syster till Paul McCartneys dåvarande flickvän Jane Asher) översatte detta snabbt till ”Wet Wife, Happy Life”.

annparaply
Kusin Ann, iklädd i folkdräkt från Dalarna, hade ett oerhört omatchande paraply.

Bröllopet skulle äga rum i Brighton Town Hall …

townhall
… som såg ut så här i slutet av 1800-talet (med upprest stege till vänster) …

… där vi alla samlades, fulla av förväntan och plaskblöta av regnet. Då upptäckte brudparet att något saknades.

– Ringarna!
– The rings?!
– Mamma! Ringarna är kvar i taxin!
– What’s happening?
– We forgot the rings in the taxi!
– Call the taxi! The driver gave dig ju kortet!
– Telefonen is not working!
– Numret är totally wrong!
– Let me try!
– I can’t hear anything!
– You can use min telefon!

ringstaxi
Denna panik såg i kronologisk ordning ut så här.
taxi_jo
Men titta! Allt löste sig och vår hjälte taxichauffören blev hyllad hela kvällen.
alley
Inte blott Stockholm smala gränder har. (Bröllopsparet smet verkligen in i den här gränden för att komma undan en stund. Å ja ba jättediskret: TITTA HIIIT!)

Efter vigseln spelades det musik av olika slag hela kvällen lång. Det var enmannaband, en blåsorkester på uppåt 20 personer, brudgummen och hans två systrar, pappa Mike, en och annan trubadur och så var det ju en av Mikes bästa kompisar – basisten Herbie Flowers.

herbieflowers
Alla bilder som togs på scenen blev alldeles bedrövliga. Men jag manglade dem genom svartvitmaskinen, så nu kan man i alla fall se vad de föreställer. Här repar Herbie lite.

Det var Herbie Flowers som spelade ståbas och elbas på det här lilla örhänget:

”Not that the modest musician will himself blow his own trumpet. ’You do the job and get your arse away,’ he once said, humbly, of his vital contribution to one of the best-known songs in rock. ’You take a £12 fee, you can’t play a load of bollocks. Wouldn’t it be awful if someone came up to me on the street and congratulated me for Transformer?’ In fact, Flowers received the grand sum of £17 for his now legendary work.” (Källa.)

Men allt det där visste ju inte jag.

Jag stod där och pladdrade på som vanligt med vilken gammal man som helst. Vi pratade om väder och vind och bröllop och andra ganska banala ting och skrattade åt än det ena, än det andra. Herbie ville prompt att vi skulle ta en selfie med min stora kamera, så det gjorde vi.

herbieflowers
Herbie Flowers och jag försöker få till en selfie, men kameran är så himla tung att jag faktiskt inte kan se normal ut.

Och sedan sa han lugnt ”Excuse me, Lotten, I have to …” och klev upp på scenen.

Share
42 kommentarer

Mitt första engelska bröllop

Drygt 60 britter och tiotalet svenskar är komplett omöjliga att få ordning på när det gäller gruppfoto. Alla vill stå längst bak och inte synas! Jag ryade, domderade, pekade, gestikulerade och hade mig – men alla bara gömde sig. Nåväl, sa jag och tryckte på självutlösarknappen och sprang.

alla
Sträck på sig, Bergman!

Visste ni att ett väldigt viktigt moment under själva ceremonin här är att brudparet och två vittnen skriver på vigselattesten? (Hm. Det kanske inte är det det heter? Nåväl.) Vi sjöng först ”I’m a Believer” och lyssnade sedan på de unga tus löften till varandra, såg ringpåtagning och lyssnade noggrant på allt som sades. Under hela akten satt en allvarlig man i ena hörnet av lokalen och bläddrade bland sina papper medan vigselförrättaren förättade det som förrättas skulle.

mannenikyrkan
Som en dag på kontoret, liksom.

Plötsligt var det dags att samlas runt skrivbordet. De fyra som skrev under, gjorde det långsamt med darrig hand på två olika ställen, så under tiden tappade vi åskådare fokus och började mumla och fnittra så att stämningen blev fantastiskt uppsluppen och trevlig. Nu planerar jag visserligen inte att gifta mig igen, men om jag gör det, så ska vi göra precis så här.

malinsign
Bruden och allvarlige mannen.

Och hur det nu gick till, så blev det sedan med de på bilden ovan ytterst städade gästerna ett jädra röjarparty med sönderslagna glas, vrickade fötter, en blodig tå, en skotte i kilt, vegetarisk barbecue och den svettigaste cateringpersonal jag någonsin har sett. (Deras två jättegrillar klappade ihop så att de fick värma nötbiffarna [inte som i ko-nöt] i en pytteliten, vanlig köksugn.) Jag pratade mig hes, dansade, puttade ner en man i en frysbox, skrämde en svensk och kom via en becksvart kyrkogård hem vid halvtretiden på natten.

morgonen_efter
Och idag har vi städat!

Om en vecka ska jag på nästa bröllop, men det är i Sverige och då är jag bara ingift faster och kommer säkerligen inte att snubbla över gravstenar, svära på engelska, pussa okända män på kinden, få en frisbee i pannan eller klättra omkring bland bjälkar för att riva ner ljusslingor.

Share
37 kommentarer

En långpromenad upp på Ditchling Beacon

beaconutsikt
Utsikt. Precis som på Louvren.

Jag är alltså i södra England och hälsar på kusin Ann. Hon har bott här i 29 år och undervisat tusen och en britter i konsten att tala svenska; ni anar inte hur stor andel av världens ambassadpersonal går omkring och kan prata svenska bara för att hon har lärt dem allt hon kan. Dock behöver hon hjälp med att spela svensk musik för stackarna – hon harvar fortfarande med Sven-Bertil Taube och vet då rakt inte att det finns något som heter 999 med Kent (räkneord) eller Jag kommer med VeronIca Maggio (futurum). Så vi måste förstås hjälpa henne med modern musik på svenska, där texten uttalas tydligt och grammatiken är korrekt! Skriv och länka i kommentatorsbåset!

LITEN RESERAPPORT

Idag gjorde vi Brighton osäkert. Jag köpte brallor, hattar, glasögon och en designad klänning.

ny_dress
Nej, det är inte jag på bilden. Men min klänning.
automatspolning
Och så fotograferade jag en spolknapp som är så hygienisk sååå eftersom man inte ens behöver nudda den.

Vi åkte förbi hotellet som sprängdes när Margaret Thatcher bodde där för 30 år sedan (12 oktober 1984).

hiltonfelhotell
Nej, det är inte det hotellet på bilden. Jag fotograferade nämligen fel hotell.
ellensupstairs
Sedan hälsade vi på i ett Herrskap och tjänstefolk-hus, där mitt kusinbarn bor (Upstairs).

Det är alldeles, alldeles förtjusande och fantastiskt och faktiskt helt obegripligt att de boende i huset inte har den blekaste aning om hur stor lägenheten (en tvåa) är eller när huset byggdes.

– Är det 1800-tal?

– Vet inte …

– Är det 1900-tal kanske?
– Vet inte …
– Var det så här små tvårummare från början eller har tolvrummarna renoverats för att möta nutida efterfrågan?
– Vet inte …
– Hur många bor i Brighton?
– Vet inte …
– Hur långt är det mellan Brighton och Ditchling?
– Ingen aning …
– Oj, här ser du ju havet genom fönstret! Hur långt är det till piren härifrån?
– MEN NI SVENSKAR OCH ERA JÄDRA SIFFROR!

Hemma i Ditchling igen, gick jag en ensampromenad upp på The Beacon, vilket tog ungefär två timmar. Jag fotograferade får, hundar, katter, hästar, en koblaffa och en mystisk blomma som verkar vara rönnbär i mikroformat.

xxxblio_footpatch
Jag fotograferade även oläsliga skyltar. Vandringsled till biblo?

För att inte tala om grindar som stängdes för sista gången för bra länge sedan.

stangdgrind1
1953?
stangdgrind2
1998?
sheep_dog
Och information om oroliga får.
anyperson
Samt  skylt om grind som om den inte stängs kan orsaka tumult och böter.

Jag gick och gick och gick och spände mina svaga lårmuskler så mycket som möjligt för att det hela skulle fungera som sjukgymnastik. Ett tag fick jag klättra i vad som kändes som 90-gradig lutning så att jag haffade och puffade och fick torka svett ur pannan. Uppe på en liten platå fick jag krångla mig förbi något skyltliknande av människohand tillverkat och dessutom kravla över irriterande taggtråd som faktiskt inte gjorde saken lättare. Efter krånglet och kravlet vände jag mig om för att titta på branten som jag nyss hade tagit mig uppför, och se om det gick att läsa något på det skyltliknande.

access_brant
Hoppsan.
Share
51 kommentarer

Lite vilse i en engelsk skog

Man åker till England för att umgås med släktingar, känna sig som en kopp te, köra bil på fel sida, dricka en pint och äta gourmetmat. Eller hur?

Fish'n chips!
Fish’n chips!

Eller så åker man till England för att kolla på sevärdheter, attackera en främmande man på pub – en man som av oförklarlig anledning dricker tre pintar på en gång – och kolla på ännu en död författares arbetsrum.

Long Man of Wilmington.
Long Man of Wilmington.
Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än "Why not?".
Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än ”Why not?”.
Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.
Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.

Eller för att gå omkring i mataffärer och ta foton på sådant som man måste ta foto på.

Färgsorterad, rökt fisk.
Färgsorterad, rökt fisk.

Eller kanske för att åka dubbeldäckarbuss och fnittra hela vägen.

– Iiiiiiih! Vi kör buss!
– Iiiiiiih! Vi kör buss!

Eller för att leta upp underliga, elektriska upphängningar som man vill ha en förklaring till.

Elapparatur i rött och grönt.
Elapparatur i rött och grönt.

Eller så åker man till England för att på uppdrag ta ett foto på något på en plats som man inte riktigt hittar till. Min djefla man sa nämligen i förbifarten ”åk dit och dit och ta ett foto på det där cementröret där så kan jag skriva en artikel om det”.

Jag fick tre länkar som skulle klargöra allt och där det även skulle finnas en perfekt karta. Jag klickade och klickade på länkarna och hittade bara en väldig dålig karta. Men okej, det är ju han som är kartmannen; säger han att det är en bra karta så är det väl det. Tioåringen, Trettonåringen, kusin Ann och jag åkte därför iväg som på en huppegupptäcktsfärd.

Det där kartan.
Den där kartan.
Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.
Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.
Vi hittade en plasttunna i ett träd.
Vi hittade en plasttunna i ett träd.
Vi hittade ett staket.
Vi hittade ett staket.
Vi hittade träd, träd och träd!
Vi hittade träd, träd och träd!
Vi hittade förgiftat vatten.
Vi hittade förgiftat vatten.

Vi letade och letade i två timmar, sprang ibland, klättrade ibland, backade, gick i cirklar och delade upp oss, ropade till varandra och … och … och gav sedan upp. Men innan vi slokörade begav oss till bilen igen, skickade jag ut Trettonåringen med kameran för att hon skulle springa på måfå i ett område som vi inte hade varit i. När hon hade varit borta i en kvart började jag bli orolig, och ropade på henne. Sedan satte jag på kameran och ropade en gång till. Och då!

I samma ögonblick som vi förstod att hon hade hittat det som vi hade letat efter, sa det pling-pling i mobilen, för den djefla mannen hade då kommit på att vi kanske behövde noggrannare instruktioner.

Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.
”Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.”

Skrev han. Men det var ju så dags.

Och vad var det som vi fann? Ja, det är en helt annan historia.
Och vad var det som vi fann? Ja, se det är en helt annan historia.
Share
128 kommentarer

Med huvudet under armen i England

Ni vet hur man gör allt för att som gäst

  1. hjälpa till
  2. inte vara till besvär
  3. på något sätt betala maten
  4. vara välkommen tillbaka en annan gång.

Med andra ord: som gäst ska man vara väluppfostrad. Jag, Tioåringen och Trettonåringen är nu hemma hos min fantastiska kusin Ann i Ditchling, och hon är så gästfri att väluppfostrandet liksom kommer av sig självt.

Det första vi gjorde när vi kom hit var att handla i en mataffär – ungefär det bästa och roligaste jag vet. All mat här är så billig, ”2 for 1” är mer regel än undantag och avdelningen med prydligt upphängda, inplastade ko- och grisdelar är så stor och imponerande. Jag plockade på mig två stora burkar jordnötssmör som Nittonåringen har beställt och valde ut en stor chipspåse och tänkte att ”även om det här inte är en storhandling så ska jag betala den och hoppas att vi åker och handlar igen så att jag kan få betala mer”.

Under tyngden av bautacips knäade barnen.
Under tyngden av bautachips knäade barnen.

Väl framme i kassan visade det sig att jag – mitt nöt – inte hade plånboken med mig, för den låg kvar i bilen till alla eventuella bovar och banditers stora lycka. Ann fick alltså betala hela handlingen, inklusive mina jordnötsburkar och chips medan jag bannade mig själv och tänkte att seniliteten nog har slagit klorna i mig lite väl tidigt.

Dagen därpå skulle vi åka buss till Brighton.

– Trarajdiraaa, vad kul, packa handväska, ta bort onödiga, svenska kvitton och medlemskort ur plånboken SOM JAG NU STOPPAR NER I VÄSKAN, sa jag högt till mig själv för att inte göra om misstaget.

Men hur betalar man på bussen i England? Jo, med mynt. Har jag några mynt? Eh. Nej, hela påsen med brittiska pengar ligger ju kvar hemma.

– Harrrkl, hrrrrm, kära kusin, eh, får vi låna lite slantar till bussen? sa jag och höll ut handen som den tiggare jag är.

Naturligtvis fick vi det. Tio pund i slantar skramlade en stund senare i min ficka och på huvudet hade jag mina läsglasögon eftersom jag ju fortfarande måste läsa valören på pengarna. Vi var rustade för stadens äventyr, helt på egen hand! Allons-y!

Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.
Vi åkte in till Brighton och hittade två Tardis, om än i fel färg och av fel årgång.
Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.
Som de absolut enda i hela Brighton, badade sedan barnen.
Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.
Själv satt jag kvar på stranden och frös ihjäl.

Efter badet, var det dags för shopping. Eller vad man kan kalla det: vi går in i affärer och klämmer och känner och så får barnen önska sig något som jag köper och så fikar vi och så köper vi en glass och så andas vi brittisk luft och trrrrrrrivs. Men för att kunna trivas på just detta vis måste man ha pengar!

– Hej pankomaten, nu ska vi ta ut pengar, trallalaaa. Plånboken har jag här och nu ska jag stopp … stoppa … nu ska jag stoppa in mitt kort … eh … men … hallå?

Jahaja. Inga kort. När jag plockade ut onödiga saker ur plånboken, tog jag ju även ut betalkorten. De enda som låg kvar var tre lånekort. Andas. Andas. Le lite snett, för det gör människorna i sådana här lägen i romaner.

– Ojojojoj, barnen. Jag har klantat mig, så nu har vi inga pengar. Men vänta! Här i fickan har jag ju nästan fyra pund! Här får du ett, här får du ett, här får jag ett. Nu får ni handla för ett pund var!

Tioåringen spelade upp sin peng på ett arkadspel, Trettonåringen köpte en liten mjukis-surikat som nu heter Will Shakespeare och jag köpte ett anteckningsblock som ser ut att vara minst hundra år gammalt. Vi sammanstrålade efter ett par timmar med kusin Ann och jag förklarade läget.

– Nämen! Nämen! sa hon. Hur mycket vill du låna? Hundra pund? sa hon.
– Ja … tack … sa jag och höll ut handen som den tiggare jag var – ännu en gång.

Summa summarum: jag har hittills inte gjort av med en enda krona, men för kusin Anns 110 pund haft riktigt roligt!

Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Men här var det helt gratis att stå och oooooo:a och aaaaaaa:a.
Share
95 kommentarer

Sista dagen i England – för denna gång

Jag har egentligen inget att rapportera. Från Sverige har jag hört att lillsessan har förlovat sig med ett fnitter samt att den djefla mannen fick taxiresa betald ända till Stockholm för att sitta i Nyhetsmorgon och berätta om hur man gör när man mejlar.

Och så kallar de hela grejen för både ”efftiva” och ”e-mail”, stoppar in ett felaktigt tankstreck!

Undrar vad som händer nästa söndag. Då kommer förstås Spåkpolisen och hötter med näven! (Nej, det gör hon tyvärr inte.)

Här i södra England har vi sedan sist hunnit

  • se på Sweet Charity med alla släktingar på scen eller i orkesterdiket
  • dricka a nice cup of tea
  • gå på pub
  • besöka en leksaksaffär i sju plan
  • åka dubbeldäckarbuss
  • handla skor
  • äta fish’n chips på pub – flera gånger
  • gå på stranden
  • dricka a nice cup of tea
  • titta på Brightons pir (den som inte brann upp)
  • kolla på Oliver!
  • ta en öl på en pub
  • kolla på Big Ben
  • dricka a nice cup of tea
  • äta spotted dick.

Den sistnämnda skulle värmas i mikron och såg efter tre minuter ut så här:

Varken särskilt spotted eller dick-lik.
Varken särskilt spotted eller dick-lik.
Den smakade precis som mjuk pepparkaka med russin – i och var ganska torr och mycket tristare än sitt namn.

Vidare har vi åkt till London och tillsammans med i runda slängar fyra miljarder människor försökt få plats på trottoaren, i tunnelbanevagnar och i affärer.

På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)
På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)

I London hann vi även stå i världens längsta kö in till Natural History Museum, som hade fritt inträde och ändå fick plats med alla fem miljarder människor som skulle in.

Där borta vid krysset började vi köa. Och nej, på bilden syns det inte att det är sex miljarder människor på plats.

Inne på museet hade vi kusinsonen John Hinton som mål. Han har en fantastiskt rolig enmansshow om Charles Darwin, som han borde framföra i Sveriges alla skolor. Denna vecka är han på National Museums innegård – utomhus – och kör en kortversion av pjäsen.

Här tittar Darwin på publiken och ber dem att inte störa. Han har faktiskt viktigare ting för sig än att konversera just nu. Han ska nämligen komma på teorin om ”survival of the fittest”. Strax. Men först måste han sjunga en sång.

Inne i affären som heter Desigual (gå inte in; allt är på tok för vackert och dyrt – man blir galen!) satt en och annan uttråkad karl i en och annan soffa.

Vissa sov och snarkade och drog till sig en obskyr, svensk bloggares intresse.

Och så har vi förstås ätit. Bacon med … ja, vad?

Vad i hela friden heter detta?

Nu ska vi snart åka hemåt till landet där man inte säger sorry, exscuse me och pardon och där man inte kan … äh, Sverige är ok. Men visst borde vi vara trevligare och titta rakt in i okända människors ögon oftare?

Uppdatering
Här hade jag som en avslutning skrivit ”Pokulera mera, liksom!”, men fick i kommentatorsbåset en fråga av Agneta, som inte förstod vad jag menade? Ska man berusa sig för att våga kommunicera? (Ptja, ja, jo, det är ju så det brukar vara, men …)

Nej, det var alls inte det jag menade. Jag har sedan barnsben gått omkring och trott att ”pokulera” betyder ”prata mycket och diskutera spirituellt”. But NO!

NE
SAOB
SAOB
Wikipedia_SAOL
Wikipedia och SAOL.

Vi hörs när jag släpper ut mig själv från skamvrån.

Share
104 kommentarer