Hoppa till innehåll

Etikett: England

Förbaskade flygplatstoaletter!

Igår flög jag till London för att träffa kusin Ann i Ditchling, gå på kalas, redigera i datorn, äta fish’n chips, skriva tre artiklar, berätta för alla om svenska skrivregler, gå på pub och säga sorry, pardon och excuse me till alla jag möter.

Sedan den förfärliga resan med Iberia förra året – där flygplanet inte bara verkade köra på grusväg utan i en berg-och-dalbana – har jag drabbats av störttankar och undergångskänslor när jag sätter mig i ett flygplan. Det är en ytterst mild rädsla och går inte alls att jämföra med hur de panikslagna känner, men lite nervöst är det. Dock gick resan bra, kaptenen fick applåder och alla passagerare betedde sig som i SJ:s gamla reklamsnutt.

Jag trippade på lätta fötter genom passkontrollen, där man står i vansinnigt långa, slingrande köer och sedan kontrolleras snabbt via en maskin som tydligen inte släpper genom tanter i 75-årsåldern.

När jag stod i kön, blev alla inläppta utom fem gråhåriga damer som inte alls kände varandra. (De föstes till en specialkontroll.)

Sedan vandrade jag vidare till bagageutlämningen och passade då på att gå på toa.

– Humdidum, trevligt, fullt med folk, trallala, några som sminkar sig, några som tvättar ansiktet med kallt vatten och några som faktiskt byter från mysbyxor till något mindre bekvämt. Vissel-vissel.

Men det är något med flygplatstoaletter som gör att jag tappar huvudet. En kamera har jag glömt i USA och aldrig återfått. En nyköpt (tom) handväska lämnade jag på handfatskanten i Berlin och igår hängde jag noggrant upp min vackra, svarta, belgiska kappa med finfin kapuschong inne på toa – och lämnade den sedan till sitt öde.

Jag hämtade obekymrad resväskan (lite med hey hey-feeling igen där, eftersom alla står kloss intill rullbandet och man måste tränga sig fram [sorry, pardon och excuse me] om man har hamnat i det bakre ledet), köpte en tågbiljett till Hassocks, trängdes med alla pendlare (sorry, pardon och excuse me) och satte mig mycket tillfreds med all packning ner på ett säte. Och slog handen för munnen av förskräckelse.

– KAPPAN! KAPPAN! NEJ! KAPPAN! JAG ÄR EN IDIOT!

När jag två sekunder senare hade slagit bort tanken på att dra i nödbromsen, bända upp dörrarna och springa tillbaka till toaletten, lugnade jag mig och fyllde istället i ett lost-and-found-dokument som verkade vettigt i mobilen.

Nu bor kappan antingen hos någon som frös och tyckte att den var lika fin som jag (den har markerad midja, serni) eller så har personalen på Gatwick tagit hand om den. Själv går jag i lånade ytterkläder och funderar på om jag hade något viktigt i fickorna på finkappan.

Ungefär så här såg den inte alls ut – men ni förstår hur fin den var?
Share
19 kommentarer

Ensonglopedia med John Hinton

Vad gör man med sig själv om man kan agera, sjunga, spela all världens instrument, skriva, rimma och jonglera samt är djupt fascinerad av allt som har med vetenskap att göra?

  1. Man skapar en teaterföreställning om Darwin.
  2. Man skapar en teaterföreställning om Einstein.
  3. Man skapar en teaterföreställning om Marie Curie.
  4.  Man skapar en sångföreställning om vetenskap från A till Z.
Darwin, Einstein och Curie.

Detta sker i Storbritannien och den där superbegåvade kreatören heter John Hinton och är mitt kusinbarn. (”Mitt kusinbarn” – det låter ju som om jag äger honom. Ja, det känns bra, så vi säger väl att det är så: jag äger honom.)

Lägg märke till fjärrkontrollen på handleden – en egen uppfinning. Man undrar ju nu om den finns som färdig produkt eller om den bör patenteras. (Den är tejpad ovanpå ett vanligt armbandsur.)

Jag har precis kommit hem efter att ha sett den senaste föreställningen; en show där John till varje bokstav i alfabetet

  • hanterar ett vetenskapligt ämne som börjar på just denna bokstav, som DNA, röntgen, atomer, big bang
  • spelar på ett instrument som börjar på samma bokstav, t.ex. gitarr, munspel, ukulele, theremin
  • river av en låt i en musikstil på samma bokstav, bl.a. musikal, punk, opera.
Här ses några av instrumenten hemma i Johns vardagsrum.

Allt rimmar och allt är roligt och allt är så fyllt av energi att man blir trött bara av att sitta i publiken. Och alla tänker vi: ”Det här skulle man ju ha fått höra som liten i skolan!” Eller på dagis!

Isotoper är ju jätteroliga!

Och vad säger recensenterna?

”John Hinton is an absolute joy… You can’t help thinking: this guy could get anyone interested in science” – Adelaide Theatre Guide

”Hinton expertly makes the most complicated of concepts easily intelligible” – British Theatre Guide

”If you think that science is boring, think again, think Hinton” – Reviews Hub

”After beguiling me with yet another diverse, engaging show, I’m starting to wonder if John Hinton can possibly really exist” – Fringe Guru

Lysande! Hm. Här gick jag omkring i halva livet och trodde att jag skulle bli världsberömd skådespelerska utan att liksom anstränga mig. I mina drömmar skulle det gå till så här:

Ingmar Bergman, Stellan Skarsgård och Mimi Pollak skulle som en trio möta mig på gatan (ungefär 1982) och förvånat peka på mig och utbrista i ett unisont HENNE VILL VI HA! – och så skulle de sälja mig till Hollywood. Fast jag skulle få alla pengarna. Alla regissörer skulle vilja ha mig i alla roller utom sådana som Meryl Streep kunde få förstatjing på förstås. Jag skulle se till att Johnny Depp och Brad Pitt skulle spela mot varandra (och mot mig) i en och samma film. Och så skulle jag vara gift med min djefla man och få fem barn ändå mitt i alltihopa.

Mimi Pollak i en helt naturlig pose.

Näe. När jag ser hur kusinbarnet John sliter och jobbar hårt för sina fantastiska föreställningar, kan jag bestämt säga att jag inte alls har något emot att sitta på kammarn och redigera dåliga texter istället för att kyssa Depp/Pitt i Hollywood.

Uppdatering
Jag filmade föreställningen lite (ursäkta, kass kvalitet), och här kommer småbitar ur några av låtarna, dock inte den med thereminen. Men det första instrumentet är en speldosa!

Share
63 kommentarer

Ett jätteblommigt hus: Standen House

Designern, författaren och alltiallon William Morris gjorde tyger och tapeter som var oerhört vackra och oerhört blommiga. (Och naturligtvis fortfarande är det.) När jag var liten fanns det diverse William Morris-mönster här och där hemma i det Stensonska huset, och jag tänkte alltid:

– Hu. Jätteblommigt. Irk.

Men så blir man äldre och lär sig dricka kaffe och äta krabba samt uppskatta blommiga mönster. Därför var jag och kusin Ann under den sista dagen i England inne i Standen House (ritat av Philip Webb, kompis till William Morris), som var fullproppat av dessa blommor. Ute var det äkta tulpaner (gäsp), inne var det blommiga gardiner, tapeter, kuddar och lampor.

Standen_House
Det ser inte ut som ett normalt, stort, brittiskt hus och är fyllt av roliga rum och finurliga gångar. Familjen bodde på plan ett och två, medan tjänstefolket hade tredje våningen för sig själva med utsikt över hela nejden (fler fönster finns på andra sidan huset). Tornrummet är placerat ovanpå vattentornet – hela den beigegula delen till höger är alltså ett vattentorn!
drawing
”The Drawing Room” hade en och annan blommig grej.

Det var faktiskt väldigt hemtrevligt med alla dessa blommor, men jag fäste mig kanske lite mer vid sådant här:

kladdskydd1
Flotta kladdskydd på alla dörrar.
kotte_stol
En kotte på alla stolar, pallar och fåtöljer som man inte fick sitta på eller i.
snygglampa
Hellskotta, vilka snygga lampor!
spisen_standen
Köksspisen var enorm och inramad i svart.
biljardrum_standen
Ooooh, den där smatten med soffa! Där vill jag sova middag! På kottarna!

Men vet ni vad de också har i detta ljuvliga land? De har lattjolajbangubbar som pratar omkull en samtidigt som de tankar bilen!

bensingubbe
Tanten som får sin bil tankad kan inte förmå sig att lämna tankgubben, för han är så himla rolig.

Det var som förr i tiden, liksom fast med extrafinessen ”jag tankar din bil – men jag är dessutom både rolig och trevlig”.

– Men miljön här …?
– Äh, vi ska alla dö nån gång. Jag tar ett djupt andetag så känns det nästan som om jag är på puben.

Share
67 kommentarer

Lite bed & breakfast-frukost och en mystisk kärra

Jag fick ett mejl från en läsare som vill vara lite blyg och hemlig:

”Lotten! Här går man och väntar i timmar, dagar och snart en hel vecka på det allra viktigaste: frukostbilden! Är äggröran god? FÅR DU NÅN BACON?”

Självklart.

frukost
B&B-breakfast i Devon.
scrambled
Riktig äggröra, för bövelen! (Bara 26 ägg.)

Bob, som är B&B-tjifen, rör ägg och steker bacon och tomater och kastar korvar in i ugnen med alla oss gäster hängande i kjolarna. I morse slog han sönder en nyinköpt, svensk glasskål samtidigt som han berättade roliga historier och rabblade meningar på svenska.

Den gamla prästgården köpte han för fyra år sedan. Hela det första förfärliga året gick åt till att överklaga olika förbud och skaffa tillstånd för verksamheten och via en advokat betala en enorm summa pengar för ett obskyrt papper som ingen egentligen förstår sig på. Det finns nämligen forntida regler som säger att prästgården inte får användas som hotell, så hans B&B-verksamhet får liksom inte vara hotelliknande. Men nu när allt är igång, är han glad som en en lärka och vill göra äggröror till tacksamma blondiner resten av livet.

Södra England har kustturistorter, pirar, ebb & flod samt regn. Solen sprängde sig dock fram i Teignmouth under några fina minuter igår, och då lyckades jag med mobilen ta denna panoramabild. Men vad är det för kärra där i förgrunden?

panoramastrand

En bättre bild från andra sidan vill ni förstås ha.

badakarra
Vad äääär detta? (Bortse från däcken på kanten; de har satts fast senare.)
badkarrra_hjul
Finfin patina.

Jo, det är en badmaskin. ”A bathing machine”. Det var ju på det viset i 1800-talets pryda Storbritannien att de flesta män fick sprätta omkring i pyjamasrandiga badkläder på stranden … men att kvinnor inte fick det. Som en burka på hjul rullades kvinnoblomstren istället iväg – ut i vattnet – i dessa täckta kärror, tills de var såpass långt från stranden att ingen som inte hade kikare kunde se de liljevita vaderna.

Bathing Machines, the beach, Oostende
Bathing machines på stranden i Oostende (Belgien), där man tydligen var lika pryd.
Bathing Machines, the beach, Oostende
När badmaskinerna senare på dagen hade rullats ut i vattnet, såg det ut så här.

Antingen spändes hästar för badmaskinerna, eller så drogs de ner i vattnet av starka kvinnor. Japp – inte ens med ögonbindel fick männen komma det täcka könet nära. Det här är förstås lika tramsigt som nutida nakenkroppsfixeringsregler och överdrivet skylande pga. fåniga idéer. (Ursäkta, men jag begriper det verkligen inte.)

I Sverige var vi nästan lika larviga – män och kvinnor hölls åtskilda till i början av 1900-talet, när man skapade badskandaler i Mölle och alla ville bada hela tiden. Citat ur en tidningsartikel från 1925:

”Faktum är att det enda svenska folket för närvarande orkar sysselsätta sig med är simning.”

Håhåjaja, eländes elände.

Avslutningsvis: vad har hänt med fönstren här nedan?

blastafonster
Vad är detta? (Förutom en bildgåta, dårå.)

Uppdatering
Svaret finns i kommentatören Skogsgurras initierade ord hääär.

Share
70 kommentarer

I’m on Fire!

Andra dagen på landsbygden i södra England inleddes med en bilfärd som hette duga. Som bitvis kändes livsfarlig. Och kanske lite blåsig. Samt väldigt Bondsk.

(Sänk ljudvolymen: man hör bara massa vindbludder där jag sitter som Isadora Duncan.)

Hm. De är verkligen väldigt duktiga på att köra på fel sida här.

I en liten slottsbutik bjöds vi på provsmakning av nya tesorter, som naturligtvis inte hällldes upp ur en termos utan bryggdes i realtid. Vi tre valde tre olika teer, varför tre olika tekannor trollades fram. Men … vad var det som stod där på bordet bland alla teerna?

teprovning
Se vad te-reklamgörarmänniskan dricker …

– Are you drinking coffee while selling tea? Got you!
– Ooooh, sorry, I mean, I love tea, but, oooh, sorry! You know … we all need our coffee …

Jag lovade dyrt och heligt att inte tala om detta för någon. I England.

jaguar
Och vips, satt jag i en Jaguar, där alla i framsätet matchade bilklädseln med sina täckjackor.

Vädret här är svenskt, engelsmännen är engelska och det svenska och engelska språket blandas hej vilt eftersom alla brittiska män i sammanhanget är gifta med svenska kvinnor. Så här såg de ut på den tiden det begav sig – när britterna kom en masse till Stockholm för att undervisa:

annmike_svv1976
Engelsmän med svenska flickor 1976. Kusin Ann längst till höger, hennes mustaschprydde Mike i bildens mitt.

Bilden ovan illustrerade en tidningsartikel om publivet i Stockholm, som sades vara på utdöende nu när McDonald’s hade öppnat på Söder och ett ”hamburgerkrig” hade utbrutit.

– Icke då! sa britterna och bjöd laget runt på mer öl, gifte sig med svenskorna och fick tvåspråkiga barn.

ann_mike 1976
Kusin Ann med Mike en minut efter vigseln 1976. Att de gifte sig i jeans utan sina föräldrar närvarande gjorde då ett oerhört stort intryck på mig och jag ansåg att de var det coolaste brudpar världen hade skådat. Sedan gifte jag mig som en mespropp i vit klänning i kyrka med alla upptänkliga släktingar på plats …

Anledningen att jag är här i England är alltså att de unga tu på bilden ovan firar 40-årig bröllopsdag. Igår var vi ute på restaurang här i Kenton, och då höll jag på att brinna upp. Och kan ni begripa – det hela fångades på bild!

lottenonfire
Här fotograferas jag, samtidigt som mitt hår börjar brinna.

Kusin Ann tog bilden, ryckte till, pekade mot mig och sa:

– Hhhh … fffffff … pppphhh … här!

(Hon sa förstås ”hair”, men det fattade jag ju inte.)

– Va?
– Håret! Eld!

Snabbt och instinktivt samt säkert påverkad av en stickande lukt och värme i nacken – plus Anns skräckslagna ansiktsuttryck – lyfte jag händerna till hästsvansen och kvävde elden. Det hår som brann upp, skakade jag ner på menyn och fotograferade.

aska
Lite förkolnad nudelfrisyr.

Middagen fortsatte och när det var dags att gå hem, frågade jag personalen om jag möjligtvis skulle kunna få köpa mitt vinglas eftersom det var så rasande trevligt att dricka ur. Diskussion uppstod om huruvida det var glaset eller sällskapet som bidrog till den trevliga känslan, men slutligen fick jag besked – självklart skulle jag få glaset gratis; jag hade ju nästan brunnit upp på kuppen.

vinglasinatten
På väg hem med mitt flotta, flottiga glas – som jag ju betalade med mitt hår.

 

Share
26 kommentarer

Ute på vischan i södra England!

– VÄNTA! VA?
stonehenge

– Vad var det? sa jag.
– Sorry, what?
– Där! I have to take a pict… försökte jag förklara, samtidigt som jag hivade upp kameran.
– What?
– Those … that … isn’t that …?  sa jag samtidigt som jag tog 100 bilder genom bilfönstret.
– Oh, yes, Stonehenge.
– We just passed Stonehenge?
– Yes indeed.

Blasé är bara förnamnet: vi körde förbi Stonehenge som vore det en kossa. Jag satt med min kusin Ann och hennes brittiske (men svensktalande) man Mike i en bil och de tyckte att vägen var hur tråkig som helst. Jag var som en femåring på zoo.

– Vad är det där?
– Vad?
– Stooooora, gråa byggnader mitt ute på en åker! Är det en fabrik?
– Nej, det där är ju ladugårdar.

Åh fan. Tänkte inte på det. Jag har förmodligen aldrig sett en ladugård som inte är röd med vita knutar.

– Militärinvasion! Där kör ju en, två, fjorton stridsvagnar! På motorvägen!
– Luuugn. Militära fordon är det förvisso, men du vet mycket väl att stridsvagnar inte k…
– Okej. Men de är himla dåligt kamouflerade tycker jag.

bloodymilitary

– Jösses. Kolla. Oj.
– Men Lotten. Du vet mycket väl att vi inte har Systembolag här.
– Men i alla fall. Jösses.

vinpamacken
Jösses-hyllan på bensinmacken.

Jag log, där jag satt i baksätet, såpass länge att jag blev trött i mungiporna. En liten stund var jag kartläsare, vilket jag är bra på när jag måste fokusera. Eller när platserna heter Luleå, Lund och Åmål. Men …

– WALLOP!
– Pardon?
– Där ligger ju Middle Wallop! Och Nether Wallop!
– Men vi ska sikta mot Exeter.
– Hahahaaaa, WALLOP!

karta_wallop
Övre och nedre örfilen!

Nu har vi sovit en natt på The Old Vicarage i Kenton (strax söder om Exeter), som drivs av Mikes gamle kompis Bob. Han berättade till gårdagens delikata linsgryta glatt om den väldigt långe (yes!) slottsherren Charlie, som bor en bit längre ner på gatan – en jurist som spelar rugby och är gift med skådespelerskan A.J. och som säkerligen släpper in oss i slottet om han bara är hemma. Samtalet vinglade fram och tillbaka och vinet flödade. Mike och Bob drog sig undan till ett piano och spelade gamla slagdängor och jag lärde mig världens mest användbara ord: dubree. Jag jublade.

– Gosh! Hurra! How do you spell it?
– You don’t.

Thingamy, whatsit och dubree betyder liksom grej. Liksom dingbat, jigger och … exeter! Som Annika i kommentatorsbåset nämnde redan igår:

exeter (n.), all light household and electrical goods contain a number of vital components plus at least one exeter. If you’ve just mended a fuse, changed a bulb or fixed a blender, the exeter is the small plastic piece left over which means you have to undo everything and start all over again.

(Douglas Adams & John Lloyd: The Deeper Meaning of Liff)

Avslutningsvis … detta med tepåsar. Hemma i Sverige gör jag tre–fyra stora tekannor per dag. Jag har en tjock tehuva och ser till att teet inte drar en sekund mer än fyra minuter. Men i teets hemland, där a cup of tea hjälper mot tandvärk, hjärtesorg, allmän vånda eller kallras från englasfönster … gäller bara påste. Alla påsarna samlas i en liten burk så här läckert:

tepasar
Tepåseinstallation.

Pssst. Kuriosa som man lär sig när man åker utomlands: Björnen sover och Gubben Noak har ju samma melodi, medan Blinka lilla stjärna skrevs av Mozart.

Share
45 kommentarer

Att plugga (eller turista) i Oxford

Jag är så rysligt full av goda råd.

– Se här vad man bör ha i en necessär!
– Köp inte bröd på söndagskvällar!
– Gå i ide i minst sex veckor efter förlossningen!

Men inte lyder folk mig, inte. Inte ens mina egna barn, som sedan de var nyfödda (och jag inte alls gick i ide) har fått höra att de bör plugga utomlands. Nääää, de envisas med att stanna i Sverige och vill inte ens snegla på listorna med stipendier som jag råkar lägga på toa, på en och annan huvudkudde och i kylskåpet.

Barnens kusiner, de åker däremot gärna jorden runt, jobbar i London och pluggar i Italien. Excellent, säger jag och åker dit och hälsar på.

Stina (stetoskopägaren som jag nämnde i förra inlägget) går som sagt läkarutbildningen i Oxford. Hon bara ansökte (efter att ha gått på en internationellt gångbar utbildning här i Eskilstuna – IB) och önskade sig ett par olika colleges och kom in. De 38 olika ”Colleges of the University of Oxford” har lite olika inriktning, olika rykte, är olika stora och på vissa har premiärministrar eller framstående idrottsmän gått, på andra har Monty Python-medlemmar gått och så vidare.

rogerbannister
Roger Bannister! (Som sedermera blev rektor på Pembroke, fast tyvärr en inte alls populär eller framgångsrik sådan …)
spooner
Se, Mr. Spooner!

Skolorna har det gemensamt att

  • själva skolbyggnaden är uråldrigt gammal
  • ingången är diskret och utan namnskylt
  • studenterna bor på skolan de två första åren
  • innergården har bl.a. en jättestor matsal och en kyrka
  • allt ser ut precis som i Harry Potterfilmerna.
labyrint
Potterinspirationsbevis: häcklabyrint vid Balliol College.

Det tror sjutton att det är enkelt att skriva Harry Potterböcker när man har sånt här att inspireras av! (Sade Lotten med en avundsjuk fnysning.)

Skolorna (skriver jag nu även om de heter ”college” bara för att jag hyser stark aversion mot s-plural i svenska) är öppna för allmänheten, men tar ofta en liten avgift. När jag skulle gå in på Balliol, sträckte jag fram en sedel för att betala mina £2.

– You really don’t have to pay, dear, sa vaktmästaren.
– Oh, but why not? sa jag.
– ’Cause I really don’t have any change.
– But …
– Oh, go on then, go in!

Alla skolor har som sagt en matsal (”hall”), och de ser verkligen ut som på film. Låtom oss smyga in och kolla lite!

ssschhhclosedhall
Ssssschhhhhh! Jag ska bara …
pembrokebord
Pembrokes matsal med norra Europas största fyrbenta bord.
balliolhall
Matsalen vid Balliol – med ljusstakar och slitna sittbänkar som jag ville ta med mig hem.
lamporhall
Matsalen vid New College, som alls inte är ”new”. Men så intressant, hur har de fixat med lamporna på borden?
lampsladd
Ahaaa. Sladdar undertill! Så vill jag göra hemma!
pembrokekyrka
Här är Pembrokes kyrka (”chapel”). Om man jämför med den som New College har (med fotograferingsförbud), känns det här som en liten träkoja.

I New Colleges lokaler spelades några av scenerna i Harry Potter in, vilket gör att just denna skola har några grupper med lite annorlunda turister.

pottermiljo
The ferrett scene” ägde rum här, t.ex.

Nu är jag ju som bekant inte ett jättestort fan av Harry Potter (på svenska, that is), så när andra insöp Potterismen i lokalerna, tog jag bild på …

trolley
… en informativ lapp …
varningslapp
… en annan informativ lapp …
sladdarute
… lustiga sladdar …
gargoiler
… roliga gargoyler …
gammelbord
… och de väldigt slitna borden som stod lite huller om buller på innergården.

Ett college är ”konstigt och mystiskt” sa kusin Stina och illustrerade detta mycket tydligt utanför just denna skolas ständigt låsta port:

konstigtcollege
All Souls College, som man inte kan ansöka till utan som man blir inbjuden till. Porten är alltid låst och aldrig någonsin syns några studenter på innergården. Spooky!
storstacollege
Christ Church College, som är störst i Oxford, hade en 100 meter lång kö med turister som var villiga att betala £9 för att komma in och titta på innergården.

Oxford är som ett stort Lund med äldre byggnader, fler studenter, fler museer och smartare stadsarkitekt – och sådär mysigt att man liksom vill stoppa ner stan i fickan och ta fram när man befinner sig i [insert lämplig, trist plats].

museumoxf
Ashmolean Museum var underbart – för några år sedan blev de tvungna att riva hela byggnaden utom den delen som står alldeles vid gatan. Allt bakom är hypermodernt och urflott och samlingarna (bl.a. en gigantiskt ringsamling) sanslöst fantastiska.
nybiblo
Det sprillans nyinvigda, nybyggda biblioteket ser ut att vara i alla fall ett par hundra år gammalt.

En kväll gick vi på utomhusteater. Det var rysligt kallt, men vi hyrde filtar, drack både vin och varm choklad och värmdes av den oerhört kompetenta ensemblen som var fysiska praktexemplar – och alla kunde sina repliker samt spela ett par, tio instrument var.

oxfordshakespeare
Oxford Shakespeare Company spelar Trettondagsafton – favoritpjäsen bland Shakespeares komedier!

Namnen på skolorna är intressanta skulle kunna fylla en hel doktorsavhandling, men det får jag nog vänta med ett par år. Men jag måste ändå nämna att University College har ovanligt många studenter från Asien eftersom de vill gå på ”university” och inte på ”college” …

Share
34 kommentarer

Inredning: hur ser det månne ut i ett brittiskt hem?

Ja, inte vet jag.

Jag har ju under åren bara vandrat ut och in i svenskrelaterade, brittiska hem. Där finns Ikeamöbler och dalahästar och där ligger diskborstar och osthyvlar som hemma hos oss. Men jag ger mig inte: jakten på det typiskt brittiska hemmet fortgår!

(Märk väl hur jag nu låter påskina att jag har ett sedan flera år pågående projekt att hitta den brittiska folkhemssjälen och alls inte har råkat ta några bilder här och där under min senaste tripp.)

På samma sätt som det typiskt amerikanska huset (schablonbilderna kommer att hagla i detta inlägg) breder ut sig på bredden och nästan flyter över alla bräddar och det svenska huset är rött med vita knutar, är det brittiska huset obegripligt smalt, oerhört kallt och fuktigt (inte på sommaren, nej) samt fyllt av smala trappor.

trapporna
Fyra av mina 317 trappbilder.

Vardagsrummet har alltid heltäckningsmatta och massa soffor samt en tv. Man tittar fortfarande mycket på tv här, om jag har förstått saken rätt.

vrumann
Halvsvenskt hem.
vrum2
Helbrittiskt hem där jag står mitt i rummet, vid den öppna spisen och nu tittar åt höger …
vrum2a
… och sedan vänster. Fyra soffor i ett rum – nästan som hemma hos oss!

Jag hann bl.a. se på några QI-repriser, One born every minute, Life in Squares (om Bloomsburygruppen), Partners in Crime (deckargåtor i 1950-talsmiljö) och en farlig massa nyhetsprogram om det i Sverige inte särskilt uppmärksammade Chunnel-kaoset, även kallat Calais-krisen.

I köket kokar man te. Och te. Och mer te. Men alltid med tepåsar direkt i muggen, oavsett hur många som ska ha. Min fäbless för parfymerat Earl Grey-te tar britterna med fattning, även om de finner den obegriplig.

kitchen_2
Det kändes som om detta helbrittiska kök var svenskinspirerat. Ikea? Yes, indeed.

Min nyfunna vän David (som jag sa fel till), bor till vardags i Oxford i en huslänga som byggdes i tegel på 1830-talet.

davidute
Teglet är täckt med sandsten på framsidan, på det här viset. (Det är David där mitt i gatan, men han bor inte i just denna länga.) Ni ser: smala, höga hus. Perfekt enligt schablonbilden.
davidvrum
Se så trevligt! Man vill ju nästan flytta till Oxford!
davidost
David bjöd mig på en trerätterslunch som avslutades med ostbricka. Här är förstås en bild på den godaste av ostarna.

Davids hus och grannhusen har alltså stått sedan 1830, när de byggdes för universitetsanställda. Inne på bakgården kan man tydligt se hur ombyggnationerna och renoveringarna har förändrats med tiden. Men vi börjar uppifrån!

tomtgransuppe
Davids hus är nr 2 – som har en väldigt mycket större tomt.

Den där tomtfördelningen ser inte särskilt rättvis ut, va? Men det handlar helt enkelt om att Oxford på 1990-talet gick med på att sälja de kommunägda husen till alla som ville köpa sin bostad. Han som ägde nr 2 hade en massa pengar och sa att han ville ha större tomt. Så då fick han det. Stackarn i nr 1 vill för en hutlös summa köpa ”tillbaka” sin tomt, men David (som bara har bott här i två år) tackar artigt nej. Liksom:

– I’m so sorry, dear friend and neighbour, but I do enjoy my extended garden.

tomtgrans
Grannen fick istället bygga uppåt – såpass att det plötsligt krävdes en liten hiss i huset.
tegel1234
Om ni zoomar in här, ser ni de olika teglen. Mycket vackert! David har kvar originalteglet (längst bak på bilden, under 2:an), medan grannarna har renoverat. Allt som är framför originalteglet är tillbyggnader.

Men i Oxford bor ju även barnens kusin Stina, hon som sedan tre år utbildar sig till läkare ett av Oxfords 38 college – det som heter Pembroke [pemmbrook]. (Mer om detta en annan dag.) Hon bor i ett fristående hus med fem studiekamrater, som alla har var sitt rum med stor säng och för många möbler samt ett sånt där avlångt vardagsrum och ett helt omöjligt kök. I det lilla köket som man knappt kan andas i finns diskmaskin, tvättmaskin, torktumlare och två stora kylskåp. Längs väggarna går en prydnadslist som är 20 cm hög och fullständigt idiotiskt 10 cm tjock – alla möbler måste alltså stå 10 cm ut från väggen!

stinasrum
Stinas studentrum – jag står med ryggen tryckt mot ett stort klädskåp.
inrednignsdetalj
Inredningsdetalj. (Det är jättejättekul att ta stetoskopet och lyssna på magkurr. Det låter som om tarmarna pratar med en!)
stinashandfat
Huset är till de sex studenternas stora glädje värmeisolerat eftersom det är relativt nybyggt. Men hur nybyggt det än må vara, ser det ändå ut så här under handfatet inne på toa …

De sex studenterna måste komma överens – de hyr huset i klump och om en vill flytta, måste alla göra det. Och om de har för höga krav (som t.ex. ett kök som man får plats i eller ett köksbord som inte kan trilla i bitar när som helst), kan the landlord bara säga ”jahaja, nämen då kan ni ju leta nytt boende, det går så bra så” eftersom tillgång och efterfrågan på bostäderna i Oxford påminner om Lund i början av september … Hu.

Eller som David skulle säga:

– Good grief, yes, I understand the predicament.

Share
81 kommentarer

När man säger fel …

Jag blir sällan generad numera. När man har gjort bort sig på alla kända och okända sätt, är det bara att skratta åt alla dumheter man hasplar ur sig … för det är ju urhasplandet jag sysslar med när det gäller bortgörandeavdelningen.

När jag nu kommunicerar mest på engelska, finns det ju ännu fler felsägningar att tillgå. Här kommer ett exempel:

annskitchen
Jag stod i det här trevliga köket (min kusins) och pratade med …
david
… den här ytterst distingerade mannen (se pil) från Oxford.

Han heter David [dejvid] och vi träffades redan 1976, när vi (tillsammans med två av mina kusiner) i London såg på Bugsy Malone. Ingen av oss minns något annat än Jodie Foster från denna kväll.

Han var gammal då (säkert över 30 år) och inte särskilt intressant för den lilla Lotten. Nu stod vi där i köket och pratade om lingvistik och var så vuxna och väluppfostrade. Jag drog fram min allra mest brittiska satsmelodi och försökte förtränga mitt år i USA (golly, gosh, o’ brother, ya’ll) och hänga på tag questions när jag fick en chans. Så kom kusin Ann och bad mig öppna en svåröppnad burk med kronärtskockor eftersom jag har synnerligen starka nypor.

Men jag misslyckades kapitalt och skyllde på blöta händer och oljig burk och what not. Jag vände mig mot David och skulle säga ”visa nu hur manlig du är genom att öppna burken som jag – det spröda kvinnoblomstret – inte mäktar med”. Men vad jag sa var:

– David, show me your manhood and …

Någonstans där hörde jag att det lät lite fel. Jag bläddrade snabbt i min ordlista inne i huvudet och såg plötsligt detta i språkcentrums vindlingar:genistals

David tittade på mig, sänkte blicken och sa lugnt:

– Oh, I’d rather not.

Share
49 kommentarer

Mary Rose är faktiskt storasyster till regalskeppet Vasa och förr drack man ju mycket mer öl än nu

När ytlänningar (skrev Lotten med ett kärleksfullt leende på läpparna och ormet krüper i tankarna) kommer till oss, drar vi alltid med dem på ett besök i Stockholm, med regalskeppet Vasa som första mål. Har man inte varit där, måste man åka dit. Jag var där redan 1975, lite ämlig med getingstick i armhålan och konvalescent efter påssjuka. Och det var underbart.

wasavarvet_1975
Då – man gick på de där rangliga gångarna runt om och allt luktade hund och var blött.
Vasamuseet 2010
Nu – man tar en latte, åker hiss, njuter av stillheten och värmen.

Därför är det inte alls konstigt att man känner lite extra för stackars Mary Rose, som sjönk nästan på dagen för 470 år sedan (19 juli 1545), försökte hivas upp direkt efter förlisningen, hittades igen 1971 och plockades slutligen upp 1982. Men medan Vasa numera ju faktiskt är en hel båt (om än på land), ligger Mary Rose som ett för vågor spritt skelett där styrbordssidan är … borta. Puts väck. Till skillnad från Vasa, lade hon sig på ena sidan, varför den övre halvan som inte låg i dy helt enkelt ruttnade bort.

maryrose
En halv båt, ba.

Varför Mary Rose sjönk, vet man inte riktigt, men en teori från 1548 är att förlisningen berodde på allmän instabilitet efter en ombyggnation och bristande disciplin bland besättningen (”han hade en typ av hjon som han inte kunde styra”) och därav följde:

” … för mycket dårskap eftersom hon hade för stor bestyckning och att kanonportarna, som satt lågt, lämnats öppna, samt att de stora styckena varit oriktigt surrade, så att när skeppet skulle vända, rusade vattnet in och hon sjönk plötsligt.” (Läs mer.)

Mary Rose
Precis som Vasa runt 1975: blött och oåtkomligt. (Bild från Wikipedia.)
maryrose
Detta ser man genom små fönster i en lång vägg: nästan ingenting. ”Vasa är finare” sa kusin Ann.

För att kompensera för det bristande skeppet på museet, är montrarna med prylar helt fantastiskt fyllda med allsköns ting. Där finns förstås en och annan kanon (vilka jag inte finner särskilt intressanta), men även kammar, skor, rakhyvlar, kirurgiska sågar, spel, guldmynt, kokkärl, kläder, spännen och ungefär 19 000 andra ting.

Man fick ta bilder inne på det extremt illa upplysta museet, men inte med blixt. Här kommer några av mina suddiga försök:

ears wax pinne
Inne hos doktorn på skeppet fanns det en kalebass-flaska som funkade lite som en vällingflaska för patienter som inte kunde sätta sig upp för att äta. Likadant funkade den ”vridna skeden”, som alltså var bra att ha om man åt liggande. De två små utsirade pinnarna av elfenben (som jag kallade ”eiffelben” när jag var liten) är öronvaxutkrafsare.
spruta
Med den där sprutan kunde man antingen suga ut var eller spruta in kvicksilver. Yay.
olika lager
Här har de satt upp saker som de hittade under de olika lagren som täckte Mary Rose.

Mary Rose-museet är en del av Portsmouth Historic Dockyard, som även kan stoltsera med bl.a. ett ”English Tea Room”, massa roliga köpe-pryttlar, u-båtsmuseum, hamnruntåkning samt förstås några båtar till: HMS M.33, HMS Victory och HMS Warrior 1860.

victory
Det här är HMS Victory … den båt som Lord Nelson dog på. Om man vill, kan man hääär läsa om Skogsgurras minnen av …
nelsondiedhere
… den här lilla mässingsskylten på båten.

Vad händer annars i England, undrar ni? Jo, jag går på pub, dansar zumba, dricker te, njuter av matbutikerna, tittar på roliga tv-program, pratar engelska utan amerikansk brytning och fotograferar lite allt möjligt.

tjocka henry
En rolig boktitel.
turkos
En inte jättevacker husfärg.
tvattlina
En tvättlina i tågfönstret. Mannen i förgrunden trodde att jag fotograferade honom och vinkade glatt. Sedan började han prata om John Cleese.
walker_beaufort
Mr Walker, som satt bredvid oss i museicaféet visade sig ha varit gift med en svenska och var i rakt nedstigande led släkt med Francis Beaufort. Sedan började han också prata om John Cleese.
smuts
En smutsig toa. (Men alla offentliga toaletter är gratis. Överallt. Tack, tack.)
vackergrind
En väldigt vacker entré till ett vanligt hus.

Men nu måste vi återvända en stund till Mary Rose. När vi tittade på olika dryckeskärl och öltunnor samt ätskålar, lärde vi oss nämligen detta:

olranson
Den dagliga ölransonen var uppåt en halv skurhink.
Share
34 kommentarer