Hoppa till innehåll

Etikett: EBA

EBA ännu ett år (basketinlägg)

Det här är Glenn Berry – Sveriges absolut i särklass coolaste basketspelare. (På 1970-talet.)

I morse fick jag ett upprört med från Orangeluvan, som just hade upptäckt att det tydligen spelades hockey-VM:

”Men! Hur kommer det sig att du inte har hållit mig informerad om utvecklingarna i hockey-VM? Jag är helt tagen på sängen, det är ju du som är min sportkommentator! På lotten.se pratar du bara om gator! Jag känner mig snuvad! Du måste skapa en sportblogg för oss som vill hålla koll på viktiga händelser när vi kommer till jobbet men som inte vill se själva sporthändelserna!”

Helt korrekt! Jag borde ha simultanbloggat från VM-guldsmatchen och tagit bilder på tv:n (som bara är på när det är landskamper numera), men si jag har varit så rysligt upptagen med min EBA-turnering: Eskilstuna Basketball Association – turneringen där alla kan vara med. Och som jag inte kan sluta prata om eftersom den är helt underbar.

Sjuttonåringen beordrade store Einar ner på knä eftersom han var orättvist lång för detta uppkast.
Hårda fakta!
• Vi lirar under fem kvällar – åtta matcher 2×12 rinnande utan domare under två timmar.
• Äldst är född 1955 (han hookar och säger ”tvåtaktare”) och yngst är egentligen de som är födda 2004, men en tjej som är född 2006 har fått dispens.
• Längst är 210 cm, kortast är 142 cm.
• Oavgjorda matcher (som egentligen inte finns i basket) är de roligaste – inga förlängningar, då spricker tidsschemat.
Jag försöker här rädda en boll som är på väg över linjen. (Jag måste alltså humpa den bakåt över mitt eget huvud innan jag landar utanför planen.)
Jag är helt ensam om att arrangera detta ideellt, så man behöver inte en stor organisation: alltså skulle alla idrottsklubbar kunna arrangera liknande turneringar. Go-go-gooo!
Han som är född 1955 har förresten spelat mot Glenn Berry … Det är som om någon om 50 år skryter med att man har spelat mot Zlatan.
Här har en två meter lång herrlagsspelare hamnat i trångmål: han måste ju vara snäll mot den lille pojken som bara är 12 år. Armar uppåt sträck och så backade han så att korgen kunde ses utan problem.
De där ynglingarna i 16-årsåldern har så rysligt mycket energi.
Fast det har ju den här 62-åringen också …
Och så häääär ser en foul ut. (Jag kunde inte annat göra. Han är ju 34 år yngre än jag, drygt 190 cm lång och så han han dessutom bollsinne.)
 Så, det här var bara en oerhört lycklig rapport. Och nämenmenhörruduuuu, säger ni alla nu eftersom ni undrar hur jag kan spela basket med mitt knastriga knä. Ja, det är ju så konstigt: numera har jag bara knäont när jag inte rör på mig.
(Förmodligen sitter det en elak, motionsdyrkande alien i vänsterknäet.)
Share
29 kommentarer

Det nästan roligaste som finns: EBA

Nu har jag ju skrivit om detta nästan varje år (t.ex. 20112013). Men ser ni, det är så roligt. EBA: Eskilstuna Basketball Association, där alla som vill får lira. I år hade vi inga riktigt gamla, bara en som var född 1963 – rena rama duvungen. (Den allra yngsta var född 2003.)

Och nu ska jag tråka ut er alla med att berätta hur man skapar en sådan här hullerombullerturnering. Detta för att det kan göras på så många sätt och i så många föreningar av alla de slag – alltså inte bara idrott. Och jag vill sprida mitt evangelium! Man kan göra poäng på fel korg, snubbla med bollen rakt in i väggen med huvudet före, missa ett skott med fem meter, göra stegfel och vara blå i ansiktet efter endast tre anfall – alla bara skrattar åt allt. Stora spelare lär sig att spela mesigt försvar mot små, men kör för fullt och som vanligt mot jämnstora. Gamla tanter spelar gärna försvar på unga pojkar, gamla gubbar värmer upp genom att smörja hela kroppen med hästliniment, elitspelarna ger råd och tips till alla … och över hela alltet lyser glada leenden.

anmalan_EBA_2016.
Först får folk anmäla sig! Alla är välkomna – allt från ickespelande föräldrar till elitspelare. Och de som vill trilla in senare, sätts in i ett lag som råkar ha få på plats.
lagen_eba_2016
Sedan väljs lagnamnen av de ansvarsfulla personer som jag har utnämnt till lagledare.
indelningilag
Sedan skapar jag lagen och försöker blanda unga och gamla och långa och korta så gott det går. Ibland blir det pannkaka t.ex. för att ett lag råkar ha fyra skiftjobbare som måste köra lastbil till Yttre Mongoliet en speldag eller för att tre i laget har fysikprov i morgon. Men då fylls lagen på med några som för tillfället inte spelar. Och ibland faller folk ifrån för att de helt enkelt prioriterar något annat. (Obegripligt.)
matchprogt_2016
Och så skapar jag matchprogrammet. Åtta lag som spelar två matcher per kväll under fem kvällar blir 40 matcher: alla möter varandra en gång, några möter varandra två gånger. (BH betyder inte något annat än “Bollhuset”, där vi har två baskethallar.)
spel_eba_2016
Och så sätter vi igång! Här ses en damlagsspelare, en flicklagscoach (med en av sina spelare i bakgrunden) samt en ung herrlagsspelare som dessutom är med i basketlandslaget.
franco_2016
Här har vi en lillasyster till en pojklagspelare på en herrlagsspelares breda högeraxel.
sek_eba_2016
De som inte spelar, tar tid (2×12 rinnande) och sätter poäng. (Vi har förstås koll på vilka lag som vinner, men det innebär bara att man, eh, vinner.)
sigge_eba_2016
Och det är SÅ kul! (Det skiljer nio år och en halvmeter mellan dessa två spelare.)
lotten_eba_2016
Jodå, även jag fick spela. I brist på löpsteg och fungerande knän, satsar jag förstås på ett ettrigt försvar.
prisutdelning
Och så tar det slut. De som är kvar efter allra sista matchen, får vara med om prisutdelning där den snällaste, den roligaste och den på alla sätt basketigaste får väskor, tröjor och vattenflaskor.

Jag kan varmt rekommendera detta intensiva frotterande mellan alla möjliga olika sorters passionerade människor. DUNK!

Share
46 kommentarer

Jag ska bara …

Måste bara avsluta EBA – Eskilstuna Basketball Association. Sedan ska jag bara ordna årets stora basketfest. Och redigera två konstiga böcker. Och ta hand om henne och honom och prata förstånd med den där konstiga typen och dessutom tänka på min framtid och kurera min axel och plåstra om knäna och fixa en lägenhet åt Tjugoåringarna och skapa världsfred samt laga köttfärssås till arton personer på onsdag. Och, gulp, köpa en bikini.

Och ni?

cathat

Share
45 kommentarer

Eskilstuna Basketball Association (EBA)

eba_logga_2013

Varje år samlar vi in gamla föredettingar, elitspelare och ungdomsspelare födda 1940–99 och så blandar vi lagen huller om buller och så spelar vi en turnering utan slutspel och så lär vi känna varandra och är så lyckliga och glada att jag bara måste dela med mig av detta fastän jag har gjort det förut.

Eskilstuna Basketball Association – Sveriges knasigaste basketturnering.

Igår samlades vi inför starten. Det är 115 spelare som har stoppats in i åtta lag som heter precis som lagen i NBA, så på spelprogrammet står det Chicago Bulls – Sacramento Kings och så vidare. (Det tog mig åtta arbetstimmar att sätta ihop lagen och skapa ett vettigt schema – och det ansåg jag mig ha tid med eftersom det här är mycket viktigare än att t.ex. jobba och städa.)

Så här såg det ut en halvtimme innan vi kom igång (känsliga tittare varnas: rockmusik på hög volym spelas).

När det sätter igång, spelar vi bara 2×12 minuter rinnande (klockan stoppas inte) och utan domare och utan protokoll. Visserligen räknas alla poäng och skrivs upp på en resultatlapp, men vi försöker betona att det inte är vinsterna som räknas utan något annat. (Who am I kidding? Alla vill vinna.)

När vi väl är färdigspelade den 30 maj, kommer pris att delas ut till

  • gladaste spelaren
  • trevligaste laget att möta
  • någon som måste ha ett pris bafatt.

Så här kan man se ut när man sitter i sekretariatet:

Poäng- och tidmojängen ligger alltså mellan deras ben där i mitten.
Poäng- och tidmojängen ligger alltså mellan deras ben där i mitten.

Den forne storspelaren som heter Pedda (f. 1963), som ni kan se här nedan, lyckades med konststycket att som en väderkvarn … ptja, ni får titta själva.

Och så en reprisbild på mig själv så att ni förstår att jag är en pygmé i sammanhanget.
Och så en reprisbild på mig själv så att ni förstår att jag är en pygmé i sammanhanget.

Så. Nu hoppas jag att alla idrottsföreningar i Sverige läser detta och gör likadant! Sprid mitt evangelium!

Share
47 kommentarer

… kan … inte … få … fram … orden …

Sent igår avslutades vår trams- och skojbasketcup (EBA) där gammal som ung möter liten som stor. Själv går jag ju omkring och tror att jag är en relativt storvuxen människa eftersom alla i min professionella omgivning – särskilt de radioanställda – är så små. Men så här stor är jag i min basketvärld:

Petit!
Petite!

Jag åkte hem efter sista matchen, duschade och lade mig utan att torka håret för att sova den ömma sömnen som en tantbasketspelare sover: med lite ont här och där. Sedan vaknade jag och såg ut så på detta vis:

Till frukosten berättade min djefla man, när han hade fnissat färdigt åt min frisyr, att han borde ha klippt gräsmattan för tre veckor sedan. Eller att någon annan borde ha gjort det. Samt att vår inte alls gamla handtralla var paj och kaputt på ett sätt som inte låter sig lagas. Och att vi faktiskt inte kan låna någons motorgräsklippare eftersom vi körde sönder den senaste vi lånade. Han avslutade med att berätta att den enda vettiga lösningen var att i skift och på huk klippa gräsmattan med häcksaxen i väntan på att gräsklipparinköp låter sig göras.

Jag tänkte bara ”pah, så farligt kan det inte vara, jag är dessutom både stark och vältränad, om än gräsallergiker” och gick ut för att kontrollera.

Liten som änna tesked kände jag mig plötsligt.
Liten som änna tesked kände jag mig plötsligt.

Skiftarbetet inleddes. Barnen skrattade. Häcksaxen saxade. Vi knäade i skift. Jag försökte vinna en inte uttalad tävling om störst yta på kortast tid. (Det sägs förresten att man får snygg bröstmuskulatur av just den där klipprörelsen med båda armarna.) Efter en timme såg det ut så här:

Svag, darrig, lam och dum kände jag mig plötsligt.
Svag, darrig, lam och dum kände jag mig plötsligt.

Och nu till rubriken här ovan. Armarna är helt slut. I armarnas förlängning sitter fingrar som darrar som blåklockor och som inte orkar trycka ner tangenterna utan bara hovrar några millimeter ovanför dem. Jag skulle nyss snyta mig, men orkade inte lyfta papperet och började fundera på att snyta mig i ena handen. Men den orkade jag inte lyfta upp till näsan. Kanske hade jag kunnat snyta mig liggande?

Det här är det jobbigaste jag någonsin har skrivit.

Share
39 kommentarer

Hej kära dagbok

Förklaring kommer nedan.
Förklaring kommer nedan.

Deeped tänker idag tillbaka och funderar över om de som bloggade för fem–sex år sedan fortfarande håller på. Jag torrbloggade utan kommentartorsbås i åtta år innan jag körde igång på riktigt med Julkalendern i december 2005 och har hållit på sedan dess.

Men varför, oooh varför?

Vad vinner jag på att skriva gratis och lägga ner massa tid på att dokumentera eller leta efter fakta som ingen egentligen bryr sig om? Om jag inte hade bloggat kanske jag hade hunnit med att städa källaren eller i alla fall lära mig att gå i högklackat?

Äh, svaret är självklart: det är för att ni läser som jag skriver.

De tre senaste dagarna har jag varit upptagen med diverse aktiviteter som inte inbegriper dator – och då blir det ju inget bloggat. Men nu är några i kommentatorsbåset så vana vid vad som händer vid olika tider på året, att Cecilia N. till och med frågar:

”Månne det är basketdamerna som har terminsavslutning? Vad var det för tema i år?”

Det betyder att hon har bättre koll på mitt liv än t.ex. mina syskon och föräldrar. Och vips, känns det som om jag faktiskt måste rapportera lite för att inte förvanska verkligheten: dokumentationen över lifvet. Det är ju när det inte händer saker som det är svårt att skriva, inte tvärt om. Den senaste tiden har jag underlåtit att berätta att jag har:

  • ätit tre smørrebrød som inköptes på Centralen, men åts i Nyköping
  • med tre kompisar initierat en basketturnering för alla i klubben – gammal som ung, rund som tunn, halvproffs som komplett nybörjare
  • haft säsongsavslutning med basketlaget
  • städat efter nyss nämnda fest.
Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.
Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.

Några sekunders bollstudsande från basketturneringen:

Länk till snutten eftersom den tydligen inte syns på alla datorer.
(Jag förstår om alla sporthatare är trötta på mitt ältande om denna ljuva idrott. Men fatta lyckan när Willie Cherry [drygt 60 år] spelar försvar på Lasse Andersson [drygt 50 år] – som båda två spelade i Plannja i slutet av 1980-talet! Och när en liten tjej född 1997 dribblar mellan benen på en tvåmeterskille! Eller när en förälder som aldrig någonsin har spelat basket får bollen av motståndarna för att hon ska få göra sitt livs första poäng.)

Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” -- och toaletten stajlades till något djungelliknande.
Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” – och toaletten stajlades till något djungelliknande.

Den där festen är jobbig. Jättejobbig. Vi har nämligen tema varje år och det betyder utklädning (som elefanten i inledningen), frågesporter och tipspromenader, personligt utformade diplom och prisutdelning till alla. Men efter tio års övning är vi nu blasé och vet precis hur det ska gå till – att jag skulle klä ut mig kom jag på 25 minuter innan alla kom.Vad blir man med silverpumps och fem meter silvertyg?

Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.
Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.
Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.
Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.

Men gårdagens ESC och Saades tredjeplats då? Och hockey-VM där vi spelar final senare ikväll? Och snabbstoppet i Rejmyre i fredags? Ska inte det också ältas och analyseras in absurdum? Jovisst, jag ska bara städa bort ruggugglans alla förlorade fjädrar, riva toalettdjungeln, rätta en bortglömd tipspromenad och se var jag har förlagt barnen någonstans.

Share
24 kommentarer