1 sökresultat för ””

När jag var 7–16 år, tvingades jag att spela piano. Först för en privat pianofröken i Lund, sedan i Kommunala Musikskolan i Luleå. Med noll talang, noll vilja, noll gjorda läxor och noll framsteg på nio år, kändes det tryggt som att landa i skumgummi när jag bytte ut pianot mot en basketboll.

Men under de där hemska pianoåren tog lilla Lotten sig an även andra aktiviteter. Helt på egen hand utan någon som helst hjälp, skjutsning eller initiativ från föräldrarna.

• I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
• I fyran lärde jag mig teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
• I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar, förfärliga tavlor och ett otal konstnärliga skor med en hand uppstickande placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
• I sexan lärde jag mig att dreja. Och som jag drejade! Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten. Den hade helt enkelt dött ut annars.

Och det var dit jag ville komma – idag har jag drejat igen. Och som jag drejade! Schwing, snapp och tjohej, så stod tre skålar på rad. Jag hade lera på näsan och i skorna och allt däremellan, inklusive i skavsåren på händerna. Min djefla man till orienterare hade varit stolt om han hade sett mig.

Så, vilka vill fira jul med mig?

(Ni som tycker att skålarna här ovan är snygga ska veta att de är de inte alls. Än en gång – precis som när jag provade att meditera – är jag sämst i klassen.)

29 kommentarer