Etikett: design

Design, informationsteknik och idioter

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2019 10:11

Jag var i Stockholm och gjorde ditten och datten:

besökte Dramaten, åt hotellfrukost
letade efter en ny dator åt min pappa
såg det perfekta förvaringsstället för öronproppar
trillade in i ett demonstrationståg
blev påkörd av en sparkcykel.

Demonstrationståget var oerhört välorganiserat med reflexvästförsedda ordningsmän som i sitt agerande påminde lite om hur dagisbarn beter sig i sina små reflexvästar. När jag föll av trottoaren och hamnade bland de demonstrerande, fångades jag raskt upp av en stark reflexväst och kunde fortsätta flanera. Mot Dramaten, mitt teaterparadis i världen! (Jag älskar på riktigt denna dammiga institution.)

Dramaten håller på att renoveras av ett företag som har gått i konkurs – men Lilla scenen är öppen som vanligt och den här pjäsen av och med Andreas T. Olsson kan jag verkligen rekommendera. Allt var perfekt! Inga toaköer, massa fika, snygg ridå och gratis programblad!

Men nu till sparkcykeleländet. Innan cykeluthyrningsföretaget 2018 förlorade upphandlingen på nåt mysko sätt, hyrde jag cyklar hela tiden. Jag bara blippade t-banekortet och susade iväg, parkerade i därför avsedda ställ och njöt av livet på det stora hela. Sedan tog sparkcyklarna över, och de verkar framföras av cirkusartiser, elitatleter och idioter.

Liksom ”oooooh, här ska jag ju in!”, och plupp, släpper jag sparkcykeln precis där jag går och står.

Kanske är jag blott bitter och arg för att mina knän inte pallar sparkcykelkörning, kanske är jag inte mogen för moderniteter, kanske är jag blott en SUNT TÄNKANDE MÄNNISKA MED HJÄRNA OCH PARKERINGSVETT?

Förlåt. Men jag gillade hyrcyklarna.

Detta är ”lösningen” på några ställen: en anskrämlig, gul parkeringsplats på trottoarerna. Hoho, var är skönhetsrådet?

Under hotellfrukosten satt jag precis bredvid the måst beautiful kaffeautomat som nån industridesignprofessor glömde att ge betyg på. Som vid ett vattenhål samlades de kaffesugna och försökte trycka, plutta in kapslar och leta efter dolda funktioner – och allt detta dubbelvikta för att kunna läsa på de små knapparna.

Vid ett tillfälle stod sex män böjda mot automaten på detta vis. (Det var jättekul, men på den bilden syns ju inte själva kaffegrejen.)

På väg mot datorinköpsbestyren blev jag påkörd av en dam på sparkcykel. (Inte så mycket, bara på vaderna och ena foten.) Hon bad tusen gånger om ursäkt och sa att hon nog borde ha hjälm egentligen eftersom hon ”hela tiden krockar”. Hon for iväg igen innan jag hann fråga om logiken, knäna och parkeringsbestyren.

Apropå parkerings- och kaffeautomatsdesign, är ombyggnadsreadesign också en grej. Kolla här inne i Elgigantens affär på Kungsgatan:

Eftersom vi verkligen behövde hjälp av personalen, styrde vi genast mot informationsdisken, men kunde inte hitta nummerlapparna. Men vi hörde ju FÖRTIFEM och FÖRTISEX klart och tydligt. Var? Var? Var? Vi letade och frågade oss fram – och när vi till slut fann apparaten, kunde vi inte hitta knappen …

Som ni hör, måste personalen visa kunden att lapparna finns på baksidan av pelaren och dessutom dutta på skärmen och få fram lappen. Informationsteknikern i mig gruffade. Jag tog raskt fram papper och penna.

Men efter all denna negativism och kass design samt dåliga lösningar ska jag nu avsluta med människans finurlighet och kanske bästa förvaringsställe. För inte bara stigbygeln och hammaren samt glasögonen kan ha nytta av öronen.

9 kommentarer

Skumögda tant Lotten har duschtvål (inte hudlotion) i ansiktet

Publicerat av Lotten Bergman den 10 januari 2019 18:33

Nyligen berättade jag om den aversion jag hyser till läsglasögon. Den har inte gått över, kan jag berätta.

När jag igår fann mig sittande med all världens buljongtärningar och en spritpenna, ökade aversionen till ilska. Designilska. HUR SVÅRT SKAREVA?

Här har vi i dagens industriella konsumtionssamhälle

produktmakare
reklamare
konsumenter som ska fås att konsumera.

Kan inte någon tala om för punkt 1 och 2 att punkt 3 har svårt att se? fräste jag till Coops förnicklade buljongtärningar och la ut den här bilden på Facebook:

Visst håller ni med om att kartongerna inte kan hålla tärningarna inom sig?

Medhåll fick jag!

Petra: […] Varför har man fortfarande inte åtgärdat det skriande faktum att tärningarna formligen rasar ur sina förpackningar bara man kastar en blick åt det hållet, bara man snuddar vid kylskåpet???

Christer: Sedan jag blev skumögd har jag undrat om alla som designar flaskor med schampo och balsam brukar duscha med glasögon på.

Marina: I mitt arbete har jag råkat smörja in en äldre tant som jag noggrant duschat och torkat och nu skulle återfukta medelst hudlotion … Med … SOFT SKIN ”shower cream”. Som stod skrivet med pyttesmå bokstäver. Vi fick börja om från början.

Jacob: En jul var jag och ungarna till butikerna i Arphus för att köpa ngt till den kära hustrun/ömma modern. Jag fann lite doftagott och tänkte att detta kommer att förgylla hennes långduschar. Men det visade sig vara lyxigt sköljmedel till tvätten!

Ulla: Konstiga buljongtärningar du har. Jag har bättre pli på mina, de ligger snällt kvar i sina kartonger.

(Utom av Ulla dårå.)

Kolla här vad bra att det står på framsidan att det är SPAGHETTI i paketet. Jag hade hellre haft en förstoring av koktiden.

Ett helt annat pastapaket – eftersom det inte står nån koktid alls på framsidan, får man leta här.

Okej, vän av al dente-kokt pasta kan nu protestera och säga att minutangivelserna faktiskt inte spelar nån roll eftersom man ju måste smaka av och så, men pfft! Nu är jag arg!

”Du, vi skriver citronpeppar med gul skrift på vit botten, bra va?” – NÄE!

Vi förflyttar oss nu från köket till badrummet. (Jag gick på knastrande knän uppför trappan och trampade sönder en vilsen, grön ballong som råkade ligga kamouflerad på det gröna trappsteget.)

Vafförschlags produkt är det här? Hår? Hy? Rakning? Tvål? Citronpeppar?

Den högra är schampo, men det kan man faktiskt inte läsa sig till. De två guldflaskorna är finschampo som jag fick i julklapp, men vad det är i vet jag inte. (Under ”all soft” står det visst nåt med myrbokstäver.)

Hej alla fabrikörer! Hyr en vettig art director som kan inspireras av detta:

47 kommentarer

Fiffig design

Publicerat av Lotten Bergman den 10 september 2018 10:17

När jag häromdagen skrev att jag verkligen inte gillar mina läsglasögon och då på vägen hittade uppfinningen ”smink-brillor”, anade jag inte att jag gläntade på dörren till en design-guldgruva. För mitt bland hopplösa bilbarnstolar, wåbblande matvaruvagnshjul och konstiga plastförpackningar, finns det uttänkt design som är så bra att jag häpnar.

Detta (bilden nedan) kallas ”nudging”, och är ett sätt att puffa folk att fatta vissa beslut:

Rökare slänger alltså sina förnicklade fimpar här istället för på marken eftersom det är roligare.

Jag, som en gång jobbade på JC och där lärde mig hur man ska attackera presumtiva kunder så att de köper mer än de egentligen hade tänkt, gillar verkligen dessa varukorgar. För att inte tala om personalen i affären – de måste känna en stor lättnad.

Orange märkning: jag vill ha hjälp av nån i personalen. Svart märkning: fuck off, jag klarar mig själv.

På alla ställen där en uteliggare eller en trött fylltratt kan tänka sig att lägga upp fötterna för en stunds vila en bit ovanför marken, försöker designuppfinnare hindra dem. Bänkarna får piggar, små barriärer, de lutar så att man trillar av – eller är bara i största allmänhet användarovänliga. Och fula.

Men kolla här! Staketet är utformat så att man faktiskt kan sätta sig i det. Det är kanske inte bekvämt och inte heller uteliggarvänligt, men … Så coolt!

En stol som kanske glädjer både bovar och banditer samt kvinnor utan fick-kläder är den här.

Så enkelt, så praktiskt … och så himla lättstulet.

När jag var ute och reste i somras, lade jag märke till att särskilt barnvagnsmänniskor hade det lite tufft. Nästan alla bar de nämligen på sina telningar samtidigt som de bar och släpade på rullväskor – och puttade den tomma vagnen framför sig. När man har famnen så full, kan en sådan här hiss vara en lisa:

Knappar som man kan sparka på utan att för den skull vara en thaiboxare!

Om alla hotell hade haft hissknappen placerad i korridoren – och inte blott framme vid hissdörrarna – hade man kunnat eliminera …

… Hollywoodfilmernas hotellkorridorsjakter och hjältens nervösa tryckande på hissknappen medan mördaren närmar sig på den fula mattan.

Poängen med hotellens vita, fräscha handdukar är förvisso att man ska kunna se att de är rena, men det måste vara frustrerande för tvätterierna med alla handdukar som pga. mascara ser ut som tvättbjörnar.

Men det är inte blott ny design som ska lyftas fram. Här ligger jag i sängskåpet i Lilla Hyttnäs (i Sundborn), vilket är det bästa ställe jag någonsin har sovit på. Inte alls fett ös – men nästan medvetslös.

Kanske var det Selma Lagerlöfs ande som vaggade mig till sömns, men kanske var det bara myspyskänslan.

Denna dag, när alla är missnöjda med gårdagens valresultat och jag är bedrövad för att Frank Andersson gick och dog så tidigt i livet och hösten står och stampar i tamburen, är mitt tips till er alla: njut av fiffig design, bygg ett sängskåp och sov lite mer!

33 kommentarer

Dansk design i huvudet

Publicerat av Lotten Bergman den 16 februari 2018 23:53

Danmark er et dejligt land där alla röker, dricker öl och skrattar hest. Wienerbröden står som spön i backen och allt är så vackert designat i ljust böjträ, linne och matt glasyr på all keramik – och ingen lampa lyser någonsin någon rakt i ögat eftersom alla heter PH. Vänta, skrev jag att allt är vackert?

Eh. Nästan. Vårt hotell Absalon är inrett i lila, rosa och gallgrönt och har den absolut larvigaste inredningsdetalj jag någonsin har slagit huvudet i. (Återkommer till den senare.)

Hissdörrarna är tapetserade med en bokryggstapet i svart-vitt. Min djefla man begrundar detta intellektuella faktum.

Idag gick jag lite vilse och hittade ett slott – Rosenborg, som är ett kitsch-palats, där allt överdådigt, guldigt, krusidulligt och faktiskt oerhört fult (trots att jag ju egentligen gillar allt som är gammalt). Den här pjäsen fick mig att tappa koncepterna helt:

Tänk er att svinga denna nästan en meter höga älghorns-silverbägare.

Och vem har sagt att tak inte kan vara jättetredimensionella?

I denna min Köpenhamnsrapport kan jag dessutom konstatera att här, liksom i Stockholm, byggs det hysteriskt nya tunnelbanor, tunnlar, hus och vägar. (Fast alla byggjobbare är nån annanstans.) Och i de skummare kvarteren (eh, på en parallellgata till Strøget) ville jag plocka fram en jättestor skräpdammsugare och fixa till lite.

Här skulle jag vilja fara fram som vore jag en kvast i en tecknad film. Liksom.

Men lite längre fram på gatan – där det egentligen var precis lika skräpigt och stökigt – hittade jag en vacker dörr, som jag inte alls ville fixa till:

Kolla bara på första trappstegets patina!

Men nu ändrar jag mig igen. Fly mig en rotborste!

Köpenhamns papperskorgar är fula som stryk, men de har en fimpvänlig avdelning på ovansidan och …

… en hylla för pantflaskor och dito burkar!

Den där hissdörrstapeten inne på hotellet återfinns även inne på Illums toalett.

Apropå hotellet, ja. Tänk er att ni har ett hotell. Som ska inredas. Hotellet går förvisso i lila, rosa och gallgrönt, men nu står du här med en vacker tallrik som passar så bra som inredningsdetalj för att … nåt.

Men hur ska denna dyrgrip placeras? Hm … (Trumvirvel.)

I en plexiglaslåda på väggen! Preciiiiis där man som sömnig gäst råkar hamna med huvudet när man ska tända lampan, stoppa in kontakten för att ladda telefonen eller vända sig mot spegeln på garderobsdörren.

Plexiglas ska man göra basketplankor av. Inte tallriksinstallationer med fientliga hörn. Aj.

34 kommentarer

Världens snyggaste bokomslag!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 februari 2017 00:03

Jag har tidigare mumlat lite om hur jag försöker vara estet och förstå mig på vilka budskap man sänder med olika logotyper, typsnitt, färger och allmän hokus pokus. Man kan helt klart säga att jag fuskar mig fram i designbranschen eftersom jag sällan vet vad jag pratar om. Jag känner bara efter, och vips har jag en åsikt. Den häver jag förstås ur mig med en dåres självsäkerhet, och då kan det låta så här (där jag inleder replikföringen):

1.
– Vilken cool logga! Dom har haft den sedan 60-talet!
– Helt fel proportioner och färger. Bedrövlig, skulle jag säga. Klumpig.
– Fast jag gillar den.
– Okej. Men du har fel, sorry.

2.
– Kolla vilket fult bokomslag! Hahahahaaaa!
– Synnerligen effektivt tror jag. Syns där den står. Säljer sig själv.
– Men vem köper en bok för att den syns?
– Eh. Alla?
– Köper inte ”alla” på nätet numera?
– Nej.

Den är ju så ful att man nästan måste slå in den i brunt papper för att våga läsa.

Jag ska strax berätta vilket det enligt mig allra snyggaste bokomslaget är (skrolla inte!), men först ska ni få se några loggor.

Intressant utveckling av Pepsi-loggan. (Gå tillbaka till den första utan att bli stämda av Coca Cola!)

Och så några olika bokomslag; den här om krimskrams hade jag plockat upp omedelbart om jag hade stått vid en bokhylla. Och så kommer besserwissern och sabbar min glädje igen:

– Ooooooh, prylar och grejer och 40–50-talsstuk! Nostalgi och ljuvligheter!
– Ingen köper böcker med nostalgi. Förskräckliga färger – väldigt rörigt och svårläst.
– Släng dig i väggen. Den där ska jag ha.
Däremot hade jag inte alls över huvudtaget blivit nyfiken på Harry Potter beroende på hur han (eller omslaget) såg ut anno dazumal:

Den till vänster är första Potter-omslaget från 1997, den till höger en bra mycket senare variant som kanske känns lite mer bekant.

Och nu till det allra snyggaste – ett bokomslag som faktiskt inte har sålt en enda bok …

Kolla på martiniglaset, på fåtöljen, på skuggan … Allt är ju helt rätt.

Det är inte ett riktigt bokomslag, utan bara ett konstprojekt: Aled Lewis har gjort det, men det har tyvärr inte prytt Fitzgeralds bok. Än. Fast enligt mig är det fullständigt perfekt. Här är förresten en variant på den:

Och nu är jag nyfiken: länka och släng in bilder i kommentatorsbåset! Kom med åsikter och synpunkter! Vilket företag hade tjänat på att byta logga? Vem har den perfekta loggan? (Förutom Chicago Bulls.) Och alla ni besserwissrar som vet vad ni talar om: TALA!

112 kommentarer

Ett jätteblommigt hus: Standen House

Publicerat av Lotten Bergman den 5 maj 2016 00:20

Designern, författaren och alltiallon William Morris gjorde tyger och tapeter som var oerhört vackra och oerhört blommiga. (Och naturligtvis fortfarande är det.) När jag var liten fanns det diverse William Morris-mönster här och där hemma i det Stensonska huset, och jag tänkte alltid:

– Hu. Jätteblommigt. Irk.

Men så blir man äldre och lär sig dricka kaffe och äta krabba samt uppskatta blommiga mönster. Därför var jag och kusin Ann under den sista dagen i England inne i Standen House (ritat av Philip Webb, kompis till William Morris), som var fullproppat av dessa blommor. Ute var det äkta tulpaner (gäsp), inne var det blommiga gardiner, tapeter, kuddar och lampor.

Standen_House — Det ser inte ut som ett normalt, stort, brittiskt hus och är fyllt av roliga rum och finurliga gångar. Familjen bodde på plan ett och två, medan tjänstefolket hade tredje våningen för sig själva med utsikt över hela nejden (fler fönster finns på andra sidan huset). Tornrummet är placerat ovanpå vattentornet – hela den beigegula delen till höger är alltså ett vattentorn!

drawing — ”The Drawing Room” hade en och annan blommig grej.

Det var faktiskt väldigt hemtrevligt med alla dessa blommor, men jag fäste mig kanske lite mer vid sådant här:

kladdskydd1 — Flotta kladdskydd på alla dörrar.

kotte_stol — En kotte på alla stolar, pallar och fåtöljer som man inte fick sitta på eller i.

snygglampa — Hellskotta, vilka snygga lampor!

spisen_standen — Köksspisen var enorm och inramad i svart.

biljardrum_standen — Ooooh, den där smatten med soffa! Där vill jag sova middag! På kottarna!

Men vet ni vad de också har i detta ljuvliga land? De har lattjolajbangubbar som pratar omkull en samtidigt som de tankar bilen!

bensingubbe — Tanten som får sin bil tankad kan inte förmå sig att lämna tankgubben, för han är så himla rolig.

Det var som förr i tiden, liksom fast med extrafinessen ”jag tankar din bil – men jag är dessutom både rolig och trevlig”.

– Men miljön här …?
– Äh, vi ska alla dö nån gång. Jag tar ett djupt andetag så känns det nästan som om jag är på puben.

67 kommentarer

Umeås Folkets hus revisited

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2015 21:13

Jag och mitt onda knä klev in i Folkets hus-lokalerna och kände inte igen oss.

– Vad har hänt? sa jag.
– Vi har renoverat! sa arrangören.
– Men här kan jag ju inte trilla! sa jag.

Tanken var nämligen att knät som jag skadade här den 6 november 2012 (se gårdagens inlägg), skulle fås omkull på samma sätt igen, och att knät då på ett magiskt sätt skulle helas ungefär som att minus & minus blir plus.

Föreläsningen inleddes och jag berättade förstås först om det som hände för drygt två år sedan och att allt var ombyggt och att det ju var bra eftersom jag inte gillade det gamla golvet.

Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade ~~TS (tecknad svenska)~~ TSS (tecken som stöd för avläsning). Golvet var nu en parkett och det enda jag kunde hoppas på var att de gröna luddmattorna (se nedan) skulle lägga fälleben för mig eller att teckentolkarna skulle förvirra mig så att jag tog fel på scen och golv.

lotten_teckentolk — Just här tror jag att jag säger ”SEEMIKOLOOON”.

I kaffepausen kom en vaktmästare och väste lite diskret att jag hade sagt fel.

– Fel?
– Ja, det stämmer inte att …
– Men jag har aldrig fel!
– … att du trillade här. Du trillade på den andra scenen.
– I KNEW IT! Det här är fel scen! YES!
– Oj. Eh.
– TA MIG TILL DEN ANDRA SCENEN!
– Jahaja, jaså, kom den här vägen.

folketshuskulvert — Ojojojoj, så spännande! Scenkulvertar, ett virrvarr av trappor och låsta dörrar! Bruce Willis och jag flyr tillsammans! Explosioner hörs i bakgrunden!

Vi kom slutligen in på den gamla scenen – där jag förstås kände igen mig – och jag vinglade ut på den så ostadigt som jag någonsin kunde och blundade lite så att jag inte skulle se tejpningen på scengolvet.

tejpadmatta — Men en bild var jag ju tvungen att ta, så då öppnade jag ögonen.

Men nej. Inget trill föll sig naturligt, så jag fick gå tillbaka och genomföra föreläsningen som planerat och knät känns precis som vanligt. (Aj.) Dock får jag en ny chans imorrn, när jag står och pratar inför 260 andra åhörare på samma ställe.

Men nu till sedvanlig hotellrapport, eftersom jag bor i ett designat rum. Minns ni dessa tider?

handfatsrum_foto_Robin D_ — Handfat på rummet!

Jag vet inte hur de tänkte, de som bestämde sig för att man nu, i dessa moderna tider vill ha handfatet i ett annat rum än toan. Kanske så här?

Man vill ju ha miljöombyte efter sittningen.
Handtvätt ska inte associeras till kiss & bajs.
Ett handfat förgyller ju annars så trista sovrum.
Det är inte vilket handfat som helst, det är design!
Det här med att ha handfat på rummet kommer att göra succé i sociala medier.
Hur ska man annars ha koll på att alla som har varit på toa tvättar händerna som de ska?

hotellhandfat — Handfat på rymmen! (Ni ser väl vad som står längst till vänster på fönsterbrädan? VATTENKOKARE! TEPÅSAR! PRISA GUDARNA OCH HOTELL AVENY!)

handfathotell_close — Ytan är jättehalkig och allt rinner ner i springan mellan vägg och glasskiva. Och stoppluppen i handfatet saknas ju så att designen helt går förlorad! Upprörande! (Nej, inte särskilt.)

Men nu till den allra, allra häftigaste designen i mitt hotellrum – Henrik Dagårds hantlar!

hotellhantlar — På väggen bredvid sängen! En dvd med hantelhanteringstips sitter uppsatt (med en möbeltass), men jag har inte en såpass omodern dator att jag kan stoppa in dylika prylar.

Eftersom det är viktigt med armkraft, har jag gjort stavtagsliknande rörelser under hela detta inläggs tillblivelse.

58 kommentarer

Det som inte syns, finns ändå

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2009 06:46

Nu har jag ju varit hemma en hel dag – en dag som innehöll fyra basketmatcher, en basketträning med småknoddar, en jättehandling och fem km klassisk dammsugning. Men jag måste ändå rapportera lite mer om Schweiz.

– Vad var bäst med Schweiz?
– Mina Anna Ankor.
– Var det god mat?
– Jätte!
– Saknade du något?
– Japp, det sydländska humöret, improvisationerna, hugskotten och stöket. Det var liksom som i Sverige, fast på franska.
– Men finns det något som är bättre än i Sverige?
– Javisst! Designen på sådant som är fult och stort men som faktiskt inte behöver vara fult och stort.
– Förklara!

(Nej, det är faktiskt ingen som har intervjuat mig på det här sättet. Men fråga–svar är en simpel genväg till snabböverförd information, ungefär som punktlistor.)

Så här ser återvinningscentralen i affären ut. Sex hål i väggen, inte mer.

Eluttagen i de schweiziska väggarna är platta. Alltså kan man ställa möbler kloss intill väggen just där när de inte används.

Detta är containrarna för plast, metall, kartonger och glas. Men, säger ni, är det inte fel på proportionerna? Ser de inte lite små ut? (Så här stora är de ju i Sverige.)

Jomenvisst är de små! (Här klämmer min värd in en plastgrej.) Under metallgolvet där, är containern gömd. När det är dags för tömning, kommer en lastbil och lyfter upp hela paketet!

Och här har vi ett sjuvåningsparkeringshus. Det enda som syns är hissen ner – allt annat finns under jord.

Och minsann har inte parkeringshuset fått pris för sin eleganta funktion och diskreta stil. Ni förstår väl att jag med tanke på det passade in väldigt fint? (Faktum är att jag varje dag åkte ner i parkeringshuset eftersom det var fritt fram på det fina, trådlösa nätverket där.)

Jag vill trolla bort eluttag, parkeringshus, återvinningscentraler och när vi ändå håller på kanske också

sladdar
smäckiga rullgardiner
bränder
för små skor
isfläckar
stenskott
leverbiff.

(Men det enda som försvinner, verkar vara sådant som fjärrkontroller och tålamod.)

Men om priset för att få bättre containerdesign i Sverige är att vi måste dras med sådana här skyltfönster överallt, då får det kanske vara.

Vad säger ni, en sådan här dukning kanske passar in på julafton? Då har man ju veden fixad också. (Man måste nästan ta fram lupp för att kunna se var det ena kitschiga slutar och nästa tar vid. Eller klicka på bilden, bara.)

46 kommentarer

Åh, så vackert! säger vi hela tiden

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2006 11:02

Igår körde vi bil i tolv timmar. (Jag hör suset, ni säger ååååååh och blir verkligen imponerade.) Men när jag nu berättar att vi trots att vi körde som illrar inte kom längre bort än 55 mil, är det inte lika imponerande. Vi är nämligen i Norge. (Se bilden nedan: typisk norsk grönska).
Här går vägarna som krusade örngottsband över, mellan, under och genom naturen. I Sverige går vägarna mer som nystrukna sidenband – de där breda banden som är svåra att göra snygga rosetter av. Överallt låg Jätten Jorm och vakade. Olle körde den gamla bilen (f. 1987) med två barn, jag körde den nya bilen (f. 1988) med tre barn – och ingen kissade på sig, kräktes eller tappade humöret. Fast jag – som skryter om hur lite musarm jag har – drabbades av rattaxel efter tre timmars korkskruvsväg utan paus.

Vi är i Skien, två mil biltimmar (backe upp och ned) söder om Oslo. Vägkrogarna serverar hamburgare för nätta 100 spänn styck, tomaterna kostar 45 kr/kg och allt är så vansinnigt vackert. Huset vi bor i har fem meters takhöjd här och där, allt går i naturfärger och trä och trädäcket utomhus följer som en våg trädgårdens kupering. (Och här kommer vi och stökar till.)
Plötslig insikt: det ser väldigt välstädat ut om man spikar fast golvlisterna, sätter fast fönsterfoder, inte staplar böckerna på varandra i dubbla rader och dessutom har dörrar till garderoberna! Tänk ändå.

7 kommentarer