Men det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!

Ibland sitter vi till mans och pokulerar om nutiden och dåtiden och kommer överens om att det hade varit skönt att slippa välja. Att slippa skolval, elbolagsval, bankval, kanaldistributörsval och nästan även riksdagsval. Vi gnölar om modern tekniks krångliga funktioner och enas helt enkelt om att det var bättre förr.

Alla parkeringsbiljetter tar evigheter att byta. Och inga slantar har jag i fickan.

Jag föreläste i tisdags i Alvik – som ligger i Stockholm enligt mig, men enligt kännarna är det en förort utanför tullarna som ligger i … Alvik. Jag råkade först sluddra på tangenterna och köpa TVÅ sms-biljetter till tunnelbanan, vilket är precis så irriterade som man kan tänka sig. (Allt som man inte kan skylla på besvärande omständigheter utan bara sig själv, är extremt störigt.)

Jag var helt solo med mina två t-banebiljetter.

I rulltrappan spillde jag dyrkaffe på en plötsligt väldigt arg man och dessutom kunde jag inte svara på vad klockan var när en liten kille frågade eftersom min telefon dog – förmodligen av sms-biljetts-chocken.

Och så var det ju det här med datorn. När mina föreläsningar om det svenska språket och skrivreglerna startar, är det som en nedräkning inför Apollo 11:s avfärd. Jag har liksom planerat. Jag vet vilka knappar jag ska trycka på och vilka frågor jag kommer att få. Om datorn då inte är kompatibel med föreläsningslokalens datorkanon, uppstår problem. Trestegsraketen snubblar redan på ett, liksom.

Och det är nu vi kommer till pudelns kärna: det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ja, jag upprepar mig. Det är ett stilistiskt grepp. Ah, strunt samma.)

Jag försökte fixa datorproblemet, bad personalen fixa datorproblemet och ringde sedan min djefla man och bad honom att på distans fixa datorproblemet medelst trolleri. Men nej. Det var bara att gilla läget, ta bollarna på volley och krydda med en och annan klackspark.

Och nu visar det sig att datorn – den som dog samma dag den började användas – lider av en inbyggd ”bug”. Som människor som arbetar som jag är jätteirriterade på.

Och på tunnelbanan mot Centralen igen var jag verkligen inte ensam.

Nog om detta, för nu dyker nästa problem upp.

Gamla Kexet (f. 1987) lider av allehanda krämpor och måste fräschas upp lite. Vattenpumpen gick sönder under resan från Lund i måndags, oljefiltret och tändstiften behövde bytas och banne mig är det inte nåt skumt i växellådan också. Och vem ska fixa detta?

Ehum. Trarajdiraaaa. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ni ser, stilistik och upprepning is my middle name.)

Här är den gamla vattenpumpen när den nya hade kommit på plats.

Och här är kalsongerna som någon måste ha glömt i nedre högra hörnet av motorutrymmet.

Dessutom har sekruttbil nr 2 (f. 1997) fladder i bromspedalen och rassel i avgasröret, medan luftavfuktaren i källaren har damm i motorn medan källarfläkten har fukt i luftrören. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!

Och så var ju sockret slut i affären.

Men. Äsch. Det är många grejer på en plog också – och jag slipper i alla fall att stoppa strumpor. Idag (torsdag) ska jag föreläsa i Göteborg och i väskan har jag inte bara min nya dator, utan även en lånad, gammal trotjänare. Håll tummarna nu för att sms-tågbiljetterna anländer som de ska och sladdarna är på plats samt att tåget kommer fram i tid.

Fotnot
Jag förstår att ni är imponerade över att jag på egen hand bytte oljefilter, vattenpump och tändstift. Var inte det – det var inte jag som gjorde’t. (Det är då själva tusan vad få problem jag kan lösa på egen hand.)