Hej, jag heter Lotten Bergman och det här är mitt Sommarprat!
(På låtsas.)
Redan som liten palt föddes jag. På vägen mot livets slut har jag spräckt båda ögonbrynen, opererat ett knä, tappat känseln i två tår och råkat elda upp ögonfransarna. Fast bara på ena ögat.
Det underliga är att jag trots alla dessa bedrövliga missöden inte är det minsta lilla bitter eller ens döende. Därför kommer jag nu – helt logiskt – att istället berätta om hur världen kommer att se ut om precis ett år.
Tågresorna är lika billiga som flygresorna var 2019 och det är plättlätt att åka tåg till London.
Flygresorna är lika dyra och obegripligt prissatta som tågresorna var 2019, och för att ta sig till Thailand krävs 72 mellanlandningar.
Alla motorvägar är enfiliga utom i de områden som fortfarande saknar lokaltrafik.
Gågator med cykelstråk i mitten har ersatt 90 % av alla bilvägar i stadskärnorna.
Hattar är högsta mode – för att dra blicken från resten av utstyrseln, som ser ut som skrutt men är oerhört bekväm.
Alla barn i skolan trivs.
Men hur vet jag detta och hur i hela friden kom det sig att det blev så? Jo …
(Här avbryts jag av cliffhangermusik. Eftersom ni inte lyssnar på radio, får ni istället en cliffhangerbild.)
Mystiskt träd i olycksbådande molnmiljö.
Vi börjar bakifrån med sista punkten i min framtidsvisionslista! ”Alla barn i skolan trivs” är inte fel ordföljd. Det är faktiskt alldeles korrekt för alla barn går inte i skolan. Men de som går i skolan, de trivs. Hur gick det till? Jo …
Eh.
Tyvärr har jag inte hunnit skriva mer än så på mitt påhittade sommarprat. Nu ska jag låtsas som om det regnar (behöver inte låtsas, ser jag) och baka lite bröd.
Vad tror ni om den 22 juli år 2021?
Kolla, det var inte ett träd, utan bara en liten rot som jag drog upp.
… få resa i tiden. Men utan att stöka till i universums ordning eller påverka framtiden, störa Michael J. Fox eller för den delen rubba Einsteins cirklar. Jag skulle bara gå omkring och registrera och anteckna lite.
På riktigt – jag skulle verkligen kuna offra en arm för att få
delta i tillblivelsen av Njáls saga i slutet av 1200-talet.
Vart min vänsterarm skulle ta vägen om jag fick chansen att ge bort den, vet jag inte riktigt. Den väger tydligen förvånansvärt mycket (fast mindre än min högerarm), så förmodligen skulle jag gå snett och få ont i ryggen och börja gnälla över det också. Kanske skulle jag kunna ge den till Rick Allen?
Vilket för oss till den sjätte av sju utlovade 80-talslåtar: Def Lepards ”Animal”. Videon är en underlig röra av musiker i cirkusmiljö, men framför allt sitter den enarmade trummisen och spelar alldeles ensam i en … djurtransport?
Jag har slösat bort halva dagen (lätt överdrift: det var alls inget slöseri faktiskt) med att leta efter cigarettbilder i mina fotoalbum. Någonstans ska det väl finnas en person som puff… näe. Man ser att mamma på ett misstänkt sätt kryper in under fläkten på en bild och jag minns hur vedervärdigt det var att åka bil med min amerikanska familj där pappan rökte och rökte och rökte under bilkörningen. Och inte fick jag öppna fönstret heller. (Air conditionen skulle ju ha saboterats då.) Hemskt. För att inte tala om snögrotteincidenten 1977.
När jag för ett par veckor sedan var i England hos min kusin, dök de där konstiga, relativt nya rökpiporna upp. Kusinbarnen (som är jättevuxna även om jag kallar dem ”barn”) bolmade på för fullt och ja ba:
– VAVA… va gööööör ni, hur funkar det, jag måste fotografera å så spännande, kan jag få testa?
Här är den: e-ciggen.En manlig variant.Och så den lite smäckrare, kvinnligare modeschangen.
Man puffar alltså på den precis som på en vanlig cigg, men det är bara vattenånga som kommer ut ur munnen. Nikotinet kommer ur manicken och in i kroppen precis som ur ett helt vanligt rökverk, men man drar inte ner skadlig rök-rök i lungorna. Och så kan det smaka precis vad som helst.
Tänk er nu de allra vanligaste 300 smakerna som ni kan komma på från ptja, en grön banan till en gammal dansk ost; alla smaker ni kan komma på, finns som e-ciggs-smak. Det finns även t.ex. ”kubansk cigarr”, ”jordnötssmör” och ”söt-sur kyss”. Och så är de ju så snygga …
Man vill ju börja röka bara för att vara cool. Och färggrann. Precis som förr i tiden: ciggen som snygg accessoar [aksesoar]. Om man inte väljer en fulare usb-variant förstås …
Sexig design, va?
Men vad händer då i e-ciggen? Jo. I patronen finns smak/nikotin-vätskan. När man ”tänder”, nuddar en liten vätskeindränkt vaddtuss (eller en liten veke) en batteridriven glödtråd. Puffelipuff, kom min mun och sög in och drog ner ånga i lungorna och gääääsp, så var det inte mer med det. Så jag återgick till champagnen.
Och nu ska ni få vara med om en liten tidsresa.
Cigarett-vett och -etikett från 1961!
Det här med att rökare inte ska slänga fimparna på marken, brukar däremot och tyvärr sällan påtalas när det gäller rökningsuppfostran …
Om jag hade levt på 1920-talet hade jag gått omkring med en äkta cigg i långt munstycke hela dagarna, eftersom det ju ser så coolt ut.
Som min djefla man tjuv- och attackskrev (se bild) här på bloggen igår (okej, han frågade om lov utan att jag lyssnade och jag svarade ja som om han hade bett mig om lov att ta ut soporna eller annat självklart) så kommer ni att under hela augusti bli tvungna att splittra er uppmärksamhet mellan denna pyttipannablogg och den mycket mer nischade minnesvart.com.
Dessutom är det ju kryss i almanackan den 16 augusti, så när 1 september äntligen infaller kommer vi alla bara att sucka av trött lycka och inse att herrejävlar det är ju bara tre månader kvar till julkalenderns första lucka öppnas.
Men nu ska vi se om vi med gemensamma krafter (inspirerad av en fråga i gårdagens bås) kan lista några personer som är födda efter 1980 och som med Sverige som utgångspunkt har skapat något som vi kan ana är minnesvärt även om, säg, en 20 år. Eller 40 år? Kanske 100 år?
(Definitionen av just ordet ”minnesvärt” kan ni själva få fundera över utan mina pekpinnar.)
Jag kan rabbla föttifjuttron idrottsstjärnor (Christian Olsson, bröderna Sedin, systrarna Kallur, Anja Pärson, Carolina Klüft, Marcus Hellner, Charlotte Kalla och Zlatan) men har svårt att komma på en enda författare, bildkonstnär, politiker, upptäcktsresande eller en tiljornas och estradernas aktör. Grabbarna i EMD? Gustaf Fridolin? Robin med talkshowen? Shima Niavarani?
Tomas Tranströmer debuterade (och kallades geni) vid 23 års ålder. När Ingmar Bergman var 30 år hade han skrivit och/eller regisserat åtta filmer. Fast å andra sidan – Selma Lagerlöf debuterade inte förrän hon var 33 och Astrid Lindgren fick ju vänta tills hon var en gammal gumma på 37 innan Pippi Långstrump slutade refuseras. Om vi ska kliva lite längre fram i tiden finner jag att Henning Mankell debuterade som 25-åring och att ABBA-medlemmarna var i 20-årsåldern när de fick sina första skivkontrakt – Agnetha blott 17.
Så borde jag inte redan nu kunna ana framtidens riktigt minnesvärda insatser på andra områden än idrott? Joooo. (Hjälp mig!)
En titt i kristallkulan nu: Måns Zelmerlöv blir som en Björn Skifs eller Jan Malmsjö medan Darin blir en Lasse Lönndahl. Amanda Jensen och Marie Picasso blir som Brita Borg respektive Ann-Louise Hanson medan hockeylirarna Oliver Ekman-Larsson och Magnus Pääjärvi-Svensson båda två kommer att kapa ett av sina efternamn. Proffsbloggarna kommer att få Nobelpris i tiotalet helt nyskapade kategorier, Ludmila blir president för Internationella olympiska kommittén och själv kommer jag att förvandlas till Doctor Who nu på söndag.
Men det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!
Ibland sitter vi till mans och pokulerar om nutiden och dåtiden och kommer överens om att det hade varit skönt att slippa välja. Att slippa skolval, elbolagsval, bankval, kanaldistributörsval och nästan även riksdagsval. Vi gnölar om modern tekniks krångliga funktioner och enas helt enkelt om att det var bättre förr.
Alla parkeringsbiljetter tar evigheter att byta. Och inga slantar har jag i fickan.
Jag föreläste i tisdags i Alvik – som ligger i Stockholm enligt mig, men enligt kännarna är det en förort utanför tullarna som ligger i … Alvik. Jag råkade först sluddra på tangenterna och köpa TVÅ sms-biljetter till tunnelbanan, vilket är precis så irriterade som man kan tänka sig. (Allt som man inte kan skylla på besvärande omständigheter utan bara sig själv, är extremt störigt.)
Jag var helt solo med mina två t-banebiljetter.
I rulltrappan spillde jag dyrkaffe på en plötsligt väldigt arg man och dessutom kunde jag inte svara på vad klockan var när en liten kille frågade eftersom min telefon dog – förmodligen av sms-biljetts-chocken.
Och så var det ju det här med datorn. När mina föreläsningar om det svenska språket och skrivreglerna startar, är det som en nedräkning inför Apollo 11:s avfärd. Jag har liksom planerat. Jag vet vilka knappar jag ska trycka på och vilka frågor jag kommer att få. Om datorn då inte är kompatibel med föreläsningslokalens datorkanon, uppstår problem. Trestegsraketen snubblar redan på ett, liksom.
Och det är nu vi kommer till pudelns kärna: det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ja, jag upprepar mig. Det är ett stilistiskt grepp. Ah, strunt samma.)
Jag försökte fixa datorproblemet, bad personalen fixa datorproblemet och ringde sedan min djefla man och bad honom att på distans fixa datorproblemet medelst trolleri. Men nej. Det var bara att gilla läget, ta bollarna på volley och krydda med en och annan klackspark.
Och på tunnelbanan mot Centralen igen var jag verkligen inte ensam.
Nog om detta, för nu dyker nästa problem upp.
Gamla Kexet (f. 1987) lider av allehanda krämpor och måste fräschas upp lite. Vattenpumpen gick sönder under resan från Lund i måndags, oljefiltret och tändstiften behövde bytas och banne mig är det inte nåt skumt i växellådan också. Och vem ska fixa detta?
Ehum. Trarajdiraaaa. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ni ser, stilistik och upprepning is my middle name.)Här är den gamla vattenpumpen när den nya hade kommit på plats.Och här är kalsongerna som någon måste ha glömt i nedre högra hörnet av motorutrymmet.
Dessutom har sekruttbil nr 2 (f. 1997) fladder i bromspedalen och rassel i avgasröret, medan luftavfuktaren i källaren har damm i motorn medan källarfläkten har fukt i luftrören. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!
Och så var ju sockret slut i affären.
Men. Äsch. Det är många grejer på en plog också – och jag slipper i alla fall att stoppa strumpor. Idag (torsdag) ska jag föreläsa i Göteborg och i väskan har jag inte bara min nya dator, utan även en lånad, gammal trotjänare. Håll tummarna nu för att sms-tågbiljetterna anländer som de ska och sladdarna är på plats samt att tåget kommer fram i tid.
Fotnot
Jag förstår att ni är imponerade över att jag på egen hand bytte oljefilter, vattenpump och tändstift. Var inte det – det var inte jag som gjorde’t. (Det är då själva tusan vad få problem jag kan lösa på egen hand.)
När telefonerna ploppade upp i stugorna och bilarna började köra så fort att man befarade att förarna skulle dö av vinddraget, sades det att ”vi lever i underliga tider”.
(Se hur skickligt jag planterar ut ett citat sådär utan källa.)
Men hjälp, så pyttelite underligt det egentligen var vid förra sekelskiftet. Om man jämför med andra tider, vill säga. Ska vi ta 2011 som exempel? För det är året när Usama Bin Laden kanske dör och folk firar som tokar fastän en regelrätt rättegång hade varit det vettigare alternativet och en person som har dragit sig undan socialt liv för att twittra (?) råkar vara den ende som direktrapporterar om själva attacken:
Han kallar sig Really Virtual och tweetsarna är skrivna nerifrån och upp. Han kunde inte sova för de ämrans helikoptrarna som for omkring och höll på.
Precis lika underligt är det ju att Sverige i dagarna förlorade mot Norge i hockey-VM. Men okej, det är förstås på en helt annan nivå. (Vilket jag förmodligen bara skriver för att det inte anses riktigt korrekt att som jag likställa terrorrelaterade världshändelser med hockeymatcher på gruppspelsnivå.)
För att få lite perspektiv i underligheterna som präglar olika tider, ska ni få se vad som utspelade sig i Kvällsöppet med Birgitta Sandstedt 1974. Men först – eftersom man i dessa dagar beordras att ”sätta sig upp” när man är dödssjuk och ringer efter ambulans – måste jag dra parallellen till Gary Engman, som dog för att ambulansen inte kom en dag år 2000. Och han var gift med nyss nämnda Birgitta Sandstedt. Allt hänger ihop.
Här har vi då det i dessa dagar lite underliga jippot i tv: journalister från Lektyr springer nakna in i tv-studion medan publiken knäpper händerna i knät och Birgitta skrattar.
Men det mest chockerande med bilden är ju det faktum att karlarna när de klär av sig nakna väljer att
inte ta av sig skorna och strumporna
ta på sig skor och strumpor efter att de har krånglat av sig kalsongerna.
Vabaha?
_____
Bitter uppdatering:
Jag är som vanligt inte först med bilden: se här!
Liten faktauppdatering:
Jag glömde ju att skriva om själva boken som bilden är tagen ur! Det är Lisette och Allan Schulmans bok ”Såg du?” från 1980. Och när jag nu tittar närmare på bilden ser jag att det står ännu en naken karl i kulisserna.
Den bild som han tar då och där skulle man ju vilja få tag på. För att inte tala om namnen på de tre som springer in.
Boken ”Såg du?” är en rekapitulation av svensk tv:s första 25 år. Allan och Lisette skriver i förordet att de ”på ett självsvåldigt och synnerligen subjektivt sätt plockat ut sånt som varit festligt, uppseendeväckande, chockerande, spännande, minnesvärt och roligt”. (De skriver genomgående skall istället för ska men sånt istället för sådant vilket är intressant ur ett förvirrat språkhistoriskt perspektiv.)
På det allra sista uppslaget ser man den lilla familjen titta på en tv utan bild. Men bilden är formad som en tv-bild så att vi som tittar på den ska få en känsla av att vi tittar på tv på några som tittar på tv – trots att Allans armbåge liksom bryter illusionen. Jättekonstnärligt.
Uppdatering med scoop:
I kommentatorsbåset avslöjas det att Lisette egentligen heter Elisabeth och att de röda hängselbyxorna på bilden här ovan är av manchester.
Häromdagen anlitades jag till att tala inför ett gäng pensionärer.
– Kåsera om vad som helst! sa de.
– Om semikolon kanske? sa jag.
– Ja!
– Eller basket?
– Ja!
– Kanske lite om mina knastriga hälsenor?
– Ja!
– Eller hur man lagar mat till tolv personer utan att knorra?
– Ja!
– Hm.
Nu var detta inte ett partygäng med golfspelande, spanienresande samt facebookande pensionärer. Nej, det var 85-åringa kvinnor som hade en idrottsklubb som gemensam nämnare. De var (jag citerar) ”halvblinda, halvdöva men inte halvdöda”. Än.
Efter mitt prat, där jag för de halvdöva fick upprepa vissa ord extra tydligt (”iiinterneeeet”) och för de halvblinda beskriva bilderna (”däääär ser ni en bajskorv och dääär har vi en blodpudding”), kom några fram och pratade. När jag föddes var de i min nuvarande ålder, och på ingen tid alls hann vi dryfta
Särskilt Dick Cavett är jag intresserad av just nu. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin såg hans intervjuprogram när jag var liten, men jag vet i alla fall vem han är och (tadaaa) dessutom bloggar ju karln! Läs om när en av hans gäster under en intervju plötsligt dog. Eller kolla här, när Dick Cavett lyckas få den kedjerökande Yoko Ono purken.
Lyssna, han säger:
– I guess that’s better than if they’d played ”Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)”. (Min kursivering.)
Min farbror dog nu i höst, och igår fyllde min pappa 70 år. Det är väldigt konstigt. Jag talar med människor som inte lever om bara ett par år. Det är inte alls konstigt. Jag läser Robert Frost-dikten som Cavett länkar till, och stannar till vid
”And they, since they were not the one dead, turned to their affairs.”
(Nu är det rätt naturligt att stanna till just där eftersom det ju är slutraderna, men ssscchhh nu, jag försöker vara djup och reflekterande.)
Jag lever här och nu, men fascineras storligen av dåtiden. Alla måste ju inte sitta och läsa gamla hushållsalmanackor och bläddra i snart hundraåriga veckotidningar eller ens titta på en Chaplinfilm då och då. Men tusan hakar om vi inte allihop till mans lite oftare borde samtala med en och annan 85-åring … som än så länge lever.
—
Dave Allen ville förresten att det på hans gravsten skulle stå:
Don’t mourn for me now
Don’t mourn for me never
I’m going to do nothing
For ever and ever.
Häpp!
————–
Jag lovar på heder och samvete att aldrig mera någonsin skriva det där kvasitummarnaupp-käcka ordet igen. För allvarligt talat är det ju ett enkelt sätt att komma ifrån en förklaring eller en på slutet sedelärande historia, att bara skvimpa över The End till läsarens hjärna. Näpp-häpp-klubben har talat!
