Sedan de fem barnen var pyttesmå har jag satt dagböcker i händerna på dem. Nu vadar vi genom stora hav av dagböcker med helt tomma sidor ity ingen av dem lydde mig. Ingen skriver dagbok.
Men den äldste – tjugoettåringen som sedan tre år bor i Lund och går på teknisk för att bli civilingenjör och tjäna massa pengar åt sina föräldrar vad det lider – har nu skapat dagbokskonst.
Han har sedan i januari sparat en sekunds film per dag och sedan klippt ihop till en liten film. Naturligtvis är det mest intern humor för honom och de närmaste klasskompisarna, men eftersom filmen ligger ute till allmänt beskådande, skådar vi alla för fulla muggar.
Hej, Erik, käre son — hur fick du idén till ensekundsfilmen?
– Det var ursprungligen ett Kickstarterprojekt som jag bidrog till. Jag blev väldigt inspirerad och bestämde mig för att jag skulle börja filma allt annorlunda som hände i vardagen.
Hur väljer du ut vad som ska filmas varje dag?
– Förhoppningsvis är jag redo att rycka fram telefonen när något intressant händer!
Och vilka kriterier gäller för den lilla filmsnutten som ”vinner”?
– Ibland det mest speciella, ibland det som bäst representerar vad jag gjorde den dagen.
Vilken är din favoritsekvens?
– Det kan vara den 2 februari när min vän Max (utan att veta att jag filmar) börjar göra dansen till Gangnam Style medan ”Daddy Cool” spelas i bakgrunden.
Den andra februari! Min födelsedag! Min favorit är när du är hos något slags frisör den 22 januari. Eller nej, när cykeln kommer farande … eller när ni köper hur mycket grädde som helst … eller när du cyklar iklädd frack i full fart … eller … Suck. Kommer du att fortsätta på det här viset?
– Jadå. Appen har faktiskt påverkat mitt liv ganska rejält i och med att min uppfattning om vad jag sysslade med för mer än en vecka sedan har förbättrats så oerhört.
Bra! Äntligen lyder du! Hejdå, ses i juni!
– Hejdå, dyrkade och djupt saknade moder!
(Nej, så sa han inte, förstås.)
Vad säger ni? Låter inte detta som en alldeles fantastiskt rolig grej?
Jag åker tåg till västkusten idag. Eller åker och åker – vi står stilla i Töreboda just nu på grund av anledningar och orsaker. På tåget händer det inte mycket. Jo vänta, mannen bredvid mig torkar av sina halvmeterlånga skor ideligen. Han tar en servett och slickar på den, och så gnuggar han så att det gnisslar lite, lite.
Men nu ska jag berätta att inget har hänt idag. Först vaknade jag och sade gomorron till min sedan ett par dagar väldigt tystlåtna sängkamrat.
Som inte snarkar.
Sedan tassade jag ner till köket och konstaterade att några som inte lagade mat igår, nog somnade innan de hann städa färdigt. (Regeln lyder: de som lagar mat slipper städa.)
Jag gjorde havregrynsgröt i mikron, hällde på frysta bär som jag har köpt dyrt och alls inte plockat själv och satte mig ner för att kolla nyheterna.
Inget internet.
– Hallå? sa jag till routern, som blinkade slött med ett grönt öga.
Därefter klädde jag på mig, slängde ner diverse skrivregler i ryggan, letade fram en svart överdel som är väldigt proper ity ett propert plagg effektivt drar blickarna från den ickeexisterande frisyren och tonårsfinnen på hakan. Jag tog bussen till stationen, köpte värktabletter (knäna, de förbaskade knäna) och ställde mig att vänta på tåget. Iklädd varma, snygga pantalonger ovanpå de fina, randiga nylonstrumporna, härliga kängor, en rejäl vinterjacka som går nedanför rumpan och har en kapuschong så stor att ett mumintroll hade kunnat försvinna i den, var det alls inte så farligt trots ishavsvindarna.
– Ursäkta? hörde jag en mansröst säga. Ursäkta, är det härifrån tåget mot Katrineholm avgår?
– Eh, jo, ja just det. Öh … va … me…
Min tvekan och mitt mummel berodde på mannen klädsel. Som var helt fel!
Så här!
– Ja, du vet, man åker ju inte tåg så ofta.
Sa mannen som om någon hade ifrågasatt perrongfrågan och återvände till sitt ressällskap som …
… var klätt så här …
På tåget satte jag mig tillrätta och tänkte att bara man klär sig ordentligt, så fryser man inte. Å andra sidan behöver tydligen inte alla klä sig varmt. Mysko. Huga, usch, tänkte jag och njöt av min varma jacka och mina fina pantalo… Men? När blev det så här? Vad har jag på mig?
Sedan klev jag av för tågbyte i Katrineholm och där frös jag ihjäl eftersom ingen människa i världen överlever kylan som samlas just på perrongen i Katrineholm. När jag väl klev på tåget igen (återuppstånden), fann jag att det finns fler som trasslar med än det ena, än det andra.
Den här karln har pappershögar som ingen annan. De ligger i buntar i hans knä, de faller ur hans händer, de ligger på hatthyllan ovanför och de rinner som ormar ut på golvet. (Jag tjuvsneglade lite, och pappren handlar om försäkringsfrågor och juridik; det står omprövning, dom, kammarrätten och utfall här och där.)
När jag var nio år fick jag en dagbok. Så här står det på de första sidorna:
Denna dagbok fick jag fredagen den andra februari 1973 då mitt kalas blev förstört av Martin Davidson som är den sötaste killen i min klass och min lillebror Jakob (som är två år yngre än jag). Dom slängde Jakobs jättestora nalle som han fick av moster Kickan upp i luften och till varandra tills den tappade huvudet. Det var halm inuti. Mitt nioårskalas till på köpet! Sjutton stycken av mina kompisar kom.
Jakob opererades i hjärtat den 25 januari (aortaförträngning var det) men blev frisk jättefort fast dom sa att han kunde ha dött. Nu vill han ha kaffe varje dag för det drack alla på sjukhuset som hade opererats i hjärtat. Förresten så har han fått en Kendocka för att han skulle bli glad. Den har jag lagt i mitt skåp, längst in bakom tröjorna. Jakobs ärr är 27 centimeter långt.
Det är idag den 30 mars 1973 och jag börjar nu skriva dagbok på riktigt. Det verkar kul att skriva i den. Nu vill jag inte skriva mer för att det är fredag idag och då får vi låna böcker på skolbiblioteket så nu har jag tre böcker som väntar på mig. Jag läser Fem- och Äventyrens-böcker av en gubbe som heter Enid Blyton. Ibland läser jag Ture Sventon men nu ska jag ta en Fem-bok. Nu har mamma fått läsa vad jag har skrivit. Hon säger att Enid Blyton är en tant, men det tror inte jag.
Jaså, jag skrev som nioåring hellre ”då” än ”när”. Och behärskar visst både stavning och interpunktion. Är lite osäker på syftningar kanske. Men den där Kendockan har jag då rakt inget minne av. (Förlåt, Broder Jakob.)
Några av mina dagböcker.
Jag skrev och skrev och skrev dagbok till 1993, när det plötsligt bara tog slut efter ett (av två) missfall. Att jag just då borde ha skrivit mer än någonsin, fanns det inte en tanke på. Plötsligt var allt som hände ointressant … tänkte jag.
Så urbota dumt tänkt.
Så nu slår jag ett slag för dagboksskriverier. Jag ska från och med idag börja skriva dagbok, och tror att jag dessutom ska göra det för hand (trots usel handstil) och passa på att rita, klistra in tidningsurklipp och ha mig.
Om man hellre vill skriva via tangentbord (som jag har testat, men inte lyckats komma igång med), finns det ypperliga program som PLIOOOONG flärpar upp en dagboksruta på bestämda eller slumpvis valda klockslag. Några exempel:
En som lyckades skriva dagbok trots ohyggliga umbäranden – som att se alla sina åtta barn dö – var Årstafrun Märta Helena Reenstierna (1753–1841).
Årstafruns handstil.
På Facebook kan man följa hennes liv; dagboksinläggen kommer på rätt datum men i hullerombullerordning vad gäller årtalen. Idag står det så här:
6 Oktober 1809
Fredag. Storm och rägndugg.
Om morgon hitkom min äldsta nu lefvande Systerson, Fenric Carl Joh: Fleetwood, som kommit från kriget. Gudilof! oskadd, fast han slitit mycket ondt och sett de aldrarysligaste förödelser. Han hade ej stunder att här äta middag, emedan Regimentet i morgon bittida skall marchera hemåt. Det var en vacker yngling, som var nästan lika lång som vår Son, fast han ej fyller 20 år förrän nu den 20 instundande Nov.
Kl. 12 middagstiden blef vår Son åter dålig och började outsägeligen vomera, hvarpå han fick en faselig frossa med därpå följande feber och varade uppkastningen hela eftermiddagen, fastän han ej ätit någon bit i dag, och då han om aftonen fick matlust återkom uppkastningen.
Sonen som här omtalas, (se, man börjar genast skriva på ett sådant sätt när man läser hurusom man för 200 år sedan skrev) var det då ännu lefvande barnet. År 1812 gick han genom isen, 32 år gammal.
En annan dagbok.
August Strindbergs dagbok kan man läsa i brottstycken här och där på nätet — här kommer en anteckning från 18 september 1898:
”Lofvar mig i dag aldrig mer smaka Brännvin, Kognak eller Whisky! Må Gud hjelpa mig hålla detta löfte! Inbegriper: Rhom, Arrack, Absinth.”
Men. Gah. Äsch, han var ju precis som alla andra.
August Strindberg i färg.
Uppdatering
Kommentatösen Tusen-Boel oroades såpass av detta Strindbergsporträtt att hon mejlade Annika Hansson Wretman på Liljevalchs. I kommentatorsbåset kan ni läsa hela storyn, men … här kommer en cliffhanger: det är inte August på bilden.
… nu ska jag berätta om en nästan helt vanlig måndag.
När min djefla man låg och skrek av smärtor försökte jag göra sådant man inte gör när ens djefla man ligger och skriker av smärtor.
Först åt jag frukost, men blev skrämd av något bakom brödlådan.
– Buh! Visst blev du jättejätterädd, mamma? Jättejätterädd?
Sedan blev jag åthutad via en irriterad Sjuttonårings lapp.
”Nästa gång det ligger ostkanter på bänken, placerar jag personligen dessa i valfri säng.”
Några timmar senare hade Nittonåringen ökat informationstätheten på samma ställe.
Efter att inte på något sätt ha kunnat locka fram mer smärtstillande till den djefla skrikande mannen, gav jag mig på mig en ful buske som skulle ansas lite. Och lite till. Och lite mer. Och så förvandlades busken plötsligt till hela sjukvården och alla läkare och jag dödade dem allihop, förstås. Såhär:
Moahahahaaa. Hämnden är ljuv.
Men man ska ha heltäckande kläder och handskar när man slåss mot taggiga buskar, det ska man. Armarna, låren, ansiktet och nacken såg ut som gardiner på 80-talet med sina sneda, ilsket röda linjer på diagonalen.
Aj.
Sedan spelade jag basket, slog halvt ihjäl mina mot- och medspelare och hällde litervis med svett i de långa rivsåren. För att en liten stund senare se till att vår bil lade sig på sidan i ett dike … som för att sova middag en stund.
Vänster bakhjul och höger framhjul hängde i luften och bilen påminde på så sätt lite om ett hängbukssvin.
Jag joggade hem, ringde Skotten och tog med mig honom, den andra bilen och alla barn som har muskler. Med sjutton plankor, ett snöre och gemensamma krafter lyckades vi faktiskt att under vilda tjut dra upp bilen. Det rökiga grannskapet luktade sedan som ett helt formel 1-lopp.
I morgon är en annan dag. Bäva månde mänskligheten.
Det är i sådana här lägen som jag egentligen vill skriva om mina tankar inför valet, den nya analysen av ”Ett moln i byxor” samt hur kommersialismen förgiftar samh…
Nope.
Men jag måste ju få berätta att denna lördag inte hade något att kräva av oss. (Väldigt underligt om man är sju personer som alla andra dagar på året försöker jämka så att inte pusselbitar från olika pussel måste filas på, slängas bort eller målas om.)
Så detta var vad som hände:
1. Ännu ett öppet flingpaket föll från kylens ovansida.
2. Blåbärsbyttan i frysen föll nästan samtidigt ut ur frysen och kräktes 1 liter blåbär på det (ehum) vita köksgolvet:
3. Jag fick hicka.
4. Toalettstolen som föddes runt 1975 tappade synnerligen viktiga småbitar som hör spolningsmekanismen till. Jag och Trettonåringen laminerade snabbt en informativ en skylt:
Toan har ätit upp en pinne som gör att den där blåa mojen lyfts upp när man drar i den omoderna spolmojen.
5. Sjuåringen och Tioåringen övertalade mig att se på ”Beverly Hills Chihuahua”. (Betyg 3,4 av 10 på IMDB. Huäärrk.)
6. Jag åkte till affärn för att handla lite:
Bacom kulisserna.
6. Hickan gick över.
7. Jag tog en fjärdedel av en pizza, högg med tänderna i den två gånger, rapade och lade tillbaka biten där jag tog den. Och ojdå, se vad som hände:
Jag är så himla romantisk. (Sorry. Dagens osanning. Jag är faktiskt helt hopplöst oromantisk. För att inte tala om min djefla man, som inte såg detta när han kom hem utan bara åt upp rubbet.)
8. Jag fick ny hicka.
9. Jag gäspade.
Men nästa lördag blir det andra bullar av: då ska jag på kräftskiva hos en familj med två katter! Hurra! Jag kommer att må pyton dagen efter! (Är ohyggligt allergisk mot katter jue.)
Häromdagen när vi satt vid kvällsmaten och pratade om smutsiga strumpor eller buckliga tapeter, sa Artonåringen plötsligt:
– Men egentligen behövs ju inte svenskan som språk. Egentligen. För om alla i världen hade ett och samma modersmål skulle vi väl egentligen inte förlora något på det? Egentligen?
Förmodligen svimmade jag, för sedan minns jag inte mer. Den dumma ungen har ju rätt. Egentligen. Här försörjer man sig på och älskar det svenska språket och så antyder han att man skulle kunna kapa den gren man sitter på. Liksom. Egentligen.
Det ena följde på det andra och igår satt vi och tittade på ”Stjärnornas krig” – den som är den första filmen egentligen. För att bevisa nyttan och nödvändigheten av att ha en dagbok, sprang jag när filmen var slut ner i källaren (springa är fel ord, man måste trippa, klättra och åla) och hämtade dagboken från våren 1978 för att visa vilket fantastiskt stort intryck just denna film gjorde på mig då. (Och för att visa hur roligt det är att ha en dagbok, förstås.) Jag upphöjer härmed navelskåderiet till en konst och låter er alla ta del av en nybliven 14-årings inre: jag skrev och ritade allt jag mindes om filmen direkt när jag kom hem. Märk väl, ungdomar, att det här skedde på den tid när man inte hade datorer hemma och inte kunde frossa i bilder och kuriosafakta utan var tvungen att ta allt direkt ur minnet. (Kursiv stil är ordagrant ur dagboken 1978, rak stil inom parentes är mina kommentarer år 2010.)
22/2 1978
”Idag var jag med Kicki, Bitto, Broder Jakob och pappa på STJÄRNORNAS KRIG! Den var för bra!”
(Här ska ordet ”för” alltså markeras starkt, ungefär som det nutida ”fett”.)
Och 16 kr motsvarar idag 60 kr.
”Den handlade om två robotar som hette R2D2 och C3PO. Dom var på ett rymdskepp som plötsligt invaderades av skurkar. Där fanns också en smart prinsessa som blev tillfångatagen av skurkarna. Dom två robotarna flög i en kapsel till en annan planet som bara var öken. Där blev dom och en massa andra robotar förda till en huvudcentral av små, små gubbar med gröna, lysande ögon. Där bodde också en skitsöt kille som hette Luke.”
(Så nu vet ni det: Stjärnornas krig handlar om två robotars irrfärder och ingenting annat. Prinsessan är smart, Luke är söt och man flyger i en kapsel.)
”Han valde ut R2D2 och C3PO till ett jobb. R2D2 talade ett obegripligt språk, som bara C3PO förstod, för han talade alla språk.”
(Ojoj, nu är vi där igen: språk och mångfald samt nyttan av tolkar och översättare.)
”Sedan träffade Luke en gubbe: Ben Kenobi. Han hade en kraft som Luke skulle lära sig. Lukes faster och farbror blev dödade av skurkarna. Då for R2D2 och C3PO, Luke och Ben och skulle rädda prinsessan.
Dom mellanlandade på en planet för att dom skulle hitta ett rymdskepp som flög fortare än deras eget fordon.”
Luke och hans fordon. (Och en väldigt markerad uppnäsa.)
”Dom gick in på ett café på den nya planeten och där fanns det jätteroliga monster.”
Hur kunde jag memorera allt detta där jag satt i biosalongen?
(Som den oskuld jag har varit i hela mitt liv, insåg jag inte att det fanns något som hette bar, utan trodde att alla ställen där man samlas och har det trevligt, var caféer.)
”Sedan hittade dom en söt kille med en jätte-apa-gorilla-björn som hade ett rymdskepp som kunde flyga 5 x ljusets hastighet! Och dom for iväg.
I det nya skeppet/fordonet spelade R2D2 och ’Tugg’ – som apan hette – ett slags schack som var skitskoj. Och så kom dom av misstag in i ett skepp som var stort som en planet. Men … prinsessan fanns där! Med skurkarna!”
Vänta. Stopp. Tugg? TUGG? Chewbacca eller Chewie hette alltså TUGG? Jahaja. jomen, det här med det svenska språket kan ju förgylla vilken svensk översättning som helst.
Mina nonchalanta blasé-barn lade nästan inte märke till denna scen över huvud taget.
”Dom slogs och det var SKITSPÄNNANDE och ROLIGT. Dom befriade prinsessan och höll på att bli ihjälklämda i ett soprum. SKITSKOJ! Sedan slogs och skojade dom i ett kör. SKITSPÄNNANDE!
Ben dog sedan – med vilje – och Luke fick hans kraft. Sen for dom iväg till prinsessans planet. Sen for Luke och prinsessans planet-bor iväg för att spränga skurkarnas planet.”
Ni ser vilket outplånligt intryck Darth Vader gjorde på mig? Noooot.
Såja. Nu känner ni väl att det är bra att skriva dagbok och att … att … ja. Det var kanske bara det. (Jag vill ha kvar alla språk i världen, även de utdöda och jag älskar att man kan behärska flera språk, men egentligen … snyft.)
– Men mamma! säger Artonåringen nu. Jag har ju sparat alla mina msn-konversationer sedan 2005! Som en dagbok liksom!
Nu blir det ett hejkäradagboksinlägg här. Bafatt. Men med en aftonbladsk rubrik blir det kanske mer intressant?
Femtonåringen och jag gav oss med gipsad arm och alla lagkompisar till en basketcup i Norrköping klockan 06 i morse. Nu får man ju inte spela med gips eftersom det är ett dödligt vapen, men hon fick hoppa in i ett par minuter och känna på bollen så att hon kan få ännu en medalj. Ty hon är fortfarande i den åldern när det är viktigt med medaljer. (Så kan bara en bitter mamma med alldeles för få medaljer i sin samling skriva. Och inte fick jag hoppa in och spela med Femtonåringens lag heller.)
Förutom brutna tår och stukade händer samt brännande hälsena, lider jag nu av en ny, intressant åkomma: extensorius gluteus maximus. Det vill säga en sträckning i rumpmuskulaturen. Eftersom just detta är kroppens största muskel är smärtan stor och stark – men främst när jag sitter för länge. Och ”för länge” är t.ex. Norrköping tur och retur: när jag öppnade bildörren och klev ut, stånkade jag som Robert De Niro och Nick Nolte och gick som Harvey Keitel.
Inte blev det bättre av att jag åkte tåg till Stockholm i eftermiddags och satt och satt och satt igen.
På perrongen stod ett extremt omaka gäng med fantastiska kläder. Jag ville jag vore 16 igen – i rutiga brallor.
På tåget satt förutom skorna som ser ut som gjorda av silvertejp (på bilden ovan) även ett tyskt par, ett danskt par och Bellman. Eller … han såg ut som en hårdrocksbellman. Och som han drack! Först tre snabba starköl, sedan djupa klunkar direkt ur en whiskyflaska. Knäpptyst. Inte en rap eller nubbevisa slapp ur honom. Bara fokuserad koncentration. Han laddade förmodligen för något viktigt.
Som om min rumpa inte hade fått nog, satte jag mig sedan för att på Stadsteatern med lillasyster Orangeluvan titta på ”Födelsedagskalaset” av Harold Pinter. Där satt jag och var konfunderad och hade ont och blev lite mer förvirrad och hade ont och blev ännu lite mer förbryllad. För i den pjäs som vi tittade på, hade skådespelarna konstiga repliker som de klämde ur sig på ett stolpigt skolteatervis, underliga kläder som satt illa, klumpiga rörelser och ett utdraget agerande i beckmörker. Vad betyder det här t.ex.?
– Du utnyttjade mig! Du kom till mitt rum med din portfölj mitt i natten!
– Ja, men vem var det som öppnade portföljen?
Orangeluvan föreslog att det kanske var en missuppfattning av orden ”briefcase” och ”briefs”. Om inte: vad i hela friden fanns i portföljen? Och varför?
Men den pjäs som resten av publiken tittade på var tydligen alldeles lysande, för skådespelarna klappades in fyra gånger, folk visslade och stampade i golvet och var alldeles lyriska. Eller fulla.
(I pausen drack jag och Orangeluvan te när alla andra hinkade vin. Förmodligen var det därför de andra anade pjäsens innersta mening medan vi förtvivlat försökte förstå.)
Men stackars tekannorna hade tappat sina keramiklock. Här behövs statliga anslag en masse.
Nu till hostningarna i rubriken. Ingmar Bergman ogillade många människor – men särskilt sådana som hostade på teater. När han satte upp pjäser på Dramaten stod det alltid ”Hosta lagom!” med feta bokstäver i programmet. Ikväll hostade alla i publiken som pestsmittade sälar innan pjäsen började och som Kameliadamer under hela pjäsen. Nu är ju Harold Pinter känd för sina typiska Pinter-pauser som lär skapa en talande tystnad i replikskiften. Tyvärr fylldes alla dessa tystnader av stackare som förtvivlat försökte hosta i sina halsdukar och kväva sig själva. Och det var på väg ut som jag hörde en man säga:
– Man borde förbjuda hostningar på teatrar.
Avslutningsvis tar vi en bildgåta.
Vabaha? Är det månne en bloggtofs på huset mittemot Kulturhuset?
Jag har ju ingen dagbok längre – det känns som om jag registrerar det mesta på annat sätt via t.ex. mejl och blogg. Därför måste jag använda denna plats till att tala om att jag idag
har konstaterat att någon hade lagt ett fyra sommardäck ovanpå skidorna och snöskyfflarna som jag ville åt för att skotta 100 meter trottoar
har åkt runt i snöstorm med en bil som hade sommardäck utan att jag visste om det och inte för mitt liv kunde tro att det var på det viset
har en helt annan bil som har fått körförbud eftersom den inte har besiktigats när den skulle
har skött allt annat som jag bör och ska.
Hurra!
(Nu skulle man ju kunna tro att detta är skrivet av en bitter männscha som känner sig misslyckad och slarvig. Men så är icke fallet. Det är verkligen väldigt mycket som funkar mitt bland … eh … sådant som inte gör det.)
Jodå, Julkalendern fortsätter som den ska här nedanför.
Alla mina dagböcker är upp till nian fyllda av hemliga bokstäver. Tyvärr har jag inte kvar chiffernyckeln, men det står förmodligen bara ”Anki är dum” eller ”Micke är söt” eller ”Jag pluggade till biologiprovet men i skolan sa att jag inte hade gjort det”. Så här ser det ut på nästan alla sidor:
Naturligtvis kan man dechiffrera detta om man klurar ett tag. Men varför? Det får helt enkelt vara hemligt.
När jag ser de hemliga bokstäverna idag, tycker jag att schwungen i pennan påminner om mina nästan dagliga korrekturtecken. Och att jag kom att tänka på mina krumelurer, beror på att jag igår kom att tänka på några andra, korrekturteckensliknande streck:
Att jag kom att tänka på dem, beror på att jag på väg hem från Sundsvall igår inspekterade konduktörernas tänger. Många har dem, medan andra har övergått till trista pennor som de har för att krafsa ner en kråka på biljetten med.
Booooring.
Tängerna tillverkas inte längre och om man är tångälskande tåganställd, ser man till att kvittera ut en innan de tar slut och de elektroniska biljetterna tar över. Jag gillar tängerna. Ibland säger de iiiiiiiiiioiiiiiii som om de kände till sitt öde – att utrotas. Ibland kärvar de som om de har en egen vilja och bara inte har lust att knipa hål i sju biljetter på en gång. Ibland tar jag foto på dem.
Det är en underlig morgon i det stora, gula, fula huset. Alla var uppe på tok för sent igår, så det är helt tyst. Klockan är efter tio och jag är omgiven av sovande människor. Jag har kunnat jobba som aldrig förr, men glömde helt bort att jag ju har en tamagotchiblogg att sköta.
Nu gick jag en vända för att finna inspiration. Och måste inleda med att tacka den nu uppvaknande familjen, för detta är vad jag fann. OBS: inga bilder är arrangerade.
Bok på matta. Någon läser Nordisk kriminalkrönika på forskarvis med gula notisar och anteckningar i marginalen. Jag hoppas bara att det inte är Fyraåringen.
Tandborste i diskmaskin. Någon är väldigt smutsig i munnen? Jag kan inte lista ut vem det är eftersom alla utom Trettonåringen använder allas tandborstar huller om buller. (Fråga mig inte varför det har blivit så och skäll inte på mig, ni som desinficerar era. Vi petar i alla fall inte varandras näsor. Längre.)
Horn i socker lär vara en gammal fornnordisk rätt. (Finurlig uppdatering:Crrly tror att det är salt i skålen och att bilden illustrerar hjorthornssalt.)
För att inte tala om banan i stake.
Eller bigeting i lego.
Vilka drifter fick biet getingen att ta sig av daga på detta sätt? (Är det ens ett bi? Nej, det är en geting. Nu får jag skämmas.) Tänkte den ”hem ljuva hem!”, kröp in och fastnade?
(När jag försiktigt lirkade ut biet getingen, hade jag förväntat mig ett plopp! och att den liksom skulle dra häftigt efter andan som de gjorde i The Abyss. Men nej.)
Uppdatering
Ser man på, jag tyckte mig minnas att jag har hittat saker i diskmaskinen förut.
