Roald Dahl vänder sig nog inte i sin grav eftersom han sedan läge är förmultnad, men kanske han går igen och spökar hos förlaget som nu publicerar hans böcker i reviderat skick.
Som vi kunde konstatera i förra årets julkalender, var Roald Dahl inte bara två meter lång, utan även en komplicerad åsiktsmaskin, fylld med dumheter. Men så råkade han ju vara en jävel på att skriva böcker, så var det inte mer med det.
Här kommer nu jämförande bilder (från olika, anglosaxiska tidningar) där man kan se hur det stötande materialet i dåtidens böcker har filats till, spolats av, sandpapprats och minsann, bidde det inte en liten tummetott av hela alltet.
Jag kan verkligen rekommendera en läsning av exemplen, för det är skrattretande fånigt att man inte får bli vit i ansiktet eller ens ha på sig en svart jacka eftersom just dessa färger är rasistiska. Ingen får vara tjock, ful, galen eller tokig – och Rudyard Kipling stryks helt medan suputen Hemingway får vara kvar. Vänta, hur var det nu George Orwell skrev i ”1984”?
”Varje vecka, dag för dag, utplånades och försvann själva minnet av allt som tidigare hänt. Historierna ändrades, dokumenten förstördes, böckerna brändes. Historiska monument, gatunamn, torg och byggnader fick nya namn; gatuadresser försvann, och själva språket genomgick en förvandling. Hela vetenskapen var förändrad, man undanröjde eller förvrängde bevisen, man ändrade de mest grundläggande fakta. Varje dag, och i minsta detalj, blev världen alltmer olik den som människan känt till tidigare.”
Dahls släktingar sålde alla rättigheter till Netflix för 500 miljoner pund, Netflix anlitade fjompiga redaktörer på bokförlaget Puffin, och de for skamlöst fram med rödpennan … Men … Vänta nu … Jag tror …
Aha! Redaktörerna och korrläsarna kanske gjorde revideringarna såhär brutalt just för att de inte ville! Kanske är det en tyst protest och nu gnuggar de händerna av förtjusning för att vi alla gick i fällan och skapar ett sjujädra surr om tilltaget?
Ja. Så är det, bestämmer jag. Så, nu ältar vi inte detta utan ser till att sluta slänga böcker och köper in alla klassiker samt några extra bokhyllor! Läs och tala om olämpliga meningar och njut av världens alla färger!
Här kommer min helt oredigerade, synnerligen olämpliga, inledning till en framtida kioskvältare till barnbok. Alla ord är mina, ingen får sno dem och jag skäms inte det minsta lilla!
Det var en gång en pojke, vars utseende i hög grad påminde om en morot. Han hade på morötters vis ett hästansikte, en flyende haka, en orange ton i hyn och ganska långt, tunt hår som var knallgrönt. Över hela kroppen hade han underliga utskott och rottrådsliknande fjun. Som alla vet är det dock insidan som räknas, och den var stenhård.
Morotspojkens sura storasyster påminde på intet sätt om honom, så kanske var de inte ens syskon. Hon var rund som en rugbyboll och bar distinkta drag av en citron med vaxartad, gul hy, där varje liten por hyste en pormask. De tittade ut ibland och resonerade med citronflickan om väder och vind, men oftast var de bara väldigt tjatiga och ville ut på äventyr tillsammans med ovan nämnda rottrådar.
Morotspojkens namn var Moron eftersom han hade iriskt påbrå. Citronflickan hette Poncem, för vad skulle hon annars heta? Pormaskarna och rottrådarna hade förstås egna namn, men eftersom de ju var så många har jag inte lagt dem på minnet. Men idioter var de allihop, och strax ska jag förklara varför de är huvudpersonerna i den här historien.
©Lotten Bergman, och nåde den som ändrar en enda liten bokstav när jag är död.
Pssssssssst. Den symboliskt sett korrekta stolen på bilden allra högst upp är den som Roald Dahl satt och skrev i. Och ja, väldigt symboliskt är även den renoverad nu.
20 kommentarer
