Mitt i coronatristessen och covid-19-bedrövligheterna, kom det ett meddelande från Tjugofemåringen och hennes spanjor:
– Vi gifter oss den 8 maj!
Hurra! Förra året gifte sig Tjugoåttaåringen, så nu förväntar vi oss bröllop varje vår i ett par år till.
Tjugofemåringen har ni här i bloggen hört talas om sedan hon var en liten elvaåring som hittade sin pyjamasklädda lillasyster med en kratta uppe i ett träd – hon skulle nämligen bara ”kratta ner löven”.
Spanjorens öden och äventyr har ni också hört talas om massa, massa gånger. Hans kamp för att få ett personnummer gjorde att banken ändrade sina rutiner. Hans kamp för att få svenskt medborgarskap tog 37 månader fastän handläggningstiden var 4 månader – trots att han har bott i Sverige sedan 2012.
Den 8 maj var den enda dagen som passade alla komplicerade coronarelaterade scheman med jobb, undervisning, tentor, bästisens sjuksköterskejobb och vädret. (Det skulle ju inte hagla då, sa meteorologerna som envisas med att försöka övertyga oss om att maj 2020 inte alls är kallare än andra år. Fnys.)
Att det dessutom var prick 75 år sedan fredsdagen och att spanjorens föräldrar gifte sig just den 8 maj var mycket passande. Eftersom spanjorens föräldrar ju är inlåsta i Spanien och inte kunde komma, bestämdes det att brudens fader och moder inte heller skulle få delta vid vigseln.
– Hihi, sa jag och tänkte på min kusin som gifte sig precis så 1975: borgerligt med föräldrarna ute på gatan.
– Åhå! tänkte den djefla mannen – brudens far – och började planera för att stå utanför stadshuset och spela gitarr och tjäna en eller två kronor.
(Nu blev det inte så; vi var strängt upptagna med att krångla med såpbubblorna som vi liksom skulle öööösa över brudparet när de kom ut.)
– Bröllopsbukett? Ska man ha det? sa den blivande bruden den 7 maj.
– Javisst! Jag plockar en!
Sa jag och skickade några bilder på provplockade varianter från trädgårdar, ängar och parker runtomkring. (Nej, jag var inte olaglig. Eller kanske lite. Men pyttelite.)
Så kom den stora dagen. Jag köpte och manglade en damastduk (49 kr på loppis), och var så nöjd att jag till och med filmade detta underverk.
Blommorna till buketten stal jag på bröllopsdagens morgon på kommunens mark – men efter att ha rådfrågat en kommunanställd, som sa att jag nog förläts.
Alla släktingar och vänner som hade förvarnats, samlades förväntansfulla vid lajvsändningen på Facebook.
Några äldre släktingar ringde och hojtade om hjälp med uppkoppling, så varken jag eller DDM hann faktiskt se hur Tjugofemåringen under vigseln pratade spanska och hur spanjoren pratade galiciska – däremot fick vi se hur bruden föll i en trappa och hur uppdykande kompisar som inte visste vad som skulle ske, stod och skrek av förvåning.
Och vips, var de unga tu gifta!
Maten köptes på Lidl och spanjorens bror bakade två tårtor. Eftersom vi var blott sju deltagare på corona-bröllopsfesten, kommer vi förmodligen att ha tårta i frysen till nästa bröllop.
Så vidtog dans, sång och gamman. Det var en spansk tango, rappande, mellolåtar, Beatles och olika varianter av den så passande ”Un Poco Loco”.
Sammanfattning!
Vi kan starkt rekommendera ett coronabröllop. Det gläder så många, det är lätt att genomföra, det är jämförelsevis snorbilligt och oerhört prestigelöst!
Och hur har ni det?
33 kommentarer