Hoppa till innehåll

121 sökresultat för ””

Det var sannerligen märkligt (eller inte)

Jag hittade på runeberg.org (rekommenderas varmt) den här rubriken:

Skärmavbild 2014-04-19 kl. 23.57.56

Och gissa nu vad det var som var så märkligt med dessa utlandsdödsfall. De märkligare dödsfallen beskrivs på detta vis:

Konstantin, exkonung av Grekland. F. 1868. Uppsteg på tronen 1913. Tvangs i juni 1917 att jämte sin äldste son, kronprins Georg, gå i landsflykt och överlåta kronan till den yngre sonen Alexander. Sedan denne dött 1920 kallades Konstantin efter folkomröstning att ånyo bestiga tronen, men redan efter två år tvingades han efter de grekiska nederlagen mot Turkiet att åter gå i landsflykt.

14/1. Alexandre Ribot, f.d. fransk konseljpresident. F. 1842. Var chef för tre olika ministärer under åren 1892–95. 1914 var han under tre dagar chef för sitt fjärde kabinett och 1917 för sitt femte. Under världskrigets första år var han finansminister i Vivianis kabinett.

14/1. Frederic Harrison, engelsk författare. F. 1831. Grundade 1880 det engelska positivistsamfundet och har i England utvecklat Gömtes filosofi i en rad arbeten. Kommenterade ännu under sina sista levnadsår händelserna i en serie essayer.

22/1. Max Nordan, tysk författare. F. 1849 i Budapest. Tog sedan mitten av 1890-talet verksam och ledande del i zioniströrelsen.

1/2. Ernst Troeltsch, geolog och filosof, f. 1865. Hans avhandlingar på den äldre protestantiska teologiens område betecknas som banbrytande. Den extremt radikala position, han intog, och den nyprotestantism, han företrädde, frånkändes av hans motståndare karaktären av kristen religion. Under de senare åren verkade han som professor i filosofi vid Berlins universitet.

10/2. Wilhelm von Röntgen, tysk fysiker. F. 1845. Upptäckare av X-strålarna (1895). Belönades vid första Nobelprisutdelningen 1901 med priset i fysik.

18/2. Rasjin, känd tjeckisk politiker. Finansminister. Genomförde deflationen  i Tjeckoslovakiet 1922. Dog av skador efter ett attentat mot honom.

Nu har ni kliat er i huvudet, skakat på detsamma, frågat nära och kära om råd, läst alla texterna ovan tre gånger, googlat gubbarna, följt länken, kokat en kopp te, klämt en burk sardiner som sägs göra alla lite mer klartänkta och dessutom sovit lite grann.

Svaret är att de ju alls inte är märkliga. Och att hu, vad jag fick er att slösa bort tid på att fundera helt i onödan. Dödsfallen är värda att att läggas märke till ity de är remarkabla och anmärkningsvärda (nåja) – de drar helt enkelt till sig uppmärksamheten.

Denna betydelse av ”märklig” är sannerligen inte vanlig längre. Håller ni med mig om att det numera är blott betydelserna egendomlig, märkvärdig, besynnerlig, underlig och konstig som gäller? Och har ni möjligtvis fler ord av den här typen – sådana som man inte längre kan använda som man gjorde ”förr”? (Fri definition av ”förr” råder.)

Märklig sko.
Märklig sko.
Märklig hatt. Eller frisyr.
Märklig hatt. Eller frisyr.
Märkliga framhjul.
Märkliga framhjul.

swmad79005 kopia Uppdatering med Svenska MAD:s upplaga med konstigabilar-tema eftersom kommentatösen Agneta uti Lund är gift med kreatören till bil(d)en. Och ser man på, 6:25 motsvarar i dagens penningvärde ungefär 23 kronor, vilket jag måste säga verkar överkomligt.

Share
54 kommentarer

Forna tiders långfredagstristess

Att långfredagen var en besvärlig och lång dag för Jesus är alla överens om, däremot är det lite svårt att få ihop ”den tredje dagen” när man räknar fredag–lördag–söndag, men det finns olika teorier som förklarar allt

Fast nu ska ni får höra. Jag har tyvärr farit med osanning i både radio och sociala sammanhang. I dagarna två har jag påstått att nöjesförbudet som rådde på långfredagen i Sverige upphörde 1973 och så har jag berättat om hur vaaaansinnigt tråkigt vi hade och hur radion bara spelade klassisk musik, alla biografer var stängda och inga danspalats var öppna.

Och nu har jag fått lära mig att detta förbud – som reglerades i Allmänna ordningsstadgan, SFS 1956:617 §10 – togs bort redan 1969. Så här stod det:

Å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen må icke anordnas offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag för tillställning, vars innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.

År 1969 alltså. Detta innebär att mina tråkminnen med stor sannolikhet är falska. Och nu kommer det allra hemskaste: det är min kära NE som är skuld till den felaktiga uppgiften. Nu är det rättat:

Huuuuuur kan jag minnas så fel?

Artikel om den allra första långfredagsdansen den 27 mars 1970.

Share
41 kommentarer

BILD Knävlarna, kapitel 47

Ni har ju fått se mitt vänsterknä i allsköns utstyrslar och mackapärer under de senaste två åren. Vi tar en snabbrepris:

Fall i Folkets hus i Umeå.
Fall i Folkets hus i Umeå.
Jahaja, väldigt intressant, dääär, fantastiskt starka ledband.
Jahaja, väldigt intressant, dääär, fantastiskt starka ledband.
Normalt slitage, se på fan.
Normalt slitage, se på fan.
Suuuuga, suuuuga lilla knät.
Suuuuga, suuuuga lilla knät.
OPERERERA HÄR!
OPERERERA HÄR!
Jomen. Robocoplotten slår till.
Jomen. Robocoplotten slår till.
Hej akupunktur!
Hej akupunktur!
Eh. Öh. Nej, här är vi inte riktigt än.
Eh. Öh. Nej, här är vi inte riktigt än.

Efter sjuttiosju knäsorger och etthundratusensjuttitre knäbedrövelser fick jag idag från smärtkliniken i Nyköping en ny produkt som heter ”Painmaster – on the spot relief”. Eftersom jag faktiskt bara har ont just on the one spot, kanske detta kan funka? Man sätter fast två mojer på knät och så kopplar man fast en sladdmoj och en blinkmoj så att det ser ut så här medan mikroströmmen far och flyger genom det onda:

PM_PatchSet web

Och så lägger man sig att sova.

Share
64 kommentarer

Tio tips för alla med dator (och smart telefon samt kamera)

Det finns en man som är genomdyrkad av alla som håller på med informationsteknik: David Pogue. Nästan vad han än säger får åhörarna att ropa halleluja! – och jag förstår dem. Han vet verkligen vad han gör – och det kan ni se på filmen ovan. Nu är just dessa tips av de banalare slaget eftersom ”alla” känner till dem, men vi är ju inte ”alla”, eller hur?

Fast inte ska väl ni behöva titta på en filmsnutt när jag finns här och har sett allt och vet hur man hanterar ett tangentbord? Nä!

David Pogues tio tips som förenklar det datoriserade livet lite – eller som i alla fall imponerar på dem som sitter och tittar över din axel

1
När du är ute på internet och vill skrolla ner på sidan kan du bara trycka på mellanslagstangenten, för då hoppar man en sida neråt. Om man trycker på shift + mellanslagstangenten hoppar man en sida uppåt. (Det finns andra sätt också, beroende på hur styrplattan är inställd, men musen behövs faktiskt inte och kommer att damma ihop om du läser en lång text.)

– Veva! Veva! (Forna tiders skrollning.)
– Veva! Veva! (Forna tiders skrollning.)

2
Om man som jag har blivit skumögd och beroende av 30-kronorsglasögon från OKQ8, kan man på samma sätt som ovan (fast lite annorlunda) förstora texten genom att trycka ner ctrl/cmd och plustecknet samtidigt. Och gissa hur man förminskar … jo, genom att trycka ner ctrl/cmd och minustecknet samtidigt.

Plus and minus icons

3
När man fyller i ett formulär med t.ex. sin adress och inte använder sig av autofill, kommer en pop-up-meny förr eller senare och stökar till det. Men inte behöver man klicka och leta och skrolla här heller: tryck S S S S många gånger tills du har kommit förbi Swaziland och kan fylla i Sweden. Man kan också trycka på SWE snabbt så kommer man direkt på rätt rad.

Uppdatering! LL99 i kommentatorsbåset säger att man ju kan trycka på T- istället för S-tangenten eftersom Sweden kommer så långt ner bland S-länderna. Slut på uppdatering.

Här har någon råkat trycka på U istället för S!
Här har någon råkat trycka på U istället för S!

4
När man duttskriver på en smart telefon (jag tror att vi får acceptera att det är det de heter numera) och vill avsluta en mening (hör upp alla som tycker att det är JOBBIGT att skriva med punkt och stor bokstav) finns det en fiffig genväg. Tryck två gånger på mellanslag såhoppar en punkt och ett mellanslag fram pronto – och telefonen ställer dessutom in sig och är beredd på stor bokstav. Vilket förstås är jättestörande om man skriver:

bildbild

5
Om man vill ringa upp den person som man senast ringde till (på mobilen), kan man bara trycka på ”ring” två gånger och behöver inte leta upp ”senaste”.

6
Det här är inte ett jättebra tips, men det beror mest på att jag inte har gjort efterforskningar. Om man hamnar i någons röstbrevlåda och vill gå direkt till pipet och inte höra allt som sägs om upptagenhet eller hur man faktiskt gör för att prata in ett meddelande kan man … göra nåt. Men det beror på vilken operatör man har. Ibland ska man trycka på *, ibland på 1, ibland på nåt annat, och vips säger det piiiiiip.

pipear

7
Man måste inte när man googlar skriva så himla mycket numera eftersom Google är lite smartare än man tror. Om man vill ha en engelsk ordförklaring skriver man bara define och det mystiska ordet … kanske protractionventriloquist eller amalgamation? Men … skriv det alltså i adressrutan – där http-urlen brukar stå. Vips, kommer svaret utan att man behöver trycka på enter eller klicka sig fram bland olika träffar. Testa med att skriva in ”km in 20 miles” eller bara ”2+2” och se vad som händer. Look, no hands!

Skärmavbild 2014-04-14 kl. 23.32.12

8
I ett ordbehandlingsprogram behöver man inte draaa över ett ord som ska markeras utan kan bara klicka på det två gånger så markeras det. Sedan behöver man ju förstås inte deleta (”ta bort” på nysvenska) det innan man skriver ett nytt ord utan kan bara skriva på. Om man klickar tre gånger markeras hela stycket. (Håll kvar sistaklicken så kan du dra i ordet/stycket och placera någon annanstans det.) Ooops.

9
Digitalkameror har tusen och en finesser som de flesta inte bryr sig om (och jag är av dessa dumbommar), men detta är så enkelt så: tryck ner tafotoknappen liihiiiite så ställer den in fokus så att när du sedan trycker till ordentligt, tas bilden på studs.

10
Detta tips är så bra, så bra. När du håller en presentation med bilder som visas via datorkanon och PowerPoint eller Keynote (och du förstås gör det utan förformaterade punktlistor eller trista clipartbilder och ingen bokstav är mindre än 85 punkter), trycker du på B-tangenten för att släcka ner bilden och W-tangenten för att göra hela duken knallvit. Det här gör man för att åhörarna ska fokusera på föreläsaren och inte på bilden. (Och ja, man kan definitivt föreläsa helt utan datorpresentation förstås.)

B
B
W
W
Share
78 kommentarer

Som låge jag i fält

Jag har en väldigt romantisk bild av ”att ligga i fält”. Alla är män (inklusive jag, för jag är med i det här), det är 1937, alla har vadmal, våt ylle samt stenhårda läderpjuck och alla röker. Allt är tungt och skramligt och om det inte är svinkallt så är det i alla fall plaskblött. Alla har köttiga skavsår, skrapsår på näsan efter granruskor, valkar i händerna och ont i en inflammerad tand. Någon torkar snor från överläppen och smetar då sot i halva ansiktet från det eviga eldandet. Vi (jag är verkligen en av dem) berättar om våra skavanker och längtar till en varm säng med nymanglade lakan och att få dricka kaffe på bit.

Det romantiska i kråksången är att vi alla i denna bild är rätt nöjda.

Min söndag:

  1. Tidigt i morse slog jag vänster hälsena i en vilsen hantel när jag skulle backa från en bokhylla med böcker vars titlar hade krympt såpass att gammelögonen behövde lite avstånd.
  2. I trappan på väg ner till frukosten fastnade jag med ärmen i ledstången så att både axeln och koftärmen sa knirk.
  3. Teet var skållhett och brände mig – inte på tungan för den är härdad – på foten när jag med muggen i handen ryckte till för att jag hörde musfällan slå igen.
  4. Vänster lillfingernagel bröts tvärt av (som nu naglar som är mjuka som öronbrosk kan brytas av) när jag skulle pilla upp en skosnöreknut som nog inte har knutits upp sedan i oktober.
  5. Jag blev fem gånger på raken slagen i Skitgubbe och därför svartmålad i ansiktet av en bränd kork.
  6. Nyss slog jag huvudet i mitt eget knä när jag skulle göra en ny sit up.

Med andra ord känner jag mig precis så här:

Trött, lite sliten och väldigt nöjd.
Trött, lite sliten och väldigt nöjd.
Share
37 kommentarer

Typisk torsdag?

Under alla mina år som föreläsare har jag flängt runt till t.ex. Stockholm, Sollefteå, Kiruna, Umeå, Malmö, Karlstad, Örebro, Luleå samt Schweiz, Italien och Finland. Men inte någon gång har jag i min hemstad fått föreläsa för annat än pensionärer och studenter (extremt billiga föreläsningar, nästan gratis faktiskt, åååå vilken fin människa jag är) – förrän idag! Jahooo!

Eftersom jag skulle föreläsa ”hemma”, gick jag upp i helt vanlig tid och tog det lugnt (man ska inte jäkta, det vet ni väl) och drack mitt te och åt min filmjölk och pratade med barnen. I vasken stod gårdagens gryta med en trevlig lapp:

Lysande. Julian (”Juli”) är min spanske svärson och i fortsättningen vill jag ha gula notisar på alla odiskade kastruller.
Lysande. Julian (”Juli”) är min spanske svärson och i fortsättningen vill jag ha gula notisar på alla odiskade kastruller.

När det var dags att köra till föreläsningen, körde jag till föreläsningen ba. Så enkelt, nimmt, lätt och fantastiskt skönt att få jobba i sin egen stad! Eh … eller. Jo. Hrrrm. Det hade ju kunnat vara på det viset. I själva verket gick det till så här:

  1. Jag klev in i bilen.
  2. Jag körde till Bolinder Munktell-hotellet där konferensen skulle äga rum.
  3. Jag letade efter parkeringsplats samtidigt som jag trevande grävde i ryggsäcken efter något.
  4. Jag insåg att datorn var kvar hemma.
  5. Jag sprang in på hotellet, hittade arrangörerna, flåsade att jag hade glömt sladden (vet inte varför, det var bara fel ord som flög ur munnen), sprang ut till bilen igen och körde hem.
  6. Jag hämtade datorn och körde tillbaka till hotellet och parkerade på helt fel plats och sniskan.
  7. Jag sprang in till arrangörerna och kopplade in datorn och bad om ett glas vatten.
  8. Jag spillde ut hela glaset med vatten.
  9. Jag sprang ut till bilen och körde iväg till en vettig parkeringsplats.
  10. Jag sprang till föreläsningslokalen för tredje gången på bara en halvtimme.

Och så föreläste jag i lugn och ro för ett gäng chefer som var hur fnittriga och frågvisa som helst. Perfekt.

Efter strömmingslunchen (med hotellpersonal som inte hade koll på brickor, bestick, servetter och kösystem – en enda kö till all mat är SÅ 1973) gick jag 200 meter till en helt annan föreläsningslokal där jag fick tala inför ett jättestort gäng ”aktiva seniorer” som liksom jag hade koll på innan/före, han/honom, de/dem och Luleå/Piteå.

Två av de aktiva seniorerna och en halt basketspelare.
Två av de aktiva seniorerna och en halt basketspelare.

De var om möjligt ännu fnittrigare än cheferna, varför jag efter föreläsningen flöt iväg på små rosa moln för att kasta mig på tåget mot Stockholm eftersom det vankades champagnemingel på Språktidningens redaktion … där jag hittade en fantastisk tavla.

PSYKET. Och så har den råkat trilla omkull och gå sönder! Och den är jättedammig! Oh the trippel-irony! Det är ju jättekul!
PSYKET. Och så har den råkat trilla omkull och gå sönder! Och den är jättedammig! Oh the trippel-irony! Det är ju jättekul!

Där träffade jag Lingvistbloggen, Rikstermbanken, en massa skribenter och föreläsare samt den förtjusande Bo Löfvendahl. I alla fall tror jag att han är förtjusande för maken till poppis person har jag då sällan varit med om. Alla kastade sig om halsen på honom och ville växla några ord och jag var tvungen att tackla omkull några kvinnor för att få en syl i vädret.

På plats var även Lisa Förare Winbladh, som släpade fram en mängd olika karlar som jag borde prata med. Under en karlfri paus visade hon mig en punkt mitt på huvudet som man ska trycka på för att uppleva något som liknar berusning. Jag tryckte allt vad jag kunde på hennes punkt tills hon sa ”nä hörru, nu går vi på supé runt hörnet”.

”Runt hörnet” visade sig vara ”Rolfs kök”, som är bland det hippaste och trevligaste man kan gå till.

Inredningen är gjord av the Jonas Bohlin, varför allt är i brutalstil och stolar samt salt- och pepparkar hänger uppåt väggarna.
Inredningen är gjord av the Jonas Bohlin, varför allt är i brutalstil och stolar samt salt- och pepparkar hänger uppåt väggarna.
Bröna spetsades på sextumsspik.
Bröna spetsades på sextumsspik.

Lisa och jag försökte berätta vilket vin vi ville ha, men kyparen misstog oss för ett par damer och gav oss helt fel sorter, så vi tackade nej till tre viner innan det rätta kom in. (Jag var till och med ännu kräsnare än mitt sällskap och kan snart inte kalla mig rumsren såsom jag larmar och går på, tappar bestick och mobiler och äter med kameran i tallriken.)

Vi beställde grisöron samt en tallrik full med kött och avslutade med en brinnande julpudding. Man skulle hälla kolasås på, men det gör jag minsann inte under annat än pistolhot eftersom kolasås faktiskt alltid smakar pyton.

Naturligtvis kom krogägaren Johan och hälsade, och tillsammans beslutade vi att han skulle köpa ett slott i Skottland och bjuda in mig ett par gånger per år.

Grisöron och en sås på senap och pickles.
Grisöron och en sås på senap och pickles.
Efterrätten brinner upp!
Efterrätten brinner upp!

Nu sitter jag bara och rapar på tåget hemåt.

Share
31 kommentarer

Lite tidsfördriv, bara

Jag har ju gett mig den på att genomföra #blogg100-utmaningen som innebär ett inlägg per dag i 100 dagar, vilket är lätt som en plätt inkentinken. Men det är ju så förbaskat irriterande att bli tvungen att klippa av diskussionerna som pågår i kommentatorsbåsen och som liksom inte känns färdiga. Mitt i utländska frukostdetaljer, ordgåtor, sångtexter, fästinghistorier, orddefinitioner och väderrapporter (samt allmän galenskap), kommer jag som en Storpotät med ett nytt inlägg. BLAM – KATJOFF – CIRKULERA!

1993_imaginefashion

Därför ska jag inte skriva något intressant här idag. jag ska bara skicka iväg er till

  1. Fashions of the Future as Imagined in 1893 (framtidstankar, se ovan)
  2. Remembrance of Teams Past (nostalgi)
  3. vad 1930-talets designergäng trodde om kläder i framtiden (se filmen nedan).

Såja. Nu är kanske gårdagens bås med styckefällor levande en stund till?

Share
49 kommentarer

Stycken, alltså bokmärken som man inte har i böcker

– Har du lekt med bokmärken? sa jag till Fjortonåringen.
– Lekt?
– Alltså, bilder på allt möjligt och så samlar och byter man dom …?
– Njaaa … sitter dom ihop som i ett nät?
– Ja! Innan man klipper isär dom! Ja!
– Ska man klippa isär dom?

Här är oklippta bokmärken – som jag en liten stund senare satte mig på så att de inte längre behövde klippas isär.
Här är oklippta bokmärken – som jag en liten stund senare satte mig på så att de inte längre behövde klippas isär.

Med andra ord – inget av de fem barnen har inte lekt med bokmärken. Och varför skulle de egentligen det? Ni kan väl se framför er hur jag galopperar fram till något stackars barn med min gamla bokmärkespärm och säger ”titta titta titta så roligt vi hade när jag var liten” och hur barnet klentroget tittar på pärmen med en … hiskelig majblomma på?

På den där etiketten står Charlotte Stenson och adress samt telefonnummer. Mycket noggrant – den var viktig, den här pärmen.
På den där etiketten står Charlotte Stenson och adress samt telefonnummer. Mycket noggrant – den var viktig, den här pärmen.

Eftersom jag bodde i Lund när jag var 2–9 år, heter bokmärkena för mig ”stycken” med väldigt skånsk intonation. (Alltså inte med samma betoning som i ”åtta stycken basketskor”.) De kallas inte bara stycken eller bokmärken, utan även (enligt Språket i P1)

  • glansbilder (Helsingfors och på Åland, på finska heter det Kiiltokuva, som betyder exakt ”glansbilder”)
  • minnen (Borås, 1950- och 60-talen)
  • märken (Göteborg på 1950-talet).

Det är inte lätt att leta fram orsaken till att de kallas stycken – i SAOB står det bara:

… ursprungligen såsom egentligt bokmärke använd, på olika sätt formad, mindre papperslapp (av tjockare papper) försedd med kulört bild (i synnerhet använd av barn i den lägre skolåldern såsom bytes- och samlarobjekt).
”Så hade vi styckeböcker, vari klistrades in stycken, inköpta i boklådan.”
”Varje genombildad läsare vet att stycken är den skånska motsvarigheten till det göteborgska bilden och det svenska bokmärken.” (SvD 25/6 1984)

Styckeböcker? Jamen självklart! Se vad man finner när man pärmen öppnat haver!

En styckebok, fastsatt så att den inte skulle kunna komma på avvägar.
En styckebok, fastsatt så att den inte skulle kunna komma på avvägar.
Här har Lena L., som jag lekte med när jag var 9 år, intygat att jag inte har många fällor i min styckebok. (Sedan har någon annan dementerat det?)
Här har Lena L., som jag lekte med när jag var 9 år, intygat att jag inte har många fällor i min styckebok. (Sedan har någon annan dementerat det?)

Styckeboken är tillverkad av en bra gammal skrivbok – våra hade ju vita sidor, smalare rader och bubblor på utsidan. Kanske är det min mammas? Alla sidor och pärmen är invikta så att en ficka skapas. I fickan ligger ett bokmärke som man är beredd att förlora (med andra ord inga änglar) och så kommer en kompis med sitt bokmärke och sticker ner på måfå bland de vikta sidorna.

– Häääär tror jag att det finns nåt fint!
– Häääär tror jag att det finns nåt fint!
– Åh. Eh. Då lägger jag in mitt stycke med blommorna och tar den här … rullebören.
– Åh. Eh. Då lägger jag in mitt stycke med blommorna och tar den här … rullebören.

Det är för mig fullständigt obegripligt hur den lilla Charlotten kunde hålla sådan ordning på allt. Alla bokmärkena är sorterade och placerade i plastfickor efter kategorier som djur, flickor och pojkar, sagor, pinjaste (minns inte vad det stod för, men några av märkena föreställer Pinocchio, några Bamse) och …

… kärlek …
… kärlek …
… tomtar …
… tomtar …
… baby huvud …
… baby huvud …
… änglar.
… änglar.

Änglarna måste ha varit de finaste och dyrbaraste eftersom de har fått specialbehandling i förstaklass och slipper trängas med fulänglar, tomtar och igelkottar. Nej, vänta! Glitterbokmärkena var ju de allra, allra dyrbaraste!

Vilket idag är obegripligt. Se hur glittret ligger i fula, klumpiga strängar; ingen precision och nästan inget som glittrar särskilt mycket.
Vilket idag är obegripligt. Se hur glittret ligger i fula, klumpiga strängar; ingen precision och nästan inget som glittrar särskilt mycket.
Blåsrörsfotboll 1952 – ett hejarns lattjo spel.
Blåsrörsfotboll 1952 – ett hejarns lattjo spel.

Jag är egentligen inte det minsta lilla nostalgisk när det gäller bokmärkena. De finns där i fina pärmen och jag har inte lust att slänga dem, men ojojoj vad jag hoppas att jag inte börjar tvinga dem på eventuella barnbarn i framtiden. Tunnband, jojo, kasperdocka, elektriskt leksakståg, lådbil och alla andra bortglömda leksaker kommer om några år att trängas bland Pokémonkort och … ja vaddå?

Share
63 kommentarer

Akupunktur

När jag ammade de två förstfödda fick jag mjölkstockningar som (nu blir det lite läskigt) utvecklades till bröstböld, feberfrossa, akut smärta och allmän bedrövelse. Jag fick råd att linda gasbinda runt behagen, att packa in allt med ylleinlägg, att inte gå utomhus, att amma mer, att amma mindre och allt jag ville var faktiskt att slänga alla rådgivare i närmaste gruvhål. (Svårt. Det här hände sig på den tiden som vi bodde i Lund. Inte många gruvor där.)

Så kom en barnmorska och skakade på huvudet och sa:

– Näe, hördudu. Du gör allt rätt. Nu sätter jag nålen i dig.
– SKA DU SÄTTA KNIVEN I MIG? svarade jag som ju ammade med mjölkstockningar ända upp i armhålorna och varken hörde, såg eller tänkte på det klarsynta sätt som jag brukade.
– Nålar. Vi ska testa med akupunktur.
– SKA DU PUNKTERA MIG? svarade den inte så klarsynta tvåbarnsmamman som inte såg ut så här:

Nu är det ju på det viset att jag är synnerligen vetenskapligt lagd och UFO:n, häxor, rosenterapi och akupunktur just då låg i en och samma skräphög i min hjärna – med en stor etikett som det stod HUMBUG på.

– Nejdå, vi sätter nålarna i armvecket.
– AKUPUNKTUR? NÅLAR? I ARMVECKET?
– Du talar väldigt högt.
– Förlåt. Jag … tror inte på akupunktur.
– Sånt trams. Nu sätter jag en nål i vänster armveck.
– Aj.
– Och en nål i höger armveck.
– Aj.

Vad som hände sedan var inget mindre än ett mirakel. Eller … helt enkelt oxytocin som utsöndras från hypofysen när smärtan från nålarna ger signaler till hjärnan att agera. Pfoffpsssss sa det och så släppte mjölkstockningarna och jag blev normal på nästan ingen tid alls.

Allt detta var jag tvungen att berätta för att jag idag – 20 år senare – fick akupunktur igen. Gissa var!

I det onda knät!
I det onda knät! Som på bilden påminner om en vetebrödsdeg!

Snacka om att jag nu får valuta för mina skattepengar. På 15 månader har jag

  • opererats
  • köpt ut ohemula mängder morfinbaserade tabletter
  • pytsats full med kortison
  • simmat sjukgymnastik i varm bassäng en gång i veckan
  • knaprat allehanda inflammationsdämpande medicin
  • röntgats fram och baklänges
  • utrustats med en knäortos som skrämmer gamla tanter från vettet.

Och nu dessutom: 45 minuters stilla kontemplation under det att akupunkturnålarna gör underverk. (Som man inte känner av förrän efter ett par, tre, kanske fyra–sju, tio gånger.)

Yin och yang på er alla!

Share
77 kommentarer

Ett förvirrande språk med konstiga ord som inte heter som de ju borde

Häromdagen ryckte kommentatorsbåsets Hyttfogden till under läsningen av morgontidningen. I en bilaga som hette”Företagsbilen” stod det inte som det borde så här:

Nej. Ett nytt ord var uppfunnet och hela artikelns innehåll byggde på det nya ordet:

”Skönhetstaxerad. Smaka på det ordet. Skönhet, som är så fint, och sedan ordet taxerad. Det finns få folkslag som är så glada i att sänka sin taxering som vi svenskar.”

Men varför stanna där? Vi kan väl hitta på fler ord? Se på några av orden från Högskoleprovet häromdagen – om Uppdragsmedia får bestämma kan det se ut så här:

  • Blaten har nu fått konkurrens av oblaten, som fungerar likadant fast tvärt om.
  • Infria, påfria, avfria och isfria – frihet åt alla!
  • Algebra kommer förstås att ta över algeuselt nu när skolan ska ta sig i kratern.
  • Rektorn förorättade avslutningsceremonin.
  • Lågorna slukade huset som en löpeld.

Eller …?

Share
66 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: