Häromveckan upptäckte jag Eskilstunas största biograf. Den var inte kamouflerad eller så, den bara låg där out in the open och hade tydligen gjort det sedan 1939 med vissa avbrott.
Precis så här ser det ut än idag.
År 2011 (när lokalen användes till loppis) funderade man på om Royal-huset skulle bli parkeringshus eller få återvända till sina rötter och visa film med en tillhörande biografbar så att man skulle kunna ta med sig vin och öl i salongen. Någon fattade rätt beslut, och vips, blev jag förra veckan volontär och rev biljetter och pratade med besökare som vore jag barn i huset.
Bänkraderna är tydligen från antingen 1940- eller 1970-talet (alla säger olika).
Idag var det så dags att bli biografmaskinist. På Wikipedia läste jag lite i förväg:
”Utbildningen består i att lära sig om filmens material, olika visningsformat och ljudsystem, felsökning i anläggningen i maskinrummet, spola upp och ner film, samt ladda och visa filmen. Man lär sig även filmvård, ljud- och ljussättning av salongen. I förekommande fall ingår även att kunna skifta under filmvisning (på biografer utan non-rewind).”
Rysligt komplicerat alltså.
Och kostym ska man kanske ha på sig?Eller en verkmästarrock! (Heter det ju. Det heter inte ”labbrock som är blågrön” – men ni får tänka på att jag är kemistdotter, kemistfru och kemistmor.)
Men ack, så var det ju inte alls. Vi gick från salongen i kringelikrokar i mystiska gångar och smutsiga kulvertar och fick lära oss var lampknapparna satt och var man skulle vika sig dubbel för att inte slå huvudet i alla stora ventilationsrör och så lärde vi oss till slut konsten att vara biografmaskinist. Man gör så här enligt biografmaskinistmagistern:
Tryck på den så är allt igång och på de här tre så är ljudet på.
Sätt igång skärmen här på högersidan.
Dutta med fingrarna på lampa, på ladda, på dagens datum där filmen ligger nedladdad, på ladda igen och sedan play bara.
Min djefla man blev maskinist även han. Duttelidutt.Projektorn är digital och nyast i stan – installerad för knappt två månader sedan. (Fyra av sju Bergmän är nu utbildade.)
Linsskyddet är stort som en mattallrik och lampans fläkt låter som en trasig hårfön och själva utrymmet hade sannerligen behövt en fåtölj, en myslampa och ett barskåp – men det gör inget för så fort reklamen (jodå, lite reklam finns det) har kommit igång, kan man smita ner i salongen och titta på filmen eller på live-operan eller vad det än är som visas.
Nästa vecka tänker jag utbilda mig till munskänk, folkskoleinspektör, roddarmadam och kittelflickare.
Jag och Sjuttonåringen tog oss till den ack så långfredagshelgande staden Västerås för att titta på dels Jack Dawson, dels Kate Winslets klänningar.
Inte ens Pressbyrån hade öppet.
Titanic har alltså i dagarna nypremiär 14 år efter premiären för att fira att det är 100 år sedan Titanic sjönk. Eller om det kanske har nåt med att fira att filmen förmodligen kommer att dra in ännu mer pengar än den redan har. Sjuttonåringen är vanvettigt förtjust i Leonardo DiCaprio i rollen som Jack Dawson, medan jag är vanvettigt förtjust i 1912 års mode, om än i filmversion.
I Västerås öppnade i fredags ett sprillans nytt Filmstaden och, vips, hörde jag mig själv gnälla över både det ena och det andra eftersom biografen (som var proppfull) bara hade två toaletter. Och ska man se en drygt tre timmar lång film, gäller det att tömma blåsan. Under hela filmen gick små lämmeltåg med kissnödigt folk ut ur salongen – och när de inte gick på toa satt de och och kommenterade högt (”men kan nån skjuta henne!” om den elaka mamman), snöt sig som vore ute och körde femmilen i OS, gjorde pruttljud med händerna och dansade jenka med fötterna mot stolen framför. (Förmodligen av kissnödighet, sa vi.)
I själva salongen hade någon pyntat med något fullständigt obegripligt. (Bilden är tagen med mobilen under eftertexterna.)
Planka, vatten och hajar, jahaja. Men varför?
Ni kommer nu att få höra mig sura ännu lite mer. Till höger på bilden ovan ses hur någon har råkat spilla ut sin hundralitersbunke med popcorn. Ålrajt, spiller gör vi alla (vissa av oss lite mer än andra). Men varför tar man inte upp det? Tänk på alla popcornen som ligger där och känner sig ensamma och övergivna. Bildbevis av dålig kvalitet efter föreställningens slut:
”Nån annan tar säkert hand om skiten” kallar jag detta mitt konstverk.
Men nu till positivare tongångar – det absolut bästa cykelstöldsskyddet!
Eftersom vi i familjen har blivit av med alla våra cyklar (och försmäktar på grund av detta), spanar vi hela tiden efter övergivna cyklar som vi kan lämna till polisen, extra fiffiga låsanordningar och cyklar som tydligen inte är stöldbegärliga. Och se!
Cykel med fågelskit!
Just den här stod alltså på ett fågelfritt ställe (vilket man ser på cykeln bredvid) och var inte bortglömd och punkterad utan i allra högsta grad en välfungerande cykel … som väl ingen stjäl?
Jo alltså när man som jag är en firad, upphaussad bloggare som alla vill … äh. Jag kan inte ens lura mig själv.
För nio år sedan jobbade jag med en karl som numera har sadlat om och ibland är med och marknadsför t.ex. filmer. Det är en synnerligen trevlig och duktig männsch som kan formulera både klokskap och roligheter, och som plötsligt kom på att han ju kunde bjuda mig på galapremiär av filmen ”7X –Lika barn leka bäst”, som har biopremiär på fredag. Jag och den medbjudna Sextonåringen bestämde oss för att klä upp oss i galautstyrsel, men även att hela dagen ladda med roliga aktiviteter eftersom filmens handling lät bara lite, lite roligare än en politisk reklamfilm av Roy Andersson. Från SF:
”En förort någonstans i dagens Sverige. Nyinflyttade Edvin har snabbt förvandlats till skolans slagpåse, bästisarna Jenny och Mis tillvaro är kantad av våldsamma män och syskonen Morgan och Martina blir lämnade ensamma då föräldrarna prioriterar semester framför betalda räkningar. En upphittad pistol erbjuder plötsligt möjlighet till förändring.”
Jag återkommer till filmen om en stund. Först ska jag bara rekommendera Fotografiska museet, som ligger inklämt mellan Birka Cruise och Viking Line i Stadsgårdshamnen.
Trappan ledde oss blott till Fotografiska. (Det gröna skräpet symboliserar naturens skönhet.)
Men ta inte med barnen till ovanvåningen där Joel-Peter Witkin ställer ut foton av döda människor – helst när deras huvuden inte längre sitter fast på kroppen. (Ja, det är riktiga lik. Han spökar ut dem, placerar dem i konstnärliga sammanhang och tar bild på dem. Klicka inte på hans namn här ovan om ni är känsliga eller bara rädda om nattsömnen.) Däremot är de flesta av Lennart Nilssons och Annie Leibovitz bilder rumsrena – om än väldigt nakna.
Jag (som bara tar konstiga bilder på mögel och hotellsängar) blev inspirerad och insåg att jag ju här har en helt outnyttjad konstnärsådra. Man behöver sällan skärpa, motiv, mening, bakgrund eller förklaring. Man tar bara en bild och så ger man den ett namn!
Rör inte min telefonkiosk!
(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är Broder Jakob, som jag idag hittade mitt i ett spöregn mitt i en telefonkiosk – och se så intressant den där GB-glassgubben i vänsterkanten får åskådaren att tänka på orange. Orange … orange som i basketorange!)
Utpumpad lyckades han undvika en säker död genom att rulla en liten bit till höger.
(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är en stackars boll som bara låg där mellan spåren på stationen. Eftersom den inte var riktig, fick den ligga kvar och pysa och längta till sin kompis där i bakgrunden – den precis lika runda och orangefärgade förbudsskylten.)
De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. De grå skorna hittade därför inte längre hem.
(Men jag känner att jag måste förklara. Förvaringsskåpen på Fotografiska var så smala och färgglada och orangefärgade att ryggsäcken med galakläderna och finconversen inte fick plats och därför kände sig mobbade. Det blå skåpet öppnade plötsligt sin famn och erbjöd sina tjänster.)
Ni ser! Jag kan vara svåråtkomlig och mystisk om jag vill! (Men nu orkar jag inte vara det längre.)
När vi skulle gå på galapremiären, hade vi med oss uppseendeväckande kläder: djupa urringningar och höga slitsar. Men så hittade vi inget vettigt ställe att byta om på, och struntade därför i det. Väl på Saga-biografen gick vi in på toa och kollade om vi såg respektabla ut ändå. Det gjorde vi:
Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.
Det bjöds på läskeblask och en miljard olika snittar och vi fick applådera regissören, som var fruktansvärt nervös och lyckades säga ungefär ”vi satte igång på grund av stark drivkraft, vi satte igång tillsammans, det är det som är resan hit, det är allt, det är allt, tack för det”.
Och det är nu jag ber om ursäkt.
Förlåt för att jag inte tyckte om filmen. Förlåt att jag av den kornigt filmade historien bara kände mig deppig och förlåt att jag knappt hörde vad skådespelarna sa eller såg hur de såg ut. Förlåt för att jag efter ett tag tog upp anteckningsblock och skrev upp stolpiga repliker. Förlåt. Förlåt att jag inte gjorde som alla andra och applåderade och busvisslade under eftertexterna.
Huga.
Filmens femtonåringar var så stereotypa att de antingen var genomgoda änglar eller elaka psykopater. Alla vuxna var imbecilla troglodyter. De som var dumma bestraffades – de som var goda fick sin hämnd.
Här kommer några av replikerna som jag lyckades urskilja – läs dem gärna högt och med inlevelse så att alla runtomkring er undrar vad ni håller på med:
– Jag tar överpris, fattaruväl.
– Du är säkert populäraste tjejen i klassen.
– Jag kommer ihåg hur det var att ha prov. Det kan vara jäkligt jobbigt.
– Jag kommer bli bränd på bål!
– Det är fan aldrig nån som tror på vad tonårshoror säger.
– Tro inte att jag inte skulle göra om det!
Om ni tycker att Ingmar Bergman gjorde filmer i moll, ska ni gå och se den här och ha som referensmaterial.
Sista steget före trappan trampar jag på en ond legobit. Men jag kurar bara ihop och slappnar av när jag som barnvagnarna i Potemkin och The Untouchables duhuhuhunsar nerför trappan.
–Nämen jippi, säger jag när jag till slut landar, stönar lite och känner att ena örsnibben är blodig.
Det där örhänget som rycktes loss kan jag kanske hitta senare. När jag försiktigt rör mig in mot köket, tar jag i förbifarten med mig en gaffel som ligger på hallgolvet. Den ska jag lägga på sin plats i en låd… vänta, vad är det jag ser i ögonvrån? Aha! Dödskalleskon som Fyraåringen har letat efter! Den tar jag också med mig på min färd mot köket … men någonting stör min koncentration så att jag i dörröppningen skrapar axeln mot en utstickande panelbräda.
– Huff! stönar jag, grimaserar lite och konstaterar att köttsåret på armen ju bara är ett par centimeter djupt.
Molnen hänger även denna morgon så lågt att jag nästan hukar på väg ut mot brevlådan för att hämta morgontidningarna. Jag spanar mot grannarna som är irriterade på våra barn och vår studsmatta och förmodligen även oss. Inget gevär i sikte. Men … men … men jag hör gnisslande däck i fjärran. Och där kommer bussen på fyra av sina åtta hjul i kurvan!
– Det här är en 30-väg, m*therf*ck*r! vrålar jag … men rösten dränks i vägdamm och cementklumpar som viner förbi mig och krossar brevlådan.
Livet är hårt. Jag drar ut en vass sten ur mitt bakhuvud, plockar upp tidningarna från marken och ställer upp fem omkullvälta cyklar på sina svaga små stöd. De kommer att falla igen, tänker jag och ser mitt eget blod droppa ner på tidningen. Äh. Mitt uppdrag är att rädda världen och sedan äta frukost, och det kommer jag att klara av.
– Lotten, är du ok? Du ser lite trött ut! ropar någon långt borta.
– I’ll let you know in a minute.
– Aj vad det är lätt vaddå, varför pratar du skånska?
Jag spottar ut en tand och ruskar på mig lite. Nu ska jag bara kolla mejlen också. Wow, oj, kolla vilket konstigt gränssnitt, det är en massa upploppande fönster med ramlande rader av bokstäver!
– Oh no, världens undergång är nära! Kom, vi åker till undergångens centrum! ropar jag och springer mot bilen som ju har tappat sin handbroms och därför kommer att köras på ett för publiken mycket spännande sätt.
Plötsligt stannar jag mitt i steget. Nej. Mitt blodsocker. Jag måste äta frukost. Nu.
————————– Lycklig fotnot
Jag såg Die Hard 4 igår.
Khakifärgat mode i Die Hard 1988 och 2007.
——
Recensenterna i SvD och DN var inte lika roade eftersom filmen ju var så himla overklig. D’oh!
