Hoppa till innehåll

Etikett: bilen

En coronafri dag i mars 2020?

IDAG SKA JAG INTE NÄMNA CORONAVIRUSET!

Tänkte jag som en idiot. För hur reagerar jag själv över saker som inte är corona-relaterade? Jo: ”Vilken sten lever den där under?” Så här håller jag på:

Reklam för skor:

– Vem tusan behöver nya skor? NÄ!

Mejl om hur de inställda fopollssändningarna ersätts av sportkommentatorer som initierat diskuterar vilken påverkan corona har på idrotten:

– Foul! Frispark! Offside! Straff! UT!

Telefonsamtal från mäklare som talar om att vårt bostadsområde är synnerligen hett och som undrar om vi planerar att sälja:

– Va? Vaaa? Va, förlåt, va? NU?

Jag jobbar vidare vid datorn och redigerar just nu en barnbok om DNA, där barnen ska göra experiment med hjälp av en viktig ingrediens: handsprit. Oh, the irony.

Min arbetsplats sedan 20 år. Men jag har inte världens äldsta yrke.

Sedan dricker jag en miljard pottor te, går på basketbollpromenader och motionscyklar samt styrketränar i källaren.

Inte helt lyckad bild, där både jag och spanjoren (som har fixat gymmet mitt i röran!) är jähättetrötta och megasvettiga.

Och så gick jag till tandläkaren. Som var inpackad i tre lager skydd och dubbla visir och som nästan höll två meters avstånd fastän hon hade händerna i min mun. Jag stirrade upp i taket, där det brukar sitta tecknade serier – bl.a. en fullkomligt intetsägande Laban. Liksom:

Men vad var Laban utbytt till? Jo:

Ett coronavirus! Tak-attak!

 

Jag blev med beröm godkänd. Noll hål. (Har aldrig lagat tänderna. Yeah. Heja fluortanten!)

Men så var det dags för den årliga bilångesten. Däckbyte. Ryys.

Det finns så mycket som kan bli fel. När man byter däck i juni, t.ex., får man skäll för att det är juni. Som om jag kunde påverka det. Och när man byter däck på hösten får man skäll för att sommardäcken ju är blankslitna. Och när man byter däck på våren får man höra att de är obalanserade och att det är pyspunka dääääär vid fälgen. Men i år fick jag nytt skäll.

– Det här hjulet sitter bakfram på fälgen. Det är påsatt på fel håll. Baklänges. Det är inte bra. Inte alls bra. Har du gjort det här? Inte bra,

Jag kunde bara slå ut med händerna och berätta vilken bedrövlig bilköpare jag ju är och öppna motorhuven och tillsammans med däckbytarna skratta åt den pyttelilla motorn som sitter i den annars rätt normala Volvon. Som lyser som en julgran på instrumentpanelen eftersom den helt felaktigt tror att olja, kylarvätska och spolarvätska är slut samtidigt som den (helt korrekt) påtalar med en ilsken lampa att bakluckan är öppen. (För den går inte att stänga helt. Nånsin.)

Men jag har gjort ett fornfynd i kylskåpet! Vad får jag för den här på svarta marknaden?

”09 OKT”
Share
38 kommentarer

Arg på allt och ingen

Vad är det med mig? Jag är så arg idag. Istället för att skriva om det ljuvliga snöfallet eller att solljuset gör mig pigg, vill jag slå sönder tallrikar och strypa gamla tanter.

1.

Sent igår kväll fick jag och min djefla man bängla med Silverpilen (en Volvo 745 från 1987) som hade gått och förlagt sitt oljelock. Det hela är snudd på obegripligt eftersom vi inte har fyllt på olja på säkert ett halvår. (Lugn nu, det behövs inte: den körs bara korta bitar och sällan.) Men vet ni vad som händer om ett oljelock inne i motorn bestämmer sig för att flytta hemifrån?

Oljan rymmer! Den pfuffar upp och ut och lägger sig i ett jämnt lager över hela motorn! Det är precis som med utsläppta minkar – vad skulle ni ut och göra; stanna i era burar!

Med den andra bilen for jag runt på mackar och bad diverse motorkunniga om råd, varefter det slutade med inköp av den billigaste oljan (”förhoppningsvis går det bra”), ugnsfolie och silvertejp. Jag tejpade och kladdade ner mig och så körde vi misstänkt långsamt hem de båda bilarna. Nu väntar motortvätt, vilket skulle kunna jämföras med tarmsköljning.

Det värsta är att jag ju inte kan vara arg på någon utan bara på tillståndet.

2.

Idag skulle jag beställa sju olika tågbiljetter som ska användas de närmaste tre månaderna. Det brukar jag göra med vanligt kontokort och skickad faktura och brev i postlådan som en gammal stofil, så nu tänkte jag att det istället skulle göras med hjälp av prio-kort, mobilbiljett och bonuspoäng samt e-legitimation.

Efter en timme gav jag upp och svor långa eder mot … ingen. För vem ska jag vara arg på? SJ-tjifen? Min bank? Internet?

3.

Jag hittade på nätet ett par örhängen i silver. Eftersom jag är svag för örhängen, ville jag köpa dem.De kostade nämligen 88 kronor, vilket man får säga är överkomligt. Men förmodligen kommer jag att få ont i öronen: de måste väga mer än ununseptium eftersom fraktkostnaden blir 65 kronor, vilket tvåkilos bokpaket vanligtvis kostar att skicka. Sedan tillkommer expeditionsavgiften (say what?) på 25 kronor.

Varför tar man betalt för att hantera sina egna varor och distribuera dem till kunderna? Jag menar – vad skulle alternativet vara? Säg att de förbannade örhängena kostar 88+90=178 kronor och att frakt ingår istället! Sopprötter!

Men inte får jag utlopp för min ilska nu heller. Jag kan ju inte göra annat än att låta bli att köpa de där örhängena, vilket företaget inte kommer att lida särskilt mycket av. Inte jag heller, för den delen.

Krabbsaltade tångräkor, erbarmliga plattfötter och malliga mollusker kan de vara allihop!

Share
34 kommentarer

Bilbesiktning

Min djefla man är av den tron att det är jag som med min charm ska besiktiga bilen. Jag har i nionde månaden stått med magen i vädret och suckat, jag har varit där med treveckorsbebisar, jag har varit där med nyklippt frisyr (sammanträffande i och för sig) och jag har varit där i ett otal olika kortkorta kjolar.

Och jag har lyckats dupera dem alla! Trots spygulgröna Citroënen utan en siffra rätt, trots kexet som hette Toyota och trots nykombibilens (1987) bristfälliga dörröppningsmekanismer!

(Tankepaus. Nu vet jag ju att jag har vägarbetare, lastbilschaufförer, taxibolagsägare, snickare, tandläkare, bartendrar, läkare och lärare i läsekretsen. Och jag vet att man i sitt yrke är klarsynt och helt oduperbar. Men låt mig fortsätta i alla fall, låt mig tro att jag har förfört alla bilbesiktningmän under åren. Slut på tankepaus.)

Nyss kom jag hem från besiktningen av nykombibilen. Den har sedan ett par år saknat belysning på insidan och ena bakdörren går inte att öppna och bakluckan skramlar som en burk med muttrar. Men kör som en gammal symaskin gör den: perfekt. Min djefla man och jag har inte tummen mitt i handen när det gäller bilar – vi saknar tummen helt och lämnar bara bort bilen då och då för en ansiktslyftning och en lätt toning. Innan jag idag körde hemifrån lade jag märke till att det växte grön mossa på bilens taklist.

Jag borde ha tagit detta som ett tecken.

I gympadojor, jeans, hoodietröja och okammad frissa samt helt utan barn eller mage, blev besiktningen en katastrof. Kontrollanten var hela tiden mycket vänlig, men allvarlig. På ett år har bilen förvandlats från (och nu citerar jag förra årets besiktningsman) ”en välhållen 19-åring” till (min egen tolkning) ett 20-årigt vrak.

Hört från undersökningen när bilstackarn fick blotta buken och bli knackad på utan att en enda reflex ryckte till:

– Katten, katten, katalysatorn här är utbytt. Kabeln är kapad. Luftsensorns sladd är alltså kapad! Har den här modellen dispens för det?
– Huh?
– Vänster bromsblock är det vajsing på. Vänster fram … ja, helt kass. Måste bytas.
– Oj, Vad bra att du upptäckte d…
– Borde du kanske ha upptäckt själv. Den här bilen måste verkligen dra bensin. Oj! Kolla här, det är ju hål i avgasröret!

(Och så slog han lite på avgasröret, som liksom började hosta blodig rost.)

– Ni tvättar inte bilen så ofta.
– Hrm … *fniss*.
– Hur öppnar man den här dörren?
– Förlåt, jag ska bara, så här …
– Bältena är bra.
– Alltid nåt, sa han so… (jag avbröt mig själv, kom inte på fortsättningen).
– Vet du att det är vatten inne i baklyktorna?
– Nämen, det ser ut som när man har cyklop och får in vatt… ja.

Jag och bilen fick sedan vår dom, jag betalade och suckade och tänkte att det var då för väl att vi inte åker på bilsemester nu i november.

– Brukar folk bli arga på dig? sa jag avslutningsvis till besiktningsmannen.
– Ojojoj, ja. Jag har jobbat i Stockholm, där är de helt vansinniga.
– Va? På riktigt? Är inte det bara en fördom mot storstadsmännisk…?
– Nejdå. Ses nästa år! Du, det är egentligen en bra bil du har!

Trallalala. Vissel, vissel. Livet är inte så dumt i alla fall.

Share
21 kommentarer