Ja, känsliga tittare varnas, det finns en bild från er*tikmuseet längst ner i inlägget. (Det är inte jag som är pryd, det är spamrobotarna som går i spinn så fort jag skriver [o]lämpliga ord.)
Städningen?
Japp, nu vet vi hur städningen går till i Bryssel, men godkänner den inte.
Det är nämligen välstädat i ungefär 30 minuter runt tiosnåret på förmiddagen, sedan dumpas det sopsäckar överallt så det står härliga till igen – till nästa dag runt tiosnåret.Utom på helgerna, för då städas det inte eftersom … eftersom … öh … (nej, jag kom inte på något svar där) … så t.ex. grovsoporna som inte får plats i tunnorna ligger så här och ligger till sig lite.
Choklad och annat sött?
Vi fick under dessa sex dagar i Belgien faktiskt bara i oss tre ynka små chokladbitar. De smakade förvisso alldeles utmärkt, men njutningen var så mycket större när vi bälgade i oss en liter vatten i den 40-gradiga värmen. Jag fönstershoppade så att ögonen höll på att rulla iväg på gatustenen framför mina fötter …
Man kan köpa gamla verktyg …… men det var det ju inte! Det var ju choklad!Belgiska våfflor i långa rader – men de är lackerade så att de ska hålla där de ligger som grovsopor på display. (Golfbollen föreställer vit choklad.)Budgetvarianten av chokladdoppade jordgubbar som kostar 45 kr styck: jordgubbar med chokladsås och nötströssel. Jag åt upp allt i ett nafs och dog sedan en hemsk törstdöd.
Arkitekturen i Bryssel?
Jag föreställde mig att hela Bryssel skulle se ut som på bilderna i anslutning till EU-arbetet. Modernt, inglasat, blankt och fyrkantigt. Men det ser ut som alla andra stora europeiska städer som bombades under andra världskriget (eller som inte bombades utan revs av 1960-talspolitiker) och som sedan lappades ihop så att modernt möter gammalt.
Gammalt runt nytt …… och gammalt mellan nytt.Se så fint husen står på rad i svängen. Vackra, om än lite avgasmörka kanske. Påminner om ett fint pussel jag hade som liten.Men det ser också ut så här. Irk!Eller så här: Bryssels centrum är fullt av nedgångna, förfallna, vackra och helt obebodda hus med trasiga fönster och igenbommade dörrar. Vill man inte bo här? Finns det någon mysko regel som gör att husägarna inte vill renovera och ha hyresgäster?
Nej, nu vänder vi tillbaka till vackrare ting!
På Bryssels stora torg står hus från 1600-talet kvar och ser ut som spetsbroderier. Hur de tyska bombplanen kunde missa dem är en gåta, men tack, tack. (I det inringade huset bodde en gång Victor Hugo.)En närbild av ena husets fasadstatyer visar att Dr Who nog var här och poserade med en lap top i vänsterhanden. Eller att Sleepy Hollow har en ännu inte känd förlaga.
Men vänta. Den där statyn påminner ju om något.
Aaaaahaaaa. (Jag fotograferade dem av en helt annan anledning – tyckte att det här såg ut lite som makarna Bergman runt 1988.)
Användarvänligheten i Bryssel?
Jomenvisst, den var okej. Lite som Sverige med maskiner och apparater med olika displayer som gärna är svarta när solen lyser på dem, men förbluffande ofta med kortbetalning ”som inte funkar just nu”. Kontant betalning är mycket, mycket vanligare i Belgien än i Sverige.
Hissknappsdesign med klisterlappen om alarm (noodoproep) som sitter så fint preciiis vid knappen som man ska trycka på om man vill åka upp. Eller ner. (Om man vill åka till höger eller vänster tycker man ju på mittenknappen.)Och här ska man inte trycka på ”knappen”, för den är ingen knapp. Man ska trycka på den runda knappen, för den är en knapp. (Granska gärna bilden. Ni ser att det inte är mycket som skiljer ”åkknappen” från ”dörrknappen”.)
Ännu ett museum?
Det sista vi gjorde i Bryssel var att leta upp ett spännande litet museum som hette MEM:
Det är pyttelitet, men väldigt intressant. Vi antog det akademiska angreppssättet och försökte analysera svängningar i mode och öppenhet och se när man egentligen började avbilda kvinnor korrekt. Och fann att vi nog måste skriva en avhandling i ämnet.Det här dörrtrycket tyckte jag var roligast.
Så åkte vi slutligen ut till flygplatsen och … vad hittade vi väl där?
Svettresan som slår all världens svettiga resor fortsätter med en tågresa till det fransktalande Bryssel, otrevliga servitriser, två museer, massa franska ord, ett kraftigt väderomslag, regn och ynka 25 °C.
Bryssels centralstation var väldigt söndagsstängd.
Men vi börjar med det mest akuta. Nu måste vi (och med ”vi” menar jag liksom jag, ingen annan verkar särskilt bekymrad) på något sätt få fram information om hur det kommer sig att man i en stor, västerländsk stad med Europaparlamentets allra smartaste på plats inte kan komma på hur man tar han om soporna. NATO:s högkvarter ligger också här, men det verkar inte heller bidra till ordningen.
Rena medeltiden! Precis överallt!
Vi känner ingen i Bryssel och har inte vågat fråga mannen på gatan. Dessutom låter det ju lite otrevligt:
– Hejsan hoppsan tjenamoss, vi kommer från Sverige där vi inte har skräp på gatorna och ett års betald föräldraledighet. Ni kan ju inte ta hand om era sopor på ett vettigt sätt, så nu måste jag fråga hur det kommer sig. Det luktar ju kloak över hela stan!
Näe.
Apropå gatan, så sitter tiggarna överallt här, vilket de inte gjorde i Leuven eller Geel. Det här har vi faktiskt vågat fråga våra vänner om, men ingen vet hur det kommer sig. Det obehagliga är att här i Bryssel är det tillåtet att ha barnen med sig … och de är så underligt … medvetslösa. De sover som vore det mitt i natten bredvid sina tiggande mammor som i hettan var insvepta i huckle, sjalar, tjocka strumpor och jag vet inte allt. Det spelar ingen roll om man ser dem kl 14 eller kl 18; det är samma barn, samma mamma, samma ställning. Jag vet ju att det går rykten om att barnen drogas, och … det verkar tyvärr stämma, om jag får säga det. Några tiggare spottar på förbipasserande, andra attackerar flanörer och tar tag i turisternas kläder och ger sig inte förrän de får något – eller när turisterna börjar skrika. (Jag såg en väldigt arg amerikan vråla med filmtrailer-basröst.) Det är en lite för hotfull stämning här – eller så är vi bara mesiga svenskar som gillar älgar mer än storstadens sus och dus.
Jag har flera frågor! På det stora torget – världsarvet Grand-Place – spelades under eftermiddagen en sport som jag inte har kunnat hitta via simpel googling. På mannens rygg här nedan står det ”info@davyvanaken.be”, men det är nog bara en sponsor.
Vaaad är detta för idrott? Man slår till den lilla, lilla bollen jättehårt med en handskbeklädd hand och ingen i publiken verkar vara det minsta lilla rädd.Så här ser spelaren som står längst bort från mitten ut.
Jag frågade lite försiktigt några av de fokuserade åskådarna, men ur dem strömmade bara franska ord där jag inte kunde urskilja ens mellanslagen. Uppdatering! Det är frisisk handboll! Varje år spelar de fyra bästa lagen i en turnering på Grand-Place – det är liksom SM-final fast med fyra lag … och i Belgien dårå … Slut på uppdatering.
Under vår promenad genom Bryssel hann vi även besöka ett museum för krinoliner (återkommer till detta en annan dag eftersom det var alldeles förtjusande) och ett Fin de siècle-museum där jag fick en ny idol: möbeldesignern Louis Majorelle.
Och museet hade tidernas största hiss – med två soffor och massa benutrymme!
Efter att ha varit där inne bland all fantastisk skönhet var det … intressant att komma ut till verkligheten igen. Och nu talar jag inte om sophögarna.
Propert klädd belgare?Vacker fontän?
Eftersom vi har sparat en sån rysansvärd massa pengar på att inte sova skönt med svalkande luftkondition och inte äta oxfilé, tillät vi oss idag att njuta av den kanske dyraste upplevelsen – om man räknar njutningsprocent per tidsenhet delat med vikt:
En liten belgisk våffla med vispgrädde för 35 kr.
Och nu till dagens sista fråga: hur i hela friden kommer det sig att Gävle och Bryssel har samma sätt att se på den konst som pryder stadens gator, torg och fontäner? Minns ni Fnasket i Plasket?
Gatugatan 67, fast 42. Tror vi. Om man går in genom porten kommer man naturligtvis till Gatugatan 53 och 54.
Allmänheten vill veta vad jag handlar här i Belgien. Det är ack så mycket lättare att tala om vad jag inte har köpt (som t.ex. shortsen häromdagen). Jag har heller inte köpt choklad till samma kilopris som saffran, kondomer (jag vet inte varför jag lade märke till det, men de är svindyra … eller så är det jag som av naturliga skäl inte har hängt med i utvecklingen), champagne eller Birkenstocksandaler.
Den här klänningen med blixtlås från axel till fotknyla har jag inte heller köpt, trots att den bara kostade 25 €.
Men jag har faktiskt köpt en annan klänning. Det kan faktiskt vara den allra finaste klänningen i hela världen. Den hade kostat 45 € och var nedsatt till 4 €. Det skulle kunna betyda att den är ful och att jag har helt fel smak eller att den är felsydd och endast passar på en elefant.
Men nu är den min! En Bulls, förlåt Dolls-klänning! Jag är så snygg i den!Och titta: en vattenpost som ju ser ut precis som jag med glosögon, utstående tänder och röd klänning!
Som jag berättade igår, är staden full av ”tokar”, som de med kärlek i rösten säger här. De är inneboende hos någon, följer varje dag samma mönster, sköter sig själva fast med mycket hjälp och är … ja, de är som de är helt enkelt. Och javisst kan man skilja dem från mängden – de har ljud för sig, de rör sig annorlunda och pratar ibland nästan lika mycket som den djefla mannen.
Igår när vi satt på restaurang och jag drack världens godaste Irish coffee (tricket är att ha skållhett kaffe), kom en kvinna gående med en liten låtsashund på hjul. Hon gullade och pratade med den medan hon på vingliga ben vaggade över torget tillsammans med sina två ”ledsagare” (skriver jag i brist på bättre ord).
”Kom hier, sneller gaan, niet langzamer je kleine Snuisterik”!
Det var bara det att jag liksom såg vad jag trodde att jag såg. När de kom närmare, såg jag att det var en helt ”normal” liten hund som trippade för egen maskin och som sa iff-iff-iff som de små liven plägar göra. Och att matte bara var lite rund under fötterna. Frågan om vem som egentligen är ”normal” diskuterades sedan i en halvtimme …
Värmen här fortfarande tryckande, och vi har tagit svettbilder på varandra för att kunna bevisa hur det känns med 38 °C i sovrummet eller 52 °C i en tågkupé. Dessa bilder är dock så zombie-fula att vi bara inte vågar lägga ut dem.
Men ungefär så här såg jag ut i biljettkön på tågstationen.För biljettkontoret – ja, hela jävla stationen – var så här stängd.
Vi blev bjudna till Mol en mil från Geel, och till en studentfest med en herrans massa svenskar som jobbar i Belgien eller är barn till sina jobbande föräldrar. Barnen byter lätt och glatt och helt utan problem mellan holländska, engelska, svenska och känner sig hemma i alla läger och har dessutom förmågan att ta seden dit de kommer. Grannarna som bara kunde prata nederländska kom med hembryggt öl i literflaskor och en procent närmare tio än fem.
Här dräller och spiller vår värd med grannens hemjästa guldgruva.
Psssst, finns det förresten några ölkännare i läsekretsen? (PK?) I så fall kan jag meddela att jag som pris i en tipsrunda fick en Westvleteren-flaska med mörkbrunt innehåll som jag förmodligen inte kommer att kunna uppskatta som jag bör eftersom jag nästan bara gillar lager. Synd, va? Men om jag lägger några isbitar i och dricker vatten mellan varje klunk kanske hela flaskan går ner?
Tydligen är Europa fullt av utvandrade, svenska lärare som vill vara lärare (och inte t.ex. kurator, flyttgubbe och psykolog) och som finner lyckan och paradiset vid internationellt präglade skolor. Jag vet inte riktigt hur man ska ”laga” läraryrket och låta lärarna få undervisa mer, men oj vad jag skulle vilja hjälpa till. Heja alla fröknar och magistrar: upp till kamp! Ge barnen grammatik och årtal att hänga upp resten på! Tjohej!
För att avslutningsvis återvända till vårt lidande i hettan, ska jag bara visa er hur jag låg och inte kunde sova inatt. (Det är nu det kommer nakenbild!) Vårt lilla kyffe i Geel är utspritt på två våningar, och det var helt omöjligt att komma till ro i stekhettan på ovanvåningen. Så jag tog av mig varenda litet svettigt plagg och gick ner och lade mig på soffan i vardagsrummet.
Geel (på svenska alldeles för ofta stavat Gheel, vilket jag inte alls finner förnuftigt, men som i sammanhanget kanske är passande eftersom vi inte ska vara förnuftiga just här) är känd som ”de galnas stad”. Följaktligen skrev Strindberg (som även skaldade ”jag är en djefla man som kan många konster”) till Ola Hansson:
”Vi kommer alla att mötas i Geel.”
För vi är tokiga, hela bunten. Om inte annat så blir vi det vid livets skymning.
Se, så tokigt; min djefla man sitter på torget i Gheel.
Det hela kommer sig av kungadottern Dymphna – en martyr som sägs ha levt på 600-talet. Förutom att hon hade ett konstigt namn, var även allt annat med henne rätt skumt: hennes mamma dog när hon bara var ett litet barn, men eftersom hon var lik sin mamma blev pappan i brist på hustru förälskad i Dymphna. Hon flydde till Geel, jagad av sin pappa kungen. Det var en lyckad jakt, för efter att prinsessan hade infångats, dödades hon av sin pappa.
Precis när Dymphnas kvarlevor skulle flyttas från sin grav under 1200-talet (MEN VARFÖR?), råkade jättemånga epileptiker och sinnessjuka i området plötsligt botas – vilket ju helt enkelt måste bero på Dymphnas magiska krafter. Och sedan dess har Geel varit känt för att ta emot och vårda psykiskt sjuka, som helt fantastiskt får bo med ”vanligt” folk i staden.
– Vi borde också öppna vårt hem … till exempel för Eskilstunas alla epileptiker och OCD-tokar! sa jag.
– Har vi inte tillräckligt många epileptiker och OCD:are i huset, tycker du? svarade min djefla man med sällan skådad klarsyn.
Men jag går ju händelserna i förväg.
Dagens största och mest fantastiska upplevelse var ju tåglufferiet: vi åkte precis som för 30 år sedan i 40-gradig värme på skumptåg i ett land utan internetbiljetter, utan skyltar på engelska och helt utan möjlighet att betala med kort.
Fast för 30 år sedan åt vi inte korvcroissant.
Jag talar alltså om Belgien. Belgien. Fatta att man inte i Belgien kan betala med kort, att man inte kan ha biljetten i mobilen och att man inte kan hitta Wifi gratis nånstans utom på McDonald’s. Där de förresten inte pratar engelska.
Galonsäten, små fönster, stillastående tåg och 40-gradig värme. Najs! (Blott resväskan är fel: vem tågluffar väl med en sådan?)
Och nu till klimax: toaletten på tåget. Det var fult och slitet, det var skumpigt och bedrövligt och det var på det hela taget precis som 1985. Jag svettades och skrattade och fnissade och svettades lite till.
Det är så slitet!Det är så traaaasigt!
Nu, hörni ungdomar, ska ni få se på fan och att jag inte har hittat på att man förut kissade – och för den delen bajsade – rakt ner på spåret!
Skräckfilmernas skräckfilm!
Men nu är det sent, så nu måste vi alla gå och lägga oss. Godnatt!
Vi ska bara plocka ut sängkläderna ut kylskåpet först.
I förmiddags landade vi i ett bastuvarmt Bryssel, ungefär samtidigt som även Sverige fick värme och U21-pojkarna som igår vann EM vaknade med förmodade känningar i ljumskarna.
Flygresan inleddes med ett oerhört bänglande och gnällande mellan personer som 1) ville ha en miljard väskor inne i kabinen 2) krävde att ingen annan skulle få ha med sig sina saker i kabinen. ”AKTA MIN DATOR!” skrek en man förtvivlat i falsett när en man med Karl-Alfred armar lade sin rullväska ovanpå hans ryggsäck.Ombordpersonalen verkade märkbart lättad över att flygningen inte misslyckades – såpass att de fotograferade varandra framför det tappra flygplanet.Relaterad bild, bara.
Vi är i Belgien för att den djefla mannen ska börja arbeta internationellt och för att jag ska få dricka vin och leva lyxliv. (På vandrarhem och med en diet som inte inbegriper restaurangbesök, men i alla fall utomlands.)
Skyltdockorna är lite annorlunda i Belgien.En vattenpost som påminde om en av mina lärare på mellanstadiet.
Leuven, där vi är ska vara i två dagar är en förtjusande liten stad på … googla, googla … JÖSSES 98 000 invånare! Med tanke på den pittoreska stadskärnan tänkte jag … 20 000 … på sin höjd!
Och så här går man på dessa breddgrader förstås omkring hela dagarna, vet ni.
Stadshuset i Leuven började byggas på 1300-talet och är som ett gotiskt underverk med statyetter på fasaden som paljetter på en cirkusklänning.
Närstudie av en uttråkad politiker.
Universitetshuset stod öppet och välkomnande, på ett i Sverige sällan skådat slag. Vi bara vandrade rakt in, upp i aulan och runt i festlokalerna och oooade och aahaade oss till syrebrist. Allt var i marmor, allt var blankt och snirkligt, men …
… minsann såg jag inte ett litet spår av en svunnen fest. (Titta med lupp på andra trappsteget.)En av figurerna i en monter inne på universitetet hade … en iPad på magen?Fönstren i ett av husen inne i stan hade bilder på … vaddå? Vad är gemensamt för dem alla? (Man undrar ju vem som kanske gömde sig i det öppnade fönstret högst upp.)
Sådant som man gratis har tillgång till om man parkerar i Belgiens allra mest nybyggda parkeringshus: hjärtstartare, cykel, elcykel, luftpump och paraply.Samma parkeringshus spelade även musik och sprejade parfym så att vi inte skulle förledas att tro att vi befann oss i ett parkeringshus.Hej Samsonite i Belgien! Hur man än ser på denna reklam, förstår man ju att det där kommer att gå åt helvete.
Nu ska vi rusa ut och slå klackarna i det belgiska chokladtaket!
Psssst, finns det förresten några ölkännare i läsekretsen? (PK?) I så fall kan jag meddela att jag som pris i en tipsrunda fick en 
Det hela kommer sig av kungadottern 
