Om det finns en enda läsare som inte vet att jag sedan hösten 2012 har skrivit ändlösa, tröstlösa rapporter om hur jag har krassliga knän som heter knävlar, ska jag äta upp Monopolspelshatten.
Nu har jag haltat så länge att benen liksom inte vet hur man går ordentligt längre. Och den gammaltrasiga vänstran har saboterat lifvet för den nytrasiga högran. Båda knäna ser ut som blomkålsöron och svullnar upp som påssjuka barn om jag bara funderar på att vifta på tårna.
Men nuuu händere grejer!
Jag har hamnat hos den mest tålmodiga sjukgymnast världen har skådat.
– Din vänstra knäskål sitter ju fast. Nu går du hem och mojsar med knäskålen så ses vi om en vecka.
Så här ska knäskålen kunna flytta på sig. Well, det kunde inte min. Den satt fast som en vårta på en häxnäsa.
Efter en vecka kom jag tillbaka med en lösmojsad knäskål, som nyss alltså inte gick att rubba. På kuppen fick jag dock ont i tummarna, som blev trötta av allt mojsande.
– Så, nu gör du lite tåhävningar. Ses om en vecka.
Jag gjorde lite tåhävningar i en vecka.
– Så, nu gör du lite knäböj. Ses om en vecka.
Jag gjorde lite knäböj i en vecka.
– Så, nu hoppar du lite. Ses om en vecka.
Jag hoppade lite i en vecka.
– Så, nu hoppar du försiktigt upp och sedan ner för det här trappsteget. Ses om en vecka.
Jag hoppade försiktigt lite i alla trappor som mötte mig i en vecka.
Och det går bra! Diagnosen lyder ”musklerna vet inte längre hur de ska samarbeta”. Tror fan det; jag har lidit, haltat och kompenserat och trippat omkring i sex år. Inte ens när jag cyklar, använder jag rätt muskler!
Så. Operationer och ortoser och pottsorkar – far åt pipsvängen! Här har ni en som ska hoppa höjdhopp och dansa jenka om ett halvår!
Fotnot
Tummarna gör fortfarande ont efter allt mojsande, så det här med att göra tumme upp eller bara hålla dem, är liksom lite terapeutiskt.
