Hoppa till innehåll

Etikett: basketboll

Sakletarpromenad mot ramslök och annat

Eftersom jag inte får spela basket i coronatider, går jag som bekant på coronapromenader istället. Det går förstås inte att jämföra promenader med basket på något plan (enligt mig), men eftersom bollen hänger med och jag får röda kinder är det faktiskt okej.

Och så tar jag ju många bilder där bollen är med på ett eller annat hörn.

Efter höstens trattkantarelljakt finns nu under ett par, tre veckor en annan plockvänlig guldgruva: ramslök! Den ser ut som liljekonvaljer och är i vissa delar av Sverige fridlyst – men inte här i Sörmland. Hade någon för ett år sedan sagt att jag skulle tillbringa flera timmar i skogen på jakt efter vitlöksdoftande blad att ha i maten, hade jag sagt nåt i stil med “hellre springer jag en mil i platådojor”.

ALLT det där gröna är alltså ramslök. Det räcker till ett helt kompani, men man ska bara plocka för husbehov.
Här har ramslöken pressat sig upp genom ett gammalt höstlöv.
Och här ligger ramslöken på lit de parade hemma i köket.

Men är det då blott samla, plocka och laga mat av skörden som lockar? Näää, jag ser förstås till att omge mig med kamrater som tar med sig kaffe, sallad, kakor, bullar och roliga historier.

Se, jag har fått gröna fingrar! (Bullen var delikat.)

Apropå gröna fingrar – som jag verkligen bara har i ramslöksplockartagen – uppstår hela tiden frågor om blommors namn, fåglars läten och träds fallande. Om någon för ett år sedan hade sagt att jag plötsligt skulle drabbas av kunskapstörst när jag stötte på ett okänt blomster, skulle jag ha sagt ”du känner inte mig” och fnyst samt knyckt på nacken som de gör i alla romaner.

Den här mörkvita blomman heter persisk blåstjärna, visste kommentatösen Ninja-Malin att berätta.

Under dessa skogspromenader ramlar vi över tranor, svanar, gäss, änder, rådjur och ser spåren av vildsvinen som stökar till värre än treåringar i trotsåldern. Vi hittar även om döden skvallrande fjäderhögar och skelett …

Huuuuur lyckas naturen göra fjädrar som är snyggare än alla mina prickiga klänningar? (Det är stjärtfjäder från sparvhök, visste svågerornitologen Patrik att berätta.)

Och så hittar vi ödehus. Och ölburkar. Rostiga cykelhjul. En halv plog. Zinkbaljor. Samt spritflaskor. Och några ödehus till.

I det här ödehuset hade någon lagat taket och fixat väggarna – men på ett musealt sätt lämnat kvar såpass mycket av tapetlagren att det var omöjligt att gå därifrån utan att titta och titta och titta.
Jag zoomar in åt er. Kolla! (Det syns inte just här, men under det blåa finns även ett lager med tidningspapper.)
Så här prydligt hade någon lagt i ordning allt – som om det var meningen att vi skulle tända en liten eld …
Och så finns det ju ett och annat utedass i skogarna!

Men bävrarna, hörni, bävrarna! Det är ju alldeles bedrövligt dåliga på att planera sitt tuggande och gnagande samt fällande! Som jätteplockepinn ligger hundraåriga träd och spretar!

Klatjofs, föll trädet i diametralt motsatt riktning och alls inte i vattnet som skulle dämmas upp!

Jag listade bävrarnas tänkbara reaktioner efter deras förmodade besvikelse när trädet faller fel – men trots att även vetenskapsmän och naturmuppar har tillfrågats, har svaret inte stått att finna. Vad säger bävrarna när det blir så här tokigt?

1.
– Vojne, vojne, jag är så himla kass på det här; jag ska nog sadla om och bli myrslok.
2.
– Spik i foten, sticka mellan tänderna, hoppsan och tjolahopp! Näääästa!
3.
– Huh? Vart tog trädet vägen? Plask, plask. Det borde ju ligga här i vattnet. Mysko.
Share
52 kommentarer

Promenader, apparater och katastroffilmer

Medan det låter som om alla andra har plöjt ner till botten på Netflix och röjt bland HBO-serier, har jag bara översatt på varje ”ledig” stund. Eller hållit på med basket, förstås. När jag nu äntligen sedan i lördags har en normalare arbetsbör…

Hehe. Det har jag ju inte alls. Sällan har jag haft en sådan onormal arbetsbörda. Nåväl: jag har fått fritid! Vad gör man då?

Jag har gått på basketpromenader.
Jag tror att jag har hittat en gammal stencilapparat i ett ödehus.

Men även inomhus händer det saker. Källaren är visserligen fortfarande ostädad och alla gamla foton är oframkallade, men …

Jag har lagat fantastiska luncher.
Jag har råkat dammsuga upp ett försvarligt antal pusselbitar.
Vårt kylskåp har börjat läcka.
Brödrosten har gått till de sälla jaktmarkerna.

Att apparaterna väljer att gå sönder nuuuuu måste ju vara någon sorts konspiratorisk komplott. Men vi klarar oss – foten i kläm och det var bättre förr samt korven den har två. För att distrahera mig i dessa coronatider fick jag för mig att kolla på ”Outbreak” med Dustin Hoffman. Och kunde inte ens skratta åt eländet.

  • De tvättade inte ens händerna!
  • Alla stod jättenära varandra!
  • Ingen sa ”stanna hemma!”
  • Ingen sjöng och spelade musik från balkonger.

Komplett overkligt!

Så då tittade jag på den underbara ”De 12 apornas armé” fastän 12:an enligt svenska skrivregler borde ha skrivits med bokstäver. (Det är år 2035 och ett virus har härjat på jorden så att nästan alla är döda – och då skickas Bruce Willis tillbaka i tiden för att eliminera viruset. Tack och lov träffar han Brad Pitt.)

Kommen så långt med min fritidssysselsättning hittade jag en förtjusande nördig och rolig genomgång av virus- och zombiefilmer där jag fick lära mig vad som är verkligt; även zombiefilmerna analyseras på allvar. Just ”Outbreak” är problematisk på flera plan – bl.a. är en apa i fel världsdel och alla desinficerar sig innan de går in i virusfyllda rum, inte efter … Den är väl värd en titt:

Och så avslutningsvis – dagens larvigaste problem. Den nya stekpannan är kass!

Share
43 kommentarer