God trettondagsafton på er alla! Mitt uppdrag denna dag är att samla ihop hela mitt basketlag för årets första träning eftersom vi har match mot Falun nästa lördag. (Nej, mitt knä tillåter inte spel. Jag kan dock coacha utan problem. Eller utan problem och utan problem … jag är inte någon vidare coach faktiskt. Alla ska få spela lika mycket, alla ska få beröm, alla ska ha roligt och på slutet ska vi även ha vunnit – se där en inte särskilt framgångsrik tränarfilosofi.)
Det finns sedan nästan en vecka ett uppdämt behov bland kommentatorerna i båset att berätta om hur man
- slutar röka
- slutar dricka
- slutar med något annat som vi kan kalla XXX
- har ärr
- hur man bör visa upp sina ärr
- hur man kan imponera med sina ärr
- hur man på ett synnerligen underligt sätt har fått sina ärr.
Som ett exempel på det sistnämnda kommer här kommentatorskan Dieva (för att jag är så rysligt förtjust i OS-medaljörer):
”På min högra fot har jag sedan ca trettio år ett ärr mellan tårna. Detta är ett minne efter majorens Gigolo – jag blev utburen av en OS-medaljör och körd av polisen till akuten.”
Agneta uti Lund:
”Nattlig ärrmätning gav följande resultat: 38 centimeter. Ärret löper från min torsos mittdel in under ena bröstet och runt ut på ryggen. Det har funnits där sedan 1979. Hösten 1978 drabbades jag av spontan pneumothorax. Blev inlagd på universitetssjukhuset i Lund, där den kollapsade lungan under en veckas tid ’sögs på plats’ igen. De sades på akuten att tillståndet företrädesvis drabbade unga, långa, smala pojkar/män som klättrade i träd. Långa smala fyrabarnsmödrar som drabbades av slik lungkollaps hade de inte sett till tidigare.”
Och så hakke:
”Jag har ett litet ärr ganska högt upp i pannan, ungefär där jag en gång i tiden hade en lugg. Det är kort och rakt, lite som öppningen på en spargris, fast jag föredrar att se det som en rakare och mindre magisk variant av Harry Potters blixtformade motsvarighet. Orsaken till mitt ärr var att jag vattnade blommorna på jobbet.”
(Vi förväntar oss förstås en fortsättning på denna historia.)
Mina ärr är däremot inte särskilt framstående. Två spräckta ögonbryn (symmetriskt utspridda) är de finaste jag kan visa upp. Brännsår, stukningar, skrapsår och tåbrott syns inte alls på ett lika imponerande sätt, tyvärr.
Kommentatorn Skogsgurra fick under jullovet (jag kallar det jullov även när man inte har jullov, ja) läggas in på sjukhus, sova i samma sal som tre snarkande män och utsättas för rysliga behandlingar och får numera inte dricka alkohol trots att garderobsgolvet skafferigolvet ju är fyllt av allehanda färgglada drycker och har därför fått hejarop i kommentatorsbåset.
Och jag är övertygad om att sådant hjälper.
Själv har jag inte tvärslutat med något i mitt liv. Jo förresten, skinka på pizza efter att ett överraskande litet lårben plötsligt fanns i min mun en vårdag 1985. När jag tänker efter har jag inte heller slutat långsamt med något. Jag är kanske helt enkelt en fortsättare – en vanemänniska?
Och denna vanemänniska ska nu för truttifjuttonde gången titta på Trettondagsafton i svartvitt.
