Hoppa till innehåll

Etikett: arg

Myggor för män

Idag blev jag så vansinnigt arg på en mygga – såpass att jag började gnissla tänder och planera en revolt och ett demonstrationståg samt jämföra mig med suffragetterna för 100 år sedan.

(Inom parentes drabbades jag av ilskan under en föreläsning, så jag kunde inte explodera och rya och tillverka stora skyltar där och just då.)

Det är en sån här mygga jag ogillar:

Redan i januari grundlades nog denna ilska, när jag for ut mot modeskaparna som förvägrar oss i kvinnokläder plagg med fickor. Och nu till myggan här ovan – alltså ett headset för föreläsare. En pratmick som sitter fast på huvudet. Den

  • är försedd med en säkert 150 cm lång beige sladd
  • funkar inte utan en batteriklump som till storlek och vikt påminnner om en kort och tjock mobiltelefon
  • trasslar alltid in sig i håret i nacken även om man har tofs
  • störs förfärligt av hängande eller bara lite skramliga örhängen
  • är beige.
Apparaten ser ut så här, och med den där hårda klämman ska man fästa klumpen i sin sköra, knypplade krage?

Beige-färgen irriterar mig för att den ju ska vara diskret, men inte är diskret på något sätt över huvud taget, varken till form eller funktion. (Alla som inte är beigefärgade i hyn blir nog även de lite irriterade.) Men det värsta är den där klumpiga batterimanicken med en PYTTELITEN av- och påknapp som man inte kan hantera med normalstora fingrar och så går skiten inte ens att fästa i kläderna!

Tänk om alla föreläsare i hela världen plötsligt bleve tvungna att föreläsa i

  • sparkdräkt
  • overall utan fickor
  • nattlinne.

Då skulle dessa förnicklade batterisändarenheter nog få nån annan fästningsanordning än en liten mager klämma på baksidan. För den passar jättefint i en kavajficka, i en byxlinning eller en normal skjortficka. Men inte i bh:n, inte i urringningen, inte i trosorna innanför klänningen och verkligen inte i en sladdrig blus av siden.

Här har jag som en ormtjusare försökt tämja den.

Hur ordnar vi detta? Ska vi virka små påsar som vi lite bökigt hänger över ena axeln? Eller ta fram en av armbindlarna som funkade bra till de tidiga, feta mobiltelefonerna? Eller kräva trådlösa mojänger?

Vad bra, nu känner jag mig lite mindre arg. Men hur lång är nu sladden? Jag lägger mig ner och kollar, för jag är ju 173 cm.

Share
38 kommentarer

Polen-rapport 2: arga tanten

Efter tre nätter i en polsk konstnärs studiolägenhet som hade kostat tiotusen per natt i N.Y. men blott 250 kr per natt här, har jag lärt mig att

  • beställa Übertaxi utan efterföljande ågren
  • åka spårvagn
  • inte gå mot rött
  • ignorera sura affärsbiträden
  • uttala ”kärlek” på polska [miwåschtsj]
  • inte falla i gråt vid åsynen av gamla vackra hus som är obebodda och bara förfaller.
De litterärt bevandrade eller Nobelprisintresserade (1980) kanske nu ljudade [miwåschtsj] och tänker:

– AHA! Czesław Miłosz!

Men nej, inte alls. Nej, kärlek stavas miłość och uttalas med dubbelt sj-ljud, medan Miłosz har ett enkelt. Det dubbla ljudet är lite som att säga ”dusch-tjosan”men hoppa över du och osan.

Hoppsan. Nu sa det bzzzzzzz på dörren.

Vi öppnade lite oroligt för vi ska ju inte checka ut förrän senare idag. Där stod en arg kvinna och gestikulerade och vrålade på polska. Mycket underligt.

Jag snabböversätter nu eftersom jag är en jävel på polska efter dessa tre dagar:

– VAD GÖR NI HÄÄÄÄR? Herrejösses vilka idioter ni är. Jag måste få (här fortsatte hon att skälla på oss) …
– Sorry, we don’t speak Poli…
– Kolla nu här när jag visar er hur dörren går att öppna och hur ni kan gå ut genom den utan problem. Jag kan hjälpa er! (Och så fortsatte hon att skälla på oss.)
– What? We don’t…
– Idioter! Jag har varit med om det är en, två, tre, fyra gånger och detta är droppen! (Skällsvadan fortsatte.)
– Sorry, we don’t understand.

Vi ringde snabbt till en polsk kompis för att be om översättning. Han heter Grzegorz och ser ut som Robban Broberg.

Pling plong möllenöh, [ɡʐɛɡɔʂ].
Grzegorz lyssnade uppmärksamt på den ilskna kvinnan som fortsatte att rya och stå i. Och så sa han:
– Hon är städerska. Hon säger att ni gärna får vara kvar. Men hon undrar om hon ska komma tillbaka klockan ett, två, tre eller fyra.
– Men varför är hon så arg?
– Hon är inte arg. Hon är polack.

Men se så milda polackerna är vid övergångsställen. Det har inte kommit en enda bil på ett bra tag och nu har det till och med slagit om till grönt. Ingen hetsar. Snart går de över.
Share
29 kommentarer

När jag grälar med pussmun

Nittonåringen har under två veckor stånkat lite över ett nageltrång på ett ringfinger. Vi har hällt sprit på, vi har pratat förstånd med fingret och vi har försökt med besvärjelser samt en och annan magisk plåsterlapp med hemliga medikamenter inbyggda.

bandage
Ungefär så här.

Vi har förstås också försökt få en tid på vårdcentralen, men det är tammetusan inte lätt i dessa återuppringningstider. Men i slutet av förra veckan fick vi äntligen tid hos en läkare! Heureka!

Läkaren tog av förbandet och sa oj. Den blå-lila svullnaden och det vita fnaset samt allt gult var, var tydligen imponerande. Och så sa han ordagrant:

– Ybladr hufg puss kjnei pfr drään jkrus puss klmcäriy dräään lkori inte drääään lskorp nvpsju allt puss.

Nittonåringen tittade på mig och sa med blicken:

– Det där begrep jag faktiskt inte ett jota av. Mamma, kan du översätta så att jag vet om det handlar om amputation eller nåt annat?

Jag tittade på läkaren och väntade på en förklarande fortsättning som aldrig kom. Jag sa:

– Va? Förlåt … vasaru?
– Puss lskrog kjslirim dräään frer puss oklm drään.
– Menar du att du behöver tömma [dräään] fingret på var [puss]?
– Ja.
– Oj, okej.
– Ett ögonblick.

Läkaren gick iväg och kom strax tillbaka med en snygg, utskriven A4 som han gav till Nittonåringen.

– Då blir det operation på tisdag.
– VAAAAAAAAAA??????

Det som inte hade framgått under vårt lilla samtal, var att läkaren skrev ut antibiotika – men om det inte blev bättre på fyra dagar, skulle han skära upp och tömma fingret på det gula klegget, som ju heter var och inte puss. Jag ringde naturligtvis till chefen för vårdcentralen och berättade om vår upplevelse. Jag fick veta att chefen å det bestämdaste hade rått läkaren att be om språkhjälp vid förbistring.

Well.

Idag var vi där igen. Och när läkaren för tredje gången sa PUSS, fick jag för mig att jag skulle språksplaina lite.

– På svenska säger vi inte puss, vi säger var, sa jag, och tänkte att vi borde uppfinna ett bättre ord för var eftersom var ju i dagens svenska även kan betyda t.ex. ”vart”.
– Nej. Puss är samma sak på svenska som på engelska! sa läkaren (som nu artikulerade så att jag hörde bättre).
– Nej, puss är det här, sa jag och pussade med munnen så att jag såg ut som Angelia Jolie.

joliepuss

– Nej. I mina remisser skriver jag puss. Min handledare säger att det heter puss.
– Men det gör det inte, sa jag och kände att jag ville gnissla tänder (vilket inte är att rekommendera i kombination med artikulation).
– Jo, sa läkaren.
– Nej.
– Jooo, sa läkaren.
– Nej. Du måste lyssna på mig nu. Det här är puss (Angelina Jolie igen), på engelska heter det pus [uttal pass] och jag som har svenska som modersmål vet det.
– Min handledare är också svensk.
– Men om han säger att du ska säga puss till dina patienter, har han fel!

angry-young-woman-gesturing-hand-to-stop-talking-cut-out-will-take-your-head-off-isolated-gray-background-63637067Här råkade jag titta på Nittonåringen som höll på att döden dö. Förmodligen hade han under några minuter försökt fånga min blick med diskreta blinkningar och huvudskakningar. Nu satt han och drog hela handen över sin egen strupe. Jag stängde munnen.

Plåster sattes på finger. Ordination om fortsatt medicinering gavs. Artigheter utbyttes, och sedan åkte vi hem.

Pusset i fingret är på tillbakagång och dränet behöver inte göras. Jag spikar inte längre om spellande och writande utan ska övergå till att drajva andra pipel från vettet genom att starta en motståndsrörelse underground och sedan förmodligen gå i bankrupt.

babbelfink_oversattningsmaskin

Share
50 kommentarer

Medmänsklighet och civilkurage i en ankdamm

Nu kan det tyckas att det som jag beskriver nedan är en fis i rymden, en droppe i Nilen eller en lättstött kvinnas onödigt starka reaktion på en bagatell.

But hear me out, som man numera säger på svenska.

Bussen på bilden har nästan inget med detta att göra. Och den heter i verkligheten något helt annat.

Jag var inne i stan och gick på studsiga fötter med nyfrissat hår (korkskruvlockar) och en nyköpt kaffe latte i handen. Bara detta är ovanligt eftersom jag

  1. alltid har ont i knäna och därför sällan känner mig lätt på foten
  2. har alldeles egna nudelsoppelockar och inte behöver konstgjorda korkskruvar, men min frisör har locktång
  3. som teälskare blott 15 minuter hemifrån ju skulle kunna låta bli att betala 42 kr för att få dricka kaffe ur pappmugg.

Jag ställde mig på busshållplatsen på Drottninggatan (även Eskilstuna sådana gatunamn har) och tittade in i solen, konstaterade att jag i blickfånget hade sju tonåringar som allihop stod och rökte. Jag smuttade på mitt kaffe och väntade. Så kom min buss, och jag började röra mig mot den punkt där dörren väl förmodligen skulle komma att hamna. Men … bussen körde bara lite långsammare och stannade inte – och tog fart och bara körde iväg.

Med busskortet i munnen och kaffet i handen började jag springa. Med min fria hand viftade jag mot busschauffören som jag såg klart och tydligt, men som tydligen inte såg mig.

– DIN JÄÄÄ… RRR 271!

Vad jag skulle med det där registreringsnumret just då kunde jag inte riktigt räkna ut, men det man kan lägga på minnet, ska man väl lägga på minnet. Jag bestämde mig raskt för att springa bredvid bussen till nästa busshållplats. På det här viset:

lottenspringerefterbussen

– Men … på dåliga knän och med kaffemuggen i handen? tänker hela läsekretsen kollektivt.
– Javisst. Och en ryggsäck!

Jag sprang och sprang och tjoade URSÄKTA några gånger och hann nääääääästan fram till bussen innan den åkte från nästa busshållplats. Jag viftade med armarna och drällde kaffe i mitt ena öga och såg hur busspassagerarna pekade på mig och skrattade hjärtligt åt den dråpliga situationen. Jag stannade med armarna i vädret och ropade jäääääävlar medan jag såg bussen åka iväg.

Nu måste jag säga att detta var en i affekt helt onödig reaktion från min sida; bussarna går med tiominutersintervall. Jag hade inte en tid att passa. Det snöade inte på tvärsan och jag var inte ens kissnödig.

Men jag var så inihelvete arg.

  1. En busschaufför som inte tittar i backspegeln eller åt sidan är en inkompetent busschaufför enligt min mening.
  2. Unga busspassagerare som pekar och skrattar åt någon som försöker hinna med bussen är bara elaka.
  3. Vuxna busspassagerare som med intetsägande blick ser hur någon kämpar för uppmärksamheten, men som inte vågar göra något är svartfötter, medlöpare, ögontjänare och otroligt dåliga föredömen.

Och nu till allvaret: vi måste väl för bövelen fortsätta att vara medmänskliga även här i vårt lilla hörn av världen? Om vi slutar bry oss om varandra när det gäller småsaker, blir det allt lättare att skita i vanligt hederligt civilkurage när det verkligen bränner till.

Share
53 kommentarer

På riktigt uselt humör!

Här går jag och tänker ut hemska scenarier som handlar om VM-fotboll, ogjorda mål, brustna ljumskar och poäng hit och dit. Jag morrar och fräser åt förbipasserande. Då dyker det upp oönskad reklam i min mejl.

Hej Charlotte,

Ursäkta att jag kontaktar dig via mail på detta sätt. Jag vill gärna komma i kontakt med dig för att presentera hur vi på [företagsnamn] hjälper många chefer i Sverige. De flesta av dessa har vår specialanpassade inkomstförsäkring för chefer!
[—]

Vi har otroligt mycket stöd att ge chefer i deras dagliga arbete och jag hoppas självklart att vi får hjälpa dig också!

Jamen hurra!

  • Jag heter inte Charlotte annat än i körkortet.
  • Jag är inte chef. Kommer inte att bli chef. Vill inte heller bli chef.
  • Mail stavas mejl. I alla fall i min värld.
  • Efter kommatecken i inledningsfrasen ska det på svenska vara liten bokstav på ursäkta.
  • Jag vill inte ha någon specialanpassad inkomstförsäkring. Jag vill däremot ha inkomster.
  • Dessutom är jag på ett ruskigt humör, så kom inte här och kom.

Ska det verkligen vara så här? Ska jag vara arg ända tills slutsignalen ljuder ikväll? Nervositet brukar alls inte göra mig ilsken, men man kan ju inte ha mig i möblerade rum som jag domderar och går på just nu. Olle försöker diskutera med mig. Med tandborste i munnen, som vanligt. (Jag tror att det skulle kunna kallas ”manlig härskarteknik” av dom där, ni vet.)

– Kom igen nu! säger jag till Olle.

– Ja, nu.

– Jamen hon kan väl följa med?

– Bobbadilladeal? Men det var väl ändå ett bra tag sedan?

– Skyll dig själv, jag hör ju inte, ta ut tandbo…

– Snicksnack, jag är lika upptagen jag. Prata svenska förresten! Här har du teet.

– Svenska, sa jag, svenska!

Share
9 kommentarer