Hoppa till innehåll

Etikett: apparat

Hallå! Telefonväxel från 1897!

Jag har en lillasyster som heter Orangeluvan, och hon jobbar på Telias huvudkontor i Stockholm. Det skulle man ju kunna tro är intressant, men si det förbleknar komplett och totalt redan i entrén på hennes våningsplan.

För där står ett underverk!

Det är en telefonväxel från slutet at 1800-talet och allt på den är alldeles fantastiskt. Man kan dra i spakar och öppna små luckor och flytta på sladdar och låtsasprata i en lur.

– HALLÅ!? Är det hos slaktarn? (Vid precis en sån här satt min mormor och jobbade.)
Här är en likadan växel, fotograferad runt 1920 – när min mormor var 18 år och kanske satt exakt så här? (Telefonen i fönstret ser spännande ut. Den heter tydligen ”Taxen”.)
”Telefonsladdarna” hänger som halsband under bordsskivan. (Tyngderna gör att sladden åker ner i bordet när telefonisten drar ur kontakten.)
Detta är anropsklaffar som fick stängas för hand till 1915, när de modernare ”klaffjackväxlarna” kom – med automatisk återställning.

Där stod jag och petade och klämde och öppnade och stängde medan omvärlden pratade om tunnelbanetider, skobroddar, priset på morötter, fiskfjäll och universalmedel för ugnsrengöring. Som om det skulle vara nåt att bry sig om!

– Kolla! Vad är det här? Klick.
[Inget svar.]
– Hörni, här är en till spak som låter så coolt. Schklfff.
[Inget svar.]
– Vad kan det här vara? Lyssna! Pluck.
[Inget svar.]

Jag ville jag vore telefonist runt 1920. Krrrsch! Schklfff. Det var tydligen ett populärt yrke – särskilt för de unga kvinnor som ville flytta hemifrån men inte hade någon utbildning. (Min mormor flyttade från Haparanda och hamnade i Stockholm, där hon jobbade som telefonist tills hon träffade morfar.)

En annons i SvD 1906. (Oh, hon har små pretentioner. Så trevligt.)

Ni har säkert sett den här bilden nedan – det är Telefontornet i Stockholm en vinterdag 1890 när det var frost på alla de drygt 5 000 telefonkablarna. (En kabel per telefon.)

Telefontornet hade alltså drygt 5 000 inkopplade telefonabonnenter runt 1890.

I Stockholm bodde denna vinterdag 245 000 människor. Hm. Hur många i Sverige hade telefon ungefär 15 år senare? Måste kolla …

Vi i Norden hade en himla massa telefonapparater jämfört med andra länder. (Nordisk familjebok, just detta band trycktes 1918.)

Den sista svenska telefonisten som kopplade samtal gjorde det 1972 – sedan var allt automatiserat och ingen fick längre njuta av ljuden vid telefonväxlarna. Ack. Klick.


Tillägg! Nina i kommentatorbåset skriver:

Åhh, snörväxlar! Ringsnöre, svarssnöre, delningsomkopplare!

I Flygvapnet användes manuella växlar in på 90-talet. Det fanns stationära men också små transportabla för upp till 24 abonnenter, finfint på våra flygbaser bland annat.

För att telefonisten skulle veta att samtalet var slut måste abonnenten ge slutsignal genom att veva på veven (japp, ända in på 90-talet fanns sådana telefoner). Då föll slutsignalsklaffen och telefonisten kunde koppla ner.

Slut på tillägg!


Jag undrar hur många som idag har kvar sin ”landlina” eller pratar i en gammal dialogtelefon – jag har förvisso 15 telefoner i källaren, men prata i dem kan man inte längre. Vad händer förresten om kriget kommer; kan man då ringa till Telia och be dem knäppa på vår väggfasta telefon i köket? Och sedan söka jobb som telefonist?

Vad heter dessa och vad har de för funktion?

Nåväl. Jag blev slutligen med våld sliten från de fina telefonväxelsmojängerna på Telias kontor eftersom tunnelbanor och dyra morötter tydligen var viktigare. Men först hann jag filma en snutt som jag verkligen hoppas att ni lyssnar på med ljudet på. Klick! Pluck! Krrrsch! Schklfff.

(Växeln som kommer i bild på slutet är dötrist och hade inte alls lika fina ljud.)

Share
50 kommentarer