Jag har med min trasiga hälkudde, mitt felopererade knä och min numera skadade ryggmuskel fladdrat omkring i trädgården ovanligt mycket denna höst. Förmodligen beror det varken på plötsligt uppblossande trädgårdsintresse eller längtan till naturen, utan bara på att hösten har varit så ljuvligt mild att jag ibland har sagt ”gå ut i det vackra vädret, Lotten!” till mig själv.
Men idag kom ett anonymt brev i vår postlåda. Det var skrivet med en snirklig, gammaldags handstil:
Hej hela familjen!
Det börjar bli besvärligt att ta sig fram utanför Er knut. Såg idag en äldre man med rullator, som fastnade med sin keps i en uthängande gren. Han hade svårt att ta upp den bland de våta löven. Ännu värre blir det, då snön kommer.
Det är faktiskt tomtägarens skyldighet att hålla häckar och grenar invid tomtgränsen. Ni är unga och raska allihopa, så ägna några timmar tillsammans och kolla längs HELA häcken, att inget sticker ut. Hoppas det blir bra.
Med vänliga hälsningar från en annan rullatorbunden. Lycka till!
Nämen.
Jag och min djefla man sprang ut till vår hundrameterstrottoar och tittade. Och tittade. Och undrade. Och försökte fastna i grenarna. Jag kunde gå i zick-zack och leka väderkvarn utan att fastna ett endaste dugg. Vi tog fram sekatör och häcksax klippte lite här och där ungefär som frisören gör när frisyren egentligen är färdig. Sedan sprang jag och försökte fastna igen:
Naturligtvis lyckades jag klippa mig i fingret med sekatören eftersom jag är så … yvig. Nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att gå på baluns och tamesjutton om jag inte helt glömde att ta på mig ett snyggare plåster som matchar min outfit. Om jag hade tagit på mig en käck, skotskrutig kepa hade den nog distraherat alla blickar som nu kommer att riktas mot fingret.
Jag är fascinerad av ”tänk om alla skulle” och ”jag och många med mig tycker att” samt ”man vill ju inte klaga, men”. Nu har vi fått ett brev i samma anda: allmänheten klagar! På oss!
Men inte för att den djefla mannen sitter på busshållplatsen och spelar gitarr, inte för att vårt hus var halvmålat så länge, inte för att brandkåren spärrar vägen när det brinner hos oss och inte för att barnen hänger upp skor i träden eller sover på studsmattan. Nej, Gatuavdelningen på Samhällsbyggnadsförvaltningen har av ”allmänheten” fått klagomål på vårt äppelträd. Läs noga:
Ja, jag har tagit bort handläggarens namn.
”Vi har fått in klagomål från allmänheten ang. trädgrenar som sticker ut från er tomt och täcker armaturen på Bynäsvägen och det gör att skymma ljuset och kan orsaka fara för trafiken och allmänheten.
Vi vill att ni klipper trädgrenar efter normer som står i broschyren som bifogat så att folk inte råkar ut pga. Ovan.”
Broschyren som bifogas är två kopierade A4 som innehåller direktiv om hur häckar inte bör skymma sikten i svängar, sikttrianglar, körbaneytor och dito kanter, fri höjd, hastighetsbegränsningar och nyplanteringar. Men inget om äppelträd och lyktstolpar.
Tittut! (Men vi har ju inget häckhörn …)
Därför ringde jag till mannen som hade skickat brevet bara för att fråga vilka svängar och häckar vi skulle ansa och klippa och vilket träd det handlade om – och förstod tyvärr nästan inte ett ord av vad han sade. Språkförbistring kan vara rolig ibland och tyvärr bara förbistrande ibland. Jag sa ”förlåt” och ”hursa” och ”va” och ”kan du ta om det en gång till” så många gånger att jag till slut bara gav upp och sa ”tack så mycket för informationen” när tjänstemannen hade berättat att om vi hade haft en bostadsrättsförening hade ordföranden fått brevet.
Brasklapp:
Det här handlar inte om lyteskomik eller främlingsfientlighet. Det här handlar om kommunikation. Jag hänger inte ut någon, men är väldigt kritisk till information som inte går fram – oavsett om det handlar om obegripliga bruksanvisningar, illa skrivna texter, sluddrande högtalare eller obefintlig information i kritiska lägen. (Här får ni gärna associera till SJ.)
Ungefär så här lät vårt telefonsamtal. (Jag har satt in punkter på de ställen där orden inte gick att förstå.)
– Hej, mitt namn är Lotten Bergman och jag har fått ett brev av dig där det står att allmänheten har klagat på att vårt äppelträd skymmer gatlyktan.
– … … … … brev … … vem som helst … … … …
– Ok, eh. Får jag bara fråga om du har varit här och tittat?
– Ja! … … … … … den vägen … … … …
– Förlåt?
– … … … privat … … … bostadsrättsföreningen ordföranden fått brevet … …
– Men vi är inte en bostadsrättsförening, vi äger vårt hus.
– Ja, privat!
Lyktan syns ju bra! (Trottoaren är det förstås värre med.)
Oavsett kommunikationsproblemen har jag ju förståelse för att allmänheten kan snubbla i skumrasket där under träden. Det värsta är att jag ju inte kan nöja mig med att se till att grenarna inte skymmer just armaturen.
Det här med att såga av och hugga ner är my kind of trädgårdspyssel.
Det jag måste göra för den stackars allmänheten är ju att ansa och hugga de där träden bortom lampan. Fly mig genast en arborist eller en motorsåg!
För övrigt öppnar detta med ”allmänheten” intressanta spörsmål. Kan jag också ringa till Samhällsbyggnadsförvaltningen och klaga på mina grannar? Och vara anonym istället för att gå hem till dem och säga direkt till deras ögon att det här med att sätta igång motordrivna dödsvapen mot små veka grässtrån i ottan är ett oskick? Eller att det faktiskt är jättejätteorättvist att vi ansvarar för nästan 100 meter trottoar bara för att vi har lyktorna på vår sida? Allmänheten, det är jag, det!
Fast framför allt tycker jag nog att alla grannars musikval är störande: ingen av dem spelar någonsin I Am the Walrus med Beatles.
Jag har med min trasiga hälkudde, mitt felopererade knä och min numera skadade ryggmuskel fladdrat omkring i trädgården ovanligt mycket denna höst. Förmodligen beror det varken på plötsligt uppblossande trädgårdsintresse eller längtan till naturen, utan bara på att hösten har varit så ljuvligt mild att jag ibland har sagt ”gå ut i det vackra vädret, Lotten!” till mig själv.
Nämen.
Naturligtvis lyckades jag klippa mig i fingret med sekatören eftersom jag är så … yvig. Nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att gå på baluns och tamesjutton om jag inte helt glömde att ta på mig ett snyggare plåster som matchar min outfit. Om jag hade tagit på mig en käck, skotskrutig kepa hade den nog distraherat alla blickar som nu kommer att riktas mot fingret.
