Det här är inte ett riktigt blogginlägg, liksom. Det är texter som jag lade ut på Facebook – simultanrapportering från en AI-konferens den 16 maj 2024. (I höst ska jag gubevars hålla kurs i detta komplicerade ämne.
Alla mina rapporter från Nordic Powwow (AI-konferensen med lite humor) finns i kronologisk ordning här nedan – mest som ett tidsdokument.
1.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, första passet:
”Sveriges konkurrenskraft kopplad till AI?”
Hmmmm. Undra sa flundra vad frågetecknet symboliserar i dagens första rubrik. Fler frågor följer i programbladet:
• Vad sker i Sverige?
• Vad sker i omvärlden och i Silicon Valley?
• Halkar vi efter?
• Hur kan och bör vi positionera oss?
Svaret kommer vi att få via moderatorn Johan Wester, som ska vara den bubblande glada spindeln i nätet och se till att utbildningsministern Mats Persson (som jag egentligen skulle vilja ta i örat och ställa i skamvrån) och Jan-Erik Solem samt Heidi Avellan inte flyter över sina bräddar med pratvågor.
——
Mats Perssons föredragning är fylld av retoriska upprepningar:
”Teknik slår alltid politik.”
”Är det vi ser nu – är det de kortsiktiga eller långsiktiga lösningarna?”
”Rent teknologiskt, asså rent tekniskt, finns det inga begränsningar.”
”Sverige är ett ’small and smart country’.”
”Det är jätteviktigt att ha forskning och utbildning.”
”Vi behöver bättre undervisning i matte & teknik, och fler ingenjörer!”
Han hinner även med att nämna att man ”förr” ville förbjuda parabol, att citera Jonas Birgersson samt nämna att ”nån hade iden om att internet var en fluga”. (Vilket inte stämmer, hälsningar från besserwisser-Lotten.)
Utbildningsministern sammanfattar själv det han anser med ” Sverige behöver vara mycket mer på framfötterna”, vilket ger mig associationer både till fyrfotadjur och en längtan att själv få visa framfötterna. Han avslutar:
– Det sker så mycket dynamik i de södra delarna, men stockholmsfixeringen finns tyvärr hela tiden. HEJA LUND! NU KÖR VI!
Johan Wester kliver då in på scenen och frågar om det kommer pengar i det där ”köret”. Mats Persson lovar motvilligt att jodå, det kommer pengar.
——
Jan-Erik Solem är en skicklig entreprenör som numera jobbar för bl.a. Meta, och som med glädje anpassar sig efter tidsskillnaden mellan Lund och Silicon Valley.
– Det som driver utvecklingen idag är grafikprocessorer, data & dollars – men de stora techbolagen måste se upp eftersom även små uppstickare kan slå igenom stort pga. AI.
Eftersom jag alltid försöker översätta engelska termer till svenska när jag skriver, ser resten av mina anteckningar om Solems presentation ut ungefär så här:
benchmarks … sorterat lite random på nån kolumn… ett roligt case med ett team av forskare… vi som ville bygga startups
(Jag gav upp.)
Solem-sammanfattning:
– Ny teknik ger små aktörer möjlighet att slå igenom på marknaden! Skapa fokus på små företag med galna idéer.
——
Så kommer Heidi Avellan från SDS upp på scenen och säger på klingande finlandssvenska:
– AI är en möjlighet, men även ett skitstort hot! Politikerna måste agera; EU har ett enormt ansvar för att tekniken ska ha resurser! Det som behövs snabbt är tillgångar för de små företagen. Och det kan inte styras från en plats (alltså Stockholm).
Johan Wester kliver in i handlingen igen och styr de inte alls oense eller ens spretiga deltagarna på scenen. Ingen tror att vi ligger i framkant, alla anser att AI måste tas på stort allvar och att Sydsverige ska tas på större allvar. Johan utbrister:
– AI-kunskap är en sak, tech-kompetensen är en annan, men vi kanske behöver bildning på en helt annan nivå, som mer filosofi och kunskap om ”vad det innebär att vara människa”. Jag tror att humaniora kommer att få en revival!
Avslutningsvis får publiken tjoa idéer som utbildningsministern ska anteckna och ta med sig till Stockholm:
• Mindre slöjd!
• Mer slöjd!
• Skatteavdrag på AI-tjänster!
• Hjälp småföretagen med AI-kunskaper!
• Inför ”skapande” som ämne i skolan, för skapande = innovation!
Snart börjar nästa pass! Återkommer!
—-
En av kommentarerna:
2.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, andra passet:
”Legal and moral perspectives on international AI”
Special focus on the new EU AI act. Regulations outside the EU. Possibilities to use and misuse AI from an democracy standpoint.
Lilian Edwards (Newcastle University) har en presentation med många punktlistor, och jag ska lite skamsen erkänna att jag inte riktigt hängde med i svängarna hela tiden eftersom kurrandet i magen (min, dårå) överröstade talaren. Hon sa ungefär:
– Vi måste balansera nyttig information om AI med riskerna med AI. Några risker kan vara spridning av:
• stereotyper
• deepfakes (både bilder & video som är helt påhittade)
• allmänt hat från ”troll”
• fake news – felaktig info som kan påverka bl.a. demokratin
• copyright & dataskydd
• jobb som försvinner, ”Global South data enrichment”
• miljöpåverkan.
– ”The EU AI Act” är begränsad, för den ligger inbäddad bland massa andra regler. Den styr nästan inget av det som vi håller på med nu. Den fokuserar stort på risker!
– Det finns faktiskt en regel som säger att om man chattar med en AI, måste AI:n tydligt tala om att den är en AI. Människan som chattar ska inte tro att det är en människa i andra änden. Men hur många följer denna regel?
Vi läste på skärmen:
”Human oversight shall aim at preventing or minimising the risks to health, safety or fundamental rights that may emerge when a high-risk AI system is used in accordance with its intended purpose or under conditions of reasonably forseeable misuse.”
Kanske kan texten ovan sammanfattas så här: ”Vi människor måste minimera risker som kan uppstå i och med AI.”
– Lagarna räcker inte till just nu; tekniken tar sjumilasteg och ligger så långt före det svaga regelverk som finns. Men EU:s regler är än så länge det bästa vi har. Kina har massa regler, men staten/regeringen kommer inte att använda lagarna på sig själv, utan på tech-bolagen.
Avslutade Lilian Edwards.
Näste man till rakning!
——
David Kaye (University of Californa) är en professor som hamnade i Lund pga. ett Fulbright-stipendium, och han hade lockats våldsamt eftersom ”södra Californien och södra Sverige ju är så himla lika”. (Han åker av förklarliga skäl hem till värmen om en vecka.) Han förklarade:
– Vi behöver upprätta tydliga regler om hur vi ska hantera AI när det gäller mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och det faktum att företag måste ta hänsyn till mänskliga rättigheter och andra relaterade principer.
Fyra obesvarade frågor är:
• Hur mycket ska mänskliga rättigheter styra utvecklingen av AI?
• Vad förväntar vi oss att företag tar hänsyn till?
• Hur pass transparenta ska AI-företag vara och vad ska befolkningen resp. regeringen veta?
• Hur ska man kunna hantera de tekniska uppfinningarna och samtidigt tänka på mänskliga rättigheter och utöva ett sant kritiskt tänkande?
Heidi Avellan återvänder upp på scenen och säger att det ju är bra att EU i alla fall har gjort något.
– Men visst är det för lite och för sent? Teknikutvecklingen går så snabbt; hur ska juristerna som jobbar inom EU hinna med? Är det ens möjligt? frågar hon.
– Njaa, jag vet inte, svarar David Kaye, fast med väldigt många fler ord.
– Jo, men problemet är ju inte att ta fram regler, utan att få alla instanser att sedan följa reglerna, svarar Lilian Edwards.
Hon fortsätter med en klok jämförelse med bilindustrin; den bygger ju på och blomstrar trots (eller på grund av) alla lagar och förordningar.
En fråga från publiken:
– Visst MÅSTE väl AI påverka de mänskliga rättigheterna på massa olika sätt?
– Ja, svarar Danny Kaye, nej förlåt David Kaye. (Och förklarar vad han menar med det.)
– Ja, svarar Lilian Edwards. (Och fyller på med lite mer info.)
Och därmed var vi 15 trevliga minuter sena till lunchen!
Två av kommentarerna!
3.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, tredje passet:
What’s happening right now in AI?
(Johan Wester skrattade högt åt detta ohemult stora ämne. För att komprimera och bredda på en gång, pratar de fyra talarna om fyra helt olika ämnen inom
AI: programmering, matematik [liksom], hälsovård och juridik)
In kommer Emma Söderberg, som förklarar hur programmeringen har gått från ettor och nollor till bokstavskoder som kräver massa verktyg … som alla programmerare hanterar plättlätt. Numera samarbetar programmerarna hela tiden – ingen sitter ensam framför en skärm.
(Alla ord snurrar i huvudet på mig – Copilot, Stackoverflow, Chat-GPT, Large Language Models, prompting, testing, testing, etta, hörbarhet nolla, vem ska man tro på, tro på …?)
Emma the Programmer ställer två frågor som hon inte kan svara på:
– What happens when a program is just a prompt away?
– If LLMs can program, will we need programmers?
Sedan rusar hon iväg till ett möte på dotterns skola, och jag tänker på mig själv och mitt skrivande:
– Vad händer när ett långt och välskrivet kåseri trollas fram på ett par sekunder genom en enkel prompt?
– Om Ai kan skriva roliga och intressanta texter, behövs väl inte jag?
——
Kalle Åström (Lunds Universitet) lägger upp en gammal artikel från 1960:
”Den orimliga effektiviteten hos matematik i naturvetenskapen”
Han säger att 2024 hade man kunnat skriva en artikel med rubriken ”Den orimliga effektiviteten hos generativ AI”.
Kalle demonstrerade enkel matematik genom att placera 19 bilder av sig själv i ett koordinatsystem och sedan komprimera allt till endast två pixlar. Med hjälp av dessa pixlar kunde han sedan återskapa de ursprungliga 19 bilderna.
– Vad som händer nu är att sådana här modeller där man ber AI göra om text, bild, video, musik, vektor och till och med LIDAR-data till vilket medium som helst – och dessutom kombinera dem.
(LIDAR – Light Detection and Ranging – är en avbildningsteknik som mäter avstånd till ett objekt eller en yta med hjälp av laserpulser. VEKTOR – Vectorization for Embedding Knowledge Tasks with Reduced Overhead – är en teknik som omvandlar data till vektorer av numeriska värden för att underlätta beräkningar och analys inom AI.)
AI integreras numera i program som Word, Outlook, PowerPoint och Photoshop och LLM fungerar både som ordbehandlare och sökmotor samtidigt. AI är redan någorlunda integrerat i
• hälsovårdens forskning och diagnoser samt för analyser och förutsägelser av pandemier
• robotik
• syntetisk data/dataskydd
• förklarbar AI (XAI) (låter ju svårförklarat)
• etiska frågor
• lösningar för klimat och miljö.
Än så länge helt oförklarligt (trots AI) är djur som är osedvanligt skickliga på att navigera:
1. Bogong-mott kan hitta fram och tillbaka över 100 mil trots sin yttepyttelilla hjärna.
2. Humlor kan navigera upp till 1 kilometer (fastän de ju egentligen inte ska kunna flyga, tänker jag).
3. Dyngbaggar kan navigera upp till 10 meter och göra massa andra coola saker.
——
Max Gordon (Danderyds sjukhus & KI samt utnämnd till ”Sveriges AI-personlighet 2023”) diskuterade användningen av AI inom vården.
Max talade om AMIE, som står för ”Advanced Medical Information Exchange”. Ett gott exempel är sensorer som varnar om patienter rör sig på ett sätt som antyder att de när som helt kommer att med buller och bong trilla omkull. Men alla (inklusive Max) anser att AI borde användas bra mycket mer inom vården.
Jag (Lotten alltså) bad Chat GPT berätta vad detta kan bero på, och fick ett kilometerlångt svar som jag kortade till fem punkter:
• Vården är en komplex miljö med många variabler och individuella patientbehov.
• Stränga regelverk och lagar kring personlig integritet och medicinsk etik skapar hinder.
• Många vårdorganisationer använder äldre system som inte är kompatibla med moderna AI-lösningar.
• Det krävs specialiserad utbildning och resurser för att implementera och använda AI-tekniker inom vården.
• Trots potentialen att spara kostnader och förbättra vårdkvaliteten på lång sikt, kan initiala investeringar i AI-teknik vara höga.
——
David Kaye fnittrar när det är hans tur att han inte kommer att använda sig av presentationsbilder, vilket enligt honom är lika absurt som att ställa sig rakt upp och ner och prata naken.
Sedan berättar han att ”The AI Advisory Board for UN” är en rådgivande grupp som skapats för att ge riktlinjer och råd om användningen AI inom Förenta Nationerna. Gruppen ska utforska och främja AI för att ”adressera globala utmaningar och främja hållbar utveckling enligt FN:s mål”.
Fyra globala frågor som diskuteras är:
• Hur kan tillgången på data förbättras för att främja mångfald och inkludering?
• Hur påverkar internationell lagstiftning och immaterialrättsliga frågor tillgången och användningen av data för AI?
• Hur används resurser som energi, inklusive vatten för kylning, för att driva AI-system och hur kan detta hanteras på ett hållbart sätt?
• Hur påverkar användningen av AI globalt de mänskliga rättigheterna och fred på jorden?
Ett exempel som tas upp är vaccinet under pandemin och frågan om global hälsa – det funkade inte alls så bra som alla hade hoppats.
Puh! Dags för fika!
En kommentar:
4.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, fjärde passet:
”Verktygen (det nära): praktiska tips om vad du kan göra, var du kan börja och hur du kan göra det.”
Det här passet är utformat som en frågestund med publiken i fokus. På scenen finns tre specialister i ämnet, och de svarar konkret utan att sväva ut alls, vilket förvånade mig. (Positivt!) Det är lite svårt att sammanfatta och bena ut allt som sades, men jag tar några axplock och redogör för dem och försöker sammanfatta på slutet.
Joakim Jardenberg sa flera gånger (precis som jag, trallala) att man ska lattja, ha kul, leka och testa sig fram med olika AI-modeller, t.ex. på poe.com! (Rekommenderas varmt.)
Han poängterade att vi inte ska ställa frågor till AI, utan istället instruera och interagera. Vi fick se ett ”user case” som perfekt illustrerar hur polletten trillar ner för en ovan AI-användare. Prompten var: ”Ta den här sändlistan och gör en namnlista utan mejladresser.” (Se bilden.)
Dessutom rådde han alla som inte är nöjda med Chat GPT:s svar att gå in i ”customer instructions” och lämna en instruktion om vad du vill ha för slags svar på dina promptar!
Liselott Lading inledde med att dela in AI i tre olika grupper med inriktning på vem som har ansvar för vad som görs inom respektive AI:
1. generativ AI: respektive AI har ansvaret (t.ex. Chat GPT)
2. plattforms-AI/every day AI: respektive plattform (t.ex. Microsoft)
3. din egen AI: du själv har allt ansvar.
Max Gordon har upptäckt att AI är bra på att kritisera, men sämre på att berömma eller följa instruktioner som ”skriv det här på det här sättet”. Moderatorn Patrik Kruse tipsade då om att man kan be AI faktagranska sig själv när den hallucinerar fram genomskinliga tokerier. Liselott Lading sa att hon ofta ber AI:n om hjälp när hon inte riktigt vet hur hon ska formulera sin prompt.
På temat oetiska företag och lurendrejerier berättade Max Gordon att människan har en tendens att utveckla en resistens mot sådant som lurar oss. Denna resistens fungerar tyvärr även på andra plan, som att vi nu har tröttnat så förbålt på de ideliga enkäterna om kvaliteter på produkter eller upplevelser som vi bombarderas med. Vi användare har helt enkelt slutat bry oss om frågeformulär – vilket är förödande för doktorander som har oerhört svårt att få svar på sina forskningsenkäter. (En svarsfrekvens på blott 10–20 % duger ju inte inom den akademiska världen.)
Avslutningsvis kan jag bara upprepa allas vårt AI-mantra: alla är vi barn i början, och korven den har två.
Två av de berömmande kommentarerna, vilket jag tackar för!
Pssst.
Ungefär samma texter lades ut på Linkedin, men där får man inte skriva så långt som man vill så den rapporteringen känns lite rumphuggen.
För 17 år sedan – 2006 – bloggade jag om framtiden. (Okej, jag tror att jag har bloggat om framtidstankar varje år sedan tidernas begynnelse.) Just 2006 skådade jag in i framtiden för att se vad som skulle kunna finnas på inne- respektive utelistan år 2008. Jag skrev:
Töntigt 2008
motorgräsklippare
kläder som med flit är för små och trasiga
silikoninplantat, var de än må sitta
mosaik
luftkuddar i gympaskor
hårborttagning
Coolt 2008
bönder
muskler som faktiskt används
hatt
mjölkleverans per pipeline
gula ögonfransar
Beppe Wolgers
Man anar att mina egna preferenser (utom ögonfransarna) lyser igenom. Att mosaik inte skulle vara coolt var förmodligen blott ett utslag av avundsjuka, eftersom jag i brist på mosaik har skrivit ut vackra mosaikbilder, laminerat dem och satt upp ovanför handfatet.
Vad jag inte anade 2006 var att världen skulle vändas uppåner i januari 2007, när Steve Jobs berättade om den nya mobiltelefonen Iphone. För man kan faktiskt inte veta vad man inte vet och inte veta att man saknar uppfinningen som inte är uppfunnen. Jag har en polare som innehar rekordet i antal patent i Sverige – men inte ens han kan ju skåda in i framtiden. Eller kan han det?
Så … vad vet vi om dagens nuläge 2023? Förutom att det är krig, vet vi att politiker i största allmänhet inte är som Tage Erlander eller Thorbjörn Fälldin och att influencersarna har ett obegripligt starkt grepp om allt som har med skönhet och status att göra. Tänk om jag skulle be AI göra en bild på Tage Erlander eller Thorbjörn Fälldin som influencers!
Nu ska jag göra en deppig lista om samtidens trubbel för att se om jag sekunden senare kan göra en uppiggande lista om framtidstro.
Bedrägerier:
Jag blev ju av med 1 000 kr när en bedragare bedrog mig. Men en av våra bloggkommentatöser blev av med alla sina smycken och 51 000 när en ”polis” utgav sig för att rädda henne häromdagen. Och igår drogs 500 kr från mitt konto av ett företag som hävdade att jag hade anmält mig som VIP-medlem hos dem. Enda sättet att förhindra framtida dragningar var att spärra kortet, så nu går jag omkring med prasslande sedlar i fickorna som 1982 eller nåt.
Reklam, reklam, reklam:
Vart jag mig i världen vänder, vill någon sälja nåt till mig.
Stölder:
Allt stjäls. Just nu hörde jag att tre kompisar har fått sina prylar stulna på gym. Bovarna bara går rakt in, bryter upp hänglåsen och tar allt de hittar. Precis som 2008!
Nääääää, den där negativa listan blir alldeles för eländig för att vi ska orka grotta oss ner i den mer. Jag frågar min uppfinnarpolare och se om han kan skåda framtiden! (Jag är i fetstil nedan.)
– Hallå Bengt Lindoff! Vad tror du händer i den närmaste framtiden för oss normala människor som inte utmärker oss på nåt sätt egentligen? Slänger vi mobilerna och installerar analoga telefoner (det går väl inte) och slutar vi handla på nätet för att vi alla blir lurade hela tiden?
– Vi går mot mer polarisering … Vi kommer att leva i våra egna filterbubblor där vi tillsammans med AI och de smarta algoritmerna ser till att vi får vår egen världsbild bekräftad – även när det gäller kunskap. Det är enklare än någonsin få allt serverat; man behöver inte anstränga sig för att lära sig något. Konkret kunskap & bildning kommer enbart att vara aktuellt för en ”liten grupp som orkar”. Resten frågar Youtube när de behöver svar. (Om de inte är uppkopplade eller är strandsatta på en öde ö kan de alltså inte lösa några problem, för de har inte kunskap.)
– Men Bengt, detta med att vi hela tiden är uppkopplade – kommer vi att fortsätta att tala om för alla vad vi gör hela dagarna via sociala medier?
– Ja, fast ännu mer … I ett samhälle där allt man gör loggas via appar, fingeravtryck, dna-spår, övervakningskameror och AI, kommer det att vara ”osynlig en stund” att vara en exklusivitet som man betalar dyrt för. Kanske handlar det om zoner där man är avskärmad från all radiokontakt på nåt sätt, kanske med störutrustning eller en lokal 100 meter under jord?
– Och min favoritgrej då: teleportering?
– Nja. Men om man tar på sig ”dark side-glasögon”, kommer man att kunna göra en ”Ninni i Mumindalen” och alltså bli osynlig med fejkad identitet, fejkat dna och nån annans fingeravtryck. Tänk dig variabla dna-spår som ändras slumpmässigt på dagsbasis!
– Suck.
– Och människor kommer snart att tycka att det är helt naturligt, precis som vi efter ett år tyckte att det var normalt att isoleras under pandemin. Människan är fantastiskt anpassningsbar! 🙂
Ack. Det var bättre förr, runt 1978. För då var jag basketcoach för lille tioårige Bengt Lindoff som inte alls var uppfinnare eller två meter lång utan bara ett barn som ville lära sig dribbla.
Men vänta nu, jag skulle ju vara positiv! Hjälp mig, AI, gör en bild på sånt som jag gillar!
Positivism-Lotten levererar:
Barn
Barnen är bra. Barnbarnen också. Bollar
Bollar är bra. Särskilt basketbollar. Böcker
Böcker är bra. Fast ofta är de skitdåliga, förstås. Blommor Blommor piggar ju upp, sägs det!
Telefonen
Mobiltelefonen funkar fortfarande rätt bra sedan 2007. Musik
Ja! Kolla på det här! Det är en låt som Paul McCartney började spela in i december 1980, men så blev John mördad och då kom han av sig lite. Videon är nog inspelad 1982, och den inleds så förtjusande med ”Here, There and Everywhere” innan den övergår i ”Wanderlust”.
Njut av allt, men särskilt Ringo!
Man kan som sagt inte veta vad man inte vet. Så nu får vi fokusera på det vi faktiskt vet istället. Den 1 dec kl 06.00 börjar min Lilla Julkalender och tröjtryckeriet kommer att leverera konstverken om tio dagar!
Sorry. Är det inte tåg, så är det AI. Frågan är om jag nånsin har varit så ensidig i mina bloggämnesval!
Hur som helst. Förra året gick jag med i Författarförbundet eftersom jag både har skrivit och översatt tillräckligt många böcker för att kvalificera. Som medlem får man gå på en herrans massa tillställningar och ansöka om stipendier (som man inte får) samt frottera sig med inte alls likasinnade.
I onsdags gick jag och min djefla man till en paneldiskussion om AI med chips och rosévin, där panelhönorna var
en klok förbundsjurist
förlagschefen på Novellix (som har utgivit AI-genererade noveller)
en författare som ”står bakom” AI-boken Trisse Traktor
en författare och förläggare på Lind & Co.
Eftersom jag inte är odelat positiv till deras insats, slipper de stå med sina riktiga namn och istället gå under aliasen Juristen, Novellixen, Trissen och Linden. De skulle inför oss diskutera hoten och möjligheterna och vad t.ex. chat-GPT gör med alla bokstavsnördar.
Trissen berättade att han gav AI:n ”Chatbot Charlie” order att skriva en barnbok om en traktor, som nu är översatt till 80 språk. Den finns både som vanlig bok och talbok och går att låna på biblo. ALLT – text, bild och tal – är skapat av AI. Och boken kostar (gulp) 100 kr på Adlibris.
Trissen förklarade att AI är för författare som en hammare för en snickare: ett verktyg. Detta verktyg har författat … Oj, nu kommer spoliers! Jag kommer att avslöja hela handlingen, alla repliker och … ptja, varenda bokstav på bokens 19 sidor. Läs och begrunda, och fundera på varför det är tankstreck och inte bindestreck i sammansättningen.
Hej jag heter Trisse, och jag är en glad liten traktor.
En dag ville jag leka med min bästa traktorkompis, men han ville inte. Jag blev ledsen.
Jag började skrika och gråta.
Men sen tänkte jag efter och försökte förstå min kompis.
Vi pratade lugnt med varandra och hittade en lösning tillsammans.
Nästa dag bråkade jag med mina traktor–föräldrar. Dom ville att jag skulle hjälpa till på åkern, men det ville inte jag.
Men sen tänkte jag efter och insåg att mina föräldrar ville att jag skulle lära mig viktiga saker.
En annan dag hade jag ett bråk med en traktor som ville ta alla mina leksaker.
Jag lärde mig att det är viktigt att sätta gränser och att dela på ett rättvist sätt.
Ibland bråkar mina kompisar om vem som är bäst på att köra.
Men jag lärde mig att vi alla är duktiga på olika saker, och att samarbeta istället för att tävla.
En dag blev jag arg på mina traktor–föräldrar för att dom inte förstod vad jag behövde.
Men sen tänkte jag efter och insåg att dom alltid försöker göra sitt bästa för mig.
Jag pratade med dom och vi löste problemet tillsammans.
Ibland kan vi inte komma överens och lösa problem själva.
Då är det viktigt att be en vuxen om hjälp.
Att tycka olika och att ha olika idéer är helt okej.
Det viktiga är att vi respekterar varandra och försöker hitta en lösning tillsammans.
När vi är bra kompisar och hjälper varandra blir allt mycket roligare.
Jahaja, ”hade jag ett bråk” minsann. Hrrm.
Vem äger denna text, tror ni? Oklart, för enligt Juristen ”uppstår upphovsrätt bara om det finns en människa bakom”. Men Trissen ”står ju bakom” boken vars text jag har rabblat här ovan – har jag då begått ett brott vad gäller upphovsrätten? Mjaaaaa, för enligt den kloka Juristen måste verket även vara ”tillräckligt originellt och uppnå viss verkshöjd”.
Puh. Verkshöjd. Puh.
Och nu till en plötslig association. Barnböckerna om Max av Barbro Lindgren är klädd i en språklig dräkt som jag inte förstår mig på. Om ni nu hade suttit på en universitetsföreläsning i barnlitteraturämnet, hade jag bett er skriva en femsidig jämförande analys av Max respektive Trisses språk.
Novellixen berättade hur förlaget hade gått tillväga när de skapade AI-novellerna, och sa att så himla enkelt var det inte.
– Vi fick ge den 6–7 promptar (order/frågor/beskrivningar) per novell. Plus ”kan du förbättra det här och det där”. Vår erfarenhet är att noveller egentligen inte är AI:s grej. Det var så mycket att göra med novellerna. Dessutom … dan före tryckning upptäckte vi att vi hade gjort novellerna i trean, inte i fyran, så då fick vi göra om dem!
(Förklaring: Chat-GPT finns i två versioner, där trean är gratis och lite sämre, medan fyran är en betaltjänst som är bättre.)
Linden berättade sedan att AI är jättejättebra på att skriva baksidestexter och att många översättare använder sig av tjänsten DeepL. Den gör en rå översättning som läser av sammanhanget, men som sedan måste bearbetas; översättningen kräver alltså mänsklig bearbetning för att bli bra. Men så förklarade han att AI kan översätta dåliga böcker så att översättningen blir ”good enough” – den ska bara vara ”tillräckligt bra” för läsarna. Naturligtvis satt jag då och funderade på hur man står ut med att ge ut dåliga böcker och dessutom vem som sedan vill läsa dem när de inte ens är bra på originalspråk. Sedan sa Linden nåt som fick mig att tappa fattningen, hakan och tre chips.
– Inspirerade av Sigrid Undset skriver många författare liknande serier … asså 30 böcker i en serie … Och översättarna vill inte översätta, för böckerna är inte bra … Dom vill helt enkelt inte!
VA! En författare som tackar nej till skälig betalning för att boken är av dålig kvalitet? Jag känner inte en enda översättare som kan unna sig den lyxen. (Att protestera kom inte på fråga, för vi hade redan blivit ombedda att sitta ner och spara alla kommentarer till sist.)
Trissen slog därefter fast att yrkesgrupper ju har alltid tillkommit och försvunnit, att alla är rädda idag eftersom de måste förändra hur de agerar.
– Annars kommer de att lämnas efter i dimman, sa han med en bombsäkert tonfall. Man måste fråga sig själv ”hur ska jag utnyttja detta?” istället för att bara känna att allt är ett hot. Fokusera på möjligheterna, inte hoten!
Juristen tog vid och sa klokt:
– All utveckling är inte av godo. Vi måste reflektera och tänka själva. Vi får inte tappa bort hantverket och förmågan att tänka. Det pågår massa stämningar i hela världen om upphovsrättsliga intrång. Författares verk används av AI utan någon som helst betalning, och så kan vi inte ha det. Vad innebar egentligen digitaliseringen för konstnärerna, översättarna och författarna? Jo, de fick mindre ersättning och stora bolag håvar nu in stora pengar.
En lång, gammal man i publiken reste sig upp och sa långsamt med tyst röst:
– Vi måste tänka på läsarna, för de är kärnan i det vi håller på med. Läs HC Andersens Näktergalen. I den digitala versionen kommer kejsaren av Kina att dö.
Nu kan ni leta upp Hasse Alfredsons Varför är det så ont om Q och klura på om Lettrosugen kanske gör boken till ren science fiction. Den är helt enkelt Google, fast 1968.
Frågan kvarstår: är jag bara avundsjuk och ogin för att jag inte kom på att jag kunde bli författare via AI och översatt till 80 språk? (Nä, vet ni vad. Det är jag inte.)
Ordentlig källförteckning
Alfredson, Hans, Varför är det så ont om Q?, Bonnier, 1968
Andersen, H. C., Älskade sagor, Corona, Malmö, 2002
Fernholm, Nicholas, Trisse Traktor, Nicholas Fernholm AB, 2023
Lindgren, Barbro, Max boll, Rabén & Sjögren, 2004
I måndags gav jag mig iväg på ett Lundaäventyr där jag under 15 timmar for runt som en guttaperka mellan föreläsningar och paneldebatter, storbildsföredrag och en helsickes massa vanligt babbel.
Men jag måste börja med tåget. För att åka tåg är idag inte lätt. Om tåget kommer och jag dessutom har lyckats köpa en svindyr biljett, händer det att tåget efter blott en station tas ur trafik pga. personalbrist. Eller så kommer inte tåget för att det har dykt upp ett plötsligt spårarbete som ingen fick veta något om i förväg.
– Men det ska du ha fått sms om.
– Men det har jag inte.
– Men det ska ha skickats.
– Men jag har inte fått veta nåt.
– Men tåget kommer inte.
– Nä, jag har förstått det.
Därför gäller det att ha framförhållning in absurdum och gärna åka 24 timmar innan man ska vara på plats. Om tåget då går som de forna tågen och faktiskt kommer fram när det ska, får man en himla massa tid över – och i Lund är det inga problem. Fina, fina, roliga Lund.
Men hur är det då att åka med Snälltåget jämfört med SJ? Det som förvånade mig mest var inte den vackra restaurangvagnen eller kupéerna, utan att resenärerna var så himla tillfreds. Väskor gled omkring som på hal is (inget är anpassat till dagens rullväskor) eller föll ner som äpplen från hatthyllorna och alla ba ”hoppsan, tjosan” eller ”där ser man, så tokigt”. Det verkar som om all världens godmodiga människor åker med Snälltåget.
Minst godmodig var nog jag. För den person som satt bredvid mig och den person som satt framför mig satt båda två och tittade på roliga filmsnuttar på sin a mobiler – men med ljudet på högsta volym. Jag frågade om de kanske kunde sänka ljudet eller ta på hörlurar, men det kunde de inte. Så då gick jag på en promenad och hamnade längst bak i tåget, där jag kunde se rälsen komma fram under tåget. Jag kände mig som Buster Keaton, tills jag kom på att han ju satt längst fram i tåget.
På min resa blev jag tvungen att mellanlanda i två timmar i Stockholm, så då gick jag på en promenad till Dramaten för att klappa Strindberg på huvudet och Krook på magen.
När jag hade klappat på Strindberg (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot honom) och klappat på Krook (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot henne), blev jag påkörd av en sparkcykel och tappade min fina kamera (som jag hade glömt att jag bar på) i marken. Jag bad om ursäkt för att jag stod i vägen, och hastade tillbaka till tåget.
I Lund skrev jag spaltmeter om AI, och kan sammanfatta allt i tjugo punkter, men jag orkar inte skriva fler än fem just nu:
2.
När man ger en AI en order eller en fråga måste man uttrycka sig väl – detta kallas ”bra prompt” på svengelska. Det är lite som att man fattar hur man googlar. Vissa människor googlar
3.
Utbildningsväsendet måste ändra sättet som hemuppgifter och examinationer görs på. Ett exempel är den nya sortens uppgift: ”Be en AI skriva en tresidig uppsats om franska revolutionen. Din uppgift är sedan att analysera AI:ns uppsats.”
4.
Jag kanske inte måste ha ont i knät så himla många år till. Om all världens medicinska journaler sprättas loss och samlas i en AI-doktor, så kan alla som har samma symtom som jag snart gå med i en exklusiv klubb som får både en diagnos och ett knälagarchip inskjutet. Och vips, är smärtan och svullnaden puts väck!
5.
Vissa AI-föreläsare har fastnat på overheadnivån och presenterar akademiska AI-utredningar med statistik och minimala bokstäver samt oläsliga kurvor och stapeldiagram utan rim eller reson.
Nu skulle jag kunna tillägga i en sjätte punkt att AI-människor är ett partajande folk, för oj så kul det var hela tiden. Här står jag i trappan på AF (Akademiska föreningen i Lund) och fotograferar kön upp till baren med de bubbliga dryckerna. Och då ser jag hur Jonas Birgersson står och talar med Bengt Lindoff.
Jonas vet ni ju allt om, men Bengt Lindoff? Jo, han är två meter lång, har näst flest patent i Sverige (eller flest?) och har blivit så fantastiskt duktig bara för att hans allra första basketcoach heter Lotten.
Nån som vill ha en AI-föreläsning av mig där jag lär er massa samtidigt som ni skrattar ihjäl er? Föreläsningen kan heta ”Det är många grejer på en plog”, för det sa min farfar alltid om komplicerade ting.
Som ni vet är jag mycket digital. Ni kan kalla mig Digital-Lotten, för jag är ofantligt förtjust i datorer och mobiler och Google – och nästa vecka ska jag minsann till en AI-konferens i Lund.
När den digitala världen inte riktigt var uppfunnen och jag jobbade som redaktör på Nationalencyklopedin, var det jag som pillade med printern och fixade faxen, för jag gillar att grejja med grejer. Vi hade förvisso IBM-datorer med gröna bokstäver på svart bakgrund och en blinkande, grön fyrkant till curser – men särskilt lattjo var det inte att jobba med detta verktyg.
Så kom då den välsignade mejlen och datorer med mus, följda av sökmotorer – och resten av den historien känner vi ju alla till. En dag år 2000 berättade jag för 23 personer på en föreläsning om svenska skrivregler att det fanns en ny sökmotor som hette Google. Några av deltagarna beskrev detta senare som ”ett minne för livet”. (Själv minns jag tydligare första gången jag såg något förutom muspekaren som rörde sig på skärmen.)
Nu har alla de fem barnen gått ut skolan och läxorna är ett minne blott – men fyttisjuttsingen vad vi har kämpat med dessa helvetiskt idiotiska skolarbeten som grundar sig på obegripligheter och sooooom jag klagade och svor ve och förbannelse över dessa läxor. Idag håller många med mig. Jag minns vansinnesuppgifter som denna, som yngste sonen fick i sexan:
”Vad vet du om Leonardo da Vinci? Sök reda på information på internet.”
Efter en timmes gråt och tandagnisslan (han visste inget om da Vinci och kunde inte sålla bland all info) slog jag upp detta universalgeni i den tryckta NE och lät grabben läsa där istället. Mycket besviken kunde jag dock konstatera att den spegelvända handskriften inte nämndes där.
Digitaliseringen får lätt skulden för sånt här, men det kunde lika gärna vara nåt annat det var fel på, kanske
lärare
samhället
lärarutbildningen
politikerna
rektorerna?
Jag läste att ”Regeringen river upp Skolverkets plan för digitalisering i skolan”, vilket innebär att Skolverkets plan för att öka digitaliseringen inte blott kritiseras av skolministern, hjärnforskare och barnläkare samt föräldrar, utan även av 58 av varandra oberoende forskningsinstanser. Wow, liksom. Forskarna konstaterar utan undantag att ”barn förstår mer om de läser riktiga böcker och att de lär sig mer om de skriver för hand”.
Därför vänder jag mig nu till några av de ungdomar som jag umgås mest med: tre universitetsstuderande, två doktorander, en kurator, en internetguru och en civilingenjör. Läs nedanstående även om det ser maffigt och tjockt ut. Jag har lagt in lustifikationer här och där så att ni ska hålla humöret uppe: kreativa, amerikanska skolelever som löser prov och hemläxor på ett annorlunda sätt.
Men nu till min uppmaning och fråga till ungdomarna!
– Berätta nåt digitaliserings-relaterat från er skolgång! Är vi överdigitaliserade anno 2023?
”När jag gick i högstadiet (2009–12) gav man ut iPads till eleverna som behövde gå i sommarskola. Tanken var att det skulle underlätta i undervisningen, antar jag. Tvärtom: det blev bara en distraktion eftersom de endast användes för att spela Temple Run på. Om jag inte minns fel fick man också köpa loss paddorna för en mindre summa. Vi andra som inte gick i sommarskola fick dela på en datorsal som bara hade minidatorer som körde Windows Server 2003. Men jag var glad, för minidatorerna (egentligen serverdiskar) var också kul. De var proppfulla av virus och annat malware som folk hade laddat ner – bland annat ”Fun planet”. Vi brukade köra Super Smash Bros (första spelet) på rasterna, i ungefär en frame per second. Vi kallade det för ”smash-schack” eftersom varje slag tog ungefär en minut.”
– Åhå. Undrar hur man smidigast uttalar ”smash-schack”.
”Jag tror jag gick i skolan före överdigitaliserings-eran. Vi hade i gymnasiet 2007 en nymodighet vid namn SkolSoft där man kunde se sitt schema, sjukanmäla sig och se vilka läxor man hade, om nu läraren hade tagit sig tiden att lägga upp det vilket inte var en självklarhet. Väldigt kompakt och funktionellt gränssnitt med pyttelitet typsnitt.”
– Det heter SchoolSoft, och finns fortfarande. Det ser nästan likadant ut också.
”Jag är också före överdigitaliseringen! Ett exempel på det är formatet på exams, alltså de slutprov som skrivs på IB-programmet de sista veckorna på det sista året. (Allt man har lärt sig under gymnasiet komprimeras till tentor. Alla IB-elever i hela världen skriver dessa examensprov samtidigt, och alla får samma frågor. Proven rättas av okända examinatorer som kan sitta var som helst i världen. Alla elever får ett unikt ID som man skriver på alla prov och papper – det är förbjudet att skriva sitt namn på pappren, då kan man bli underkänd. (Betyget baseras på hur det har gått för alla som har skrivit provet enligt en standardiserad kurva.)
Man hade ju kunnat tänka sig att lärarna år 2012 kunde skanna in elevernas prov och skicka dem till examinatorerna. Men nej – ALLA prov skickades per snigelpost. På våren, före exams, gjorde vi ”Mock Exams” som ett slags säkerhet om en postbil exempelvis skulle fatta eld eller posten skulle komma bort på nåt sätt. I så fall skulle resultaten på dessa ”låtsasprov” gälla för det slutgiltiga betyget.
En annan sak som inte var digitaliserad: på universitetet satte lärarna upp allas tentaresultat på en anslagstavla i trapphuset. Det räckte att veta nåns födelsedag och initialer så kunde man räkna ut vad denna hade fått på tentan. Både tentapoäng och betyg!
Oj, jag tror inte att jag svarade på frågan.”
– Johodå! Allt är av intresse!
”Jag brukar väldigt ofta ta upp detta ämne med mina kompisar på skolan. Det som är så intressant är att alla håller med om att digitaliseringen och sociala medier har skapat mer problem än vad det har löst. (Exempel: i sjuan skapade någon i min klass ett fejk-konto och skrev till en klasskamrat i mitt namn.) Om jag kunde ändra på något i min barndom, skulle jag se till att jag inte rörde en padda eller en mobil förrän jag var typ 15. Det har såklart varit bra att vi har haft tillgång till all information via nätet, men samtidigt betyder det att vi har tillgång till all skit också.”
– Dina föräldrar skulle ha ryckt paddan ur händerna på dig! – Ja, varför gjorde ni inte det? – Eh.
”Jag märkte inte av det så mycket i grundskolan, men när jag började i gymnasiet störde jag mig på att mina nya klasskamrater plockade fram sina mobiler så fort det blev rast. Det gjorde det mycket svårare att lära känna folk på den nya skolan när de satt och skrev till sina gamla kompisar.
Om jag tittar utanför skolan och mer på livet i övrigt, så tycker jag att det är synd hur hjälplösa vi blir utan mobiler. Av den anledningen brukar jag se till att inte använda mobilen som verktyg till allt. Till exempel undviker jag att köpa tågbiljetter i mobilen om det går, för att om den tar slut på batteri är jag körd.
Men samtidigt är det ju helt fantastiskt. Folk kan jobba hemifrån för att tillbringa mer tid med sina barn, människor som känner sig ensamma kan hitta vänner på internet, fler kan dela med sig av kreativa verk på till exempel Youtube – och om man är osäker på om något är sant eller inte kan man lätt kolla upp det.
Jag såg en kortfilm idag och insåg att förr kunde man (nästan) bara nå ut till folk via film om man var anställd på ett företag och arbetade med deras filmprojekt. Låt säga att jag vill skapa en en timme lång video om palissader på medeltiden. Ingen filmstudio hade ju gått med på att publicera den på 1970-talet, men numera kan jag bara lägga upp rubbet på internet och nå ut till nördar med samma intresse.”
– Tänk om Youtube bara försvann en dag. Ploff ba. Och inget ersatte.
”En annan sak! Många yngre har jättedålig handstil numera, det är svårt att rätta tentor emellanåt för att det faktiskt inte går att läsa vad personen försökt skriva.”
– Åh! Ja! När jag vikarierade på Mälardalens universitet fanns det en elev som fick dispens för att skriva tentan på datorn till skillnad från alla andra just på grund av detta!
”Jag håller med om handstilsproblemet – min erfarenhet är dessutom att detta är starkt kopplat till kön, av någon anledning. Nästan alla mina kvinnliga elever skriver prydligt, men med snubbar kan det se ut precis hur som helst.”
Nu har jag inte någon slutkläm här som löser alla världsproblem och ser till att skolan funkar bättre än den gör idag. Även jag gick ju i en galen skola med konstiga idéer (som att vi inte hade något fastställt schema utan fick ha vilket ämne vi ville när vi ville) där nästan allt vreds åt det politiska hållet. Mer än en gång blev vi tillsagda att delta i demonstrationståg mot än det ena, än det andra. Min stackars handstil är förfärligt ful eftersom jag fick lära mig ”den nya” (skolöverstyrelsestilen) på våren i fyran, och jag är inte alls bra på geografi eftersom mina lärare inte prioriterade detta OÄ-ämne.
Nu får ni gärna berätta i kommentatorsbåset om er skolgång och hur ni upplever digitaliseringen! Kan ni betala räkningar, sätta på tv:n, köpa tågbiljetter, beställa receptförnyelse på 1177 och dessutom förstå hur skolplattformerna funkar?
Igår skrev Andrew Walden: ”… jag brukar undvika allvaret när jag är rädd”.
Jag kontrar med: ”Jag brukar undvika allvaret.” För det finns överallt. Coronan har satt världen i brand och så ställer Prutt-Putin till det som lök på laxen. Jamen självklart gäller det väl då att fokusera på (tadaaa) automatiska textmaskiner som ljuger, fabulerar och hittar på?
Detta kallas på engelska ”automated content services” och funkar perfekt – även på svenska – med ett givet material inom t.ex. sport, mäkleri, börsnyheter samt trafik- och väderrapporter. Vi människor lägger inte märke till detta för att texterna ju (håll i er nu) är språkligt korrekta.
Visst är det skönt att läsa en korrekt text? Datorn får instruktioner om hur den ska hantera informationen och inga faktafel kan uppstå om människan levererar korrekt ingångsdata.
Men den mänskliga känslan och språkliga krumelurerna är väl ändå roligare? Eller?
Språkpolis Bergman ser fram emot att läsa korrekta, opersonliga, trista texter och slippa ta sig åt hjärtat när en butik skriver:
Eller … blir allt trist och platt?
Robotjournalistiken började bli användbar 2015. (Människor som skriver som robotar har funnits längre.) En textrobot är alltså datorprogrammet som genererar text. (Den har ingen hjärna, så den är lite klantig, men jag återkommer till det.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift.
Eftersom ”människor vanligtvis” tenderar uttrycka sig ganska banalt och med stavfel samt grammatiska horrörer, undrar man ju hur den sållande kvalitetskontrollen ser ut, men … den verkar funka! Insamlingsmaskinen kanske känner av stavfel och ratar texter med sådana? Textautomaten kan bl.a.
skapa konversationer – alltså dialoger
redigera
manipulera texter
svamla och skriva ren rappakalja.
Ni förstår väl att jag är särskilt intresserad av den sista punkten? I sina bästa stunder är textautomaten helt fantastisk – den kan till och med skriva (till synes) originella rader med högt litterärt värde. Men faktum är att den ljuger oförblommerat, chansar och hävdar saker som inte är sanna. Jag har testat och lärt mig att
Västerås ligger i Danmark
Chopin är kompis med Clapton
Elizabeth II har haft ett intimt förhållande med Mark Hamill
det krävs att man är bra på att åka skateboard om man ska söka till en kockutbildning.
Nu ska ni få se hur det kan funka!
Jag skriver tre inledande meningar på Anyword – meningar som inte riktigt hänger ihop logiskt sett. (De som står i kursiv stil nedan.) Sedan fyller automaten glatt på med vad som känns bra för den.
My grandmother told me that I should focus more on school. So I did. Little did I know that it would be my profession later in life. After high school, I went on to study English and Literature at university (fun fact: Dickens is one of my favorite authors). Then, after a few years working in finance as an assistant analyst, an opportunity presented itself to work as a professional proofreader/editor—and what better way to thank my grandmother for pushing me towards academics than giving her a job when she retired? Anyway, that’s not what we’re here for.
Dickens, jahaja. Jag testar ett annat ämne, som jag sätter en bra rubrik på: Clark Gable and Greta Garbo once met on a train.
Texten ska innehålla love, cooking och anger, säger jag spontant till automaten. Till min stora förtjusning presenterar den då fyra textstycken med de finurliga underrubrikerna
Ingredients
Equipment
Method
Serving
Jättekul ju! Att beskriva hur Gable och Garbo möts som vore storyn ett recept! Men … tyvärr glömmer textautomaten bort denna fiffighet och bluddrar bara på. Men det är intressant bludder!
Ingredients
Clark Gable swept into first class, a black valise in hand and clearly annoyed about something. The train pulled out of Paris and began its journey across Europe towards London. He sat down beside her, staring straight ahead at nothing with that determined frown of his when he wasn’t gracing us with one of those luminous Hollywood smiles he wore so well.
Naturligtvis måste vi kolla hur mötet fortsatte – enligt den fabulerande textautomaten. Oj, jädrar, det eskalerade snabbt!
Equipment
When Greta Garbo’s suitcase all of a sudden fell to the floor, their eyes met and they laughed hysterically. Each was quite impressed with what they saw before them. Garbo, who was never without her movie-star make-up, had showered that day so she did not look like herself; she looked like someone completely different. Clark Gable stared at her for what seemed like an eternity but in actuality was only about 15 seconds. Then he said, I love you. She responded by saying: I love food. They both burst out laughing again. Then Gable said, My name is Clark Gable. To which Garbo replied: I know. I am Greta Garbo.
Just then, from behind came Fred Astaire holding a glass of scotch and William Powell holding a porterhouse steak: Who wants what? he asked playfully as his arms stretched over each other’s shoulders.
Jag är inte riktigt säker på hur armarna sträcktes över varandras axlar, men det var ju imponerande att både Fred Astaire och William Powell var på samma tåg!
(Fortsättningen på tågstoryn finns i kommentatorsbåset.)
Vad säger ni? Låt oss hoppas att skillnaden mellan robotskriven text och människoskriven text blir att de riktigt skickliga skribenterna står ut i mängden och att de som faktiskt inte kan skriva och inte vill skriva, slipper det.
Det finns oerhört många företag som arbetar med textautomater, men jag har inte hittat någon som man kan testa på svenska. De flesta kräver lite krångel med inloggning, men det var det värt! Testa Anyword, vetja!