Hoppa till innehåll

Etikett: adjunkt

Snart är jag inte adjunkt längre

I augusti klev jag in på Mälardalens högskola för att vikariera som adjunkt i ett halvår. När jag om nio arbetsdagar kliver ut efter att oerhört noggrant ha lämnat tillbaka dator och passerkort, är det genom Mälardalens universitets dörrar.

Det har varit SÅ kul – se här vad jag får lära ut utan att någon protesterar.

Förvandlingen från högskola till universitet kom plötsligt och osynligt. Besparingskraven är desamma, studenterna likadana och lärarna identiska. Inte ens mejladresserna har ändrats än. Förmodligen händer nåt fint i framtiden, kanske

  • sätter nån upp sfinxer på taket
  • delas manchesterkavajer med armbågslappar ut till alla fast anställda
  • blir professorerna i sandaler fler
  • kommer det att krylla av forskare i vita labbrockar.

Hur som helst har jag börjat vänja mig lite vid det gamla vanliga egenföretagarlivet redan nu – det som försvann i ett slag i mars 2020. Vi håller lite hårdare i slantarna, skannar av föreläsarförmedlare, plutar med underläppen när vi inser att det kommer att bli tufft – och så gläds jag ofantligt åt att slippa gå upp i ottan och kunna jobba till efter midnatt. Men plötsligt är jag inte hemmablind som en bortapåjobbet-heltidsarbetare utan ser skavanker och förfall på hemmakontoret.

– Min djefla man! Duschrummet måste renoveras!
– Redan?
– Det installerades ju 1978! Vi måste ta banklån!
– Men funkar finf…
– Och vad ääääär det här för en disktrasa?
– Eh. Det är väl din mormors?

Ja, se på fan. Det är det. Mormor levde 1902–91 och virkade kanter på alla sina disktrasor och nu håller de inte ihop längre.

Hejdå, Trazan. 

Men vad händer mer? Jo, äldsta sonen har färgat sitt långa, blonda hår blått så att han ser ut som världens sötaste mupp och så har jag fått tillbaka hälseneknastret av basketspelandet. Och söstra mi, Orangeluvan, hon har förvandlats till mordutredaren Agent Orange. Denna fascinerande persona dyker oförhappandes upp så fort vi befinner oss utomhus. För ”utomhus” är ju fullt av oupptäckta mordplatser!

(Vi har jättekul.)

Och hur har ni det?

Kuriosa:
Om disktrasor skrev jag ett kåseri för (gulp) 18 år sedan.

Share
26 kommentarer

Adjunkt Bergman stämplar ut

Siste mars var min sista dag att vikariera på högskolan här i stan. Det var ju synd, eftersom adjunkteriet var oerhört tillfredsställande, roligt, allmänbildande och givande.

Corona ställde ju till det så att vi tyvärr inte fick hålla stora salsföreläsningar utan sitta i små lådor i Zoom – men vi försökte utnyttja de enorma, nybyggda lokalerna ändå. En gigantisk tentasal med alla tekniska finesser världen har skådat fick t.ex. agera inspelningsstudio.

Min kollega Björn och jag spelade in massa olika filmsnuttar som ersatte föreläsningarna. Apparaten längst till höger är en overheadgrej som funkar med vanliga papper.
Så här ser MDH ut på insidan, förresten – ni ser bottenvåningen och de fem planen ovanpå! (Utsidan har fått ohyggligt stark kritik av arkitektintresserade. Insidan är ett mysterium: kommer hundratals människor på plats månne att skapa ett surr och skrammel som motsvarar ljudet från ett jetflyg här?)

Nu vidtar den gamla vanliga jakten på föreläsaruppdrag – fast inte på det gamla vanliga sättet eftersom corona sätter käppar i alla upptänkliga hjul. Sedan 1999 har jag arbetat med föreläsningsjobb och faktiskt haft precis lagom många. Att träffa massa människor var kul. Att få krångliga språkfrågor var fantastiskt! Att åka tåg till Malmö, Göteborg, Sollefteå, Stockholm och Kiruna samt allt däremellan var ju jätteroligt eftersom tågen alltid krånglade och allt var så äventyrligt! (Ni ser: jag har förlorat förståndet. Och tappat minnet.)

Men den stackars lilla bloggen som har farit lite illa och blivit styvmoderligt behandlad under dessa sex månader ska förstås få lite extra omvårdnad nu när studenterna inte längre behöver mina korrtecken, och jag inte måste sitta och fnittra med mina kolleger. Jag kommer att rapportera bra mycket mer om …

… klänningar som jag tänker köpa på nätet (och sedan ge bort eftersom de inte passar) …
… radiosändningar med Martin Sköld och Svante Ekberg …
… projektet ”plankan-varje-dag”, som på ett magiskt sätt ska göra att knävärken försvinner, hokus pokus.

Och så ska jag råna en bank och bygga om vårt duschrum som har en handikapptoa och brun plastmatta från 1978! Adjunkt Bergman sadlar om!

Örk!

 

 

Share
31 kommentarer

Så … hur är det att jobba på högskolan?

De föreläsningar som jag hade bokat i april–juni i år motsvarade en för mig normal årslön. Jag hade aldrig varit med om maken till sug efter föreläsningar om det svenska språket och gnuggade händerna samtidigt som jag började fantisera om att köpa en bil som rullar när den ska. Men.

Coronaridån föll, och min inkomst med den. Katjonk.

Fast då kom då MDH och sa ”hoppa in här hörru” – så det gjorde jag. Nu sitter jag vid ett skrivbord och springer i trappor och har gubevars kaffepaus, vilket jag senast hade på Nationalencyklopedin på 1900-talet.

Kaffepaus med regeringens coronapresskonferens i direktsändning.

Jag hittar på uppgifter och rättar inlämnade uppgifter och uppfinner övningar och somnar ovaggad redan kl 23. Och så Zoomar jag, förstås. En tretimmarsföreläsning är helt omöjlig att genomföra eftersom det är så energikrävande för alla inblandade. En timme är okej – men bara om man är aktiv med chatten och inte kräver att alla ska prata.

Men det är så tomt i lokalerna. Högskolan har 20 000 nybyggda kvadratmeter med ett knarrande tvättstugegolv i 70-talsorange, coola möbler, öppna ytor, glasväggar, mysko pelare och plötsligt uppdykande rör. Det är så få på plats att man kan höra en blyertspenna falla på våning 1 när man gör armhävningar på våning 6. (Jfr ”slumpskryt”.)

Högskolan är byggd i ett gammalt badhus, och bassängen låg här. Jag står alltså på den ursprungliga läktaren!
Allt är så modernt, så modernt. Men det tog ett tag innan jag fattade att dörrlåset till dörren som jag har lyckats öppna sitter vid hissarna. (Det vänstra dörrlåset hör alltså till en annan dörr till vänster, utanför bild. Hissknappen sitter mellan dörrlåsen.)
Aha! Ingång 1!
Jaha, ingång 2.
Huh? Ingång 15?

Nej, skyltarna betyder förstås Hamngatan 15, Drottninggatan 2 och Bruksgatan 1 …

När jag såg de här två pelarnas placering höll jag på att trilla omkull av pur arkitektförbryllelse. Den övre verkar ha en fotboja dessutom?

Lunchen äter jag med mina kolleger i en av, vad det verkar som, tusentals olika ätplatser. Jag har nästan alltid medhavda rester – men igår blev jag tvungen att äta enligt principen man tager vad man haver (sa Cajsa Warg inte):

Två kokta ägg, en burk (dyr) tonfisk och knäckebröd samt kranvatten. Men TÄNK om jag hade haft tomater, lök och några gröna blad – då hade det ansetts vara en helt normal köpesallad för 89 kr.

Orsaken till matbristen var att jag hade lagat spagetti och köttfärssås till ett helt kompani och därmed tänkte kunna utfodra mig och familjen i flera dagar: lasagne, pastagratäng och chili con carne. Men. Någon ställde ut allt på verandan (”utekylen”) och glömde att försegla grytan. De två små krukorna som lades som tyngd på locket stod inte emot klåfingrigheten hos …

… en grävling? Ett vildsvin? Vilket väsen klarar av att lyfta på detta lock? Och sedan sprida ut spagettin ända ner till gräsmattan och dessutom skopa upp såsen? E.T.?

Svar på frågan i rubriken: Det är (trots corona) jättekul att jobba på högskolan. Särskilt den 25:e.

Share
40 kommentarer

Karriärskifte!

Tissel och tassel samt smussel och harkel, har det låtit om mig de senaste veckorna. Detta för att jag via ett jättehalkigt bananskal råkade få ett nytt jobb.

Hejdå!

Basketkansliet behöver mig inte längre, så april är min sista månad där. När jag fick det klart för mig, KASTADE jag mig på en plötsligt uppdykande jobbansökan jobbutlysning. Ungefär fem minuter efter att ansökan var inlämnad, blev jag kallad på anställningsintervju – den 27 mars – och den 3 april började jag jobba halvtid som vikarierande universitetsadjunkt i Textdesign vid Mälardalens högskola.

adjunkt (latin adiuʹnctus ’medhjälpare’, egentligen ’tillfogad’, av adjuʹngo ’tillfoga’), lärare i teoretiska ämnen […]

Så nu har jag gått från att köpa hänglås, flytta plåtskåp, inventera bollar, skriva sponsringsansökningar och sortera basketdräkter till att vara handledare för blivande skribenter. Men den största skillnaden är nog att jag inte längre kan gå till jobbet i basketshorts och gå ner och skjuta straffar när jag blir frustrerad.

Fast knytblus slipper jag ha på mig!

Share
84 kommentarer