Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Facit …

Ni som vill ha facit till hemlisbloggaren här nere, får pallra er till Julkalendern.Det är för att de som inte var med idag, ska kunna gissa och inte trilla in på ett facit innan de ens fått en chans att gissa. (Om jag hade kunna blogga bokstäver uppochner, hade jag gjort det här istället, kanske.)

Share
5 kommentarer

Blind date på Hirschenkeller

För varandra okända bloggare träffades:

Bengt
Tommy Jensen, Pappablogg
Anna Toss & Co + Stockholmsbloggen
Rosemari, Kulturbloggen
Steffanie Müller, Nästa: Bandhagen
Johnny Söderberg, Stationsvakt
Annica Tiger
Angela Müller
Annika Bryn
Gustaf Gustafsson
KA – Centrifugen
Carina
Björn, Bitis bilderbok

/Lotten via SMS & maken Olle
Uppdatering kl. 19.47: Nu förvandlas jag snart till en pumpa, så jag åker hem.

Share
10 kommentarer

Gissa! Vem bloggar här?

Detta är alltså Julkalendern Revival. Jag skriver här nedan som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill!

”Jag bryr mig inte längre om vad som händer. Jag är intill döden trött och den enda tanke jag har är att få sluta ögonen och vila.

Uppdatering.
Vaken igen. Jag har hittat ett rum längst in i lägenheten som inte är större än fem–sex kvadratmeter.

Där placerade jag min röda laptop på golvet, drog fram mobilen ur fickan och lade den ovanpå datorn. Sedan tog jag av mig klockan och stoppade den i fickan. Därefter tog jan av mig alla kläderna, öppnade fönstret och slängde ner alltihop. Sedan lade jag mig ner mitt på golvet och somnade.

Jag vet inte hur lång tid som har gått – om det är gårdagens natt eller nästa dags natt. Kanske är det inte alls natt. Det kanske bara är här i rummet som det är mörkt medan solen skiner där utanför. Ska jag gå upp och titta ut genom fönstret? Fast det har ju ingen betydelse – om det inte är natt nu, blir det ju det ändå förr eller senare. Om det är natt just nu så skiner ju solen någon annanstans. I Kiribati är det till exempel mitt på eftermiddagen nu.

Jag måste sluta oroa mig över saker som saknar betydelse.”

Kan man vinna något? Javisst, en vinnare lottas ut. Priset är hemligt, men det är inte en hammock eller en biocheck.

Share
35 kommentarer

Filmsnabbis

Utan att först kolla i Imdb eller bläddra bland sparade biobiljetter, gör jag nu en filmlista. Har förstått att listor är poppis.

Filmer som jag med behållning ser om och om igen

The Big Chill
All the President’s Men
Benny & Joon
Groundhog Day
Die Hard
Singin’ in the Rain
High Fidelity
Capricorn One
The Big Lebowski
Hair

Sedan finns det ju filmer som är bra en gång, men som jag inte orkar se med för täta mellanrum, till exempel Gökboet och Memento. Tyvärr finns det även måste-se-filmer som jag inte ens kommit i närheten av. Braveheart är bara en i raden. Skäms på mig!

Share
11 kommentarer

Trendiga tv-trion

Jag ser aldrig på morgon-tv, men nu när det analoga nätet ska släckas ner har jag satt en tv ovanpå kylskåpet. Den kommer att funka i drygt en månad till. Strunt samma.

I Gomorron Sverige i morse pratade Nöjespanelen med varandra. Fredrik Strage (som Ingela Agardh presenterade som ”Peter”) och Susanne Ljung tyckte inte att idrottsfolket passar på galor eftersom man inte känner igen dem med kläder på. Precis som på porrfilmsgalor, sa de. ”Idrottare är för mycket renlevnadsmänniskor”, det krävs mer sprit för att det ska bli lika intressant som när Moodysson fick Guldbaggar för ”Fucking Åmål” 1999. Sade de.

Den tredje i panelen – Frida Boisen – berättade hur det verkligen är superkul att få köpa superdyra designerjeans till sin ettåring eftersom det väl är naturligt att man lägger pengar på det man älskar. (Inte ordagrant citat.) Det verkar för panelen också helt naturligt att köpa dvd-boxar och ”bränna ett par avsnitt varje kväll”. (”Bränna” i betydelsen titta på, alltså.) Ingela Agardh kommenterade deras diskussion med en fråga om hur de hinner med sitt nöjesliv, att vara ute och dessutom ha tid att titta på tv.

– Jomen, vi har ju inga egentliga jobb att tala om, hihi.

Stillsamt får jag ännu en gång bekräftelse på min vanliga insikt att jag är fasligt fascinerad av kompetens och talang och att det på sina ställen behövs mer av den varan. Kolla själv.

Share
5 kommentarer

Frisyrerna anfaller!

Allt går igen, utom möjligtvis polisongerna på bilden här nere.

Det senaste som kommer tillbaka är jättefrisyrerna. Hur ska tjejerna ha tid? De ska ansa allt hår nedanför hårfästet, medan skulten ska se ut som … som … som en turnyr. (Turnyr = tagelstoppad kudde eller stålställning som kvinnfolk i slutet av 1800-talet hade under kjolen. Rumpförstorare skulle man fåvitskt så här i en annan tid kunna kalla dem.)

En del tjejer har sedan ett par dagar (kanske tidigare i storstaden) antingen en megavåg till lugg eller en magnumtuperad tjorv på bakhuvudet. Jag smygtog just en bild på en tjej på busshållplatsen. Lägger ut den här om jag lyckas anonymisera den tillräckligt.

Uppdaterat: nej, men här kommer en annan bild.

Ur Damernas Värld, nr 39 från 1963. Ulla längst till höger ser ut som tjejen på busshållplatsen.

Kommer folk även i detta tidevarv att stoppa in småfrallor i håret? Kommer ozonlagret att palla sprayattackerna? Måste även jag börja använda kam och borste?

Share
10 kommentarer

Dum blondin turns criminal

Idag är dagen när jag berättar om mina kriminella handlingar. Tyvärr är jag en mespropp och min bästa kompis var i min ungdom dotter till polischefen i Luleå. Det är inte mycket man ostraffat kan hitta på då, inte. På sin höjd ljög jag lite då och då.

Nuförtiden ljuger jag hela tiden, men oftast får jag betalt för det. (Apropå det – jag vill ha fler uppdrag, fler jobb, fler föreläsningar, släng hit några beställningar, tack.)

Nåväl. Det var sommaren 1983, och jag hade sommarjobbat i fem veckor på Skogaholms. Mitt jobb: jag tog en limpa från ett rullande band med höger hand, flyttade limpan till vänster hand och lade den på ett annat löpande band. Så här drygt två decennier senare verkar det hela vara dålig planering – taskig logistik. Fast det kanske bara var löpande band av olika generationer som inte gick att koppla ihop? Med mina av limplyft vältränade armar och intjänade kronor åkte jag sedan på en restresa till Rivieran, och hamnade italienska Alassio.

Alltså: ensam, blond, blåögd svenska på 19 år solar topless på stranden. Heureka. Det första som hände var att två helt främmande italienska, svartmuskiga män bjöd mig på en bilresa upp i bergen för att ”kolla in en konstutställning på ett intressant galleri”. Visst, jättekul sade jag och satte mig i deras bil utan att först ringa hem till Sverige och höra med mamma om det var ok.

Bilden här till höger är ett bevis. Den togs just denna dag av en av de svartmuskiga. Ja, det är jag, och ja, jag är självlockig. I dag minns jag inte var jag var och blir förbryllad, det ser ut som en sänggavel i bakgrunden. Men det var det inte. Vad de två svartmuskiga gjorde? De körde mig till galleriet uppe i bergen, visade mig italiensk konst, körde hem mig till hotellet igen och sedan såg jag dem aldrig mer. På det hela taget var det en väldigt trevlig eftermiddag.

Den kriminella handlingen utfördes nästa dag på grund av tillfällig sinnesförvirring. Jag var nämligen omtöcknad av akut kissnödighet och när den charmige Franco (som jag träffade i en butik för korkskruvar) bad mig följa med och åka på en stulen motorcykel, sade jag bara ja. Jag satt på bönpallen och tänkte:

– Jag kommer att kissa på mig, herredumilde vad jag är kissnödig, vad heter kissa på italienska, vad gör jag här, jag måste ju kissa, vad heter stopp på italienska, har han månne stulit många motorcyklar den här charmknutten, hur ska jag få stopp på denna irrfärd, jag måste kissa, på franska kan man visst säga pi-pii och kaa-kaa eller vänta, var det han i Pomperipossa som sa så?

Och vad hände? Ingenting. Jag klev vid något skede av den stulna motorcykeln, satte mig i en skog och kissade, klev på igen, blev skjutsad till hotellet och såg aldrig Franco igen.

En annan dag ska jag berätta om polischefens dotter, det blir saftigare historier, det.

Share
9 kommentarer

Skrivkramp

Jag lider inte av skrivkramp, för jag vet vad man gör åt den. I värsta fall kan man ju skriva om hur det är att ha skrivkramp. Lösningen:

Man stretchar, det gör man. Liksom.

Precis som när man idrottar och drabbas av kramp, avbryter man aktiviteten och stönar högt så att omgivningen hör att man lider. Då kommer förhoppningsvis någon fram och undrar hur det står till, och så pratar och tänjer man ett tag tills krampen har släppt. Då kan man skriva igen, eftersom man till exempel kan skriva något om den där vänliga människan som kom och undrade hur det stod till eftersom det är en synnerligen spännande människa som bara har tre fingrar på höger hand efter en hemlig resa till Inre Mongoliet.

Och skulle det inte vara fallet, får man helt enkelt bara hitta på. Så här kanske:

”Hon saknar sedan sju år sin högra stortå. Detta har gett henne en ovanlig gångstil som ingen vågar kommentera. Följaktligen vet ingen vart tån tog vägen, den där dagen för sju år sedan.”

Häpp! Man behöver inte ens avslöja hemligheten eftersom man inte känner till den och dessutom inte ens kan känna till den eftersom den är påhittad.

Idrottskramp orsakas alltså av syrebrist i musklerna. Skrivkramp likaså, eller … mäh … ungefär i alla fall. Skriv ut, laminera, sätt upp och memorera denna lista:

Jaså, du kan inte skriva?

  • Gör fem armhävningar.
  • Sätt på dig fingervantar.
  • Gå till en människa du aldrig förut tilltalat och be om en kopp socker.
  • Sätt dig fullt påklädd i badkaret och skriv för hand (nej, fyll det inte med vatten).

Såja. Redan på armhävningarna kom du på vad du skulle skriva om. Eller så hoppade du över den punkten och blev så varm och gosig av att leta efter fingervantar (utan grus som kryper in under naglarna), att blodcirkulationen satte igång ända upp i fantasiförrådet. Koppen socker fungerar på två sätt: den är numera en orsak till onyttighetsdiskussion och dessutom en sugarfix om den intages. Badkaret? Äh, man skriver himla bra när man är självironisk, vilket är lätt när man fullt påklädd ligger i ett iskallt badkar.

Share
13 kommentarer

Inne på toa

Inspirerad av denna bokhylla tänkte jag visa min toahylla.

På väggen till vänster ses en allmänbildande tavla med sädesslag, kastrulltoapappershållaren och en fortfarande fungerande larmanordningspryl (huset var församlingshem förr).

Men det var inte alls inspirerande att berätta om min nostalgiska relation till Svensk Teknisk Uppslagsbok, Tidens kalender 1972, Soldl Mtrl, Årets kalender 1992, Lek med Hyland, Kalender för Mosebacke Monarki och ett antal BLM.

Men vad ligger på golvet? Är det inte det allra första numret av Amelia från 1995? Johodå. Med kiss- och/eller kaffefläckar. Inne i tidningen ägnas tre hela uppslag till frågan ”Vad ska hända med prinsessan Diana, världens mest jagade kvinna?”. Fast det vet vi ju idag.

Jag tar fram en gammal Vecko-Revyn. Där står Glenn Hysén i rosa kostym och grön skjorta. Han är jättesnygg. Blädder, blädder.


I Vecko-Revyn nr 8/1988 sitter Lena Ph i ett badkar med charmigt håriga ben. Förlåt syftningen, det är alltså inte badkaret som är orakat.

Det var banne mig enklare förr, då kunde till och med Sophia Loren vara läcker med håriga armhålor. Om detta skrev jag redan år 2000. Ska vi inte ha en förstoring på benet också för tydlighetens skull? Jo.
Eller hade ni hellre velat se Glenn Hysén?

Share
18 kommentarer