2855 sökresultat för ””

Kadaver och skönhet

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2006 09:05

År 1857 förärades världen Gustave Flauberts Madame Bovary och Charles Baudelaires Les fleurs du mal. (Det är inte första gången jag nämner detta … jag finner det märkligt att just dessa utkom just 1857. Nåväl, det hör inte hit.)

R Skriverier vurmar liksom jag och många andra för välling. (Bonuslänk till vällingkärlek.) Visserligen kommer det med jämna mellanrum larmrapporter som klassificerar vällingen som lika farlig för hälsan som tobak och solsken, men det bryr jag mig inte om nu. Vällingtiden håller nämligen för mig på att pulveriseras, rinna ut i sanden och spolas. Treåringen är nämligen snart Fyraåringen och någon måtta på smaskande i sängen får det vara.

(Dock gäller detta inte mig själv. Jag tänker fortsätta att äta knäckemackor och dricka te i sängen emedan denna säng är min arbetsplats och man ju faktiskt arbetar bättre med mat i munnen.)

Åter till Les fleurs du mal (Ondskans blommor). Baudelaire ”förkastar den idealiserade skönhetens traditionella kriterier” (NE) och beskriver i ”Une charogne” hur hans älskade kommer att te sig när hon är … ett kadaver. Ett ruttnande lik. (Men han ska förstås älska henne ändå.)

Oui! telle vous serez, ô la reine des grâces,
Après les derniers sacrements,
Quand vous irez, sous l’herbe et les floraisons grasses,
Moisir parmi les ossements.
Alors, ô ma beauté! dites à la vermine
Qui vous mangera de baisers,
Que j’ai gardé la forme et l’essence divine
De mes amours décomposés!

Ja, jag kan ju inte franska någe vidare, så ni som hittar fel i avskriften (Aequinoxia!) får hojta till, så rättar jag. Den raka översättningen (alltså inte en tolkning) blir enligt Sverker Göransson & Börje Räftegård (och min egen modernisering eftersom boken är från 1970) så här:

Ja! Så kommer du att se ut, o behagens drottning – efter den sista smörjelsen – när du möglar bland de dödas ben under gräset och den feta blomningen. Då, o min sköna, ska du säga till maskarna som kommer för att äta dig med kyssar, att jag har bevarat formen och den gudomliga uppenbarelsen som min älskade är i upplösning!

Liksom Baudelaire kan jag se poetisk magi i vällingens fula, möglande och fasansfulla degenerering.
I morgonsolens sken ligger den. Vällingflaskan som tillagades för kanske en månad sedan, men som nyss hittades under en säng. Skön i livet, skön i döden.

33 kommentarer

På vår busshållplats

Publicerat av Lotten Bergman den 29 augusti 2006 09:11

Vi bor precis vid busshållplatsen. Busskuren (med just nu ickesönderslaget glas) står alltså en meter utanför mitt hemsnickrade slalomstaket. När jag sitter i den renaste av våra soffor har jag fri sikt ut på dem som väntar – och jag ser allt.

(Nej, jag är inte en brödkavelhyttande elaking som ryter till om slynglar och dunka-dunkamusik eller om bristande respekt för den äldre generationen. Jag bara sitter här och tänker nämen och ojsan och harmansettpåmaken samt detvarsomsjutton.)

Ibland står det halvfulla tonåringar och bättrar på alkholhalten där ute. Jag tittar på när de dumpar ölburkarna i vår trädgård och tänker på panten. Olle, däremot, kan mycket väl tänka sig att rusa ut med en brödkavel eftersom hans blodsystem aldrig har haft någon som helst alkoholhalt och han inte vet hur halkig en ölburk kan bli i sådana lägen.

Just nu ser jag en förfärlig typ där ute. Jag har sett henne vara elak mot andra. Jag har sett henne lura en tjej att leka ”vem kan vara längst under vattnet” i vår badsjö.

(Man säger 1-2-3 och dyker under vattenytan, och den som frustande kommer sist upp har vunnit. Men denna tjej fick tre kompisar med sig när de lurade en femte: de dök inte på siffran tre utan stod och väntade tills den stackarn som var under vattnet var på väg upp – först då dök de. Femtetjejen blev alltmer förtvivlad och allt blåare i ansiktet. Tills Olle sa till dem – dock utan brödkavel.)

Jag har även sett den förfärliga reta lågstadiebarnen för att de har ”töntiga kläder” och jag har sett henne göra grimaser bakom ryggen på … dem hon för tillfället finner … ovärdiga. (Mitt ordval. Förresten, inte visste jag att ”töntig” var ett gångbart ord nuförtiden.)

Nu ser jag henne stå på busshållplatsen med prislapparna kvar i sin nya utstyrsel: tröja, jacka och byxor. Och nu ska jag gå ut och tipsa henne om det. Fast jag tänker vara lite sammanbiten, det tänker jag nog.

Jag är verkligen i sanning en fiiiiiin människa! Egentligen vill jag låta henne vara! Klara färdiga gå! Andas!

Epilog:
– Hej, tänkte bara tala om för dig att du har en massa prislappar på dina kläder.
– Jamen vaihelvete!
– Åh, det var så lite så.

36 kommentarer

Rullgardiner och tv

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2006 09:03

Om vi nu bortser från de stora problemen och sorgerna i världen och för ett ögonblick går ner på en löjlig pyttenivå och tänker på t.ex. Hipp Hipps i-landsproblem, så skulle jag vilja slå ett slag för gamla tiders självuppsmällande rullgardiner och tv-apparater med endast två kanaler. (Hipp Hipp har ingen vettig sajt. Tänk om de kunde blogga, Hipphipp-Johan och Hipphipp-Anders.)

Rullgardinerna som man idag kan köpa på bl.a. Jysk och Ikea, är mekaniska. Det är helt ok, jag har ju muskler och god koordination. Men de går sönder. Rullgardinssnörena tappar spåret i livet, de förlorar inriktning och syfte och trasslar in sig i sig själva och ropar stundom på samtalsterapi. När jag pratar med blommorna under bevattningsrundan brukar jag även säga några vänliga ord till rullgardinerna. Förmodligen räcker det inte med en gång varannan vecka, för blommorna och rullgardinerna slokar på samma sätt. Ni ser? Plasten har gått sönder, snöret har tappat funktionen och någon har med våldsam kraft försökt dra rullgardinen från väggen.

Tv-apparaterna vi har, är av den gamla stammen. De är så oplatta tv-apparater kan bli. (På Coop, där jag handlar, har de i dagarna hängt upp säkert 20 platta tv:ar som rullar reklam dagarna i ända och jag tror nog inte att de märker om jag tar med mig en hem.) Jag gillar tv, även om jag numera inte hinner se allt som jag egentligen vill se. För det tar ju en sådan evinnerlig tid att hitta rätt sladd. Och rätt fjärrkontroll. Och rätt apparat, för den delen. Här ses sladdar som vi rycker ut och in beroende på om vi vill se video, dvd eller ”kabel-tv”. (Ja, vi vet att vi måste ha kopplat fel eftersom andra människor inte behöver fäppla med sladdarna som vi.) Den fina köks-tv:n som jag kopplade in till OS i vintras, står sedan övergången till digital-tv död och dammig kvar som ett minne.

Som tur är, har vi inga rullgardinssnören i närheten av tv-sladdarna. De hade säkerligen funnit varandra och sladd i snöre vandrat mot ättestupan.

(Jag tycker att det i sammanhanget är mycket intressant att jag har tagit dessa ointressanta bilder. Jag har de facto stått på en stol och siktat mot döda, ickefunktionella ting och med ett leende konstaterat att det här blir ju jättekul att få skriva om. Bloggandet genererar många, många bilder av människor som tittar bortitok och många, många bilder av trista ting.)

23 kommentarer

Idag har vi bröstkalas!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2006 10:21

Nu ser ni förstås framför er hur vi springer omkring här med djupa dekolletage och skaldar bröstpoem samt tapetserar väggarna med t.ex. Sophia Loren, Marilyn Monroe, Brigitte Bardot och Mae West samt andra bystiga skådespelerskor från förra århundradet.

Japp, det är helt korrekt. Nu är vi visserligen i denna del av släkten inte så välutrustade (än?), men vackra urringningar frossar vi i ändå.

Bröstkalas har vi för att jag inte längre är ensam (bland oss sju) om att ha bröst. Puberteten har alltså anlänt. Den här festliga traditionen lär ha funnits tidigare i min släkt, men jag har inte hört talas om den förrän nu, när jag själv har infört bröstkalas. Farmor lär ha haft menskalas för sin enda dotter – faster Ulla – på 1930-talet, men det är svårare att baka tårtor, skalda dikter och sätta upp bilder på detta tema. På samma sätt kommer vi att – när den dagen kommer – fira röstkalas för den då manliga sidan. Bröstkalas och röstkalas rimmar dessutom så trevligt, vilket underlättar diktandet.

Nu kommer den kulna höst
när vi ska hylla bröst.
Om det kan vara till någon tröst,
kommer bror din strax få skrovlig röst.

Däremot blir det värre med de läckra bilderna på röstkalaset.

Jag tror vi får ta bildgåtor då istället. Djupa röster illustreras inte lika lätt som djupa dekolletage.
Vad kan denna bild ha med målbrottsröst att göra om man är lika långsökt som jag?

22 kommentarer

Håll i pengarna!

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2006 09:46

Visserligen får man inte som egenföretagare lön den 25:e som andra, men vi brukar fira ”lönehelgen” ändå, med lite pukor, trumpeter, pizza och chips. När vi bodde i Lund var det O’Vesuvios gigantiska pizza med färska grönsaker. Numera ligger det en farlig massa kebabbitar under köksbordet efter pizzamåltiderna.

Sedan 1985 äter jag inte skinka på pizza efter att ha köpt en strax bredvid Skatteskrapan i Stockholm. I munnen hittade jag nämligen plötsligt ett väldigt, väldigt litet lårben. (Ja, jag vet, Råttan i pizzan och Bengt af Klintberg, men detta är faktiskt sant. Och så kan jag ju passa på att i sammanhanget berätta att min mamma har varit barnvakt till Manne af Klintberg, fast innan han blev clown.)

Men vad jag skulle säga är att jag är dålig på att hålla i pengar. De rinner inte mellan fingrarna och det är inte hål i börsen – jag vet mycket väl att det är mitt eget fel att jag inte har en årslön på banken. Eller en månadslön på banken. Eller en dagslön på banken.

Fast man kan ju göra som de gör hemma hos min syster.

22 kommentarer

Styrelsemöte i Bergmans Bokstäver

Publicerat av Lotten Bergman den 25 augusti 2006 09:25

– Öh, stöööhn.
– Nej, dääär.
– Amen, vaffa…
– Jo, fakturorna från … ööööh. Näe, får jag den där gröna istället?
– Ja just det, du tänkte på Agneta En… men kolla, den här funkar inte.
– Det är fel sida.
– Jahaaa. Jo, de kom in allihop, va … stöööhn … alla fakturorna?
– Ja, och du har fått tre nya föreläsningsdatum.
– Bra, kan de … det här är ju hopplöööööö … Primalskrik!
– Mmm … jag vet. Vi skulle ha plastat in alla … men nästa vecka ska jag föreläsa för 120 personer i … Kolla! Den här funkar bättre, man kan skraaaa…
– Oj, akta så att den inte … ööööö …. stööööhn.
– När är din deadline på den historiska texten?
– Tolv. Redan skickad. Aj! Jääävl…
– Nästa gång målar vi huset med silverfärg.
Grannarna som vi lånade stegarna av tyckte (helt riktigt) att vi hade kletat gult på dem alldeles förfärligt mycket.

11 kommentarer

Handstil, skrivstil … och kråkfötter

Publicerat av Lotten Bergman den 24 augusti 2006 00:44

Spring genast till Annika Bryn och kolla vad hon skrev igår: hur ser en sjuårings handstil ut idag? Inte som hennes; ett av mina barns skolböcker från ettan ser ut så här:
Men jag då? Jag rotade kvickt fram bevis och exempel och fick källaren på köpet lite mer städad. Jag hittade saknade dagböcker, barbieskor, alla breven jag skrev när jag gick på high school, ännu en låda med axelvaddar och tre par basketskor också. Förstås.

Men det här med handstilen. När jag gick i ettan skrev jag så här:
Det är g:n som ser ut som kringlor och det är a:n som ser ut som ett kroknat d. Alls inte skrivstilsvänligt. Men vad tusan, ungen ska ju inte börja lära sig skriva skrivstil förrän i fyran, tänkte … någon.

I fyran var det så dags att göra om bokstäverna och binda ihop dem. (Det där med 2b var inte klassen jag gick i, utan skrivstilsboken 2b, som kom efter 2a.)

Det var ett farligt trixande, för ibland skulle pennan lyftas från papperet, ibland skulle den det inte alls. Bokstäverna y, g, q och j skulle inte sättas ihop med efterföljande bokstäver, medan andra skulle det. Bokstaven f skulle tillverkas genom att man först åkte uppåt och gjorde en krok, och sedan åkte neråt i samma streck för att på mitten göra en pinne som ledde till nästa bokstav. Stora E skulle bindas ihop med efterföljande bokstav via mittenstrecket. Och jag försökte verkligen. Ett tag. Men det är som med perfekt fingersättning på tangentbordet eller vacker avvinkning till basketbollen när den lämnar handen på väg mot korgen eller (hu och ve och fasa och katastrof) kombinerade steg under ett aerobicspass. Jag ger upp och gör på mitt eget sätt. Idag är min handstil förfärlig, men jag brukar skylla på dåliga gener.

Här nere kan ni läsa en av exempeltexterna – en text som den tioåriga eleven 1974 skulle skriva av för att öva på snabb och lämplig handstil.
Men nu tar det ju inte slut här. Det finns en ”Nordisk Idégrupp för Handskrivning” som sannerligen inte kan ha det lätt. Jag skriver inte ens handlingslistorna för hand längre. Jag driver med gammaldags handstil i kåserier. Jag kan inte läsa mina egna anteckningar i min fiffiga anteckningsbok som jag har hängande runt halsen. Men jag citerar ur ”Handskrift omkring år 2000”:

Det kan inte förväntas, att unga i dag skall skriva som unga på 40-talet, även om de har liknande skrivbakgrund. Det finns nämligen ett naturligt samband mellan en bestämd tids uttryck på områden som t.ex. arkitektur, dagligt beteende och det grafiska uttrycket i skriften. Grafologen Annelise Garde har jämfört de ungas skrift på 70-talet och 40- talet. Skriften i vår tid är inte så regelbunden som då, utan präglas av större självständighet. Friare oformella beteenden påverkar även handskriften. Här måste vi bortse från okoncentration som kan hänvisas till slarvighet.

Okoncentration. Slarv. Oformellt beteende. Här sitter jag i ett nötskal. (Det är trångt.)

Uppdatering:
Nu har jag intervjuat en man som föddes 1913. Och antecknat för hand.
Här står det, tro’t eller ej:
Nej, när jag spelade i det estniska basketlandslaget i OS i Berlin 1936, märkte vi inget speciellt. Det var bara ordning på allt. Räta rader. Du vet, man var ju ung och brydde sig bara om bollar. Jag tror att vi kom åtta eller nia. En i laget var förresten stavhoppare, han hade det estniska rekordet jättelänge. Vet du att vi spelade på tennisbanor? När vi sedan startade KFUM i Eskilstuna 1956, visste de inte i stan vad basket var. Flickspelare kallade de oss!

48 kommentarer

Spam, spam, spam …

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2006 06:45

… men ibland blir det ren poesi. (Spam betyder köttkonserv, vilket detta inte handlar om. Det betyder också elektronisk skräppost.) Detta poem anlände alldeles nyss i min mejl, färdigkomponerat med radbrytningar och allt:

if your jaded all the time.
I specifically am, that is why i am animated i ran upon
It was best enduringly having someone to assist me out
and it takes only 35 sec of ur time.

creature product about as large as Nobs
Tsa. This is my she. Who snake population
call in mute surrender

Nu är frågan bara – vad vill männschan att jag ska köpa eftersom jag är så utråkad (jaded)? Eller är det en sådan där orm i paradiset som vill förstöra min dator med snuva (vilket inte går eftersom jag har en äppeldator med sylvass kant som skär sönder alla virus) eller är det bara Network of Biblical Storytellers som faktiskt vill berätta om … ja, ormen i paradiset?

Här sitter jag alldeles ensam med datorn vid köksbordet. Äter havregrynsgröt med äppelmos, dricker te som fått dra lite för länge. Måste väcka barnen. (Jag är ju så uttråkad.) Några lite mer kreativa tolkningar har ni kanske? (Och kom inte dragandes med dem gamla vanliga ormliknelsen!)

Vänta, kan man sjunga texten? Vilken melodi passar bäst?

25 kommentarer

Oktober i mitt vardagsrum (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 21 augusti 2006 21:38

Det var ju det jag visste. Jag kan numera inte bara styra vädret, nu kan jag flytta månader hit och dit också.

Vi sitter i vårt vardagsrum: jag, Bästisgrannen och Min djefla man. Ytterörren är öppen, fönstren här och där är öppna, verandadörren i köket är öppen och regnet häller ner. I fjärran blixtrar det, vilket inte riktigt är oktoberlikt, men annars är det helt klart oktober. Ok, det är varmare än i oktober och vi är brunare i skinnet än vi brukar vara i oktober, men annars är det helt klart oktober. Vi oktoberbloggar med varsin knädator, samtalar utan att lyfta blickarna från skärmarna, sörplar oktoberte som kommer att hålla oss vakna i natt och lyssnar till smattret ute på busshållplatsen.

– Hur stavas skälmskt?
– Varför har du ett frimärke under strumpan?
– Och varför har du förresten strumpor?
– Hör ni musik från gatan?
– … joooor bjoootifuuul … jooooor bjooooti… o-oh-oh-ooo …
– One side often relies …
– Va?
– … the storytellers win every time.
– Varför heter det vardagsrum?

Jag hoppar upp och grabbar tag i NE för att kolla etymologin. (Det gör jag inte alls, men det låter trevligare än ”jag knappar snabbt in ne.se”.) En av exempelmeningarna lyder Vardagsrummet måste också få användas av barnen.

Jomen. Jag sitter på lego, jag ser plockepinn, jag skådar en liten regnjacka och en stövel i ett hörn, jag trampade nyss på ett uppblött rån, jag kan räkna till tre Ken och fem Barbie. Vardagsrummet kallas förstås för vardagsrum för att det (sedan 1750) är det ”mest använda samlings- och sällskapsrummet”. Var det inte väääldigt länge sedan barnen inte fick vara i vardagsrummet?

Uppdatering:
Nu kom det plötsligt över mig – minnet av att inte få tillgång till ett rum. Min mormor bodde på Bergsgatan på Kungsholmen (Stockholm) i en sagolik våååååning i ett sekelskifteshus som familjen flyttade in i på 1930-talet. Knarrande parkettgolv, jungfrukammare och kallt skafferi i ett hörn i köket. Bakelittelefon. Barnkammare. Morfars rum. Och så SALEN.

Salen var finrummet med piano och inglasade bokhyllor (vitrinskåp hade jag kallat dem idag) och möbler från släktens prästhem. Mattorna kunde man inte gå på, för då for de undan som bananskal på rostfritt stål. Soffan i rummet var en 1700-talskopia, tillverkad på beställning under 1850-talet. Nu står denna soffa på högkant med ett lakan över sig i vår källare. Jag tror att den känner sig kränkt.

23 kommentarer

Jag har ingen karaktär idag

Publicerat av Lotten Bergman den 21 augusti 2006 10:52

Ni vet hur man får frysen avfrostad, ugnen rengjord, tvätten sorterad och fönstren putsade?

Antingen är man i tionde månaden och full av frustration eftersom bebisen tydligen har byggt bo och vägrar komma ut. Nu är jag förvisso inte i tionde månaden, men har varit det fem gånger.

Eller så har man bjudit hem någon som tycker att det är viktigt med ordning och som dessutom kommenterar isig frys, kladdig ugn, tvätthögar och smutsiga fönster även om man inte vill ha dem kommenterade. Nu har jag förvisso inte bjudit hem någon sådan på länge, men det har ju hänt under åren.

Eller så har man en deadline som man vet inte är en riktig, skarp deadline utan en saltad deadline på en text som skulle kunna skrivas om två månader och ändå hinna komma i tryck. Nu är jag där – ett kåseri ska skrivas NU, men inte publiceras förrän i november. Jag upprepar: november. Hur ska jag uppbåda novemberkänsla NU?

Mot frysen!

(Ska stoppa in huvudet i den och få novemberfeeling. Inte frosta av.)

15 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: