Igår kväll cyklade jag och Tioåringen till en höjd strax bakom Parken Zoos scen, där Kent skulle spela.
Vi satte oss i en buske och sa:
– Nåväl. Vi kan inte se scenen, men vi kan i alla fall höra.
– Ja. Det är gott nog.
– Sitter du bekvämt?
– Jadå. Fast regnet rinner ner i nacken. Men det kunde vara värre!
– Ja! Det kunde vara tio minusgrader!
– Och hagel!
– Tänk om vi var hungriga och kissnödiga!
– Usch ja! Och tänk om det inte var Kent som spelade utan … Ulf Lundell!
– Vem är Ulf Lundell?
Precis som med andra facts of life, hade alltså dagen kommit då jag skulle bli tvungen att spela lite Ulf Lundell och läsa upp några av hans dikter för det stackars barnet och hennes allmänbildning. Men eftersom vi satt i en buske (och begick hemfridsbrott eftersom vi inte hade frågat buskens ägare om lov), sa jag bara ”vi tar det när vi kommer hem”.
Anledningen till att vi inte hade köpt biljetter och kunde bli regnade på lite närmare scenen är enkel: vi är för många i familjen och har inte råd eftersom vi sparar pengar till ett Gröna Lund-besök i augusti. (Det är inte synd om oss. Att vi inte badar i pengar är helt naturligt och ingen annans fel än vårt eget och vi lider inte. Och därmed basta.)
Plötsligt dök buskägaren upp. Han stannade till och tittade barskt på oss. (En barsk titt är en sådan med tvärvinklade ögonbryn strax ovanför ögonen.) Och så sa han:
– Men där ser ni ju inget! Kom hit bort, bakom knuten! Här, vill du ha en pall?
Och så gav han mig en trekantig pall som jag satt så skönt på i 90 minuter. ”Min pall, den har tre kanter” nynnade jag mellan Jocke Bergs skönsjungande.
När konserten var slut, skickade jag ett sms hem med order om te, kakelugnsbrasa och grillning av marshmallows. Där satt vi sedan och lät ungefär så här:
Plötsligt började det regna … och livet kändes lite mer normalt.
Att krypa ner i sängen, klämma ihjäl en mygga mot den av döda myggor kletiga datorskärmen, titta lite i taket och kanske skriva en rad eller två blev plötsligt naturligt. Annars har jag under de senaste dagarna betett mig ytterst onormalt. Vad jag har sysslat med men inte brukar göra är
potatisupplockning (att locka upp potatisar ur jorden, ja)
rabarberkapning (jäms jordknölarna)
reningsverksinstallation (som krävde inköp av slangklämma och ett IQ på 270)
morgonpromenadsföretag (mot min vilja).
Potatisarna sattes i jorden av Tioåringen och min mamma en dag i våras, och har sedan dess glömts bort. Rabarbern planterades för sju år sedan och har aldrig tagits omhand förutom lite vattnande när andan har fallit på. Potatisblasten låg dubbelvikt som bleka sparrisar när vi igår började gräva. Och si!
Reningsverket hörde till en stor plastpool som min pappa placerade hos oss för tre år sedan och som jag inte ens har tittat på sedan dess. Men jag fick ihop den så att den till och med funkade! Blubb, blubb, fräs och pyyys sa den.
Promenaderna företas med hjälp av modern teknik eftersom jag inte tycker om att promenera men ändå behöver sparka igång knäna varje dag – och morgonpromenaderna har visat sig vara det mest effektiva sättet. Tekniken består av ”Runkeeper” i Iphonen och Sommarpratarna i podd-öronen. Nu är jag inte alldeles isolerad och stirrar mig inte helt blind på mellantider och rekord, utan ser till att jag tittar alla jag möter i ögonen och säger hej till dem.
I morse mötte jag en arg tant med en synnerligen trött hund. Jag sa hej och hon sa hej och så stoppade hon mig med ett pekfinger i bröstet. Det händer verkligen inte ofta att främmande, arga tanter petar på mig, så jag ryckte ut hörlurarna (och glömde att trycka på stopp mitt i Nicklas Lundblad, samhällspolitisk rådgivare Google) och log mot den arga och den trötta hunden, som såg ut att dö knall och fall där och då vid tantens fötter.
– Vad är det med er som inte kan gå utan hörlurar? sa hon.
– Jag h…
– Jag har länge tänkt fråga, och nu kan jag inte låta bli: vill ni inte höra naturens ljud, fåglarnas sång och skogen? Musiken dödar era intryck!
Ni? Är det jag och alla andra eller niande av respekt? Jag drog efter andan samtidigt som jag tänkte att hon ju måste säga skogens sus. Inte bara skogen. När man går i skogen hör man ju mycket mer av skogens knarr och knäpp än just suset. Och då skulle vi kunna diskutera det: knarr & knäpp kontra sus. Men nej, hon sa bara skogen.
– Jag bru…
– Är det för att ni vill slippa verkligheten? Bara dunka-dunka!
– Nej, jag ly…
– Hör du ens vad jag säger?
Och så gick den arga tanten med sin från döden uppståndna, väldigt trötta hund. I och för sig läser hon säkert inte bloggar, men jag vill verkligen förklara att jag visst tycker om naturens ljud och visst inte alltid går med hörlurar och dessutom fråga henne om det är mer legitimt om man inte lyssnar på dunka-dunka utan på prata-prata. Och berätta att jag faktiskt inte kan lyssna i fred i mer än tre minuter i stöten hemma eftersom jag bor i en familj som pratar med mig hela tiden.
Och varför gå omkring och vara arg på hur andra människor upplever världen bara för att de inte lever som just du, du som är en arg tant med en trött hund? (Sabbade min promenadtidstatistik gjorde hon också.) Aha. Vänta. Jag kan ju jag också:
– Hörnu upp alla som inte spelar basket, promenerar för skojs skull eller som tvättar sin bil mer än en gång per år och som dessutom har mage att använda läppstift: FY SKÄMS!
(Nu stolpar jag snabbt och argt iväg utan att ni får en chans att berätta att ni faktiskt sedan länge … bla bla bla.)
Jag är förvirrad och kan inte planera min dag. Väderprognoserna är nämligen oense. SMHI säger att vi ska ha 30 °C och sol hela dagen och regn och rusk imorrn, medan yr.no säger att vi i eftermiddag kommer att ha regn och rusk, som följs av ett fantastiskt sommarväder imorrn.
Men det hör inte alls hit. Jag har nämligen som tradition att gnälla på sommarföljetongen som alla tidningar med självklarhet presenterar oss läsare. (Förmodligen är jag som vanligt bara avundsjuk.) Så här lät det i SvD sommaren 2005, t.ex.:
”Hon drog ihop munnen till ett skevt och hånfullt grin.”
”Det kom något frostigt i blicken på henne.”
”Hon blev klistrig och tjock i munnen, tungan som ett svullet djur.”
”Han kände antydan till dimmighet i hjärnan.”
Vem som författade? Inger Frimansson. Nu ska ni få gissa vem som skriver så här i dagens tidning:
”Hans käkar malde runt en stund, men det kom ingen kommentar.”
”Ser man på, tänkte han. Tyckte jag inte att det bodde en skitstövel längst inne i den där Armanin.”
”Han drack en klunk vin och snurrade rolexen ett varv igen.”
Var det Inger igen? Håkan Nesser? Liza, Camilla eller Henning? Guillou? Någon annan? Hur som helst, är jag trött på malande käkar, tårar som bränner bakom ögonlock, händer som vrids och grinande munnar. Likmaskar och fluglarver – dem kan jag däremot läsa om hur många gånger som helst. I give you: Lotten Bergman som följetongssuccé!
Likmaskarna brände bakom ögonlocken. Hon vred fluglarverna till småbitar i händerna. Käkarna malde brosket med ett illavarslande, knakande ljud.
– Grnfff, gah, bah, tänkte hon eftersom tankar sällan är mer välformulerade än så.
Sedan svepte hon det billiga vinet i en klunk och grinade illa med munnen så att det uppstod en läcka i mungipan. Som blod rann den av gräs, lakrits och ektunna smakande drycken ner mot hakan. Hon sa skrattande:
– Döööden, dööööden.
Nobelprisklass!
Och så jämför vi väl med lite Harry Martinson?
”Men nere vid strandställena susade den höga bladvassen ännu sommar och rasslade med tusen vimplar i vinden som luktade sjö.” (Vägen till Klockrike)
Värmen ligger som en baksmälla över formuleringskonsten. Och den gör underliga ting med oss. De två ytterligheterna i vår lilla värld är jag och min djefla man.
Jag är lycklig och obekymrad som efter ett glas champagne – bubblande effektiv och irriterande storasystrig.
Den djefla mannen ligger som en strandad blåval på källargolvet och får strax sällskap av Tolvåringen som vaknade av värmen redan klockan 05:20 i morse.
Jag fokuserar på utomhusaktiviteter så att jag kan få njuta av svetten som rinner ner i ögonen och kan nästan tänka mig att påta lite i trädgården trots att det som verkligen skulle behöva påtas med är mina kläder, som på tonårsvis ligger på hela sovrumsgolvet.
Den djefla mannen sorterar penslar i källaren.
Jag är så glad.
Tillägg
Ser nu att jag har ett annat blogginlägg med exakt samma rubrik.
I tisdags stal en avskyvärd amöba till blötdjur Sextonåringens enligt alla konstens regler fastlåsta cykel vid järnvägsstationen. Pottsorkar och pajasar som stjäl cyklar vill jag hänga upp i öronen och sedan spela Larz-Kristerz’ cover på Purple Rain för tills de ångrar sitt erbarmliga tilltag.
Jag tycker alltså verkligen, verkligen illa om cykeltjuvar.
Hur som helst. Till saken. Sextonåringen måste ju ha en cykel. Ett begagnat underverk hittades i en annons som förde oss till Vingåker. Inte kan man åka en timme hemifrån utan att göra något på vägen, så vi bestämde oss för i tur och ordning utflykt, badpaus, cykelhämtning och slottsbesök. De fyra barn som ville hänga på fick dessutom uppleva ett fantastiskt träd.
Eller fantastiskt och fantastiskt. Hm. Om jag ska vara ärlig så var det ett väldigt tråkigt träd. Precis som att slottet var ett väldigt tråkigt slott och Vingåker ett tråkigt samhälle.
Förlåt, Vingåker! Vi vill tycka om dig (med outletbutiker och billighetsporslin och fina cyklar), men … nej. Inne i Säftaholms slott (som ses på bilden överst) gick vi omkring och sa ”men va, hur tänkte de nu?” och ”kolla, en luftfläkt till” samt ”ett läsrum utan böcker!” tills vi äntligen kom ut.
Maken till slöseri på slottskuriosa har jag då aldrig varit med om! I och för sig finns det en intressant utställning med kvinnliga konstnärer, men … men … men … SLOTTET då? Jag vill ju veta vad som har hänt på slottet och hur de levde, om det som hände under Gustav Trolle Bondes tid, hur det kom sig att slottet stod tomt, få veta allt om åren när det var ”lekstuga för Vingåkers barn och ungdom” (!), ”skolhem för gossar” och när det hyste arbetsmarknadsstyrelsen. Och hur i hela friden det kommer sig att det är så fult renoverat. (Se än en gång på den översta bilden.)
I ett rum fanns en fullständigt fantastisk himmelssäng. Men när den var ifrån och vem som hade använt den och hur det kommer sig att denne har lämnat några persedlar på täcket, vet jag inte.
Kom igen nu, Vingåker! Jag älskar svenska småstäder, men förvalta de pärlor ni har: ta fram kuriosadeltaljer, inred Säfstaholms slott så att man känner att man är på besök i dåtiden! Behåll gärna bröderna Östermans och de andras tavlor, men fyll på med fakta, fakta, fakta och åter fakta! Heja heja!
Vem är väl jag att klaga på hotellmögel när det faktiskt ser ut så här på min egen veranda?
Ritsch, ratsch, fillibom, fick jag fyra av fem barn att sätta sig med svampar, trasor och borstar att gnugga så det stod härliga till. Själv gnodde jag så att jag fick mjölksyrekänningar och kände mig som Gunde Svan. Eller nåt.
(Denna plötsliga energistädning kommer sig av att jag sedan fyra dagar sitter stilla och översätter en text från engelska till svenska. Den handlar om plastikkirurgi och jag kan meddela att gäddhäng inte finns på engelska och att tummy tuck inte finns på svenska. Samt att man numera lätt som en plätt transplanterar fett från en del av kroppen till en annan, sedan man först pytsat in ett gäng stamceller i fettet som ska flyttas. Injectable fillers hit och dit. Själv gillar jag mjölksyrekänningar mer än operationskonvalescens. Och när man får spring i benen av att sitta kontorsstilla för länge, ja då får resten av familjen lida och skura staket. Helt logiskt.)
Efter en stund såg det så här fint ut:
Och det var då jag började krafsa som en treåring på ett myggbett eller en apa på en apkompis eller min djefla man på mina pormaskar.
– Krafs, krafs, krafs bara. Lite här och lite där. Ah, översättningen behöver jag vila från en liten stund till. Krafs, krafs. Åhå. Ser man på. Någon har målat med plastfärg. Och överliggaren är inte ens impregnerad. Vem var det som … ah, det var ju jag. Vad dum jag var. Ack, den ungdomen.
Plötsligt såg det ut så här:
– Jahaja. Om man skulle ta och gå och jobba lite med översättningen nurå. Otoplastik hade ju suttit fint på mig, jag som ser ut som en vingmutter. Humdidum. Vänta nu, fläktkåpan som blev en talarstol måste ju upp!
(Ni förstår väl att jag bloggar om fläktkåpan som fortfarande står på golvet för att sätta press på mig själv? Fläktpress kallas det.)
Uppdatering
Nu höll jag nästan inte på att få upp fläkten för att jag var tvungen att skratta mig halvt fördärvad åt att Åsna i kommentatorsbåset berättade att gäddhäng på engelska heter bingo wings! Tack!
Jag sitter och tänker på hur saker och ting funkar. Det är ju bra att man numera kan betala med kort nästan överallt (även om jag inte gillar chip-insticket utan hellre vill dra med magnetremsan) och att eltandborstar gör tänderna glatta som marmor. Men det här med att flyga med billighetsflyg som t.ex. RyanAir har jag lite synpunkter på.
Frågan är: tjänar man verkligen på att köpa billig flygbiljett?
När jag åkte med Lufthansa slapp jag att stå i kö, kunde checka in relativt sent med en jättestor väska och fick gratis öl och macka uppe i luften. När jag senast åkte med SAS hade jag nästan för mycket plats för knäna inne i flygplanet.
Nu är det kanske inte billighetsflygbolagets fel att man står i kö sjutton gånger och att man får vänta när man inte trodde att man skulle få vänta eller att själva flygplatsen är helt felaktigt utformad. Men hur tänkte de t.ex. på flygplatsen i Girona?
Den gula rutan är själva golvutrymmet, alltså lokalen. Det gröna är incheckningen, där alla luckor var öppna. De röda pilarna är köer, som var lite mindre snörräta i verkligheten:
Och så till trasselsudden där uppe: det var folk som behövde ta sig till toa/kiosk/flygplanen/utgången/vågen/en kompis/informationen. Faktum är att passagen var max en meter bred. Och att folk nästan armbågade varandras näsor och sparkade i okända människors fotknölar bara för att det var så dumt utformat.
Att checka in själv och klicka på pekskärmar och skriva in koder har jag inget alls emot. Det är bara kul – men när man ändå måste stå i kö sedan undrar man ju vari vinsten med självincheckningen kan vara.
Nu tänkte jag att detta blogginlägg skulle kunna vara ett tidsdokument som vi kan skratta gott åt när allt om en tre–fyra år är så förbättrat och uppdaterat att vi bara äääälskar att resa på detta sätt. Om inte någon äntligen kan uppfinna beam-me-down-Scotty-maskinen istället. (Please?)
Tillbaka till Spanien. Jag undrar nämligen vad detta var, som vi plötsligt serverades som en bonus när vi hade beställt 25 glassbomber och en Cava:
Uppdatering!
Pernilla meddelar att det där nog är slånbärslikör, medan Översättarhelena löser namnproblemet med att tala om att de förmodligen kallades shots – på spanska ”chupito”. De två karlarna som var med mig vid tillfället slog sig inte för bröstet och vrålade att det var jättegott, medan jag slickade mig om munnen som en nöjd katt. Mmmmm, socker.
När man längtar efter frukost, trängtar man efter så olika. Jag är en frukostfrossare av storformat och kan börja längta redan strax efter kvällsmaten. Liksom:
Havregrynsgröt kanske? Mmm.
Med lite lingonsylt? Ah.
Och så förstås en rostad macka med ost, väl?
Filen, vi får inte glömma fiiilen! Med knäckebröd i! Ja!
Men nu är vi i Lloret de Mar i Spanien. Jag kan ju inte veta vad de äter hemma vid köksbordet eller om de ens äter frukost eller bara tar en utsökt cigg med svart kaffe. Men när vi – 25 hungriga vikingar – ramlar in i frukostrummet, får vi förutom fruktcocktail, chokladflingor, äggstanning och grönkokta ägg detta:
Men det konstigaste – för mig som ju blir förvånad över nästan allt överallt – var ändå när jag såg en dam sitta med ett vinglas framför sig. Klockan 08:06 stirrade hon med sömnpåsar under ögonen på ingenting. Då och då tog hon en tugga melon och sköljde ner det med vin. Och jag som en fjortis ba:
– Kolla, kolla! Tanten dricker vin! Stackarn tar en återställare out in the open! Hon dricker vin!
– Men Lotten, kolla, de där sju och de där tre och den där farbrorn därborta hinkar också vin. Det är deras filmjölk, liksom.
När det gäller den sportsliga delen, så kan jag meddela att Sextonåringens första match i basketturneringen var en absurd historia med rugbyinslag. Strax innan matchen skulle börja, kom ett gulklätt lag in och puttade bort det grönklädda som vi skulle spela mot. Alla började bråka och skrika och coacher tog åt sidan och mumlande svprdomar blandades med skrikröster och höttande nävar.
Det visade sig att det grönklädda hemmalaget som vi skulle ha spelat mot och som var anmälda enligt alla konstens regler, fick kliva åt sidan för ett lag från en grannstad. Det gula laget var inte anmält till turneringen och stod inte med i några listor och hade inte betalat någon som helst anmälningsavgift, men … de fick spela ändå. (Tydligen hade det gula lagets coach tumskruvar eller benknäckare med sig.)
Men vi vann. Även om Sextonåringen fick en smäll på ett ledband i knät och en annan tjej fick en spricka i bröstbenet och alla ser ut som Mike Tyson-offer, är vi glada och … väldigt mätta på socker och fett.
Slutligen: hur lång är ytterbanan på en normalstor friidrottsanläggning med åtta banor? (Jag springer där varje morgon och hettan gör att jag inte är männscha att räkna ut hur långt det är och mina få internetminuter räcker inte till googling. Ber om ursäkt för att kommentatorsbåset inte har någon värdinna i dessa spanska dagar!)
Klockan 02:45 inatt ringer väckarklockan. Då ska jag vara packad och klar för att tillsammans med Femtonåringen Sextonåringen åka iväg på en liten basketresa till Spanien och bo på fyrstjärnigt hotell (”Lloret de Mar vista dal Hastoria Park Hotel”). Tyvärr får jag inte spela själv, utan bara heja på dotterns lag. Eftersom jag aldrig har varit i Spanien och inte kan spanska, känns det som om jag ska åka till månen: väldigt spännande. Jag googlar och finner att hotellet i alla fall har bidé!
– Vart ska jag gå, vad ska jag göra, vad ska jag äta och … och … och …?
– Leta upp den stora shoppinggatan som heter LaBamba, La Lamba, La Rambla eller nåt. Där på en parallellgata finns det en saluhall, och ett hörn finns en servering med höga stolar och den heter nåt med Europa. Tror jag. Be om menyn med efterrätter så att du får jättemånga olika musslor att välja mellan och prata mycket med kyparen. Håll utkik efter den danske spanjoren.
– Efterrätter och musslor? Dansk spanjor?
– Åk linbanan upp till Mot … Non …. Montserrat? Man kan gå av och leka på lekplatser flera gånger.
– Nu är jag inte i lekplastslekaråldern längre och …
– Eller kanske heter det inte Montserrat. Bergen långt borta är det i alla fall. Och du ska åka upp till ett fort där du kan klättra omkring och leka i en kanon. INNE I KANONEN!
– Men varför ska jag leka i en ka…
– Sagrada Famiglia! Alltså Gaudís kyrka! Den är helgalen – ser ut som en korsning mellan en kyrka och nöjesfält. Och så är det tvåtimmarköer för att komma in och det kostar 15€.
– Tvåtimmarsköer är ok om man kan göra något annat under tiden, jag sku…
– Drick kaffe! Det enda som är billigt är caffé con leche, ungefär 1€. Och så måste du dricka den spanska champagnen. Som heter …? Äsch. Den som jag drack häromdagen. Du vet! Rimmar på lava. Pava? Nej Cava! Du ska sitta på uteserveringar med lekplatser intill.
– Det där med lekplat…
– Förrätt och Cava! Osttallrik och Cava! Och du måste ha hatt och solglasögon!
Så nu vet jag det. Hur är det med kommentatorsbåset? Har ni något annat än Cava, lekplatser och solbrillor att rekommendera? Jag är inte stadd vid kassa, så shopping blir det nog inte – däremot gärna besök på museer och caféer mellan basketmatcherna. (Lägg gärna märke till att museum inte har fnutt i plural trots att café ju har det. För att inte tala om bidé.)
För några år sedan smällde jag upp min bärbara dator lite här och där och hittade trådlösa nätverk som var öppna som uppslagna böcker. Schwåpp, knattrade jag ner en bloggrapport på en kvart och sedan trippade jag in i kommentatorsbåset då och då för att vara en korrekt värdinna även när jag var helt väck.
Men nu – när jag inte är ensam om att vara lika beroende av internet som någonsin frukost eller sköna skor – är det svårare. Även jag begriper ju att man inte kan släppa vågorne loss bara för att det är vår eller ens praktiskt. Men … kan inte någon uppfinna ett internetvågskvalp som funkar alltid och överallt? Jag betalar gärna för’t!
(Bara för nördarnas nördar: jag har alltid släpat med mig modem och nu på senare tid Iphonen. Men ibland funkar det, ibland funkar det inte. Och jag är inte människa att fatta vad det är som felar när det felar. Blogga från telefonen pallar jag inte; jag kan bara tänka från tangentbord.)
Om jag hade kunnat, hade jag realtidsbloggat om alla museerna som jag och delar av den femhövdade barnaskaran har betat av under de senaste dagarna:
Postmuseet: för tredje gången kom vi dit när det var måndagsstängt.
Medeltidsmuseet: måndagsstängt.
Att vi inte begriper att man inte ska gå på museum på måndagar är ju vårt eget fel. Men visst känns det precis som att tidningarna inte kommer på helgdagar: himla omodernt?
Polismuseet är … mesigt. Men ok. Jag jämförde storögt hur polisuniformerna har förändrats under åren, medan Tioåringen skrämdes halvt ihjäl när hon råkade hamna i ett par till synes oskyldiga hörlurar som visade sig innehålla en förfärlig historia om en kvinnomisshandlare.Visst, man kan sitta i en polisbil och man kan lyssna på små historier om en tjuv, en polis och ett brottsoffer. Och man kan få knacka på en skyddsväst. Men hallåhallå – med det material som finns, skulle Polismuseet kunna vara det allra intressantaste av alla museer. (Jämför med Fängelsemuseet som vi inspekterade förra sommaren.)
Nordiska museet har jag alltid gillat – om inte annat för storslagenheten. Byggnaden är oerhört stor och Gustav Vasa som möter alla besökare i entrén är nästan lika stor som sin kusin – Regalskeppet Vasa. Man kan frottera sig med Strindberg och granska dockskåp och frossa i klädhistoria.
Där kan man dessutom fotograferas som man går och står för att vara med i en dokumentation vad gäller nutidens mode. Jag, som ju är den minst moderiktiga norr om Sydpolen, måste ha sänkt ett eventuellt modemedel rejält.
En tillfällig utställning på Nordiska museet är just nu ”Plast”. Japp, plast genom tiderna – inklusive en plastcykel och hårtorkar. Glasögonbågar och tandborstar. Skålar, bunkar och termosar. Allt!
Men det var denna BH som jag stirrade på såpass länge att barnen i lekrummet (bland oken i 1800-talsmiljö) började undra om jag hade gått vilse. Ser ni? Varför hade man skumgummikoner där? Vad är det för årtionde? Hur formades behagen då? Och jag fick inga svar!
(Jag är hemma igen. Där det alltså finns förtjusande, snabba, fungerande internetvågor. Aaah.)