Jättelarviga minnen från dåtiden!
1.
När jag var liten och bodde i Luleå, skrattade vi gott åt de oerhört fåniga vykorten med isbjörnar på Storgatan.
– Isbjörnar? Luleå har inte ens ett zoo.
2.
När jag var på språkresa i Eastbourne 1977, sa vi till några coola killar från Lidingö att jodå, TV2 skulle snart komma till Luleå. Men att vi ibland faktiskt kunde ratta in P3 och Svensktoppen.
– De trodde på oss, trots att ”kanalklyvningen” (TV 2) funkade överallt i hela Sverige redan 1969.
3.
När jag hade bott i ett år i Dallas och gått i high school, fick jag på fullt allvar säkert 20 gånger frågan om jag hade träffat J.R. Ewing nån gång.
– Det hade jag inte.
Jättelarviga nyheter från idag!
Regeringen åkte tydligen till Kiruna igår och blev på nåt mysko sätt sponsrade av en polarexpedition. Eller nåt. Våra makthavare poserar i täckbyxor med extravaddering på knäna, enorma dunjackor, björnskinnsmössor (fast inte björn dårå, för hur hade det sett ut?), de ler och skrattar och tycker att det är jätteskönt att svettas ihjäl eftersom det ju denna dag råkade vara nånstans runt – 4 °C kallt i Kiruna. (Observera gärna det korrekta mellanslaget före °C.)
Den enda som är korrekt klädd på bilden, är kungen: rock, brallor och vanliga dojor. (Jag hoppas att han fick beröm av nån.) De andra påminner starkt om mina barn iklädda bävernylonoveraller inne i ett shoppingcenter runt 2007.
– Mamma, det är vaaarmt.
– Ja, jag förstår, men det är ju så kallt ute.
Förlåt, barnen, förlåt.
I amerikanska filmer, vandrar hjälten och hans polare ofta omkring i något som sägs vara freezing cold, men ingen rök kommer ur munnen och ingen har vantar och snön beter sig misstänkt – liksom som vore den schampo-skum.
I samma sorts filmer kliver hjältinnan ganska ofta vigt ur en taxi. Hon är inpackad i täckkappa, fluffmössa, muff och … och … pumps! Jag lovar och svär att även dagens regeringsmedlemmar när de ser sånt trams pekar finger och säger att amerikanska regissörer ju är ena klåpare eftersom alla ju veeeet att man inte kan ta ens två steg på snö eller is om klackskorna är odubbade.
Så … nu enas vi om att regeringen har dåliga påklädare och att Kiruna inte är Antarktis på samma sätt som att nästan ingen har bastkjol på Hawaii.
Jättecoolt foto från förr!
In på scenen kliver nu ett av världens bästa foton.
Peter Freuchen (1886–1957) slutade skolan i förtid för att istället segla till Grönland, blev polarforskare och besökte alla de riktigt kalla delarna av världen och fick därför använding för sin päls på bilden. Han var nära döden bl.a. när han
- i flera dagar låg fastklämd i en snödriva efter en lavin
- blev skjuten av en lägerkock som trodde att han var en björn (det var väl den där pälsen igen)
- högg sig själv i låret med en harpun när han klättrade nerför en glaciär via sälskinnsrep (viktig detalj, tydligen, de där sälskinnsrepen)
- fastnade i en snögrotta, som han med stor möda grävde sig ut ur (med hjälp av ett verktyg som han påstod var skapat av avföring), varefter flera tår fick amputeras pga. förfrysning.
Foten hämtade sig aldrig, utan fick senare amputeras helt.
Dagmar Freuchen-Gale (1907–91) var även hon dansk, men illustratör på landbacken. Hon följde blott med på en av makens livsfarliga resor (till Island) eftersom hon hellre satt hemma och tecknade på uppdrag av modetidningar och bokförlag. När Peter gav ut memoarboken ”Book of the Seven Seas”, kontrade hon med kokboken ”Cookbook of the Seven Seas”.
Hon riskerade aldrig livet, men dog förstås ändå.
När jag väntade på bussen efter en adventsfika och det hade snöat rejält kom faktiskt en tjej i dräkt, strumpbyxor och pumps och åkte med. Fascinerande att hon inte frös ihjäl och att hon kunde ta sig fram öht, men det verkade gå så bra så.
När jag regelbundet tågpendlade kom alltid minst en av de andra tågpendlarna trippande på perrongens knaggliga istäcke iförd pumps av nättaste modell. Antar att det var någon kontorsarbetare som ansåg att den förflyttning som ägde rum utomhus, i vinterföre, var så kort i förhållande till den långa tid som tillbringades på det uppvärmda inomhuskontoret, att annat skoval var onödigt. Eller så var det bara fåfänga som styrde. Eller dumhet – för dumt såg det sannerligen ut.
För övrigt ser pälsmannen på bilden helt enbent ut. Och om han är enbent måste hans balans beundras med tanke på posens tyngdpunkt. Trevlig helg!
Om ni ser en konstig kvinna som går baklänges utför Götgatsbacken i tunna gympadojor kan det vara så att hon stött i en tidigare bruten tå, så att den svullnat upp igen och då gör det alldeles för ont att använda de vanliga dubbade vinterkängorna. Till och med i de lånade, tre nummer för stora gympadojorna gör det ont framlänges i nedförsbackar.
Jag tröstar mig med 1. att det blivit töväder och mindre halt och 2. att ”silly walks” nog kommer att bli allt vanligare nu när vetenskapen slagit fast att de är hälsobringande, särskilt varianten med höga benlyft. Lite baklängespromenader kan nog försvinna i mängden, hoppas jag.
Åsså var det de där polarfararna …
Är född och uppvuxen i bistert inlandsklimat i Bergslagen och vintrarna kunde vara både snörika, långa och mycket kalla. En morgon i januari när jag gick i första klass i den en kilometer bort belägna skolan visade termometern 30 minusgrader. Pappa drog fram lilla timmerkälken, lade en stor säck med hö därpå, spände för hästen och bar ut mig och bäddade ner mig under en fäll och så fick jag skjuts den morgonen och några andra till skolan. Hemåt gick jag väl påpälsad.
Det ser ju ut som Peter och Dagmar är på Paradoxmuseum!
Stackars Karin! Slå i tårna gör jähätteont!!
Jag har en bok av Pipaluk Freuchen, månne det är en släkting? Det är en roman, Inaluk, om en ung grönländska som reser till Danmark för att utbilda sig. Den börjar bra, men sen verkar författaren ha upptäckt att tre fjärdedelar av berättelsen är kvar att skriva men bara en tredjedel av volymen, och så går det snabbare och snabbare på bekostnad av språk och logik.
Undrar särskilt över Kristerssons brallor. Är de extratjocka med dubbelt så mycket vadd eller hittade dom bara inte några med rätt benlängd? De flesta seriösa tillverkare har olika benlängder att välja på vilket är bra då det är omständligt att lägga upp byxor med snölås, dragkedjor eller spänntampar. Själv tog jag de ofodrade överdragsbyxorna i dag. Det är bara minus nio i Skellet.
När vi shoppade på Coop häromdan stötte vi ihop en f.d. granne. Den unge mannen var iförd shorts, jympadojor och hoodie. Det var minusgrader ute. Nej, han bor inte jättenära butiken.
En av brevbärarna i vårt kvarter cyklar ALLTID omkring i shorts. Turister som stryker omkring här brukar svimma när de de får syn på honom i är vinterväder.
Nu har jag zoomat in på Peters skumma fot – det kanske är den som är amputerad? Och då ser jag Dagmars stackars högerfot, som rysligt svullen. Eller om skon är för liten?
De där polarfararna.
Äventyrarna och utpostserövrarna.
Det är fjolligt med jackorna men frågorna hopar sig, ska man skratta åt det och ska man dela bilderna av Buskis och Uffe överallt man kan?
Rätt som det är har vi själva spritt bilden av norra Sverige som en norrskensupplyst isöken utan befolkning. Inga att bry sig om men med en massa sällsynta jordartsmetaller i!
Det där med termostat annars. Min uppväxt är präglad av spruckna kakelugnar med eldningsförbud och katten fastfrusen i matskålen i köket om vintermorgnarna.
Jag frös inte ihjäl av det och det lärde mig att inte plågas av att det var kallt. Det blir litet perspektiv på saker. Sen har jag tur som har metabolism som Karlshamnsverket och klarar femton grader i rummet., det är inte mitt komfortval men det går bra.
Det blir liksom inga tidningsartiklar om mig vintertid.
Det skulle väl kanske vara om följande lilla egenhet, mest vintertid då.
Jag brukar bli tagen för butikspersonal när jag är ute på shopping.
Det tog lång tid att fatta att det troligen är min konstanta avsaknad av ytterkläder som gör att folk tror att jag jobbar i butiken, troligen som nån chef eller nåt för jag har hittills aldrig klivit omkring i MediaMarkts eller Lidls kläder som bodknoddarna i gemen plägar.
Folk är väldigt trevliga och jag har aldrig fått skäll för något utan oftast vill de veta var dasset är eller om rovorna inte borde ligga vid potatisen.
Så jag ser det inte som något problem, jag önskar bara att folk handlade för kontanter för det var bättre för när de gjorde det. Då kunde man komma hem med en smärre dagskassa efter en promenad på Ikea.
Har vi sett Mårtens pöjk tidigare här i båset? Har någon i så fall hälsat M P välkommen? Om inte – välkommen!
Usch och fy för att frysa. Brrr.
Igår regnade det mest hela dagen och utetemperaturen var väl nere mot + 11 men inne kändes det som – 11 eller nåt. Spenderade dagen under duntäcke och med a/c på härlig värme. Maken kokade värmande kött- och grönsaksoppa. Ibland är det verkligen tur att det bara är vi två hemma och inga måsten så långt ögat når.
Å andra sidan är det ju hur underbart som helst att promenera Djurgården runt i – 15 och strålande solsken. Bara man har de rätta kläderna och efter en timma kan komma in och tina nästippen.
Underligt det där.
(Liten förklaring: enda TV-skärmen hemma finns i sovrummet så då blir det lätt att man hamnar under duntäcket när det är långfilmsdags.)
Nämen hej och välkommen, den sprillans nypåstigna Mårtens pöjk! Här har vi det varmt och mysigt!
Ni som väntar på T-påsar: sändningen som skulle ha stoppats i brevlådan i torsdags fastnade i vinkelvolten och hittades nyss i bilen. Skickebudet är djupt ångerfyllt och hävdar att det var så mörkt i bilen och utomhus att påsarna helt enkelt kamouflerades.
(Att kuverten de facto är vita, ingick inte i resonemanget.)
Haha, men jag fick min pöse förra veckan.
Jag hade en kollega, inflyttad ifrån Kenya, som hade hört att man kan härda sig mot kyla, genom att gå tunnklädd (det kan man, men man måste vara konsekvent. Det är brunfettet runt njurarna som drar ifrån det interna spjället och eldar på i kroppskaminen.).
Så han genomled en första kall höst och vinter och gick sedan i skjortärmarna vintrarna igenom. Korta skjortärmar.
Vi andra brukade framhålla honom som ett föredöme och gott exempel för nyinvandrade kollegor som starkt betvivlade människans allmänna överlevnadsförmåga så här nära Nordpolen.
Peter den store (och enbente) är tydligen 61 år på kortet, och Dagmar 40. Jag vill inte ha en sådan varm päls om tre år när jag fyller 61, men frisyren var däremot lite cool.
Mamma klagade jämt på mitt val av skor om vintrarna i Åmål. Även när det var 5-10 minusgrader envisades jag med att gå (eller cykla, de gånger däck och kedja var hela) i gympaskor. Trots att hon alltid såg till att vi hade gedigna läderstövlar från mormors skoaffär. Mössa hoppade jag ofta över (på den tiden hade jag tjock kalufs) men rejäla handskar ville jag däremot gärna ha. Än idag klarar jag kyla helt okej med undantag för fingrarna, jag skulle gärna låna regeringens polarvantar. Eller Peter den stores. (Är det korrekt placering av genitiv-s?)
Jag kom att tänka på Peters motpol, pingvinen Pablo. Någon av mina småbröder älskade den boken från Disneys Bokklubb.
https://www.dailymotion.com/video/x6kozpj
Ja, hakke, där ska genitiv-s sitta! Det är länge sedan man kunde sitta på sina höga hästar och rya: ”Kungens av Danmark bröstkarameller!”
Nu ska jag strax iväg till en av Arbetsförmedlingen anordnad obligatorisk kurs i konsten att skriva cv. Sedan ska jag direkt till SFI för att vikariera där. Kanske kan jag lära eleverna hur man skriver cv?
(Jättemycket inom parentes har jag gått vidare i utgallringen för en ledig tjänst som universitetslektor i litteraturvetenskap.)
Puh, tack!
(Håller tummar, tår och tepåsar.)
(Lycka till i gallringen, Lotten!)
Hej själva och tack för välkomnandet!
Jaa, Lotten, håller tummarna för dig som lektor i litteraturvetenskap.
Ska försöka hålla en eller annan tumme här också.
Tummar hålls! Vi hade stängt av värmen hemma under resan till Sydostasien av förklarliga skäl. Det var kallt som utomhus inomhus när vi kom hem. Drabbades av köldfrossa. Det rekommenderas inte.
På mitt första jobb (fastighetsskötare) hade jag en kollega som aldrig frös. Han skottade snö barhänt om det var varmare än minus 14 °C. Jag var imponerad och kall om mina egna händer trots varma handskar.
SFI
När jag jobbade som sekreterare på Oxeösunds Jernverk i mitten av 1960-talet var företaget i en mycket expansiv period och hade råd med det mesta. Man inbjöd bland annat praktikanter, de flesta med tyska som modersmål. Ambitionen var att, förutom lära sig om plåt och gruvor osv ge de unga gossarna (fanns inga flickor med) en viss insikt i svenska.
Vi var några stycken kontorsfruntimmer som behärskade tyska och jag blev tillfrågad om jag kunde ta en grupp grabbar några timmar i veckan och lära dom grunderna i svenska språket. Jodå det ville jag och fick ett antal läroböcker i min hand, en tid (på arbetstid) och ett kontorsutrymme samt tio stycken elever från Tyskland, Jugoslavien och Iran.
Det visade sig ganska omgående att det enda de egentligen var intresserade av att lära sig på svenska var hur man bjöd upp till dans och andra färdigheter för att kunna närma sig svenska flickor. Allt annat kunde man ju klara av med teckenspråk och lite krasslig engelska. Förstrött bläddrade de i häftet de fått och frågade mes för artighets skull, tror jag, vad det och det kunde tänkas heta på svenska.
”Man lernt doch was” sa en av jugoslaverna lite filosofiskt, men de kom i alla fall till lektionerna och vi tog oss igenom boken.
Kupan heter danspalatset i Oxelösund, om det finns kvar, och där var ett sant eldorado för danslystna tjejer eftersom det manliga överskottet var stort. Några av mina elever träffade jag på och de blev lite ställda när deras ”fröken” var där. Jag förklarade för en av dom att nu fick han allt visa att han lärt sig hur man raggar fruntimmer och artig som han var, gjorde han sitt bästa men någon uppföljning av denna raggning blev det aldrig.
Sedan for alla gossarna åter till sina hemländer efter några månader och glömde gladeligen bort allt de lärt sig.
Jag måste nog blogga om vad som händer och sker på en SFI-lektion. Idag tog det en halv evighet att förklara interjektionen ”Äsch!” …
Äsch! Det var väl riktigt bra jobbat tycker jag.
Som svenskinstruktör på Berlitz (vi var inte lärare …) blev det till att förklara olika användningar av ’ja’ ’jaha’ ’jo’ ’jovisst’ ’nja’ ’nähä’ m m. Jag tror nästan man måste vara infödd för att behärska till fullo.
”Jo” är knepigt att förklara. För att inte tala om ”shup” eller ”yup” (ungefär) på inandning. Det som kallas ”affirmative gasp” på engelska och som tydligen finns i gaeliska språk också. Ickesvenskar som hör det första gången tror att den som pratar mår dåligt eller är helt förskräckt.