År: 2022

Det bär mig emot att erkänna, men understundom känner jag att luckorna är för svåra.

Det bär mig emot att erkänna, men understundom känner jag att luckorna är för lätta.

Det bär mig emot att erkänna, men understundom känner jag att mina julkalenderfacit är för korta.

Men aldrig i livet att jag tycker att mina julkalenderfacit är för långa!

Nu ska vi se här. Egentligen borde jag lägga alla kommentarer i plommonstopet och dra upp några – vilka som helst – för alla hade nog rätt idag, Men och alla kunde lämna både förvirrande och förtydligande ledtrådar.

Zkop fick snyggt med alfabetstemat i luckan:
– Aha! Som en hök slår jag ner på dagens lucka, går igenom alfabetet och kommer fram till … öööh.

(HB:s insatser på tv och film fanns med i bokstavsordning – utom på bokstäverna w, x, z eftersom det inte finns några HB-filmer som handlar om t.ex. zebror och xylofoner. Än.)

PK:
– Jag blir genast misstänksam och anar ugglor i mossen. (För övrigt är min HB-gissning idag en av mina stora idoler inom sitt område. Fantastiskt duktig på det hen gör och i mitt tycke ganska underskattad.)

M:
– Idag är jag nog inte ute och cyklar utan tror minsann att min näsa nosar rätt.

Ett rödgråtet barn:
– Damen på bilden ser väldigt sjuklig ut tycker jag. Kanske behöver lite trolldryck?

Helena:
– HB facetimade långt innan smartphonen var uppfunnen.

Örjan:
– HB:s näsa – ibland långt som  ett kryddredskap. Naturligt, med tanke på ”svärfars” nom de plume.

Smultronblomman:
– Bye Bye! Nu är det strax avgång till årets julfest.

Vem är denna underbara stjärna då?

Birgitta Andersson (f. 1933) är förvisso inte en litterär gigant eller ens känd för några speciellt publicerade bokstäver – men hejsan, vilket komiskt geni med supertalang för pausering och dynamik! Och vilken rasande tur att hon var född när hon var, eftersom både Knäppupp och AB Svenska Ord var i full gång under hennes mest aktiva decennier, t.ex. med

• ”Gula hund”, 1964
• ”Att angöra en brygga”, 1965
• ”Spader, Madame!”, 1969
• ”Äppelkriget”, 1971.

Hennes ”Teskedsgumman” var adventskalendern i tv redan 1967, men det minns inte mitt treåriga jag – jag fick helt enkelt njuta av tv-serien 1973 (gjord i färg, men vi hade bara svart-vit tv) och när den gamla från 1967 sändes i repris när jag var tolv år.

– Göta Petter! Nu ble ja liten som enna tesked igen! fanns inte i manus och heller inte i Alf Prøysens bok, för den repliken hittade Birgitta Andersson på.

Birgitta Anderssons liv är långt (tänk att nästa år blir hon 90!) och brokigt och faktiskt inte alls kantat av skandaler eller braskande rubriker. Hon växte upp i byn Halvfara (mellan Mariestad och Götene), där pappan (som dock inte var hennes biologiska far, visade det sig) hade lanthandel och bensinmack. Det roligaste var när Frälsningsarméns ambulerande orkester kom på besök, för då fick lilla Birgitta en ny klänning och en glass – och hon insåg då att hon ville stå på scen för att ha råd med ännu fler klänningar och glassar.

Hon kom inte in på någon teaterutbildning, men trarajdiraaaaaa (läs ordet med Birgitta Anderssonsk röst). så ordnade allt sig ändå. Tack och lov – annars hade vi inte fått se Hedvigs tv-telefon i ”Från a till ö” eller Tova-Daisy i ”Trolltider”!

Jag har letat och letat och letat och suckat, stånkat samt svurit över allt som INTE finns att se i hennes digra katalog. Just nu finns dock dessa nedanstående guldkorn i alla fall på SVTplay … men bland dem finns inte min favoritsketch. (Och nej, underligt nog är det inte ”Pitt!”.)

Favoriten (som jag har nämnt förut) är från 1963, där Birgitta Andersson i rollen som Milda Münning blir uppbjuden till dans av en massa karlar. De spelas av Lasse Ekborg, Hasse & Tage samt Svante Thuresson – och jag tror att Carl-Gustaf Lindstedt (som ju var hennes make i Teskedsgumman) också är med. Milda-Münning vill inte dansa och tackar därför nej till uppbjudningarna med allt galnare repliker, t.ex.:

– Dansa? Nakna? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Den har funnits på Youtube, men är borttagen av upphovsrättsliga skäl. (Upphovsrätten tar helt enkelt inte hänsyn till mina behov.)

Så har vi ju ”Husmors filmer” med Birgitta Andersson som värdinna. Det är bioreklam som sägs vara faktainriktad, men som ändå är reklamig. Dessa oerhört populära filmer visades gratis på bio på dagtid – och nog hade jag sprungit där om jag hade fått se Birgitta Andersson äta choklad, klippa filmremsor, suga på Emser och bara i största allmänhet finnas till.

Inledningen ser ut så här – och jag ber om ursäkt, kära Filmarkivet, att jag har fulfilmat skärmen för att få visa er detta. (Det är främst de 17 första sekunderna som jag älskar.)

I ett annat klipp önskar sig Birgitta en VDN-märkning på män, och än en gång har jag fulfimat inledningen! (Se hela klippet här: det börjar efter 34 minuter.)

I en liten sketch talar Birgitta Andersson på ett förtjusande sätt i telefon med någon som heter Lotten, men den som har lagt upp filmsnutten har satt helt fel rubrik på den. (Precis som när man idag i DN har en avdelning som kallas ”kåseri”, men där föregår slutpoäng och innehåll genom att vara övertydlig i rubriken och dessutom ha en avslöjande ingress.)

Men här har vi ju ett reklamklipp som ligger ute till allmän beskådan!

”En torftig visa” från 1963 måste man lyssna på då och då. Jo, det måste man faktiskt. Tänk på konstpauserna och suckarna samt volymkontrollen.

Men nu höll jag ju helt på att glömma – en gång 2014, när var jag på galapremiär, stod jag blott en meter från Birgitta Andersson och Gösta Ekman!

Under hela detta facits tillblivelse har jag funderat på om det finns någon svensk artist eller skådespelare eller nåt annat som jag njuter av lika mycket som jag njuter av Birgitta Andersson. Hennes svärfar Kar de Mumma dyrkade jag i många år, men idag …? Mjäh.

Nänu! Plommonstopsdags! Upp å hoppa, giv vakt och så vidare! Jag drar en lapp som det står … Mamsen på!

Bye-Bye! (Som faktiskt är Birgittas officiella efternamn som gift.)

---

Vad kul – idag har vi en mini-embryo på besök!

på a svarvar vi en juleljusstake

på b svarvar vi en smörkråskniv att smöra kråset med eftersom nu lakcrar det på ordenteligt

det säjer jag nu

yo

---

 

36 kommentarer

Jag är uppvuxen med HB, men kände inte alls till verken, levernet, kontroverserna eller cigaretterna förrän lååååångt senare.

När era beslöjade gissningar dyker upp med ledtrådar och finurliga formuleringar, sätter jag flaggor på dem i mejlprogrammet. Ibland för att jag fattar, ibland för att jag inte fattar och måste analysera. (Eller förstås bara för att Maplestream berättar att han har idrottslektion i basket.) Nyss kollade jag, och jag har tydligen markerat 100 %. Allihop. Varenda en. 

Alltså kan ni alla klappa er lite på axeln och säga ”moahaha, jag har fått Lotten att skratta/rynka pannan/fnissa/tänka/morra”.

Zkop visste tidigt besked:
– Grammatiken är medveten.

Hemul fick mig att skratta:
– Väldigt bra googlingslucka idag, tycker jag. Man kan lära sig inte bara om landskapsmåleri utan även om kypertbindning och farsoter från Kina så här på morgonkvisten.

Och sedan satte Magganini tonen med alla akronymer!
– Vaheterenuigen HD? BB? BC? Nävisstja HB var det man skulle leta efter. 

Ökenråttan hängde på:
Fniss fniss. BCBG är det du far efter, eller hur? Fast HB är väl inte precis nån representant för det?

Magganini:
– Hehe ÖR, skulle man ha kunnat tänka sig ja, men det gjorde jag inte. BB var det, liksom HD. Och BC, men där kan man stoppa in ett et i mitten förr tydlighets skull.

Nina:
– Släkting till den ökända R. B. G?

Örjan gav tips:
– ESC är det korrekta.

Vovamomo tappade självförtroendet:
– Jag har ett par alternativ. Men allt är väl fel, Bb och MJ eller LB.Men allting är väl fel.

Louise associerade till dockorna som vimlar i luckans rubrik:
– På förekommen anledning julstädade jag i en gammal vrå och hittade några dockor av vax och av sågspån. Det var minsann inte igår – vilka favoriter!

Ingela hängde på:
– Jag var väldigt fascinerad av den dansk/svenska dockan, den som Lucien också känner till. Jag minns exakt hur förtrollande den var och vilka lite småläskiga bilder den framkallade i sjuåringens huvud.

Hyttfogden klämde slutligen HB:
– Ha haaa! Nu vet jag vem den där trista karln är! Och det stämmer ju. Något smårutigt finns med i bilden och alla djur ska ha sin chans.

Även Katt fattade:
– Tog ett slag innan  väskan, förlåt poupetten, nej jag menar galletten trillade ned. Det här var i alla fall INTE mannen som slutade röka.

Men dagens mest – för mig – förvånande kommentar serverade Karin:
– Åhåhååå! Hej hopp i hatten! I met Lassie, minsann, eller HB, dårå. Sprang ihop med vederbörande i Strasbourg på 1980-talet. En ganska arg HB.

Va? BERÄTTA MER!

Men vem var det nu?

Serge Gainsbourg (född Lucien Ginsburg, 1928–91) var som sagt ingen kändis för mig … förrän jag plötsligt förstod. Han var ju Frankrikes Lasse Berghagen, Magnus Uggla och Clark Olofsson på en gång!

Under hela min uppväxt såg det musikmässigt ut så här eftersom mina föräldrar visste hur rullbandspelaren och grammofonen sköttes, och vi – jag, Broder Jakob och Orangeluvan – bara lyssnade och trallade:

• På lördagarna spelades Beatles och Elvis.
• På söndagarna spelades Vivaldi, Mozart, Beethoven och Bach
• På vardagarna speldes vad som helst, men väldigt få låtar; samma artister återkom år efter år.

De två vardagslåtarna som gjorde störst intryck var den snabba, roliga Poupée de cire, poupée de son och den uuuuurtrista Je t’aime… moi non plus. 

Ni måste helt enkelt ta på er lurarna eller låsa in er nånstans och lyssna nu. Och replikskiftet ”Je t’aime… moi non plus” är alltså skrivet med flit. (”Jag älskar dig … inte jag heller.”)

Stön-låten ovan, som jag fann helt meningslös (men som ideligen spelades hemma), gjorde Serge Gainsbourg först tillsammans med BB: Bregott Brigitte Bardot. Dock blev henne pojkvän galen av svartsjuka, så Serge spelade in en ny version med Jane Birkin istället. (Sedan gifte de två sig och fick en dotter: Charlotte.)

Alla diggare som inte var små barn som jag, förstod förstås vad som pågick i låten och varför den bannlystes – för hu så hemskt det är med associationer. (Läs gärna mer om hans låtar på Wikipedia, för han hade verkligen annorlunda idéer och konstnärlig skaparsmak.)

Poupée de cire, poupée de son är (håll i er nu) den låt som vann ESC (även kallad Europa-mellofinalen) 1965. Oh, som jag trallade denna låt så fort den dök upp. Fortfarande sitter texten som en smäck – den som handlar om en vaxdocka (en sån som finns på Madame Tussauds?), vars hjärta är inristat i sånger. Dockan undrar om hon är bra eller dålig eller bara en docka som ser livet i godisrosa. Till sig själv säger hon ”vad är det för mening?” och lovar att hon en dag ska leva utan att vara ”rädd för pojkarnas hetta”. Här är den!

När vi nu är inne på ESC, kommer jag att slösa massa facit-plats (tur att detta inte är en trycksak) på en annan av Serges finallåtar i ESC: Boum badaboum. Jag tycker verkligen att ni ska trycka på play och lyssna och analysera. Kolla, jag har till och med ansträngt mig och översatt franskan här nedan!

Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
Innan du spränger allt

Avant de faire tout sauter
Boum boum
ge mig tid att älska
Laissez-moi le temps d’aimer
Badaboum
lämna mig ännu vid liv
Laissez-moi encor la vie
Boum boum
Minst tusen och en natt

Au moins mille et une nuits
Badaboum
 Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
lämna mig ännu vid liv

Laissez-moi encor la vie
Boum boum
Minst tusen och en natt

Au moins mille et une nuits
Badaboum
lämna mig tusen och en dagar

Laissez-moi mille et un jours
Boum boum
före nedräkningen

Avant le compte à rebours
Badaboum
 Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
Om mina dagar är räknade

Si mes jours me sont comptés
Boum boum
vill jag inte bara älska

Je n’veux pas seulement aimer
Badaboum
Om det finns andra paradis
S’il est d’autres paradis
Boum boum
vill jag även lära känna dem

Je veux les connaître aussi
Badaboum 
Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
Om det finns andra paradis

S’il est d’autres paradis
Boum boum
vill jag även lära känna dem

Je veux les connaître aussi
Badaboum
När jag har provat allt

Quand j’aurai tout essayé
Boum boum
kommer jag att gå utan ånger

Je partirai sans regret
Badaboum 
Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum
låt mig leva lite

Laissez-moi vivre un peu
innan jag tar mig själv av daga
Avant d’me faire la peau
Boum badaboum boum boum
Boum badaboum boum boum

Min analys är halvfärdig:
Galet. Intressant. Vågat. Modernt. Konstigt. Bang, en boomerang.

Ni kanske vill lyssna på Serge Gainsbourgs bidrag White and Black Blues i ESC 1990 också? Klicka i så fall här! Ni kanske även vill stålsätta er och titta på en samling av hans mer skandalösa framträdanden i tv? Se till att ha någon att hålla i handen och kolla här.

Ni som inte har kraft att kolla på alla hans stolleprov i klippet ovan, ska veta att folk som skapar skandaler eller rubriker i Sverige är en västanfläkt jämfört med Serge Gainsbourg. Han må ha skrivit otalet låtar och haft ett oerhört stort inflytande på popmusikens utveckling, men satan i gatan vad han var kontroversiell. Hur kan man vilja vara så himla … eh, störig … att man skriver om incestuös kärlek till sin dotter Charlotte – en låt som dessutom spelades in tillsammans med dottern? Jaja, det var ju andra tider förstås – konstnärer hade större frihet dåförtiden och det verkar (idag) som om dottern inte tyckte illa vara. (Håller jag månne på att bli gammal och lättkränkt?)

Serge Gainsbourg dog tvärt, blott 62 år gammal, i en hjärtattack – säkerligen påskyndad av ett inte helt sunt leverne. Hans grav är mycket omhuldad och välbesökt.

Har vi någon som är sugen på en ännu (!!!) osynlig tischa? Jag har plommonstopet i knät, och jag rör med van hand om och … drar … Luslina!

Lucka 17 kommer i ottan på lördag morgon!

 

---

Oh dear, embryo måste ha åkt på semester – yo, boum badaboum boum.

27 kommentarer

Ja, hörni. Vad ska man säga? Kanske blott att kommentatorsbåset den 11 december 2022 slog rekord i finurligheter, humor och intelligens?

Översättarhelenas (hon som är på Nobelmiddagar numera) allvetande kalenderroll har nog tagits över av duon Flygbengan och zkop (med gement z), medan läktarn som idag inledningsvis var full (av särskilt PK), långsamt tömdes ju längre dagen led.

Ytterligheterna som klev in i båset på förmiddagen, var dessa:
1. PK:
– Jag blev så förvirrad av denna lucka  att jag inte vet om jag hittar upp på läktaren ens.
2a. hakke:
– Jag har en halvintelligent gissning […] bröderna Karlsson  […]
2b. Flygbengan:
– Jag tycker att hakkes gissning verkar helintelligent.

Parentes!
(När jag ska publicera era gissningar här, drabbas jag alltid av vånda och ånger eftersom jag måste välja några här och där. Förtvivla icke, ni onämnda – ni har lika stora röda flaggor i kanten som de andra!)

CtLDPT kan sina Ebba Grön-medlemmar:
– Jag är inte basist, men … eller jo det är jag ju faktiskt, men det kan man ju inte säga i det här landet

Brid kommenterade embryos ledtråd (se längst ner i dagens facit):
– Jag tar fasta på jordgrubblarsmarmeladen och placerar mig på läktaren.

Rosman fick tillfälle att stolt sträcka på sig:
– Äntligen fick man nytta av sina studier. Och då talar jag inte om min tråkiga ekonomexamen, ej heller om min master i miljöstyrning utan om mina militäranknutna  studier i främmande språk och realia i kombination med tjock och go litteratur. 

Även Mamsen vet hur tjocka HB:s böcker är:
– Själv renoverar jag fasaden. Lägger tegelsten på tegelsten. Resultatet blir nästan brottsligt snyggt.

Hemul var på basketmatch (!), men kom tillbaka och mindes att …
– … den där exkartografen, han var visst på smekmånad i mer än fyra år!

När embryo återvände och meddelade att ”morran har en ärtificiell diligens i köket som kan proppa proppkorn utan frisyrolja”, gick det åt pipsvängen för Magganini:
– Jag tänkte skriva nåt om att man ska vara snäll, alltigenom snäll. Alla borde vara det. Men så kommer embryo och man skrattar omkull och tappar koncepterna i stället.

Och så måste vi ju alla få se Hannoias bidrag, som är en freudiansk ledtråd.
Men nu till svaret! Giganten med tegelstenstjocka romaner är giganten bland giganter.

Fjodor Dostojevskij (1821–81). Jösses jävlar, om två år är jag lika gammal som han var när han dog. Och inte en enda tegelsten har jag klämt ur mig. 

(Plötslig insikt. Tegelstenar is not my cup of tea. Jag vill ju bara skriva lättsamma blogginlägg och kalenderluckor.)

Tillbaka till HB nu! Livet var inte vid någon tidpunkt lätt för den unge Fjodor: barndomen var fylld av hemskheter, skäll, prygel, ovänlighet och en mor som dog när han var i tonåren. Och inte blev det bättre med tiden. Den svenska Wikipediaartikeln behöver en kärleksfull redigerarhand på samma sätt som Fjodor hade behövt lite vänliga puffar i rätt riktning:

”Faderns stränga fostran hade satt djupa spår i den unge mannen. År 1839 dog hans far.”

Jag vet inte hur det gick till förr i tiden när 24-åringar som Dostojevskij hann skriva manus, hitta en förläggare och sedan bli publicerade. Likadant var det med Harry Martinson, som gick till sjöss, blev luffare och skrev dikter som han vid 24 års ålder gav till ett bokförlag – och så var den karriären utstakad, klappad och klar. När Dostojevskij var 28 år deltog han i en socialistisk studiecirkel, blev arresterad, utsattes för en skenavrättning och blev skickad till Sibirien för fyra år i fångläger och sex år i landsförvisning. Därefter blev han en fri, om än noggrant övervakad, människa. Som skrev, skrev och skrev.

Dostojevskij blev i tur och ordning spelberoende, änkling, epileptiker, tjuv, make, kartograf, äktenskapsförbrytare och far … samt djupt beundrad. Att han fick en krater uppkallad efter sig på Merkurius (Dostojevskijkratern) är förstås helt självklart i sammanhanget.

Jag har blott lyckats läsa en hel Dostojevskij – ”Brott och straff” – men det var i min glada ungdom när jag behövde skryta om dylika tilltag. Ni som känner er lockade behöver inte ens besöka biblo, för väldigt mycket ligger öppet och fritt för läsning på nätet.

Wikipedia:
Brott och straff
Krotkaja

På runeberg.org finns dessa verk på svenska:

Arma människor
En skriftställares dagbok
Vita nätter

Apropå ”Vita nätter”, är det kanske faktiskt så att ni alla måste titta på den här scenen ur den helt orelaterade filmen med just detta namn. Steppdansören Gregory Hines och balettditon Michail Barysjnikov är helt fenomenala på var sitt vis. 

Men nu några ord om AI – påfundet som tillverkade delar av (men sannerligen inte några av ledtrådarna) lucka 11. Jag har nämnt denna (skrämmande) uppfinning tidigare, men försöker att inte bli orolig för att min [obefintliga] karriär ska raseras.

Skrivrobotar började bli användbara runt 2015. (Människor som skriver som robotar har däremot funnits längre.) En textrobot är därmed datorprogrammet som genererar en text. (Det finns även för bilder.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett tok-Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift. Nu funkar AI-chatten även okej på svenska, vilket jag fann när jag testade igår. Jag testade och skrev här en rubrik som jag tänkte skulle locka roboten att lägga ut texten. Så här svarade den:

Det gick ju inte alls. Så jag testade en engelsk robot istället, samtidigt som jag passade på att stoppa in några fler ord och HB:s namn som krydda.

Jag skrev några andra, ganska mesiga frågor, fick några urmesiga svar och byggde sedan luckan på dem. AI:n har ju ingen hjärna, så den är lite klantig. Se här vad den skrev när jag frågade vad Ebba Grön är (eftersom en av medlemmarna gick under smeknamnet ”Fjodor”). Läs och förundras över både språkliga och faktamässiga fel.

Textautomaten kan alltså idag

• skapa dialoger
• redigera
• manipulera texter
• svamla och skriva ren rappakalja.

Ungefär som jag, dårå.

Men nu hej och hååå, är det dags för den sjätte dragningen som ger någon en osynlig tisha! (De är beställda! De kommer!) Jag har plommonstopet i knät, jag har lapparna på plats, oj vad många – tror inte att jag behöver ta ut en enda idag – och jag draaaar … (spänningen är inte alls olidlig för ni kan hoppa över allt dravel som jag häver ur mig här och gå direkt till det fetstilade namnet) … Niklas!

Några timmar senare:
OJ! Hm.  Eh. Niklas vann ju en tröja häromdan bara, och eftersom man sällan kränger på sig två tröjor samtidigt kom han själv på den lysande idén att låta embryo ärva den ena! Alltså vinner embryo! (Att inte plommonstopet knorrade när jag gjorde fel är ju upprörande.)

Lucka 13 kommer i ottan på tisdag!

 

---

Vi kan kalla den här avdelningen för ”embryos understreckare”!

herregudrun farran du måste stjälpa mej det säjer jag nu

yo

jag grår under under den här kallelendern: ingen lukcra liknar den andra okcså är dom lika ordmögliga

vad irrar du om embryo det undrar jag nu: ser du inte att jag är uppdragen

yo

du är ju iallafall beläst okcså berest kan du inte gissla det undrar jag nu: hela lukcan är full av gråtor

nej nej jag har obsalut inte tid jag måste sågra till dom här jubelåsnorna till jubelrubban det säjer jag nu

yo

sträng dörren till snikcerbroa när du grår ut det säjer jag nu

takc för ingenting det säjer jag nu: pappskrälle

yo

då käkrar jag upp den här kallelendern till fruktrost det säjer jag; nyrostrad lukca med jordgrubblarsmarmelad det säjer jag nu

det låtrer grott det säjer jag nu

yo

---

Bonus!

När jag bad en AI tillverka ”basketball in an armchair, oil painting 19th century”, serverades jag på tre sekunder den här.

28 kommentarer

Ujuj, här var jag och rullade hatt hela fredagskvällen medan alla i båset jobbade hårt med lettrådar och delfiner samt städer på Sri Lanka. Och sedan fastnade facitet i vinkelvolten eftersom jag helt sonika somnade. Men nu!

Klatjofs, sa det i ottan när Flygbengan med en fiffig akronym visade var skåpet skulle stå:
– Idag skall zkop och jag ut och långköra i vinterväglaget. Som tur är har vi ACC (adaptiv farthållare) i bilen så det ska nog gå bra.

(Själv påmindes jag där och då om att inte blott hakke vill ha inledande gemen. Även zkop är på det viset.)

Pysse länkade till Asimovs prat om framtiden, medan Hemul listigt nämnde både Hal och 2001:
– Hm. En hal typ kan man tro, men ändå en av favoriterna från min ungdom, för sådär tjugoett år sen … eller kanske lite mer, när jag tänker efter.

Örjan lutade sig mot ledtråds-Ninja-Malin:
– Undrar vart Ninja flyttar idag?

Magganini höll inte med mig alls:
– ”Googlingsvänlig” sa hon. Hmpf. Jag som konstaterar att det här var osedvanligt googlingsomöjligt.

KerstinB, Smultronblomman och Magganini var där med dykningsassociationer (eftersom HB var dykfantast), medan Ardy nämnde verket som på ett lurigt sätt nämns i luckan (”Möte med Rama”):
– Rena rama…. igenkänning från yngre år.

Jag kan ha fel, men det känns som om alla till slut faktiskt var på banan! I så fall: hurra!!! (Om jag misstar mig, får ni gärna berätta om era blåsippor i kommentarerna.)

Men nu till svaret! Nittioåringen, som mycket väl kunde ha klivit ut ur fönstret, var matematikern och fysikern samt 2001-författaren som de flesta faktiskt känner till på något sätt.

Arthur C. Clarke (1917–2008, inte 1987 [se nedan]) heter enligt mig just så. Men hu, vad svårt det var att hitta information om honom i de gamla tidningsarkiven. På SvD.se/arkiv och DN.se/arkiv ploppade blott tre artiklar ur modern tid fram. Jag testade mig fram och konstaterade att karln i svenska medier under hela sin livstid omväxlande hette

• Arthur Clark
• Arthur Clarke
• Arthur C. Clarke/Arthur C Clark
• C. Arthur Clarke
• C. Arthur Clark
• Arthur Charles Clarke.

Jag trodde förresten att jag hade hittat ett scoop. Men nej. Överallt nämns att Clarke blott var gift en enda gång, att han var gay och att han inte hade barn. Och så stöter jag plötsligt på detta i N.Y. Times arkiv! Är det månne en hemlig fru som har dött?

För först utbildade Arthur C. Clarke sig (matematik & fysik), sedan tänkte han till och började sia om framtiden – som han såg den. (Faktum är ju att framtidsutsikter inte är särskilt intressanta förrän de jämförs med nutiden kanske 40 år senare.) Bilden här ovan är från en filmsnutt från november 2007, och det är rysligt intressant att lyssna på medan man försöker läsa boktitlarna i bakgrunden. Själva lucka 9 tillverkades med tanken att Arthur C. Clarke satt just där och regisserades av en stingslig människa som tyckte att Clarke var ostyrig på så här på gamla dar. Och alldeles för rolig; vetenskap är ju inte kul.

Här kommer ett klipp från 1964:

Vår HB har fått ge namn till steroiden, nej asteroiden ”4923 Clarke”, och denne gigant har även gett sitt namn till  dinosauriearten Serendipaceratops arthurcclarkei.

– No big deal, tyckte Clarke, men jag tror att han hoppade av glädje på insidan.

Men hur var det nu med hans dödsår?

När vi redaktörer på Nationalencyklopedins redaktion runt 1989 kämpade på som värst med dölinjerna och faktiskt hade tagit oss igenom intervallen a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru och brv-car, var vi inne på cas-cob. Men i artikeln om Arthur C. Clarke blev det under all nattlig övertid fel. Vi tog död på honom:

En granne till Arthur C. Clarke ringde plötsligt till redaktionschefen på NE (innan vi hade upptäckt felet) och sa att han – Arthur – i alla fall på håll såg helt levande ut.

Tyvärr kopierade sedan redaktörerna på Bonniers lexikon felet utan att kolla i rättelsebladet, så dödsfallet höll nästan på att bli sanning. Inte nog med det – sedan kom även Lexikon 2000 och skrev av samma fel:

Men nu har vi väntat länge nog! Tänk att stå här i morgondiset och röra bland lapparna i stopet. Jag drar en och på den står det … (den där ellipsligaturen är inte mycket till trumvirvel) … (så därför tar vi en till) – Pysseliten! Den osynliga t-shirten är dock fortfarande jätteosynlig!

Lucka 11 kommer i ottan (nåja, kanske vid halv åtta) på söndagsmorgonen!

24 kommentarer