Under den femte luckans klurande i båset, irrade jag runt i ett spögregnigt Lund. Jag försökte läsa era kommentarer på Norra Fäladen, på Östra Torn, i Nöbbelöv och på Södra Esplanaden samt inne på biblioteket. Det gick helt åt pepparn; mitt stora följe tjoade att jag sinkade dem när jag envisades med att stillastående stirra tomt framför mig eftersom jag inte förstod mer än en bråkdel av alla era lettrådar.
Men sedan klarnade dimmorna!
Zkop var en av många som av nån mysko anledning nämnde bl.a. ”skog”:
– Efter ännu en kopp kaffe önskar jag framställa några spörsmål. Almar, granar, hela skogar?
Aku:
– Fnissar gott åt alla ledtrådar men ser jag skogan för alla trän?
Ninja i Kotteskogen:
– Langt om länge är det väl dags för en ny lettråd? Sådär ja, då var den lämnad.
Maplestream konstaterade torrt att en av kommentatöserna är på språng:
– Ninja har flyttat igen.
Dina försökte hinta:
– Under min skoltid var jag mer än en gång i HBs trappuppgång. Fast då bodde ju inte HB där längre. Fast, igen, då kanske man måste detektiva lite för att veta var jag gick i skolan.
Detta löste Ökenråttan på två röda sekunder:
– Du gick i en skola mittemot ett hus där vår yngste son hade en lägenhet, Dina.
Och hakke var som vanligt – med torrt på fötterna – misstänksam:
– …jag antar att det är en luring och att originalet har ett annat tonfall.
Örjan lyckades lista ut att kvinnan på den onödiga bilden faktiskt dog på femte luckans dag: den 5 december. Skarpögt, men … en ren slump! Jag önskar så att jag hade lagt märke till det!
Men nu till svaret. En känd Lange som blev en ännu kändare Lang …
Dagmar Lange (1914-91) skrev under pseudonymen Maria Lang traditionella pusseldeckare med poliskommissarie Christer Wijk i täten. Hennes hemstad Nora fick heta Skoga och i böckerna finns detaljerade beskrivningar av gator, kvarter, gårdar och personer. Listigt, för inget beskrivs lättare än just verkligheten.
Men från början var hon blott rektor och lärare i svenska och historia, och lyckades även trots erbarmligt skral kassa skriva en avhandling om den gamle filosofen Pontus Wikner. Denna avhandling fick alldeles fantastiska recensioner och omdömen, vilket gav Dagmar Lange idén att börja skriva deckare.
När deckarna publicerades (en bok per år) fick de till en början lovord och alla läste dem. Varje boksläpp föregicks av pukor och trumpeter, uppträden och fanfarer. Dagmar/Maria var med på noterna och verkade gilla uppmärksamheten. På Norstedts gnuggade man händerna och tjänade – liksom författarinnan själv – storkovan. Hon var med i debattprogram i tv och ställde upp på författaraftnar och hemmareportage och var helt enkelt i ropet överallt och hela tiden. Med tiden blev recensionerna sämre, och intresset för henne avtog lite.
Men ingen vet hur det kom sig att hon sedan 77 år gammal dog helt barskrapad. Vad hade Krille (Christer Wijk) sagt om det?
Apropå ”Krille”, så var stilen i luckan en något forcererad stockholmsslang som kom direkt ur en av Langs ungdomsböcker om Katja. De finns förresten hos Litteraturbanken: Akta dej, Katja (1971), Hjälp mej, Katja (1972), Jan och Katja jagar jultomten (1975) och Jan och Katja jagar en kista (1977).
Jag rotar vidare i arkiven som vore hennes liv en deckare om en kvinna som lever dubbelliv. Som 35-åring höll Dagmar (som hon ju kallades) en liten föreläsning om hur det kom sig att hon hade valt att skriva om mord – varför inte en flott juvelstöld? Ungefär så här står det i SvD:
– Nä, det duger inte med nåt annat än mord i deckare, sa hon. Läsaren får en omedelbar lust att hjälpa polisen att ringa in brottslingen. Mord är också psykologiskt intressantare än stöld. En hederlig deckare måste innehålla många små pyssliga mord!
Dagmar Lange berättade även att hon bara skrev på nätterna, att hon hade en rejält genomarbetad disposition samt att bokens teori måste vara lika noggrant prövad som en vetenskaplig hypotes.
– Det roligaste är att planera, för då råder skaparyra. Sedan är det bara hårt arbete, där mitten av boken är värst. Då är man ibland så trött på sina figurer att man får lust att göra av med någon av dem utan egentligt skäl. Just därför dyker nya mord upp i mitten hos utländska författare; deras otålighet måste få utlopp!
Intressant. Tydligen var Dagmar Lange dessutom så rolig på scen att publikens skrattsalvor var bedövande.
Jag har bara läst Katja-böckerna (när jag på 1970-talet var inne i min Enid Blyton-period) och var sisådär halvförtjust i dem. Men nu när jag lär mig mycket om Langs vuxenböcker och förstår att de är fulla av humor och finurligheter måste jag ju ta mig i kragen och be stadsbiblioteket ramla ner i magasinet och hämta upp några dammiga gamla deckare åt mig!
Men hallå, Plommonstopet! (Som är med mig på resan till Lund och i detta nu ligger framför mig på hotellsängen. Full med lappar. Prioriterade jag hatt framför basketboll denna gång? Ja.) Idag blir det tvåååå vinnare!!!
- Niklas
- Kråkan (som ju borde få två eftersom han inte fick nån förra året!)
Den fortfarande osynliga tishan kommer så fort den har framkallats!
Lucka 7 kommer i ottan på onsdag!
Bonus: kommentatören och förtvivlade gissaren embryo!
jag blir alldeles företvivlad morran dom här lukcrorna är helt omögliga att öppna
men gråt inte embryo det är ju bara en lekstruva
lekstruva: du vet inte vad du säljer: det handelar ju om tetröjor: det här är på bloderligt allvar
tetröjor det undrar jag nu
yo
då är det plättlätt: gissla på en tesort: finskc det någon mer lertråd det undrar jag
nej det är bara latrin alltihop
då kan du gissla på vadsomhelst det säjer jag nu: latrin är skitsvårt ursäkta franskcan
då gisslar jag på örtte med kramomill eftrersom det är ordbegripligt grott det säjer jag nu
yo
27 kommentarer