Hoppa till innehåll

Dag: 19 oktober 2022

Oljekrisen 1973 och dagens småkrisande

När världen är galen och tokig och alla bekanta har massa frågor om direktverkande el, ja då gäller det att se till det lilla. Alltså ska jag fokusera på skosnören, små bolltomater, den lilla hammaren med det fina handtaget och krukan med vissen mynta.

Min vardag är full av sådana roliga och intressanta småsaker, så jag har inte haft tid att bekymra mig över direktverkande el (vilket vi inte har) och tycker att oljekrisen från oktober 1973 till mars 1974 (när vi hade direktverkande el) var en synnerligen intressant och lärorik period.

Mina föräldrar måste ha varit obekymrade (eller hemlighetsfulla) under denna oljekris, för jag minns blott och enbart att

  • vi stoppade stickig glasull i alla upptänkliga springor i huset
  • kön till bensinmacken var sanslöst lång kvällen före en prishöjning
  • det var ett evigt tjat om att lampor skulle släckas.
SvD 8 dec 1973 – politikerna börjar på bekant sätt skylla på varandra.
Sedär, precis som nu kommer idrotten att vara tvungen att dra ner på verksamheten. (Osedvanligt illa korrläst text.)

Ni ser – det är ju hur deppigt som helst att tala om, läsa om, diskutera och vältra sig i storkriserna. Att då fokusera på småkriserna är förstås en utmärkt lösning. Jag presenterar tre stycken här och nu!

Blodkrisen

Jag skulle lämna blod, vilket är en trevlig upplevelse med fnittriga sköterskor, glada blodgivare och jättegoda renklämmor till efterrätt.

– Jag är svår. Dom rullar.

De rullar. Dessa två små ord får alla sköterskor att rycka till av antingen fasa (de nyutexaminerade) eller av pur tävlingsinstinkt (de erfarna). Att jag är svårstucken beror alltså på att mina blodkärl rullar iväg – de glider omkring och gömmer sig när sköterskan kommer med nålen. Just denna gång var det en ung en som antog utmaningen.

Här kramar jag en liten blå boll i handen för att blodet ska rinna till bättre.

Krisen uppstod snabbt: kärlet sprang och gömde sig. Alla kom och tittade och ojade. De andra blodgivarna satt nöjda och blev tömda medan jag försökte heja på mitt blod för att alla påsar skulle fyllas. Sedan sa sköterskan att kärlet sprack, så jag ropte ack.

Kattresan av Ivar Arosenius, där katten alltså har antagit rollen som mitt blodkärl.

Och nu ska ni få höra vad just denna kris bar med sig. Eftersom blott 80 % av den lagstadgade mängden blod hade kramats ur mig, blev personalen tvungen att SLÄNGA allt mitt finfina blod. Jag ropte ack igen, blev tröstad och befriad från alla krav – och fick ändå äta en jättegod renklämma, blodfattig som jag ju trots allt var.

Svampkrisen

Jomenvisst, här gås ut i skogarna för att insupa vädret, färgerna och ljuden samt dessutom hitta de förnicklade svampuschlingarna som gömmer sig.

Häromdagen var detta den digra skörden efter 30 minuters letande i Sörmland.
Bättre gick det i Dalarna för två veckor sedan, där vi plockade ohemult mycket och fick sitta och rensa så länge att vinet tog slut.

Svampkrisen här hemma berodde på att jag minsann har vidgat mina vyer och tittat upp från trattkantarellträsket och istället tittat ner i de stolta fjällskivlingarnas värld. ”Det är en delikatess” påstår alla, så jag tog mod till mig.

Här steks den ena (trasiga) i massa smör, medan den andra inväntar sitt stekpanneöde. (För övrigt är det en jättedålig stekpanna som jag ska slänga.)

Och vad hände? Det VAR en delikatess! Mofselimofs så åkte den första ner i magen. Jag stekte den andra direkt för att bjuda resten av familjen på en liten smakbit.

Men då ringde telefonen och jag blev tvungen att prata pppbbbrrrr- och fffrrsch-språket med fyramånadersbarnbarnet i Lund. Det begriper ju varje människa och svamp att en sådan distraktion ställer till det.

[konstpaus]

Jag stekte alltså ihjäl den andra fjällskivlingen, som tyvärr såg ut precis som en blodpudding när den for ut genom köksdörren.

Trädfallningskrisen

Jag cyklar ofta genom en trevlig skog på väg till stan. I den, liksom andra skogar, har granbarkborren farit fram som ett jehu, så när det blåser är det förenat med livsfara att … eh, fara fram som ett jehu. Man kan plättlätt via en app kontakta kommunen och tala om att träd håller på att falla över elledningar och spår, men det är förstås inte alltid de har tid att dra fram motorsågarna eftersom alla är upptagna med sina lövblåsar. Sååå …

… så istället sattes varningsskyltar upp.
Ska jag … eller ska jag inte …?
Fallande träd är jag ju sedan just oljekrisåret 1973 lite skraj för, eftersom Judy i ”Sju syskon” av Ethel Turner dog av ett sådant.
Den hemska sidan 188, som jag gömde genom att sätta ihop hela uppslaget med gem.

Ni ser – ni har bombis inte tänkt på krig, elpriser eller konkurser och stängda idrottshallar på flera minuter! Småkriser är, om inte annat, i alla fall distraherande.

Share
20 kommentarer