Gonatt på er alla! SOM jag skrattade åt Ledas ledtråd!
Leda:
– Ska det här vara litteratur? Ett romanexperiment? En experimentroman? Eller tjugo? Manifest och doktriner och uppviglingsidéer med megalomant vetenskapliga anspråk, och sånt ska man behöva ägna adventsfriden åt. Dra åt ståplatsläktaren! Pah!
De andra ledtrådisarna i båset var lite mer dämpade:
Christer, the Long Distance Personal Trainer:
– Anklaga mig hit och anklaga mig dit! Jag har en kusin som bor i den lägenhet där den bordell där Geijeraffären utspelade sig en gång låg.
zkop:
– Solklart. Tralala.
Maplestream:
– Denna gråtyngda förmiddag finns inget att sola sig i. Jag ska läsa tidningen för att ta reda på vem som är att skylla.
flygbengan:
– Handlar det om en ostaffär är det i så fall en fransk sådan.
Leda återkom med ännu en höjdare:
– Typisk serieförfattare. Inget nobelpris här inte.
hakke:
– För övrigt hade ju Nixon mer gemensamt med den här affären än Geijer, medan Peter Brott låg närmare till att få sitta i snickerboa efter sina hyss.
Vi tackar dagens hemlisbloggare för att det fanns så himla mycket ledtrådar att ösa ur: ostar, sex, saluhallar, intima detaljer, kända polare och mystisk död.
Det handlar alltså om Émile Zola (1840–1902), som 1898 publicerade ett offentligt brev, långt som ett ösregn, om sitt ursinne angående Dreyfusaffären: J’accuse. Han anklagade där officerare och myndigheter för att ha brutit mot lagen och på det hela taget betett sig som skurkar. Allt detta är återgett helknasigt i Lucka 5, för där handlar det om Geijeraffären och Geijers oskuld. (Diverse boktitlar är inbakade: ”Brottslig kärlek” 1884, ”Arbete” 1901, ”Rättvisan” (ofullständig eftersom Zola plötsligt dog), ”Fällan” 1879 – och avslutningsvis namnet på själva tidningen som publicerade brevet: Gryningen [L’Aurore].)
När Zolas pappa dog 1847, kom den lille pojken och hans mamma på obestånd. Och detta obestånd kryddades med skoltrubbel, halm i skorna och allmän leda. Inte lyckades han heller ta sin grundskoleexamen, varför Émile Zola fick börja jobba på många olika ställen. Ibland gick det bra, ibland slutade han efter blott någon månad. Men så började han utföra skrivuppdrag på jobbet, och hemma plitade han på genombrottsromanen som blev en superdundermegasuccé: Thérèse Raquin. (En titel som jag på grund av accentångest ofta undviker att skriva.)
Kommen så långt i detta facit kom Tjugosjuåringen och läste över axeln på mig.
– Är det Zola? Va? Jag kan citera Thérèse Raquin! ”Akten blev tyst och brutal.”
– Va?
– Ja, vi läste den i ettan på gymnasiet. Vänta ska jag hämta den.
Säga vad man vill om gamla dammiga böcker med sedan länge döda författare, men ibland gör de bevisligen ett outplånligt intryck. Eller som NE skriver:
”Zola har ofta förkastats av idealister och avantgardister men var redan från början, och är fortfarande, en ”läst” författare.”
Att hitta information om Zolas verk är inte svårt. De beskrivs outhärdligt noggrant med en ur Nordisk familjebok kopierad uppräkning som till sin stil påminner om just Zolas sätt att noggrant räkna upp saker och ting som ostar, grönsaker, klädesplagg, köttbitar och knivar.
Att finna kuriositeter om honom är svårare. Men jag gör ett försök i tre kapitel:
Kompisen
Zola var sedan barnsben kompis med Cezanne. De umgicks i konstnärskretsar och delade med sig av tavlor, böcker och råd.
I alla år har alla konst- och litteraturforskare hävdat att Cezanne sade upp kontakten med Zola, eftersom denne hade skrivit ett nidporträtt av en konstnär i ”Konstnärslif” (1886). Nu har familjen Zola delat med sig av ett brev som bevisar att så inte alls är fallet. Alla forskare sliter sitt hår i förtvivlan och alla filmmakare gråter blod.
(Läs mer i SvD om ni vill.)
Hustrun, älskarinnan och barnen
Äktenskapet med Alexandrine Zola blev barnlöst, så Émile Zola fick med hustruns goda minne (sägs det, men här finns det än så länge inte nya brev att upptäcka) två barn med en anställd hushållerska.
Den mystiska döden
En tidig höstmorgon bröt sig tjänstefolket in i paret Zolas sovrum eftersom det var så mystiskt tyst och mörkt i rummet. Fru Zola låg livlös på golvet medan maken låg ytterst obekvämt med benen uppe på sängen och överkroppen på golvet.
De var kolmonoxidförgiftade eftersom eldstaden på något sätt var igensatt. Mirakulöst nog fick läkare liv i Alexandrine, som omedelbart kontaktade Jeanne Rozerot och de två barnen.
Zolas liv gick däremot inte att rädda. På grund av att han sedan Dreyfusaffären hade utsatts för otaliga dödshot, misstänkte man mord – men inga bevis hittades någonsin. Polisen lät till och med marsvin övernatta i rummet med eldstaden igång, men alla överlevde.
Nu hittade jag en text som Birgitta Stenberg skrev om Zola 1980 (i ”Författarnas litteraturhistoria”). Den inleds så här: ”På försommaren 1950 lyckades Émile Zola tråka ut mig så jag aldrig har kunnat glömma det.” (Hon kommer senare på andra tankar.)
Men det var det! Nu ska vi dra en vinnare som får längta och trängta efter tischan jag vet inte huuur länge! Rassel, rassel! Jag drar … Hyttfogden! Tjo!
Lucka 7 kommer på tisdag morgon!
Bonus: en liten notis ur SvD den 7 januari 1893.
