Jag har såna kniviga problem.
Skärpan finns inte där.
Jag är slö som en kniv i mitt eget kök
– pennan är bara mäktigare än svärdet om detta svärd är uddlöst och oskärpt.
Nämen. Jag skulle bara krafsa ner några spridda tankar på ett papper, där jag satt i bilen och väntade på en kompis som ville övningsköra. Och plötsligt såg anteckningarna ut som en dikt om prestationsångest eller skrivkramp i coronatider.
Fast knivarna i huset ÄR ett problem. De vill inte skärpa sig hur jag än försöker. Men vänta. Filmtajm!
För några år sedan köpte jag ett dyrt knivbrev och skickade iväg alla köksknivarna till Västkusten. De kom tilllbaka vackra och slipade med ett krav på mer pengar och ett intyg på att jag hade LOVAT att för ännu mer pengar anlita företaget två gånger till inom ett år.
(Stillsam tankepaus. Undrar hur det gick. Lyckades jag ruska mig av dem? Betalade jag verkligen en halv förmögenhet två gånger till detta år – och varför minns jag i så fall inte den ljuva tiden med slipade knivar? Hm.)
Strax före jul 2020 tog jag ner mina fyra finaste knivar och cyklade till Rademachersmedjorna här i stan. Slipmannen där visste nog hur en slipsten ska dras, men knivarna blev fan inte bättre. Jag har genom åren köpt olika slipmojänger och brynen och slipar så att svetten lackar och plåstren sprätter. Men inget blir bra!
I förra inlägget råkade jag nämna dessa mina bekymmer, och fick meddetsamma ta del av massa råd och erfarenheter! Yes!
- Knivarna ska vara vassa, annars skär man sig.
- Manligheten sitter i prislappen.
- Med ett skärpstål av stål måste man arbeta rätt vinkel, ungefär 23°, annars blir eggen felvinklad, slö och dum.
- När köttstyckare med nyslipade knivar ger sig på en knubbig liten gris, ser det ut som om de skär i rumsvarmt smör.
- Global och flitig användning av V-format keramikbryne med två pinnar omlott is da shit.
- En liten rakduk fungerar väl som graviditetsannonsör.
Nu är frågan om jag kan stoppa ner alla knivarna i en väska och åka till Dalarnas bästa knivslipare – eller om jag bryter mot knivlagen då?
Frågan är om du har tillräcklig kvalité på dina knivar?
Man får oftast vad man betalar för. När avståndstagandet upphör ska vi kanske göra en liten Eskilstunavisit och besöka lite loppisar och hitta gamla bra knivar.
Jag gjorde visst en liten limerick på liknande tema alldeles härom dagen.
En knivig kosack från Baku
han gafflade jämt med sin fru.
Deras kväll blev komplex
med bestickande sex,
men de låg ändå sked klockan sju.
Åh. Loppisknivar. Precis vad jag vill ha!
När avståndstagandet upphör:
• tågluff till nåt öl-land
• spagettiparty
• knivloppisbesök
• roadtrips!
Tänk, hakke, att dina limerickar är SÅ mycket bättre än mina stödanteckningar! Snart måste vi faktiskt ge ut en bok med dina alster, så det så.
Vad fint Hakke att det blev ligga sked till sist!
I förriga båsets sluttamp visade jag (apropå alla pappas raktillbehör) pappas rakduk som min mamma använde för att tala om för pappa att de skulle få barn, på det lite diskreta sätt som var vanligt på den tiden. Här kommer bilden igen.
Jag vet! Får jag säga det?
Små rakhanddukar minns jag. Pappas hade en bred blå kant och storleken var perfekt för att lägga på ett litet dockbord eller bädda med i en liten docksäng. Men rakdukarna var reserverade för pappas rakning, inte tal om att få låna eller så. Min morfars rakhanddukar hade en röd kant. Jag tänkte mej att när man blir riktigt gammal, som morfar, får man dukar med röd kant. Men min pappa blev aldrig riktigt gammal; han dog när han var 53 år. Och min morfar blev egentligen inte heller riktigt gammal; 56 år. Hur det var med farfars rakhanddukar, det vet jag inget om. Han som skulle ha varit min farfar dog redan när pappa var två år. Dom dog som flugor, männen i min barndom.
Hemma hos oss hade vi vassa, fula svartfläckiga knivar; kolstål. Jag skämdes inför kompisarna för våra sjabbiga knivar.
Med svart skaft? Och rundad spets? I så fall var det så kallade holländare. Perfekta att skrapa stekflottet ur den tidens stekpannor med. Vassa var dom också.
Jag har ju frågat. Och inget förbud ännu. Så då ska jag berätta om rakduken.
Våra föräldrar var nog ganska romantiskt lagda. It worked both ways.
Så när äldsten i skaran var på gång broderade modern en blåklocka på rakduken. Och en till när syster var på gång. Och slutligen, en liten sladdblåklocka när lillasyster var på gång.
Inget onödigt tjafsande där inte 😉
Japp, så va’re på den tiden. Hur man meddelade en graviditet ifall man inte var så bra på att brodera vet jag dock inte. Någon annan som vet?
Knivbrev är väl kända för att ha många riktigt nöjda kunder, framför allt med slipningen, men också en del riktigt missnöjda kunder. Och missnöjet handlar ofta om att det är lätt att missa att man binder upp sig på en prenumeration och att dom inte är villiga att bryta den när man upptäcker att man inte läst det finstilta. Så kritiken som många kunder har är att dom känner sig lite lurade.
Jaså är det holländare de heter! Tack för det, SG.
Mor hade en sån, den var liksom bäst till allting, stekspade, smörkniv, allt.
Jag hittade en gång ett halvt dussin knivar och gafflar, köpte dem för en billig penning, och sen har de fört en tynande tillvaro på vinden. Kanske dags att ta ner dem nu.
Det är väl de som ligger bakom barndomens tjat om att inte stoppa kniven i mun. Moderna bordsknivar skär ju knappt igenom kokt potatis, än mindre mänskliga tungor.
Vi anlitade knivbrev ett par års tid. När vi kom på det klara med att vi inte behövde dem längre (små i maten, mycket färdiglagat och en billigare lokal knivslipare), var det inga problem att säga upp tjänsten.
Enda problemet var förstås Postnord som vid ett tillfälle tog avsändaradressen på kuvertet som adressat och vi fick tillbaka våra oslipade knivar.
Astrid Lindgren skriver i ”Kati i Paris” om hur det åtminstone enligt romanerna gick till på mormors tid:
’När den unga hustrun, vanligen inte förrän fram i fjärde månaden, förstår vad som är i görningen, så går hon inte glädjestrålande till sin skäggige make och talar om det. Nej, hon smyger i all tysthet och köper lite skärt ullgarn och börjar sticka. Varje dag i ett par månaders tid sitter hon bland släktporträtten i salongen och stickar, men när hennes skäggige make kommer hem, smusslar hon kvickt undan det komprometterande handarbetet bakom närmaste antimakass. Men en vacker dag överraskar han henne. Snabbtänkt som han är, lägger han ihop två och två. Dessa grisskära sockor i förening med hustruns på sistone så oförsvarligt kullriga mage kan bara betyda en sak. Och hon borrar mycket riktigt in sitt rodnande ansikte i hans skägg och viskar: ”Karl, jag bär ditt barn under mitt hjärta!” Varpå Karl alldeles hes av förtjusning rodnar och säger, att han är den lyckligaste mannen i världen. Verkligen? Är det något att bli så lycklig över? Att hans hustru bär sitt barn på ett så egendomligt och komplett felaktigt ställe? Borde han inte istället alarmera närmaste läkare och försöka göra något åt det?’
Något handarbete var det nödvändigt att kunna, tydligtvis.
Lite otydligt blev det ju ändå med beskedet. Skärt=tjej? Blått=kille?
Ville dom bara ha killar? Nej, det tror jag inte. Men botanikens lagar säger förmodligen att det inte går att få skära blommor på en blåklocksplanta. Eller går det?
Äsch, jag läste en artonhundratalsbok för lite sen där indelningen var skärt = mörkhåriga barn, blått = blonda barn. Oberoende av kön.
Ja när jag var i antågande, då var det inte läge att pingla i blåklockor. Pappa hade förfört chefens 17-åriga dotter och gjort henne med barn. Ojojoj!
WOW, Ökenråttan! Min gamla historia om hur mamma föddes utom äktenskapet är ju ingenting mot denna skandal!
Dom förlovade sej på Mammas 18-årsdag. Jag har kvar pappas förlovningsring.
Men så spännande Ökenråttan! Du råkar inte veta något om hur den kommande tillökningen tillkännagavs?
Och Kati-böckerna! Tack Brid för påminnelsen. De var till stor nytta för mig när jag gav mig ut i stora världen. Katis avspända förhållande till diverse stela institutioner och obefogat nedlåtande personer var välgörande!
När det gäller blåklockorna ligger SG:s version nära den story som jag uppsnappat. Men i min version är SG den lilla knoppen och pappa och mamma är varsin blåklocka.
MEN innan förlovningen hade min morfar frågat Mamma: ”Vill du ha honom?? Annars kan mamma och jag ta hand om dej och barnet.” Och detta var något imponerande; på den tiden, i hans position, oäkta unge. Heja, morfar.
DET var oerhört storsint av honom!
Han måste ha tyckt väldigt mycket om sin dotter.
Mycket klok och godhjärtad morfar, ÖR!
Ja, med förlovningsring på fingret skickades Mamma sen söderut till ett hem där flickor med pappor som kunde betala fick vänta och föda sina barn i diskret lugn och ro.
”tog jag ner mina fyra finaste knivar och cyklade till Rademachersmedjorna här i stan”
Han X ?Andessson (?slipade och skärpte mina kockknivarti llmin belåtenhet under flertalet år fram till fram tills hans egenvalda (sena) pensionsdag.
Liten historia.
En dag var han inte på plats. Fick ifo från granne atthan åkt till Råsunda för ”obetydlig” lansdkamp. Dock inte för honom efterom hans son Kennet Andersson(han med två pekfingrar i luften som målgest) var med i uttagna truppen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kennet_Andersson
OT etymolog
Förvånad att du skrivit ”knivslipare”. Jag är tydligen för gammal för ordet ”skärslipare”
Nyfiken.
Vad har syskonen Englund för erfa av denna äldre betekning?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%A4rslipare
Örjans inlägg gav upphov till detta:
Knivslipare beskriver vad en sådan gör och ordet har nog tillkommit eftersom yrkesgruppen skärslipare dog ut för länge sedan och inte längre är ett ”levande” ord.
Vår skärslipare var ambulerande. Som jag minns det så hade han en cykel för att flytta sig mellan byar och samhällen. Cykeln var också hans slipmaskin.
Den var kompletterad med en nerfällbar bygel som gjorde att bakhjulet snurrade fritt några cm från marken och när han satt på cykeln och trampade drev ett lädersnöre slipskivan, ungefär som på en äldre trampsymaskin av fabrikat Singer eller Dürkopp (som vi hade hemma).
Jag fascinerades av hans mobilitet och brist på varaktig stad och när jag tänker på det så kan han mycket väl ha påverkat den Wanderlust som jag känner att jag delar med ”de resande”.
Cykeln och symaskinen hade stor betydelse för teknikutvecklingen. Sveriges internationellt mest kände person Carl Edward Johansson (där dök Eskilstuna upp igen) utvecklade sliptekniken genom att bygga om sin frus symaskin så att han kunde få sina passbitar att häfta samman till ett homogent block utan att tappa precision. Han utvecklade också mättekniken så att passbitarna och därmed kombinationer av dem inte avvek från sant mått med mer än någon tiotusendels millimeter.
Utan CEJ och hans hustrus symaskin hade fordonsindustrin och övrig mekanisk industri knappast varit möjlig. Han definierade i förbifarten den amerikanska tummen till att vara exakt 25,40000 mm.
Så kan det gå. Telegramadressen till CEJ AB var ”Combination” – och det har inget med amerikanska farmares underkläder att göra.
Idag kan man köpa billiga passbitar från Kina. En sats kostar mindre än en lusentapp. Visserligen motsvarar de inte CEJ:s högsta pecisionsklass. Men de duger bra för vardagsbruk. Bilden visar några kinabitar med uppmätta avvikelser i bakgrunden. Bättre än några tiondels tusendels millimeter – duger gott åt en bönhas som mig.
Och gäller det precision så får jag korrigera mina uppgifter om pappas död. Han blev 43 år, inte 53. Jag bara flaxar omkring med fingrarna. Skärpning!
Minnen från forntiden! Den ambulerande skärsliparen minns jag lite vagt, även om jag aldrig satte mig in i de tekniska finesserna, som SG gjorde. Och den blinda borstbindaren. Och fiskhandlaren från Gävle. Och drickabilen (”En kagge svagdricka, tack!”). Och så luffarna som sov på vinden eller i källaren ibland.
Lotten, vem är enligt dig Dalarnas bästa skärslipare? Jag har en finfin slipmaskin i min ägo (i Dalarna) och om du inte menar mig, så får jag väl skärpa mig.
Där har vi något gemensamt, ÖR!
Vad kan det heta? Dysannorektiker? Jag har hyfsad koll på seklen. Men decennier, år, dagar är svårt. Jag skulle meddela vår dotters ankomst till världen och där lyckades jag inte. Så hon har två födelsedagar, den kyrkobokförda och den som står i Sörmlands Nyheter.
Ja, borstbindaren! En blid och blind man, från Vatebo. Han gjorde mig besviken genom att varken svära som en borstbindare eller skälla som en bandhund.
Och luffarna. Häftiga killar som åt med god aptit och hade låga anspråk på sovplats. Om en av dem gick en historia att han hade blivit bjuden på ärter med fläsk i byn. Han åt ganska många tallrikar innan han var mätt. Det var lite kvar i grytan och när husmor frågade om han inte ville ha lite mer – troligen med lite ironiskt tonfall – så svarade han ”Nä, hä van’t nå gôtt”.
När mina blivande föräldrar förlovade sig, 21 och 22 år gamla, efter att ha känt varandra ett halvår, kom grannarna och pikade mina blivande farföräldrar för det oplanerade barnbarnet. De blev antagligen besvikna när det dröjde två år innan de gifte sig och ytterligare tre innan jag kom till världen.
Dalarnas bästa skärslipare är ju – precis som du anade – DU, Karin!
(Jag har inga bevis. Jag har bara hört rykten om slipmaskinen. Och så längtar jag till det årliga arbetslägret i Dalarna.)
Örjan! Varför jag inte skrev skärslipare utan knivslipare beror på att jag är så ryyysligt ung och inte har upplevt skärsliparna och heller inte har läst Agnes von Krusenstjerna eller Oscar Levertin på länge.
Men se här, en sån svårläst text ur Bröderna Grimms Lycko-Hans! (Klicka på bilden.)
För egen del tror jag på Karins version av bebådelsehistorien. Det har broderats en stjälk med två blåklockor på den lille rakduken. Och när den blivande modren lägger till en liten knopp så ska det väl vara sjutton till trögtänkt karl som inte fattar … SG:s tanke, att den havande hustrun skulle sätta sej ner och helt out of the blue brodera en blåklocka på rakduken som signal – nej det bär inte sannolikhetens prägel, Gurra.
Och när det gäller förökning kan jag berätta att Lille Skotte mår så bra. En lång tid har det varit så eländigt att jag knappt vågat titta på honom. Men nu: Ett nytt skott kommer på en gammal gren och ett helt nytt skott kommer upp direkt ur jorden, bredvid dom gamla stammarna. Hurra!
Att ständigt tvingas revidera gamla sanningar. Det verkar vara något jag får leva med 🙁
Men jag gläds åt Skottes framsteg och livskraft.
”Korpen flyger”har vi sett. Vi hukade oss i fåtöljerna och skrek. Mäktigt.
Stora knivar fanns också i ”Crocodile Dundee”. Kom ihåg ”That’s not a knife. THiS is a knife!”
Hurra för lille Skotte.
Ska inte mormor hälsa på och nypa barnbarnet i kinden? Det verkar vara det som mormödrar helst av allt vill göra nu när kontaktmöjligheterna är reducerade.
Vi såg Korpen flyger på bio tillsammans med hela skolan (i några omgångar, visserligen gick jag på en liten gymnasieskola, men inte SÅ liten). Min svensklärare Ragnar (en fantastisk man) var måttligt imponerad. ”Vi ska se en historia om hur de levde, och framförallt dog, på vikingatiden”.
Helt OT.
Farfarsgubbana börjat blomma i södra Mälardalen.
Ja som barn på 50-talet kallade vi backsippan för detta namn och plockade den i föräldrarnas skogsbacke (korsbaken) i Iäders socken (Obs innan den fridlystes).
Någon mersom känner igen blomnamnet ”farfasgubbe” från sin barndom?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Backsippa
Idag känner jag till 2 goda lokaliteter i trakten.
Sofiebergårens naturreservat, Kjula
https://visiteskilstuna.se/se–gora/natur/naturreservat/sofiebergsasen
Kinglöts Hals/Udde jäder
Kinglöts Hals/ -Udde i min födellsesockan Jäder https://www.hennix.eu/Naturreservat%20-%20nationalparker/Kingl%C3%B6t%20udde%202020/index.html
Skoj att du tar upp den där mystiska växten. Det första latinska namn Karin lärde sig på en växt var just Pulsatilla Vulgaris. Det var Pelle Svanslös som var kunskapens brunn. Fast han kallade den Tillsapulla – kanske när han tyckte att ”hundviol” var ett tråkigt namn och tog hjälp av familjen att hitta en trevligare blomma.
När vi bilade mellan Ärla och Horndal brukade vi stanna till vid en liten kulle halvvägs mellan Hjulsta och Enköping. Vi hade skymtat ludna violetta blommor och eftersom det var dags för liten paus så kollade vi vad det var. Så backsippan var nog den första blomman som ungarna också lärde sig.
Äldste sonen månar om sina gamla päron. Han och fästemöa har varit på loppis i Skogås. Där kom gossen över två gamla träpussel som han genast skänkte till barndomshemmet. Lille M och jag har börjat lägga det minsta, 300 bitar. —- Jag tycker inte att det är lämpligt att låta sadister såga pussel. Sågaren måste ha använt ett väldigt grovt sågblad; bitarnas passform är urusel. Kantbitar brukar man ju kunna få lite stöd hos, men här verkar allt vara mer eller mindre kantbitar. Alla bitar är blåmålade på baksidan. Men en del bitar är blå även på rätan! Ingen bild, naturligtvis, som kan ge ledning. Vad heter motivet? ”Höstacken.”
Och det tycker ni är vänligt gjort av gossen? Ja, jag vet inte om jag håller med om det.
Vi har ju avhandlat pussel förut, och enats om att
1) god kvalitet är ett måste
2) Lotten ska med alla till buds stående medel hållas borta från pusselbordet.
När coronan släpper, ska jag se till att alla hugade kommer hit och får varsitt pussel av den fina sorten. (Okej, jag ska fråga pusselmeister DDM om lov först.)
Varför ska Båsmor inte pussla??
Ett pusselläger i Gula Huset låter som en huthomhordentligt bra idé.
Varför ska jag inte pussla? Jo:
Jag är så rysligt ointresserad och finner inte att fokusorken räcker till. Pusseltokarna här i familjen inkluderar allt från yngste sonen till döttrarna och DDM samt min alzheimer-pappa. De sitter och hummar och mumlar och bjuder ideligen in mig till sittningen.
Jag brukar då ta en bit på måfå och sedan lägga den på måfå i ett hål och trycka till lite och säga ”såja”.
Men det är ju ett lysande upplägg. Du är ju då fri att gå runt och fylla på tekoppar, sandviksassietter och godisskålar, och annat gottisgottis som gästerna medfört!!
JA! Preciiiis så, Ninja! Hurra!
Mammas faster var en ivrig pusselläggare upp i hög ålder. Hon blev dock svårt dement, och innan hon helt upphörde att intressera sig för omvärlden la hon fortfarande pussel men hade inget tålamod med bitar som inte passade. Hon bankade fast dem ändå. Det gick hårt åt pusslen.
Själv skänkte jag nyligen bort ett pussel med dålig passform hos bitarna och varnade mottagaren, men hon ville ha det ändå.
Om man tar en Baertling och sågar den i bitar så har man kanske förlorat några hundra tusen. Men man har fått ett hyfsat lättlagt pussel.
En Mondrian är antagligen svårare. Mycket vitt.
Eller Yves Klein!
Onekligen en mycket stark poäng där.
Bara vi slipper Hartung!
Nej, Hartung vill då verkligen inte ha.
Skulle van Goghs Stjärnnatt vara ett bra pussel?
Jaa!
Ack, detta pussel! ”Höstacken”, jo jag tackar, 300 bitar. Vi kastar oss över det direkt efter frukost. Ärmarna på våra stora frottémorgonrockar ställer till det, förstås, bitarna tål ju inte minsta puff, men inget kan stoppa oss. Så sabla svårt. Bitarna bildar långa kedjor som ligger löst mor varann, så bara man andas lite häftigt blir det villervalla.
Jag undrar var alla träpussel i guldaskar, som fanns på landet tog vägen?
Det fanns ett som hette ’Geirangerfjord’ som jag kunde lägga i sömnen, det v ar så vackert att jag la de tio gånger varje sommar.
Sen hittade mamma ett som hette’ Flickor på brygga’ som ingen av oss supervana träpusselläggare ens klarade av kanten på.
Det hade varit något för ÖR och LM att sätta frukostmackan i.
Nu väntar vi alla på en limerick som behandlar de där alldeles för grova morgonrocksärmarna. Hyttis förslog att jag skulle skaffa en kimono i tunt siden. NEJ! Det gör jag inte. Hon kan kimona själv!
Men lite nyfiken blev jag och tittade på olika varianter. Men dom är ju ändå värre! Vida slafsiga ärmar som kommer att fastna i allt.
Om det inte räcker som limerickinspiration så slänger jag in att en hängselstropp släppte och slog mig i pannan idag 🙁
Ber om ursäkt för mängden nödrim, jag hoppas att andemening ändå framgår i all välmening.
Trubaduren Allan i Ställdalen
sjöng om hustrun och mannen i gnäll-salen.
Hur vid pusslet han härmar’na
men hur morgonrocksärmarna
river ner det så hustrun blir skräll-galen.
JAAA! Hurra! Limerickübermeister is in da house!
Tack Lotten!
Nu känner jag mig ju förpliktigad att förära även Båsmor med någon liten vers. Nu ska vi se, eh…
En pointguard ifrån Gula Huset
hon uppfylldes av lyckoruset
när en hembränningshunk
kom förbi med en dunk,
så nu sover hon nog av sig ruset.
I öknen så bor det en råtta
som älskar sin man, men med måtta.
”Var dag när jag väcks
vill han alltid ha sex
men jag tycker det räcker med åtta.”
Haha! Tack!!!
Ökenråttan och Lille Maken måste komma hit och läsa! Hohooo!
För bövelen, hakke, hur ska vi kunna slå mynt av denna din talang?
Äsch, mynt och mynt. En liten hög med prasslande sedlar räcker alldeles utmärkt. 😊
Vi får väl starta en publikation kallad Båsorkestern och fylla den efter förmåga och talang. Någon skriver om handarbete, en annan bidrar med recept. Någon agerar personlig tränare på distans, en annan ger boktips. Båsmor håller i sportredaktionen och skriver kåserier, DDM ansvarar för vetenskapsredaktionen med samhälls- och skogsorientering och undertecknad skriver dagsvers och limerick. Skogsgurra bygger en enastående tryckpress. Frågor på det?
Någon gång på sjuttiotalet köpte jag ett tjugotal träpussel på en sommarauktion på landet i norra Småland. De kom från en sommarstuga vars ägare inte skulle ha den kvar utan sålde av en hel del av inredningen på auktionen. En del av pusslen har hamnat i barnens familjer, men några har jag kvar. T.ex:
Ett NK-PUSSEL
FRÅN NORDISKA KOMPANIETS LEKSAKSAVDELNING
Det finns ingen, och har aldrig funnits någon bildförlaga. En etikett på baksidan anger att motivet är ”I dalaköket”. 400 bitar (väldigt snirkliga). Storlek 43×30. Det står en del handskrivet på undersidan av kartongen. ”Mycket trevligt, inte svårt.” Pusslet var nr 56 i den familjens pusselsamling! 27.6 1964 lades det för första gången, samt 1.7. 1964 och 5.6 1965. Åter lagt 21.7 1967.
På denna ask anges inte vem som lagt, men på en del av de andra askarna finns namn angivna. Samtliga saknade bildförlaga.
Nej hakke, så här ska det låta:
I öknen så bodde en råtta
som älskar sin man utan måtta.
Punkt.
Resten censureras.
Tack, tack, Hakk!
Jag la ner mina försök när jag läste följande (förmodligen besatt av någon envis demon, som i sin tur var besatt av önskan att chikanera både mig och delar av båset):
En äldre man i Bergslagen
fann sig plötsligen slagen
av hängslets spänne
som for upp i hans änne
av det blev han ledsen och tagen
Ökenråttan:
Klartecken på det! Jag argumenterar inte mot bättre vetande klokheter. 😊
Skogsgurra: I sinnet ung!
Känns mera som I sinnet tung…
Jag är ju både ledsen och tagen 🙁
Fast du, Hakke, rim på ’Lille Maken’ finner man lätt om man vill fortsätta och lutar åt det lite skabrösa …
När Ö-råttan körde till Flaken
och pratade med Lille Maken
blev han plötsligt helt tyst
och sa inte ett knyst
för hon misstog sig på växelspaken.
HAHAHAHAHAHA
TAAAAAAACK!!!!!!
Behövde dessa limerickar efter att ha agerat dagisfröken åt vuxna. Frustrerande!
Tack för tack Dina! Kul att höra att de uppskattas, förstås.
På Öster bor Råttan och Maken
De spanar på duvor bland taken
Men oj, har man sett
Nu tittar han snett
Och grannfrun tvärs över är naken