En gång när vi bodde i Skåne kom en av våra grannar hem till oss med en före detta trehjuling. Han var skitförbannad för att:
– DEN STOD PRECIS DÄR JAG SKULLE BACKA! KOLLA! DEN ÄR JU MOSAD!
Jag blängde amningstrött på honom och tänkte nåt i stil med ”undrar hur han hade uttryckt sig om ett av våra barn hade suttit på trehjulingen”. Så sa jag bara tack, och slängde trehjulingen i komposten.
En gång backade jag rakt in i en oskyldig stolpe. Jag körde säkert 0,1 km/h, och stolpen vek sig som en italiensk fotbollsspelare och lade sig sedan ner och rullade ner i ett dike. Och en gång lyckades jag klanta mig jättemycket, men framlänges.
Nu har jag fått en rapport om hur min svåger har backat över en påse med mat. Orangeluvan skickade naturligtvis bilder på förödelsen.
– Är det en purjolök?
– Japp, den var indränkt i ägg, och det kan ju funka. Fem ägg av tolv klarade sig! Baconet hade smitit ur förpackningen och hade tvärvetenskapligt möte med sillbitar.
– Grisfisk, liksom.
– Det konstiga var att sillar låg och simmade med bacon, trots att alla sillburkar var hela och stängda. Houdinitrick!
– Berätta mer!
– Jag kan servera zucchinimos och sill med honung!
– Men det konstigaste var osten.
– Vaddå?
– Ja, alltså … Äsch, kolla på bilden.
Ni ser – vilken bedrift! Jag lyckades skriva ända hit utan att nämna hur trist det är med coronapåsk när det dessutom är halv storm, molnigt och 5 °C samt lite hagelsnö i luften.
Och hur har ni det?
Jotack, bra. Fast i morron ska man till det där ensliga kontoret i rummet strax intill här igen.
Har inte blandat sillen med honung, det tror jag inte på. Men egen gräslök har jag ätit, första primören skördad!
Vi har liksom glömt det där med påskmat. Ingen sill eller lammstek eller så.
Mest saknar jag påskgodiset, såna där lite sega chokladägg.
Apropå konstiga sillsmaker. Vi provade Earl Gray-sill häromdagen. Vähäldigt parfymerad, kan man säga. Vi köper nog inte den någe mera. De andra sillinläggningarna blev plötsligt utan smak.
Orangeluvans ost tror jag har blivit urstansad av någonting, typ en konservburk.
Vi gillar Earl Grey-sillen. Honungssill tror jag mindre på, även om sillinläggningar innehåller mer socker än man kanske vill tro.
Var hittar man komposterbara trehjulingar?
Brid: När jag är amningstrött (när jag VAR amningstrött) funkade jag inte normalt. En gång målade jag en barnsäng, men bara halva. Inte förrän jag hade slutat amma såg jag det! (Och all heder åt den inte lika amningströtta DDM, som inte påpekade det.)
Jag gillar också Earl Grey-sillen – men så gillar jag ju Earl Grey-te också. (Det anses visst inte så “fint” att gilla Earl Grey-smaken, har jag förstått. Men så gillar jag ju Vivaldi och pösiga jeans också, vilket inte heller är “fint”.)
Häromdagen gjorde jag Earl Grey-marmelad. Dvs på Bergamottefrukt och en himla massa socker. Det blev gott på en rostad skiva, påminde till smaken om Robertsons apelsinmarmelad, passade faktiskt bra till vilket te som helst!
Mmmm… Earl Grey! Fast det ska vara i morgonmuggen. Öh … morgontemuggen, alltså. (Morgonmuggen verkar för övrigt vara ett riktigt ord för det blev inget rödkrull under.)
Om osten, har svågern hästskor på bilen? Eller körde han droska, kanske?
Ja, jag har också hört det där om Earl Grey-te. Eller Greve Grå som jag brukar säga.
Det är nån sorts snobbig överlägsenhet från vissa människor som gärna vill pådyvla andra en känsla av underlägsenhet.
Sånt ska man inte gå på.
Själv drar jag gränsen vid Yellow label.
Peztis! Precis vad vi tänkte först: att en häst obemärkt kom förbi och klev i osten!
Men nej!
På den tiden man fick jobba på kontoret, drog jag i mej 2-4 jättemuggar med Earl Gray från kung markatta, varje dag. Det var tider det.
Te/Tekoppar?
Bilder på privata favoriten, och hur mycket rymmer den?
Nej – ingen tävling, Bara egen nyfikenhet.
Jag har skrivit till brf-styrelsen och föreslagit, i ganska skarpa ordalag med hänvisning till den höga medelåldern bland medlemmarna, att årsstämman bör genomföras i större lokal, möjligen utomhus, eller ännu hellre digitalt. Ordförande blev skitsur och påpekade att Det Inte Går att ha mötet utomhus eller på distans, eftersom någon annan då kan råka höra det som sägs. Jag kanske inte ska svara sarkastiskt att vi ofta har låtit årsmöteshandlingarna ligga och skräpa i lägenheten där vilken besökande som helst kan läsa dem (som om någon skulle vara intresserad) – det är inte värt att reta honom mer.
Dessutom sade ordförande att det inte är relevant att allt möjligt annat ställs in. Jag undrar jag vad som är relevant.
I vår förening hålls stämman utomhus utom vid snöstorm eller ösregn. Vi håller till på vår bakgård och där traskar boende i grannhuset fritt fram och tillbaka för att nå tvättstugan i vår källare. – En styrelse kan ha externa ledamöter som alltså inte är medlemmar i föreningen. Såna externa styrelseledamöter får delta i stämman, ävensom föreningens revisor. Att dom inte har nån rösträtt på stämman är en annan sak.
Aha! TVÅ intressanta spår på en gång!
1. Ökenråttans juristkunskaper om årsmöten i kombination med Brids galna styrelse.
2. Storleken på största temuggen.
Hurra! (Men vad hände med osten?)
Jag håller med Cecilia N, stansning medelst konservburk
Ja, vissa beslut ska tas med viss majoritet och då måste minst tre vara närvarande vid stämman.
OSTEN, JA? Den har kalvat. Heter det inte så när glaciärer sort of delar sej? Spontant, liksom, på grund av global warming, som ju kommit alldeles i skymundan nu när annat drar till sej allmänna intresset.
Ja, osten har kalvat! Men … varför? Inte helt spontant utan … hm.
Har ni sett att den väldigt allmänbildade Adam Alsing har dött i sviterna efter covid 19?
Är du lite sarkastisk nu, Lotten?
Inte då! (Okej, han var kanske inte lika allmänbildad som alla här i båset, men han imponerade på mig i sina tävlingar i radio.)
Ojdå. Han kan väl inte ha varit så gammal?
(…)
Två år yngre än jag.
Vår styrelse har gått ut med information om att de skjuter årsmötet tills det är smittofria tider. Klokt tycker jag som tillhör samma högriskgrupp som Adam Alsing gjorde, typ 2 diabetes.
Kalvade ostar är ju ett roligt uttryck för oss som är så allmänbildade att vi vet att kalvars föda inte sällan består av det ost har tillverkats av. Typ. Anledningen till kalvningen, kan det ha med Koråma att göra? Förlåt! Min humor börjar likna någon form av diagnos.
Ajajaj, Maplestream. Du nappade på kalvningen. Är det nu vi ska göra en hög femma? Men utan att röra vid varann, dårå, nuförtiden dårå.
Om ingen har gissat vad kalvningen beror på ikväll, kommer jag och berättar!
Nu: ARMHÄVNINGAR!
Koråma:)
Osten är kalvost förstås. Mums vad gott!
Jag trodde gåtan med kalvningen var löst?
En konservburk. Eller är frågan vad konservburken innehåller?
Då gissar jag på konserverade päron.
I dag köpte vi blommor av en plåthink. Den stod, full av blombuketter, utanför en servering och bredvid sej hade hinken en skylt med priset på en blomkvast, texten Swish-and-go och ett swishnummer. Så vi swischade och tog en bukett och gick, hem. Väldigt vacker bukett var det också.
En riskfri internätad hög femma kommer lastad!
Älgvandringen.- Inte sett några ännu, dock flock med renar.
Aver renarna att trotsa vattendraget för att vandra norrut, eller blir de kvar i “skogsbetesland”?
Jag har för mig att renarna också simmade förra året.
Nu till ostens öden och äventyr!
Den är felkonstruerad.
Nu tänker vi oss vanliga köpeostar. Den lilla halvmånen är halva mittenbiten på en jätteost!
Man har i fabriken sin jätteost. Man stansar ut en rund mittenbit utan kanter. Sedan stansar man ut triangelbitarna som solstrålar från den runda i mitten. Häpp: en rund, och många trianglar (som dock inte har en spetsig spets, liksom.)
Men den här osten – som bara blev liiiiite påkörd av bilen, är galet formaterad: en fyrkant med en rund bit till hälften utstansad. Och sedan liksom kalvade osten. Eller som Orangeluvan uttryckte det:
“En medfödd missbildning och inte en förvärvad funktionsnedsättning!”
Ett oformaterat ostpussel som alltså saknar några bitar. Hur tydligt och logiskt som helst ju.
Ostskärningen.
Tack för den natuliga förklaringen, Borde jag sälv kunnat lista ut. Ibland finns ju paketerade bitar från “ostcentrum” i butikerna.
Frågan är om man kan skjuta på ett årsmöte hur länge som helst. Läs stadgarna. Vårt är utlyst till den 28/5, då vi har kommit hem från vår ombokade Vikingkryssning, som vi inte tror blir av.
Skulle mötet ske utomhus med två meters lucka, så har vi en ordförande som helt enkelt inte kan tala så att folk hör. Högtaleriet som sistens skulle rädda läget fungerade sådär: Illtjutande rundgångar och ohörbara repliker.
I dag syntes en järv i Den stora älgvandringen på SVT, så häftigt. Troligen en unge, för den var lite liten och smal. Nyfiken och glad klängde den runt bland klippblocken.
Årsstämman är nu åtminstone flyttad till större lokal. Jag föreslog att närmaste kyrka borde vara ledig en vardagskväll och någon tog fasta på det, så nu blir det i samlingssalen där. Dock kan jag fortfarande inte delta, för om jag kommer dit och pollennyser går ju de andra hem.
Nyligen väsnades jag om en axel som jag pajat när jag räddade en tung bok från att glida ut mitt grepp. Ont har jag haft. I duschen i morse höll jag på att tappa tvålen och gjorde en snabb insats för att fånga den i fallet. Och då – blev axeln bra! Hurra!!
Grattis, Ökenråttan! Det är ju som att Karin gick omkring med knävärk i flera år, tills hon plötsligt trillade omkull och VIPS, var knät som nytt!
(Jag har försökt att laga mina knän på detta vis sedan 2012.)
Härligt, Ökenråttan!