Medan det låter som om alla andra har plöjt ner till botten på Netflix och röjt bland HBO-serier, har jag bara översatt på varje ”ledig” stund. Eller hållit på med basket, förstås. När jag nu äntligen sedan i lördags har en normalare arbetsbör…
Hehe. Det har jag ju inte alls. Sällan har jag haft en sådan onormal arbetsbörda. Nåväl: jag har fått fritid! Vad gör man då?
Jag har gått på basketpromenader.Jag tror att jag har hittat en gammal stencilapparat i ett ödehus.
Men även inomhus händer det saker. Källaren är visserligen fortfarande ostädad och alla gamla foton är oframkallade, men …
Jag har lagat fantastiska luncher.Jag har råkat dammsuga upp ett försvarligt antal pusselbitar.Vårt kylskåp har börjat läcka.Brödrosten har gått till de sälla jaktmarkerna.
Att apparaterna väljer att gå sönder nuuuuu måste ju vara någon sorts konspiratorisk komplott. Men vi klarar oss – foten i kläm och det var bättre förr samt korven den har två. För att distrahera mig i dessa coronatider fick jag för mig att kolla på ”Outbreak” med Dustin Hoffman. Och kunde inte ens skratta åt eländet.
De tvättade inte ens händerna!
Alla stod jättenära varandra!
Ingen sa ”stanna hemma!”
Ingen sjöng och spelade musik från balkonger.
Komplett overkligt!
Så då tittade jag på den underbara ”De 12 apornas armé” fastän 12:an enligt svenska skrivregler borde ha skrivits med bokstäver. (Det är år 2035 och ett virus har härjat på jorden så att nästan alla är döda – och då skickas Bruce Willis tillbaka i tiden för att eliminera viruset. Tack och lov träffar han Brad Pitt.)
Kommen så långt med min fritidssysselsättning hittade jag en förtjusande nördig och rolig genomgång av virus- och zombiefilmer där jag fick lära mig vad som är verkligt; även zombiefilmerna analyseras på allvar. Just ”Outbreak” är problematisk på flera plan – bl.a. är en apa i fel världsdel och alla desinficerar sig innan de går in i virusfyllda rum, inte efter … Den är väl värd en titt:
Och så avslutningsvis – dagens larvigaste problem. Den nya stekpannan är kass!
Vi sitter inne när vi inte går promenader. Vi träffar blott nära och kära, dvs barnen, spanjoren och basket-Emma, som går som barn i huset. Vi tränar så gott vi kan, och barnen använder huset som träningslokal.
Jag har propagerat för att man ska föra dagbok så mycket man nånsin kan, vilket Orangeluvan (söstra mi) gör med sån bravur att hon har dokumenterat coronanyheter sedan i januari. Igår hittade jag Institutet för språk och folkminnens enkät som handlar om hur vi upplever vår värld och hur vi påverkas i detta nu. Spring dit! Skriv!
Men idag hände något underligt. Jag förstod plötsligt att vi ska ha kalas ikväll för att fira basket-Emma som
är nyutexaminerad sjuksköterska
fyller år.
Raskt packade jag iväg mig i bilen för att köpa en flaska rödtjut, allergimedicin, två avokador och ett paket ögonkakao. Döm om min förvåning!
Full parkering!
Det var fullt med folk överallt!
– Vad är det här? sa jag till personalen på Systemet.
– Det är helt galet. Och då har du ändå missat rusningen: för 20 minuter sedan hade vi tiometersköer i alla kassorna!
– Men! Är hela Eskilstuna härinne? sa jag till personalen på apoteket.
– Ja. Vi vet inte vad som händer. Jag säger till alla att åka hem.
– Är allt okej sa jag till en mataffärsanställd som såg lite trött ut.
– Vi har aldrig haft så många kunder på en gång. Inte ens till jul. En del köper för uppåt 2 000 kr. Vi fattar inget.
Okej, för att platta till den berömda kurvan måste ju inte alla stanna hemma och isolera sig. Det räcker kanske med att vi och alla vi känner gör det. Men alltså … så stora, koncentrerade folksamlingar har jag nog inte sett på tre veckor. Och i USA köper folk skjutvapen som vettvillingar. Det känns som om jag måste göra nåt åt det här!
Så när jag kom hem gick jag ut med min basketboll och tränade prickskytte.
Sedan i november har jag översatt ett gigantiskt utbildningsmaterial åt Socialstyrelsen. Det handlar om medicinsk terminologi i en termbank som heter Snomed CT. Den finns här, och ser till alla alla patientjournaler i världen förstår varandra, oavsett språk. Jag tänker att jag är en bokstavsmusketör i dessa tider hjälper sjukvården med det jag kan … (Om man är intresserad finns en pdf-guide här, men den är lite svårgenomtränglig.)
Det gör att jag om dagarna sitter så rysligt stilla i vårt pörte, förlåt château, att lifvet faktiskt är sig väldigt likt, virus eller inte virus. Imorrn eftermiddag ska jag tydligen till tandläkaren, vilket låter oerhört spännande. Kommer de att svara på alla mina frågor? Har de ännu fler handskar och visir än vanligt? Får jag beröm för mina tänder utan en enda lagning eller bara påpekande om att framtänderna står ut?
Igår var jag inne i en matvaruaffär och köpte kasjunötter och frågade då – som alltid – hur det går med allt. En expedit berättade att det nyss hade varit slagsmål om toapapperet:
– En farbror kom och tog de tio sista paketen. Då kom en liten gumma med rollator fram till honom och sa ”kan jag få ett paket, för jag har inget papper kvar hemma” och då sa farbrorn nej. Då kom andra och skulle hjälpa till och så blev det slagsmål en liten stund. Men farbrorn gav sig inte. Jag försökte prata med honom men han ba nääää.
– Vilken skitstövel! sa jag.
– Ja. Fast då bytte jag med den som satt i kassan. När han kom fram och skulle betala sa jag ”tyvärr, man får bara köpa tre paket åt gången”, och då lydde han.
– Blev han arg och ville slåss igen?
– Nej, han bara trodde på mig. Och den lilla tanten råkade stå precis bakom honom i kön, så när hon skulle betala tog jag fram ett paket och gav henne. Karma is a bitch.
Det om detta! Hur har ni det?
Tjugoåringen i Lund berättar att det är vår, men blir avbruten.
Avslutningsvis – för er som inte har trillat över detta redan: Hitler är upprörd.
HEUREKA! Jag har äntligen fått bukt med snoppförlängarna som har förpestat mejlen i flera år. Spammen har plötsligt sinat! Kan det vara så att spamtokarna är sjuka – eller har de drabbats av sunt förnuft? Eller funkar snopparna igen? Har de kanske förstått att jag inte har nåt snopp-problem? Eller ens snopp?
Tysk-romerske kejsaren Karl V med blygdkapselsniffande hund. (Ämnesrelaterad bild.)
Nu kikar jag på annan reklam som dyker upp och i all sin normalitet ter sig komplett absurd när vi allihopa försöker utöva ”social distansering”. Tre icke-corona-relaterade exempel som jag förmodligen inte ens hade sett för bara tio dagar sedan:
1. Vinn en gul påskduk! (Genom att sälja din själ och lämna alla personuppgifter så att vi kan sälja din mejladress till ett snoppförlängarföretag.)
2. SPELA CASINO! Registrera dig med mobilt ID. Enkelt att spela, slipp störiga mail och SMS. (Tillåt mig att slå nån på käften, hur kan detta ens vara lagligt?)
3. Långhelg på spa! (Hahahahaha.)
Knäpp spabild i slutet av mars 2020.
Under den kommande veckan tror jag att kreativiteten kommer att flöda; inte bara gym, restauranger och idrottsklubbar kommer att ha utomhusaktiviteter. Vad tror ni?
Avslutningsvis något för er alla att roas av!
Fredrik Backman vill inte att ni ska läsa den här läsvärda texten. (Fast det vill han ju. Väl. Jooo. Eller?)
Min djefla man, Sjuttonåringen och jag skulle bara gå en runda i kvarteret – men kom hem med detta.
Och så en gammal favorit från (gulp, tiden går) 2012. Den är fullständigt förtjusande.
Jag har ett råd: hör av er till människor som ni anar att ni inte kommer att träffa på ett bra tag. (Även om ni inte har träffat dem på ett bra tag bafatt och orsaker samt livspussel.) Jag gjorde det igår och fick helt otrolig respons: en har förmodligen corona, en ligger på sjukhus av en annan anledning, några bakar, nån bygger om hela huset, tre jobbar mer än nånsin och sju var permitterade. Men alla var på gott humör.
Hur går det? Hur har ni det? Har ni övergått till att torka er med smörknivar för att toapapperet är slut?
Från vår horisont är allt nästan som förr. Vi skriver, översätter och redigerar – men alla föreläsningar är inställda. (Måtte det finnas en föreläsningsmarknad digitalt vad det lider …)
Jag kollar hur barnen har det. Hur föräldrarna har det. Sjuttonåringen får inte längre åka till skolan.
”Konferens, hm. Mattekonferens. Hm. Jag väntar på en konferens …” säger han, för hans gymnasieskola har på ett dygn sett till att alla lektioner förs via nätet.Tjugofemåringen får inte längre åka till kontoret.Tjugoåringen tentade i Lund i måndags, men tentan på fredag är inställd. Nu chillar hon i pyjamas som en proper frilansarbetare.
Till och med min distanskurs i konsthistoria via Uppsala universitet är pausad. Tjugoåttaåringen kör bil till jobbet istället för att ta buss, och jobbar dessutom hemifrån varannan dag.
Hans hustru håller på att lära sig allt om metoder att undervisa på webben.
Men spanjoren som är lärare undervisar för fullt i en högstadieskola med hälften av eleverna frånvarande. Detta beror på att föräldrarna håller dem hemma – inte på att de är sjuka. Fast det innebär ett himla trassel för lärarna eftersom skolplikten gör att personalen måste se till att de hemmavarande eleverna får samma chans till undervisning som alla som går i skolan.
På en toa.
Tjugotvååringen på Gotland meddelade glatt igår:
– Jag köpte gymkort idag! Det var bara jag och två till där!
Min djefla man har drabbats av en byggabovurm. Han kan inte sluta plantera blommor, prata om krukväxter och rota fram krukorna som hamnade i källaren för 20 år sedan. Sent igår kväll:
– Jag går över till grannen och frågar om de har planteringsjord!
– Ooooh, är det en knarkplanta? sa jag, men fick ett enkelt ”tyvärr nej” till svar.
Nu sitter han och fixar naglarna med en gitarrnagelprodukt som införskaffades när han såg en karriär som professionell gitarrist framför sig.
Snacka om att vi har livsnödvändiga ting i huset: jordbortskrapare.
En bieffekt som jag inte tänkte på förrän nu, är att allt tar så himla lång tid att göra. Jag ska översätta fem sidor, och då måste jag ju hela tiden avbryta mig med att läsa nyheter, kolla hur nån mår, svara på ett inte översättningsrelaterat mejl … Så ruskar jag på mig och fortsätter jobba.
– Hej, får vi låna jättemycket pengar till nytt duschrum eftersom det gamla är brunt och från 1978?
– Nej.
– Hej, får vi låna lite pengar till en begagnad bil?
– Nej.
– Hej, får vi byta bank?
– Hahahahaa.
Typisk bankbild. Fast från 20 år sedan, kanske.
På grund av lån och ohejdad vana, har vi Swedbank, så är det sagt. Och eftersom min gamla Iphone fick torrhosta och feber och sedan bara kraschade häromveckan, köpte jag en ny. Då måste man fräscha upp och ominstallera BankID. Men hur? Jag kunde ju inte logga in på internetbanken eftersom jag inte kunde identifiera mig. Jag ringde till supporten.
– Ta fram din dosa! sa banksupporten.
– Min vafförnåge?
– Dosa … bankdosa. Säkerhetsdosa.
– Det har jag ingen. Har aldrig haft. Men jag har en lapp med massa koder – ett kodkort! Tadaaa!
– Duger inte. Då får du köpa en ny dosa för 250 kr.
Det ville jag verkligen inte, så nästa dag gick jag in på Sparbankens kontor eftersom vi inte har något Swedbankkontor här. De är liksom kompatibla.
– Ta fram din bankdosa. Säkerhetsdosa.
– Jag har ingen.
– Då måste du köpa en ny dosa för 250 kr.
– Nääää …
Här kan man ju fundera över varur min aversion mot bankdosor har sprungit, men strunt samma.
Jag ringde till supporten igen och hamnade hos en annan människa som upprepade att säkerhetsdosan är ett måste. Och JÄTTEBRA när man är på resa och blir bestulen på mobilen.
– Men … varken jag eller andra människor ska resa särskilt mycket just nu.
– Då får du gå in på ett Swedbankkontor i närmaste stad. Men dom kommer att kräva att du har dosan med dig.
– Men jag har aldrig nånsin behövt en dosa förut, och i dessa digitala tider …
– Dosan kostar bara 250 kronor!
Den där supporten gillade nog inte mig. Men jag vill faktiskt inte äga en säkerhetsdosa.
Mitt i en tugga spagetti med köttfärssås kom jag igår på att jag ju lyckas så oerhört bra när jag chattar med SJ på Facebook, så jag testade att göra samma sak med Swedbank. Och fick tag på en Emma, som svarade raskt och fint att jag skulle ta fram min gamla mobil så skulle allt fixas.
Märk väl att till och med jag i chattsammanhang stundom klämmer dit en smiley.
Emma och jag försökte och försökte, och jag misslyckades med allt. Men Emma gav inte upp. Hon var på jättebra humör bad mig skicka bilder på hur telefonen såg ut.
Emma var ett under av tålamod, och eftersom hon plötsligt avslöjade att hon satt i Östersund, lyckades jag även slänga in lite basket eftersom mitt favorit-ligalag heter Jämtland och det ju är så sorgligt att säsongen är slut och …
PLÖTSLIGT hade jag ett nytt BankID fastän jag inte hade köpt den där säkerhetsdosan!
Sensmoral: man måste inte ha en säkerhetsdosa för att känna sig säker.
Vart jag mig i världen vänder, står det om Corona och efterföljande panik, katastrof, inställda basketmatcher, tvättråd – och tomma butikshyllor. Här i Eskilstuna märks ingenting.
Men tänk att allt rostebröd i Lund tog slut igår!
Idag drabbades jag av en underlig oroskänsla när jag läste om hur folk i Stockholm slogs om toapapper i Coronaspåren. Som handlade det om en diarré. Jag konstaterade att vi hade slut på toapapper hemma, och nöjd cyklade jag iväg och köpte ett paket. Plättlätt. Oron borta.
Men tänk att allt toapapper i Lund är slut!
Från Stockholm fick jag nyss jag oroliga meddelanden om att det är närapå slagsmål inne på Systemet när vissa lådviner börjar ta slut. (Vilka lådviner? undrar man ju då.) Som den undersökande bloggare jag är, begav jag mig ut i vimlet här i Eskilstuna för att
köpa en flaska bubbel på Systemet
köpa avokado, te, fänkål och kasjunötter på Coop
köpa tandtrådsbyglar på Apoteket
fixa nytt BankID till min nya mobil
köpa två paket jongleringsbollar på Teknikmagasinet.
Resultatet blev en nästan hundraprocentig succé för att
det inte ens var kö på Systemet
det var avokadorea inne på Coop
tandtrådshyllan var full
banken inte kunde ge mig nytt BankID utan ”dosan”, som jag mig veterligen aldrig har ägt
jag fick köpa Teknikmagasinets allra sista jongleringsbollar – måste därför ringa runt till andra butiker.
Jag frågade all personal jag mötte om de hade märkt av någon hamstring. De tittade på mig som om jag hade hostat lite torrt på dem.
– Va?
– Asså, säljer ni mer av nån vara just nu?
– Öh, näe. Hurså?
Vi vandrar vidare i Sverige.
Så här såg det ut på pastahyllan i Göteborg!Dock verkar inte gräddtopparna vara åtråvärda. Än.
Men köerna i Lund, hörni!
Och de tomma hyllorna!
Så, nu låter jag barnen rapportera!
Erik i Lund:
”Vi gick för att handla lite till de kommande dagarna men blev alldeles nervösa när vi såg att det var helt smockfullt av folk som sprang runt och ryckte åt sig det som fanns kvar. Så vi kom hem med massa mjöl, havregryn och ris.
Slut i butiken var 80 % av osten, 90 % av pastan, 80 % av riset, 100 % av köttfärsen, 90 % av smöret, 100 % av jästen och 100 % av toapappret. Ah. Kom just på att vi har 6 liter handsprit kvar sedan bröllopet.”
Moa i Lund:
”När jag handlade var allt bröd slut förutom hamburgerbröd och *trumvirvel* bröd med lång hållbarhet! Asså wtf? Kompakta rågbröd med bäst före i augusti, inplastade baguetter och knäckebröd ligger kvar på hyllorna. Ett par köpte 3 kg fullkornspasta fastän den tjejen sa ’fullkornspasta är det VÄRSTA jag vet, men all annan pasta är slut’.
Jag läste förresten en artikel om varför alla vill köpa toapapper. Det är för att alla andra vill köpa toapapper.”
”Strykande åtgång på tvål!””Plötsligt var alla väldigt förtjusta i vitkål och morötter.””Men inte ananas och päron.”
Oskar i Visby:
”Allt är precis som vanligt i affärerna! Men det snöar jättemycket, vilket ju är otroligt konstigt.”
Ida i Eskilstuna:
”Tydligen har folk börjat stjäla handspriten från köken och toaletterna på arbetsplatserna; nåt annat har jag inte märkt.”
Sigge i Eskilstuna:
”Gah. Mina pingismatcher imorrn är inställda.”
Såja. Luuugn nu. Låtom oss alla sansa oss. Och göra bättre grafik än det här som presenterades i Aktuellt igår.
Diarrén saknar dessutom fnutt.
Men det allra mest förvånande måste ju faktiskt vara att det är slut på jongleringsbollar i alla jongleringsbollsaffärer i hela Eskilstuna.
Det allra sista paketet.
Berätta gärna i kommentarerna om ni märker av hamstring! (Eller om det bara snöar kanske.)
Också en hamstring.
Uppdatering två dagar senare …
Hamstringen har nått Eskilstuna, där alla idag enligt rapport köpte 25 kg mjöl var.
Och till Gotland, där fullkornspastan ligger kvar på hyllorna i ensamt majestät.
Febertermometer har vi inte haft hemma sedan 1999 eller nåt. Och nu är de tydligen slut på alla apotek.
Däremot lider vi med alla våra till åldern komna föräldrar och kompisar samt våra polare med halva hjärtan, inplantererade släktnjurar, förkylningar som aldrig går över och bedrövliga nervsjukdomar. Men de är å andra sidan väluppfostrade och nyser på rätta ställen och hamstrar inte tvål som tokar. Nu ser vi fram emot ett lagarbete av sällan skådat slag! I kristallkulan:
TEAMWORK MED CORONATWIST!
Alla stödköper Coronaöl för pengarna som de fick när de sålde sina fonder.
De som kan, ser till att vara utomhus mycket mer än vanligt, vilket ger klädsamma rosor på kind och solsken i blick.
Grannar som inte umgås börjar dela med sig av konservburkar och barkbrödsrecept.
Ordet ”kaffesurr” stoppas in i SAOL igen eftersom bönimporten dröjernär flyget lägger ner och surrogaten står som spön i backen.
Och så funderar vi lite på vad man kan göra med T-spriten.
Hon föddes 1927 och dog bara häromdagen – Éva Székely. Det är ett obegripligt långt liv där hon föddes strax före depressionen 1927 och dog nu, med hela världen i en liten (eller stor, förstås) mobiltelefon.
[paus för en simmig, funderande blick ut genom fönstret med tankar på tidens gång]
Simmaren Éva Székely [eeva seekej] slog ungerskt rekord på 400 meter när hon var 14 år fastän hon nästan inte fick tävla alls, judinna som hon var. När fascisterna 1944 klampade in i familjens hus för att deportera alla till närmaste avrättningsplats, ljög hennes pappa för att rädda hennes liv. Han tryckte ner henne i en säng och sa till de instormande soldaterna att hon var sjuk.
– Se! Hon kan inte ens gå!
– Hon behöver inte gå långt … svarade en officer.
De skulle ju skjutas alldeles i närheten.
– Snälla, lämna henne kvar här. Hon kommer att bli Ungerns nästa storstjärna inom simning! Du kommer inte att ångra dig! Snälla!
Officeren tvekade. Pappan envisades.
– Éva! Titta honom i ögonen och säg ditt namn tydligt så att han minns dig!
– Éva Székely. Éva Székely. Éva Székely, sa Éva Székely och tittade officeren djupt i ögonen och lade märke till att ena ögat var grått, medan det andra var brunt.
– Éva Székely, sa officeren och lät henne ligga kvar medan han puttade ut resten av familjen ur huset, förde dem till Donaus flodbank intill, och sköt dem.
Vackert minnesmärke i Budapest, just där det skedde.
Hur den sjuka flickan som inte kunde gå ändå skulle kunna simma, funderade inte officeren med ett grått och ett brunt öga på. Men det gjorde hon – hon slog sex världsrekord, vann nästan alla tävlingar i Ungern under många, många år, och tog ett OS-guld i Helsingfors 1952 och ett OS-silver i Melbourne 1956.
Vilka skarpa drag och bister blick hon hade 1956!
Innan den där dagen när familjen försvann, bodde Éva Székely med 42 andra judar i två rum på ett våningsplan. Eftersom judar inte fick simträna längre, sprang hon 100 gånger varje dag upp och ner i husets trappor – fem våningar. Efter befrielsen fanns blott tio personer kvar i livet på just detta våningsplan. Éva började träna simning igen, och beslutade sig för att drivkraften var minnet av de 32 som inte överlevde. Snabbt blev hon Ungerns främsta simmerska, som i folkmun kallades ”Fröken Fjäril” eftersom fjärilsim var hennes främsta gren.
Hon gifte sig sedermera och fick en dotter med med Ungerns då bäste vattenpolo-spelare Dezső Gyarmati. De simmade och tävlade (och vann allt) och engagerade sig i sina respektive sporter tills de ungerska myndigheterna 1960 deklarerade att bara en av dem skulle få resa till OS i Rom. Då lade Éva av, och satsade på att coacha ungdomar istället – bland annat dottern Andrea Gyarmati, som även hon knep OS-guld och vann nästan allt som hon ställde upp i.
Dottern Andrea under OS i München 1972. (Vilken häftig sim-bild!)
År 1950 deltog Éva Székely i en tävling i Budapest, där hon som vanligt vann. När hon stod där, högst upp på prispallen och tog emot guldmedaljen av det ungerska simningsförbundets ordförande, deklarerade någon i högtalarna plötsligt att hon för sina fantastiska resultat skulle tilldelas ett nyinstiftat pris. Prisutdelaren var en höjdare inom polisen. Med Éva Székelys egna ord:
– Tänk dig, va, där stod jag på prispallen med en stor vas i händerna och den här höjdaren som delar ut priset framför mig. Och så tittar han mig rätt i ögonen – och han har ett grått och ett brunt öga.
Under två dagar sa jag wow, wow, wooooooow samt örk ungefär 37 gånger. Alla intrycken har gjort mig galen av rapporteringsiver. Här kommer en fotosafari från Stockholm!
1. Fotografiska: Erik Johanssons bilder. Åk dit eller köp en bok. Samla släkt och vänner och alla barn ni känner och titta och fantisera samt associera.
Så här ser hans sajt ut, och ni ser väl bilden? Well, kolla nu på nästa bild!Där står ju jaaaag och fäpplar! (Det är arrangerat så att man kan posera så här. Det jag håller i är en helt vanlig plafond. Mobilen ställde jag på golvet med självutlösaren på 10 sekunder. Helt perfekt!)
2. HESA FREDRIK! Jag fick för första gången på flera år höra larmsignalen! (För nytillkomna tittare: vårt hus har en tyfon på taket, som en gång i tiden tutade. But no more.) Jag blev så till mig i trasorna att jag dokumenterade miraklet.
Sedan gick jag in på ett café där vi hade en liten kommentatorsbåsträff och åt gamla torra kanelbullar, som hade fått ett lager mandelmassa och grädde på sig. Sagolikt gott och en given succé!
3. Slussen, Slussen, den sorgligt sluskiga Slussen. Det är en fruktansvärd miljö just nu, kratern där Slussenrosetten gång stod. Inte för att den heller i sitt nedgångna skick var så vacker.
Det var oerhört många små minioner som stod och funderade över både cement och betong samt armeringsjärn.– KOLLA! sa jag högt här, när jag såg det gula kaklet. Där har jag gått och svurit över att passagen användes som pissoar.– MEN TITTA! sa jag till andra förbipasserande, och sträckte mobilen över ett plank för att genom taggtråden fotografera det som en gång var ”Gula gången”.Man måste gå i zick-zack och hoppa över konstiga saker hela tiden. (Skyltdjungeln var ändå rätt mild här, lite närmare Gamla stan.)
4. Tunnelbanan stod stilla i en evighet och det blev nästan slagsmål mellan manliga män som ville ha informatioooon. (Vågade inte dokumentera dem.)
5. Stuckatörens våning! Stockholms stadsmuseum har som gåva fått ett antal lägenheter i Stockholm. Det är sådana lägenheter där tiden har stått stilla – ungefär som i Hallwylska palatset. Fast i väldigt mycket blygsammare format. De som på få – och väldigt specifika datum (som jag inte kan kan hitta) – visas upp, är:
• Barnrikehuset på Stickelbärsvägen (1930–40-tal)
• Kämpingebacken 13, Tensta (1960–70-tal)
• Stuckatörens våning på David Bagares gata 10 (1880-tal)
• Blockmakarens hus på Stigberget (1920-tal i 1700-talshus)
• Svartbrödraklostrets härbärge i Gamla stan
Stuckatören själv hette Axel Notini och huset han byggde åt sig och familjen gled honom ur händerna efter en konkurs. Han fick hyra de fem rum som nu visas av Stockholms stadsmuseum, som sedan 1992 har restaurerat, tagit fram övermålade tapeter och stuck samt efter gamla foton försökt återskapa lägenheten som den såg ut i slutet av 1800-talet. Och det är alldeles, alldeles förtjusande.
Man kan gräva ner sig i gamla svartvita bilder och jämföra då och nu på detta sätt …
Bild från 1964, när en dotter till Axel Notini fortfarande bodde här. Där de mönstrade tapeterna sitter idag, hade man målat med plastfärg. Stockholmskällan. (Foto: Lennart af Petersens, FA 39352)Det var möööörkt i hela lägenheten, och mycket svårt att ta bilder eftersom vi var 20 personer som klev in i varandras fotografier hela tiden.
Men jag verkar fokusera mer på detaljer, ser jag nu när jag tittar på de bilder som jag tog idag.
En bakelitknapp!Gasmätarställningar från 1910 och 1903!Mönstrad korkmatta från 1893!Stuckaturtomtar i herrummet!Samma tomtar 1964, då övermålade i en mörk färg.En nygjord, efter gammal modell hattliknande lampskärm.Krustången och hans örngottskompisar.Familjen Notini var tidiga med telefon och gasspis, men väldigt sena med avlopp, rinnande vatten och vattenklosett. Anar ni hur det känns att hänga lyssnardelen i klykan? Kli-hikk.Sådana här små fina detaljer fanns här och där. En del kommer från Notinis efterlevande, men mycket kommer från okända sterbhus som passar in i stilen.Köket med både gas- och vedspis samt en på 1930-talet insatt rostfri diskbänk i knänivå.Skafferi. Alltså … vilket skafferi! (Äggen var dock inte riktiga, och om jag hade fått bestämma hade jag fyllt skafferiet med massa, massa saker.)En Downton Abbey-plingeliplong. Mamma var med mig på visningen, och hon släppte ur sig ett ooooooooh-pip när hon såg den, för en sådan fanns i hennes barndomshem på Bergsgatan 3 (Kungsholmen).
6. Oerhört inspirerad ska jag nu börja pynta huset med små gipsbasketspelare!
