I lusseluckan 13 avhandlades skjul och post, medan vi i dess facit fick veta av Hannoia att prinsessan Pauline von Metternich år 1892 på grund av ett blomsterarrangemang förmodligen duellerade topless med grevinnan Anastasia von Kielmannsegg. Sånt glömmer man inte i första taget. Magganini vann en osynlig tröja och alla längtade till nästa boktips.
Eller …
Lucka 15
Duktig idiot?
Här kommer Kaspar Hauser gående. Han har ju svårt med språket, vilket jag ska fråga honom om.
– Hallo Kaspar! Har du lyssnat ordentligt och reflekterat över hur språket liksom tvingas på oss av samhället, där normen är konformism och en mening kan funka som en tyrann som utnyttjar människorna? Det är språktortyr! – Va? Jag har … bara … tappat min sko, den skon som man har på handen. Vad heter en sån?
Ja, som ni ju ser har vi inget att hämta där. Åhå, minsann är det inte Ravelli som släntrar emot mig: straffmålsångesten personifierad! Jag måste fråga!
– Hej Thomas! Konkret nu, hur känns det, såhär 25 år efter det som hände i Berlin? – Berlin? Nu minns du fel, det var i USA, mot Rumänien. Tja, det var inte så mycket jag gjorde, men man kan lätt kalla det en wim-wim situation eftersom jag sedan dess tusen gånger har fått berätta om mina tankar efter denna särdeles lyckade dag. Även nu, för dig. Jag kan berä…
Jag viftar avvärjande och rör mig bortåt de andra eftersom jag inte riktigt litar på dem som är sådär blygsamma; då och då måste man faktiskt fascineras över sin egen förträfflighet. Nämen så roligt – här kommer juAstrid Lindgren!
– Astrid! – Nej, jag är i… – Barnberättelsernas underbara drottning! – Det är ett misstag, jag är he… – Jag har förstått att du stenograferar, och dessutom är vänsterhänt och därmed ju måste ha problem med kludd och sudd? – Stopp. Jag är inte vänsterhänt och jag är inte Astrid. Jag heter Karin Nyman.
Jävla idioter till att förställa sig. Allihop. MEN TYST! Här kommer äntligen Schubert! Han som 1827 skrev, vahettere, vahettere … den där, ni vet.
Gissningarna till lucka 13 var för mig helt obegripliga till en början. Maplestream tycktes hävda att HB inte var död och andra ville underligt nog åka båt härs och tvärs.
Enannankrister var komplett mysko, så jag skakade på huvudet både en och två gånger:
”Om det är hen, så skrev hen om en med många efterkommande, eller samma en.”
Ninja ledtrådade i sen kvällning:
”Kan det kanske behövas ett skjul i anslutning till planen.”
Ökenråttan gjorde som Postflickan:
”Nu går jag och lägger mej, helt komfortabel i råttboets kalla sovrum; vi sover med öppet fönster året om, under natthimlens stjärna.”
Zkop var väldigt tidig med sin ledtråd:
”Här är kallt idag, men det ska bli varmare om det nu är nån tröst.”
Ardy slog mig med svår häpnad, för detta var fantastiskt:
A London girl moved to Howling,
for a Darcy mayhap she was prowling.
Modernizing farm and her kin,
all vile and eccentric to a sin.
Seen by Ada in the shed, what was the foul thing?
Karin, som kanske var allra först:
”Uppe i ottan på Luciadagen, kämpar i kölden mot det hägrande målet: värme och tröst på läktar’n.”
Jomen. ”Kall tröst” är alltså ledorden … Men vem var det då? Jo:
Stella Gibbons (1902–89) är ett inte särskilt bekant namn. Såpass obekant att varken svenska Wikipedia eller NE har en artikel om henne.
– Fnys! fnös jag när jagupptäckte det.
Så huuuuur ska ni i så fall ha den blekaste susning om denna person?
Jo, min tro är att ni har hört talas om, sett filmen eller läst ”Cold Comfort Farm” (1932), som är så rasande rolig och modern i sitt tankesätt att ni helt enkelt borde det. Om inte, kan ni ju se fram emot en ny, trevlig bekantskap.
Stella Gibbons 1988, hon som sade sig hata ”de uppblåsta, de pompösa och alltför sentimentala”. (Foto: John Hedgecoe/TopFoto)
Ni får gärna, liksom jag granska bilden här ovan. Lampan. Stöket. Tofflorna. Kroppsspråket.
Stella Gibbons hade en rörig uppväxt med en i och för sig ganska rar mamma, men med en skitstövel till supande pappa med tusen och en kvinnor på sidan om. Pappan skrek och röjde, for ut mot alla i hushållet och drog sig inte för att lappa till barn som i hans ögon behövde lite stryk. (Med facit i hand vet vi att sådana här upplevelser bådar gott för blivande författare.) En glädjekälla och anledning till överlevnad var hemmets många böcker och Stellas läshuvud, som också hjälpte henne att som en av få flickor faktiskt få börja läsa på universitet.
– Mäh, boring, sa Stella, som inte riktigt hängde med eller njöt av skolan – men skrev gjorde hon hela tiden.
Stella 1955. (Foto: Mark Gerson.)
När Stella Gibbons mamma var blott 48 år, dog hon hastigt och plötsligt – och fem månader senare söp pappan ihjäl sig. Stella var då bara i 25-årsåldern och fri som en fågel med en pojkvän som hon relativt öppet mot alla normer minsann hoppade i säng med utan giftermål – men nu fick hon ta sig i kragen och hand om sina två småbröder.
De tre valde att bosätta sig i Vale of Heath, där Keats, Leigh Hunt and D. H. Lawrence hade lyckats skapa litterära storverk, och så inledde hon sin journalistkarriär. Hon blev uppskattad särskilt för sina dikter och uppmärksammad av storheter som T. S. Eliot och Virginia Woolf. Men så kom en sådan där period som är så bra för unga, spirande författartalanger: avsked, nytt jobb, olycklig kärlek, kamp för pengar och allmänt trassel.
Och då skrev hon ”Cold Comfort Farm”, vars handling är ungefär som i det synopsis som jag hade i lucka 12. Det coola är att boken är lågmält rolig, har många finurliga sekvenser, några trevliga citat som passar här och där och en snabb dialog. (Om man läser snabbt, dårå.)
Stella Gibbons skrev boken snabbt och lätt utan åthävor som en parafras och ironisk kommentar till alla fjöntiga romansböcker om förvecklingar och spirande kärlek samt stora bröllop som hon fann att pöbeln (förlåt) på den brittiska landsbygden dyrkade. Alltså fåniga böcker där jordnära och primitiva rollfigurer vandrar omkring, där dystra skeenden och det arkaiska landskapet ”avbildas i prosa som är så överarbetad att minsta lilla färgklick är en underdrift”.
Huvudpersonen är (som sagt) den unga fröken Flora Poste, vars föräldrar dör utan att någon saknar dem. Hon söker äventyr och gamman och lyckas med bestämd humor förändra livet på ett superhjältesätt bara genom att prata omkull folk och intrigera. Alla blir lyckliga och föremålet för hennes egen kärlek har minsann alldeles vita tänder.
Om ni vill, kan ni kämpa lite genom att se hela filmen från 1995 på Youtube. Här har ni trailern, där Flora i inledningen möter den snälla betjänten Sneller:
Den är inte textad, men å andra sidan uppdelad i besvärliga tiominuterssnuttar … Där kan man se husfadern Gandalf (alltså Ian McKellen) och en väldigt ung Kate Beckinsale samt Joanna Lumley från Absolutely Fabulous som den leende Mary Smiling. Och en synnerligen förälskad Stephen Fry!
Under bröllopsmiddagen ser man väldigt kort och utan kommentar eller replik hur brudgummens överklassmoder försöker förstå sig på böndernas piroger, medan en helt vanlig bonntjej med nyfiken avsmak klämmer i sig rysk kaviar.
En av mina favoritrepliker – sagd i förbifarten – är en order till en av sönerna i huset. Alla får sina uppgifter när arbetsdagen inleds i ottan. Fadern säger lugnt:
– Seth, you drain the well. There’s a neighbor missing.
Gamla Ada Doom, som sitter i sitt rum på ovanvåningen säger nästan bara:
– I saw something nasty in the woodshed.
När hon sedan blir förändrad och minsann ska åka till Paris, säger hon:
– You won’t find me plucking my eyebrows, nor dieting, nor doting on a boy 25.
Och det är nästan lika roligt som att gamle Adam envisas med att inte diska med en diskborste, utan en liten pinne. För det har han ju gjort i alla år.
Stella gifte sig, skrev mer, fick en dotter, skrev mer, hade stora fester och många kompisar, skrev ännu mer, blev änka 1958, och skrev igen och hade partyn tills hon dog. På 1960-talet gav hon till och med ut science fiction: ”Jane in Space”, skriven i Jane Austen-stil …
Scoop! Redan på 1930-talet varnade hon i en dikt för miljöförstöring med dessa rader:
”What oil, what poison lulls Your wings and webs, my cormorants and gulls?”
Ur ”The Marriage of the Machine” (1938).
Tyvärr blev Cold Comfort Farm alltså en sån hejdundrande succé att Stella Gibbonss övriga verk hamnade i skuggan och förtvinade. Till alldeles nyligen, när någon upptäckte att det var ju alldeles fel och utbrast: ”Nu fräschar vi upp dem och ger ut dem på nytt!”
Faktum är att plommonstopet har åldrats lite mer än jag vill erkänna. Fodret sitter slafsigt löst och riskerar att svälja lappar. Men jag rör om med försiktig hand och får upp en … en … en … Magganini!
Lucka 15 kommer på söndag morgon!
Bonuslimerick från hakke bafatt det var val i Storbritannien (och stackars Skottland inte fick som de ville) och Brexit ser ut att genomföras med blonde Johnson:
En man i ett brittiskt imperium
han formar ett nytt ministerium
och sen hörs han ropa:
”Vi slopar Europa,
och det är mitt enda kriterium!”
I facit till den sanslöst fantastiska elfte luckans kommentatorsbås, tog vi igen oss efter limerickkalaset, drack glögg och vilade på ett berg av lussebullar. Sedan hade vi inte alls lussevaka, utan inväntade bara lugnt den trettonde luckan som alltid illustreras av en vettig bild.
Ninja och hakke som vann varsin osynlig tischa har ett gemensamt: rimmandet. Må det räcka ända till julafton!
Lucka 13
Synopsis
London 1930-ish. Postflickans föräldrar har äntligen dött i influensan. Pengar saknas, men släkten är stor. Hon ber den leende damen om råd, och bosätter sig hos de intressantaste släktingarna eftersom hon hoppas få stoff till den succéroman som hon i Jane Austens anda tänker slå världen med häpnad med på 1960-talet. Vi ser henne träffa en Gandalf-typ och den hemliga tant Ada. Saker händer. Bröllop.
[Postflickan öppnar posten. Ratar breven. Fastnar för ett.)
Postflickan:
– Det här låter knäppt, vansinnigt och intressant! Den leende:
– Men ska du verkligen? Ska du inte skaffa ett jobb istället? Som journalist? Nåt med bokföring eller biodling? Postflickan:
– Jag är säker! Jag åker! Den leende:
– Men de har säkert inte ens ett badrum!
Berättarröst:
Postflickan bar på den underliga och kanske lite omoderna idén att man alls inte behövde gifta sig av kärlek. När tiden var kommen och hon hittade en man med tillräckligt vackra tänder, skulle hon se till att anordna ett arrangerat bröllop åt sig själv.
Nionde luckan handlade om en av mest produktiva författarna som världen nästan inte känner till. I facit länkade Peztis till IDUN – en publikation som jag verkligen rekommenderar såhär ett drygt sekel senare.
Maplestream befanns ha ett svenskt namn och vann en osynlig tischa! (Det känns som om tröjorna kommer att levereras på julafton ungefär … Men de är fina!)
Lucka 11
– Aj, faaan, sa vår store huvudperson.
Han var verkligen jättestor. (Fast inte med basketmått mätt, som något lite onödigt påpekade.) Och han hade ont. Han gnuggade den begynnande bulan och tittade ut genom fönstret på det kanadensiska landskapet och Nova Scotias många sjöar.
– Hur är det med dig? log den kvinnliga biljettkontrollanten.
– Jag mår bra, ljög han.
Det var inte mer än 15 minuter sedan han hade slagit huvudet i samma jävla bagagehylla som han alltid slog huvudet i. Av säkerhetsskäl fick ju väskorna inte stå i gången, men nu var han färdig att ge upp försöket med att baxa in den stora säcken som han släpade på.
Nu log kvinnan inte längre.
– Du … Vad har du i säcken?
– Små insekter, fladdermöss, en liten fågel, Tintin i Tibet, en stor förskärare och en död kvinna.
Nu log hon igen. Han skrattade, han visste att sådana repliker gick hem hos kvinnor.
– Du. Du ska få ett tips, Casanova, sa hon. Om du ska charma en kvinna kan du inte … Äsch, pärlor för svin.
– Antyder du att jag försöker charma dig? – Ja. Neka inte.
Han nekade inte. Svarade inte. Istället tänkte han på den lemlösa kvinnan han hade i säcken. Han borde inte, men längtade innerligt efter en stor drink och ett helt paket cigg.
I facit till lucka 7 grälade vi om män, fixade ett trasigt Wikipediaställe samt kom på att vi tycker olika om roligheter. På det hela taget var kommentatorsbåset alltså som vilken släktmiddag som helst. Förutom det faktum att Niklas vann en FORTFARANDE osynlig tischa. (Vars utseende jag dock kommer att avslöja i facit på tisdag.)
I sådana här bildluckor som lucka nio, kanske man kan tro att Hemlisbloggaridén har kommit långt från forna tiders ”jag skriver och härmar som vore jag nån annan”. But noooo. Det här andas litterärt storverk! Om någon till äventyrs känner sig lite skumögd och har förlagt luppen, kommer texten i de två röda bubblorna att kunna läsas även i kommentatorsbåset. (Fast inte riktigt från början. Ni får kisa med ögonen eller be nån ungdom läsa högt först.)
Lucka 7 2019 går till historien som den lättaste och mest förvirrade – men skyll inte på mig! Jag bara skrev som det var! Fast … hur var det egentligen? Vi kollar några spridda kommentarer i komplett oordning eftersom jag har läst dem i oordning bland laxtillredning, basket- och pingisbollar samt släktbesök.
Maplestream:
”Konstaterar att när jag läste i lugn och ro så kom HB till mig. Det enda som oroar nu är att det helt plötsligt var så enkelt. Som om jag läst direkt ur nämnda dagbok.”
Ökenråttan var sannerligen upprörd:
”Om jag vore damen på bilden skulle jag stämma Lotten för att hon kopplar ihop mej med dagens HB.”
”Och att sno mr Darcy! Jag saknar ord.”
Jossilurens:
(Nej, ni får läsa hela kommentaren häääär istället.)
Zkop:
”183 år mellan verken.”
Bridgroom:
”Zkop påstår att det är 183 år mellan verken (undrar vilket som då är startåret – hon på bilden skrev flera). Men om jag väljer en, kan då HB vara den som skrev ”Mulle Meck bygger en båt”?”
Christina:
”Tänker att det kanske är så lätt som det verkar för att även jag ska kunna klara av en lucka detta år. Men förmodligen inte.”
Ninja i Klockrike:
”Kommer med ledtrådar som sabbar min HB. En HB som var vida mycket mer bildad än den HB som jag just nu förstått att det är. Det var dagboken som ställde till det. Den som jag fann oläslig.”
Helena:
”Det känns för enkelt, men ledtrådarna pekar mot en HB som har en del av sitt namn gemensamt med mig, och en huvudperson som har dagboksskrivandet som gemensam faktor. Det är inte riktigt en oberoende gissning.”
(Den där sista var inte Översättarhelena. Måste ju påpekas!)
Svaret är Helen Fielding (f. 1959), som slog igenom med dunder och tjohej när hon 1995 förstod att hon skulle skriva om sig själv, fast om en tjej som hette Bridget Jones.
Boken är mer känd som film än som bok eftersom man
fullständigt obegripligt konstigt valde en amerikansk skådespelerska till huvudrollen
såg till att denna skådespelerska till omvärldens fascination fick gå upp 15 kilo och lära sig brittisk engelska
fick erkänna att även om det var fullständigt obegripligt, gjorde denna skådespelerska ett alldeles utmärkt jobb.
Skådespelerskan ifråga, Renée Zellweger.
Men faktum är att Helen Fielding skrev små kåseriliknande stycken om Bridget Jones – utan byline – i The Independent långt innan hon blev bok och film. Som så många andra författare som plötsligt gör succé, gällde det för Helen att smida medan pennan glödde och producera så många historier som möjligt om Bridget innan hon blir på smällen och måste sluta jaga karlar och män samt skilja mellan en trist chef (som jag dock fann oerhört charmig) och en Mr Darcy som heter så för att han ÄR Mr Darcy fastän (hej Ökenråttan) han redan var Mr Darcy i Jane Austens Pride and Prejudice, som ju (hej Zkop) kom ut 183 år tidigare.
Till yttermera visso spelas Austens Mr Darcy och Helen Fieldings Mr Darcy av en och samma skådespelare!
Kolla, Colin Firth överallt!
Helen erkänner rakt av att hon har snott idéer och handling av Jane Austen. Bridget till och med citerar ”Stolthet och fördom” när hon läser upp de allra första raderna: ”It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife.”
Helen Fielding var före B.J. (som man kallar verket när man är i branschen) singel och sådär charmigt fattig som andra kulturarbetare. Och sedan SCHWÅPP! kom genombrottet helt out of the blue. Fast om man tittar lite närmare på hennes cv, ser man att hon umgicks i kretsarna runt Rowan Atkinson och att hon var polare med regissören Richard Curtis redan innan han fick sätta tänderna i Bridges Jones och göra film av boken. (Sade hon ogint, den där Lotten, som inte är bestsellerförfattare bafatt hon inte umgås med filmmoguler utan bara långa basketspelare.)
Numera bor Helen med barnen halva året i London, halva i Los Angeles. Hon gifte sig i USA med komikern och författaren samt Simpsonmedarbetaren Kevin Curran, och livet lekte medan de fick två barn 2004 och 2006. (Amerikanska källor påpekar nogsamt att de inte var gifta och att de nästan inte var ihop heller.) Och så blev det sådär som det så ofta blir, tycker jag, när allt verkar gå så bra. Kevin fick cancer och dog 2016.
Nä, det finns inte så mycket intressant att berätta om Helen Fielding. Därför ska ni få se en bild från det hus som hon för nåt år sedan sålde och flyttade ifrån. Titta på lampan som går som i en vid båge.
Den heter Arco och skapades av Achille & Pier Giacomo Castiglioni 1962.
Varje gång jag ser en sådan lampa i hemma-hos-reportage, tar jag mig lite olyckligt åt hjärtat eftersom jag 1999 hittade en sådan lampa för en hundring på en loppis.
– Heh. Kul lampa. Heh.
Sa jag och gick därifrån.
Så, nu lämnar vi Helen Fielding, som om inte annat är en skicklig dialogskrivare. Läs Bridget Jones, så ska ni se att ni plötsligt fnittrar åt hennes mamma som vill köpa hjul till en resväska.
Verket som jag ville att ni skulle hitta, var alltså ”Bridget Jones’s Diary”. Men … mittenstycket, det ekivoka mittenstycket – det lät väl inte alls som nån lättsmält dagbok? Nä, för det handlade om en annan Helen Fielding, och hon forskar inom fysikalisk kemi. Alltså tog jag definitionen till fysikalisk kemi och gjorde om den till en falloid aktivitetsbeskrivning.
Wikipedia:
Fysikalisk kemi är en av kemins huvudgrenar, och använder fysik, framförallt termodynamik och kvantmekanik, för att förklara och studera kemiska fenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, tryck och volym hos ett system, samt det arbete och den värmeöverföring som utförs av eller på systemet är kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.
Julkalendern:
Den kroppsliga fysikens personkemi är en av relationsteorins huvudgrenar, som använder fysik – framförallt dynamiken mellan män och kvinnor – för att förklara och studera relationsfenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, beröring och ökande volym hos en extremitet (samt det arbete och den värmeöverföring som utförs på själva kroppsdelen), kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.
Men låt oss nu komma till saken!
PLOMMONSTOPET!
Jag är glad över alla lappar som ligger här och blir allt skrynkligare. Och att ni gissar fastän tischan fortfarande är osynlig. Här kommer en lapp …
Niklas! Som valsade in jättesent!
Lucka 9 kommer i ottan på måndag!
Bonus:
En liten snutt ur Bridget Jones dagbok. Där jag alltså tycker att tjifen Hugh Grant är charmig.
I sjätte luckan fick vi facit till den femte, där Hemlisbloggaren faktiskt fyllde år (vilket Betong-Bess påpekade). Betyder det då att svaret på sjunde luckan fyller år den 7 december? Nej, det hade ju varit för enkelt. Eller?
Kråkan vann en fortfarande osynlig tischa, och allt går så bra så! (Förutom ofärdigheten och ickeleveransen å så.)
Lucka 7
När jag var 30-nånting började singellivet att kännas frustrerande. Jag hade svårt att se att ett förhållande mellan mig som en celebritet inom forskarvärlden och t.ex. en flykting skulle kunna beskrivas rättvist. I min ständiga följeslagare – dagboken – kan jag idag läsa att jag då var både osäker och faktiskt banal. Fnittrigt fjantig – men rolig. För att ni ska förstå, ska jag förklara min forskargärning.
Den kroppsliga fysikens personkemi är en av relationsteorins huvudgrenar, som använder fysik – framförallt dynamiken mellan män och kvinnor – för att förklara och studera relationsfenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, beröring och ökande volym hos en extremitet (samt det arbete och den värmeöverföring som utförs på själva kroppsdelen), kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.
Därför har jag nu gett upp jakten på den perfekta mannen och kommer att tacka ja till min ansvarstagande chefs inviter. Han är ju i alla fall vuxen. Och man.
Nämen hu, så svårt jag hade gjort det i lucka 5! Halva båset analyserade små siffror, andra halvan letade efter färgsymboler. Jag var ute och flängde och hängde inte i båset!
• Rosman var helt obegriplig (och hade förmodligen fel), men jag gillar formuleringen:
”Jag ber natt och dag att en stjärna ska födas. Dons vita sydväst är i stora mordfloden. ”
• Aku var på bra humör, bara:
”Fantastisk lucka idag! Jag har inte en susning dock så det blir läktarhäng och hoppas på ledtrådar.”
• Men … Ökenråttan hade kommit på nåt.
”För att hitta HB började jag i slutet. Den Blyga rekommenderade mej den här HB en gång.”
• Pysseliten var extremt (o)tydlig – man vet ju att när man vet, vet man:
”Miami minus vice, blir bara Miami. Hjääälp! Släpp ut mig ur kaleidoskopet!”
• Pigga Kristina ska ha en allmän eloge för sin första kommentar till denna underliga lucka:
”Godmorgon! Idag är det bildning, höhö.”
• PK:
”Jag får lite vibbar av en skurk i Tintin. Och en skurk i the Simpsons. Mycket skurkigt det här, måste vara Dan Brown.”
• Stackars Magganini:
”Nä. På hotellet efter diverse föredrag, mingel, trollkarl, mat, musikquiz, nattduell och dancing har jag nu läst ikapp ca åttio båsinlägg. Det var ingen idé. Gonatt.”
Ack! Jag måste få tacka för ert tålamod, ni som satt med förstoringsglas och försökte färganalysera. Håll ut! Det kommer enklare gåtor! (Kanske.)
Här har ni titlarna som luckan byggde på!
Run, River (1963) – Lagt kort (1970) – South and West (1979) – The White Album (1979) – En stjärna föds (1976) – Blue Nights (2011) – A Book of Common Prayer (1984).
Svaret på luckans gåta är Joan Didion (f. 1934), som är en amerikansk författare med ett livsöde som inte liknar någon annans. Men jag återkommer till det, först tar vi det skrivna: tidningsartiklar, essäer, böcker, pjäser och mycket annat. Hon sitter just nu, mager som en liten kyckling, i en stor våning i N.Y. och mår sisådär. Men hej, vad hon har skrivit mycket i sitt liv.
“Grammar is a piano I play by ear.” ― Joan Didion
Joan Didion 2008. (Foto: David Shankbone CC BY-SA 3.0)
Under en barn- och ungdom med trasslig skolgång, fann Joan Didion (eller ”Didelido” som Zkop skrev i båset) att skrivandet var passionen som fick henne att stå ut med livet. Hon jobbade heltid på Vogue i N.Y. och skrev en roman hemma på kvällarna med hjälp och stöd av en polare som hette John. Som hon raskt gifte sig med – och med vilken hon flyttade till Los Angeles. De annonserade efter en hyreslägenhet som ”Writer and wife looking for house” och hittade något som kostade blott 400 dollar i månaden. (Vilket låter hiskligt mycket 1964! Jag kollar … 400 dollar dåförtiden är 3 200 dollar nu, vilket i dagens penningvärde motsvarar 30 000 kr! I månaden! Okej, petitess, petitess, fortsätt nu med Joans liv nu.)
Först var hon fokuserad på att berätta om hippiekulturen i USA, och då särskilt på västkusten. Resten av världen häpnade av hennes rapporter eftersom den inte hade kommit så långt vad gäller nakenhet, droger och lite mer droger.
Joan Didion lagar sallad 1972. Den vackra grytan fyller ingen funktion. (Foto: Henry Clarke.)
Hon och hennes författarmake John Gregory Dunne satt i ett gigantiskt hus och skrev, redigerade varandras artiklar, skrev, skrev och skrev och fann någonstans på vägen att de inte kunde göra barn. En kväll ringde en sjuksköterska och berättade att de hade en nyfödd, föräldralös unge som behövde ett hem.
– Ska vi åka till sjukhuset och kolla? sa John.
– Va? sa Joan som stod i duschen och hade schampo i öronen.
Men de åkte. De
tog hem den lilla bebisen som fick heta Quintana Roo efter ett plejs i Mexiko
blev strax vräkta eftersom man inte fick ha små barn i det stora (dyra?) huset
flyttade
fick adoptera den lilla
fortsatte att skriva.
(Förmodligen hade de berättat om barnlösheten eller ansökt om att få vara fosterhem, men si det förtäljer icke historien.)
Joan blev med tiden lite intresserad av amerikansk utrikespolitik och reste till samt skrev om El Salvador, Cuba, Vietnam och kalla kriget. (Hm. Nej, den där formuleringen borde jag ha jobbat mer med. Hon reste ju inte till kalla kriget.) Samtidigt konstaterade hon krasst att politikerna ju lever i en fantasivärld med abstrakta termer och att de sällan kan relatera till människor.
Den lilla familjen hade ofta stora fester och lärde känna dåtidens coolaste kulturcoolingar, som gick som barn i huset. Under en fest kikade Joan in i rummet där lilla Quintana låg och sov, och upptäckte då piller och sprutor som låg på golvet bredvid sängen. Från den stunden blev festerna färre och mindre samt lugnare.
När de ville bygga om lite i sitt hus, anlitades en snickarfirma där Harrison Ford råkade jobba. Han berättade:
– Ja, jag byggde ett helt extrarum där. Vi blev vänner efter att jag och min arbetsgivare hade dragit ut på jobbet i en halv evighet för att kunna fakturera mer och mer … Ah, ni vet hur snickare funkar.
Joan Didion och John Gregory Dunne 1977.
Så fortsatte livet. Joans make John hade en rolig släkt som de umgicks mycket med – dottern Quintana Roo (som bara kallades ”Q”) hade några Dunne-kusiner som hon tyckte mycket om. Men 1982 ströps en av dem – Dominique Dunne som nyss hade fått något av ett genombrott i ”Poltergeist” – av sin pojkvän.
Dominique längst till höger i Poltergeist.
För alla, inklusive Joan och John, var detta en vändpunkt när det gällde engagemanget i våldsbrott i USA eftersom pojkvännen inte blev dömd för mord utan ”vållande till annans död”. När fem oskyldiga killar 1989 befanns vara skyldiga till en våldtäkt och misshandel i Central Park, skrev Joan Didion meddetsamma att hon fann rättegången mysko. Killarna frikändes helt 2001, när den riktiga förövaren erkände …
“I don’t know what I think until I write it down.” ― Joan Didion
Vi rasslar vidare till 2003, när den nygifta dottern Quintana plötsligt blev sjuk i lunginflammation och massa annat förfärligt – såpass att man befarade att hon skulle dö. Hon försattes i koma och hela släkten och alla vänner led vid hennes sjuksäng. En kväll satt den oerhört bekymrade John hemma i lägenheten och pratade med Joan om hur han aldrig hade känt sig så bekymrad, orolig och ledsen och … och … och så tvärdog han.
Joan trodde att han hade satt i halsen och försökte göra Heimlich-manövern på honom. Men han var död.
Alldeles efter begravningen (tre månader senare eftersom Joan väntade tills dottern var tillräckligt frisk för att kunna vara med), frågade Quintana om det var okej att ta en sväng till värmen på västkusten. Joan slog ut med armarna och sa:
– Javisst, det är bara bra för dig! Off you go!
So off she went. I flygplanstrappan snubblade Quintana, föll handlöst och slog huvudet i betongen på marken – och 18 månader senare dog hon 39 år gammal i sviterna efter detta fall.
Den lilla, lilla Joan Didion i sin stora, stora lägenhet skrev sedan vad som sägs vara ”den enda sorgebok som har skrivits av en ickereligiös person”, vilket ju måste vara en amerikansk överdrift. Boken blev även en pjäs som sattes upp med Vanessa Redgrave i huvudrollen – hon, vars dotter Natasha dog av ett fall i en skidbacke.
Livet är då bara oro och vånda samt sorg!
Om ni vill lära er mer om Joan Didion, kan jag rekommendera dokumentären ”The Center Will Not Hold” på Netflix. Den är gjord av Johns brorson Griffin Dunne (alltså brodern till den mördade Dominique).
PLOMMONSTOPET! KOMSI KOMSI!
Rörarörarööööra! Inte dra ut på det! Jag drar … Kråkan!
Såja! Hurra!
Lucka 7 kommer vid nio–tiotiden på lördag förmiddag!
Psssst! Om ni undrar om det fanns några dolda ledtrådar, så kan ni kolla vad de åtta bilderna heter. (Till exempel om man öppnar bilden i en ny flik.) Sista bokstaven i de åtta bildnamnen är: j-o-a-n-1-9-3-4.
Lucka tre kom alltså lite före lucka 5, och den hade ett facit i lucka 4. Glasklart. Där visade det sig att både Bridgroom och Agneta Uti Lund vann osynliga tröjor, som vad det verkar som kommer att levereras lagom till julafton. Men i detta facit lärde vi oss alla hur kul det är med konstvetenskapsallmänbildning – Ökenografi!
Ökenråttan kommenterar: ”Det ingick i konstnärernas yrke att kunna ikonografins språk, att veta vilka attribut ett visst helgon hade. Det var ett sätt att tala om för betraktaren vem helgonet var. Gamla målningar kan man ‘läsa’ genom att se olika attribut, symboler eller sätt att framställa ett skeende. På gamla familjeporträtt kan man ofta se att en person tittar åt sidan, medan övriga tittar rakt på betraktaren. Att låta en person titta ut ur bilden är då symboliskt, ett sätt att tala om för betraktaren att det här är en person som inte längre är i livet. Men man har ändå velat ha familjen komplett på målningen. En annan markering kan vara att låta den döde hålla i en sån där liten alpinistyxa; det symboliserar då att livets tråd har huggits av.
Ikonografi är den mest spännande delen i konstvetenskapen.”
Men nu öppnar vi nästa lucka!
I lucka 5 … är Julkalendern sig inte riktigt lik.
Strunta i att det är ”alamy stock photo”.Strunta i vad klockan är.
Strunta i vädret.Strunta i den lilla sifferkoden nere till höger.Strunta i att jag trodde att de här två var ”vicesheriffer”.Strunta i att det är svartvitt.Det bär mig emot, men strunta i bandnamnet.Strunta i religionen.
Jamen här har vi hoppat till lucka 3 fastän det bara är andra gåtan! Så underligt effektivt!
Gissningarna var spretiga och roliga och kluriga hela dagen och det tog inte lång tid innan någon verkligen kom med tydligheter. Pysseliten måste antingen ha vaknat på rätt sida eller ha löst gåtan eftersom hon bara skrev:
”Det här är ju JÄTTEROLIGT!!!”
Både LottenPotten och Rosman var inne på en decimerad och stympad Beatlesmedlem, nämligen ”George och Harris”. (En av mina favoritledtrådar. Bara för att jag gillar Beatles.)
Ökenråttan visste besked:
”Ost och åror tycker jag är signifikativa. Även att det röks. Och den där stackarn som stapplar fram under ett berg av hattar med mera – jag har ett så livligt minne av honom. Great favourite. Liten ungersk-rumänsk touche, förresten.”
Det är väldigt fint, tycker jag, när vänner, gifta par och mor och dotter kommunicerar via båset:
Magganini:
”Jag kan ju inte kolla i boken heller, för den har en annan härvarande båsist lagt beslag på. Tror jag”
Hannoia:
”Nehejdu Magganini den har du allt fått tillbaka. Tror jag, för jag hittarn inte nämligen.”
Brid:
”NU hittade vi den. Fram med ananasburken, här ska firas! Har någon en öppnare?”
Och det där återkom i flera av era ledtrådar som hänvisade till stenar i huvud, halmhattar, snubbel, trill och konservburkar.
Christer, the Long Distance PT:
”Men det ser ju ut som att den stackars förvirrade gubben är på väg att banka sig själv i huvudet med en sten!”
Så här ser det ut i boken som ni snart ska få veta mer om!
Svaret i lucka 3 är Jerome K. Jerome (1859–1927) – författaren till ”Tre män i en båt”, som faktiskt alla i hela världen tycker är rolig. Boken kom ut 1889, samma år som vi i Sverige var sysselsatta med att övergå till metersystemet, när Eiffeltornet invigdes och Hitler & Chaplin föddes. Det var alltså inte igår.
Oj, vilken fin kvalitet det var på det här fotot! Man ser ju nästan att Jerome är röd om öronen.
Den engelska titeln är Three Men in a Boat (To Say Nothing of the Dog), men den där parentesen lät vänta på sig i den svenska översättningen eftersom man 1890 och 1912 ansåg att den störde. Boken har översatts till svenska även 1939, 1946, 1960, 1987 och 2007 – och nu slår några av er handen för pannan och utbrister:
– Men varför har jag inte läst den, va? Va?
Därför har jag gjort en liten lånabok-tjänst till er.
Pappersboken finns att låna på Sveriges alla bibliotek.
Den finns som ljudbok blott i Malmö, men skapa ett konto där så ska den säkert kunna laddas ner.
E-boken finns på 69 bibliotek just nu, så det är bara att klicka sig fram här!
Jerome var yngst av fyra barn i familjen Clapp i England. Syskonen hade fantastiska namn: Paulina Deodata, Blandina Dominica och Milton Melancthon. Pappan hette Jerome i förnamn, men när han en dag kom på att han behövde ett finare namn som bättre stämde med hans persona och kyrkliga yrke, bytte han genom att bara lägga förnamnet sist. Också. Jerome Clapp Jerome.
Som att jag skulle heta Lotten Bergman Lotten.
Mamman? Ja, hon hette bara Marguerite.
En DiLeva-lock i pannan och väldigt vita skor, minsann. Men är inte stolen lite väl låg?
Vår unge Jerome K. Jerome förlorade i tonåren båda sina föräldrar (medellivslängden i England var bortåt 40 år, så det var alls inte konstigt), och fick sluta skolan för att istället under fyra år plocka kol från banvallar. Hur Clapp förvandlades till K. (för Klapka) är en intressant historia. Som ingen kan bekräfta, så jag kan inte återge sanningen här.
Den föräldralöse, fattige, stackars Jerome slet för sin egen överlevnad tills han en dag bestämde sig för att bli skådespelare. Det var ett utmärkt val, även om han inte alls lyckades och teatersällskapet gick i konkurs. Eländes elände. Men någon tipsade honom då om att man kunde tjäna småpengar genom att skriva texter för tidningar. (Det var tider, det.)
Hur kan en sådan muntergök till vardags gå omkring och se så barsk ut i sin fina mittbena?
Och på den vägen är det. Jerome kallas ofta för ett ”one hit wonder”, men det är nog att underdriva hans betydelse. Han skrev till och med en bok om tre män på cykel (som Flygbengan ju kallade ”Sequel på cykel.”). Kolla här vilka citat som har kommit ur hans penna!
”I like work: it fascinates me. I can sit and look at it for hours.”
”It is always the best policy to speak the truth, unless, of course, you are an exceptionally good liar.”
”Splendid cheeses they were, ripe and mellow, and with a two hundred horse-power scent about them that might have been warranted to carry three miles, and knock a man over at two hundred yards.”
”There is no pathos in real misery, no luxury in real grief.”
”– Oh, give me back the good old days of fifty years ago, has been the cry ever since Adam’s fifty-first birthday.”
”I often arrive at quite sensible ideas and judgements, on the spur of the moment. It is when I stop to think that I become foolish.”
”Life is a thing to be lived, not spent; to be faced, not ordered. Life is not a game of chess, the victory to the most knowing; it is a game of cards, one’s hand by skill to be made the best of.”
”Being poor is a mere trifle. It is being known to be poor that is the sting.”
”A boy’s love comes from a full heart; a man’s is more often the result of a full stomach.”
Ber om ursäkt för att jag visar upp så många, men det var svårt att välja.
Som vanligt när jag läser om forna tiders kulturpersonligheter drabbas jag av ett olyckligt styng i hjärtat eftersom de ju umgicks så flitigt med varandra, hela bunten. Liksom Jerome K. Jerome vill jag också vara bästis med H.G. Wells, Conan Doyle och Rudyard Kipling!
När ”Tre män i en båt” gjorde sådan dundersuccé och sålde nästan två miljoner exemplar på två år, var recensenterna ändå sura och kritiska, nästan fientligt inställda till tramset i båten på Themsen. Jerome muttrade: ”One might have imagined that the British Empire was in danger.” Hans förläggare undrade samtidigt hur det kom sig att så vansinnigt många böcker köptes, och sa: ”I often think that the public must eat them.”
Polaren George Wingrave (alltså ”George” i boken) , en trädgårdsmästare utan namn, JKJ och dottern Rowena.
Jerome K. Jerome gifte sig med sin fru Georgina Elizabeth Henrietta Stanley Marris (dessa namn!) 1888, som då hade ett barn och hade varit i skild i blott nio dagar. Att ta ut skilsmässa var som bekant ingen barnlek under denna tid, och hon fick stämma sin första make för att få gifta om sig. På smekmånaden hyrde JKJ och nyblivna hustrun en båt och åkte ut på Themsen – vilket ju är storyn i lucka 3.
JKJ (som man tydligen kallar honom i England) var frivillig ambulansförare under första världskriget. Han tog väldigt illa vid sig av allt han upplevde och blev sig aldrig riktigt lik. Mitt i språnget – på väg till ännu en båttur med hustrun – drabbades han av en jättestroke, och efter två veckor på sjukhus dog han. Dottern Rowena dog barnlös 1966, så några direkt nedstigande släktingar finns inte idag. Uhuuu.
Men …
PLOMMONSTOPET!
Pfuiiiiitt! Kom hit nu alla! Samling vid pumpen! Hatten! Jag rör om bland en jääävla massa lappar (hej vad det går!) och draaar en … Oj. Jag har ju skrivit ut era namn på en proper skrivare och sedan klippt isär er så att det står ett namn på varje lapp. Men här står det faktiskt två namn för att jag har slarvat med klipperiet. Men då tar vi två vinnare!
Agneta Uti Lund!
Bridgroom!
Sådärja!
Morgondagens lucka 5 (som är den tredje gåtan) kommer i ottan den 5 dec.
