– Skaru lukta p… sa biträdet bakom disken.
– … glöggen? avbröt jag.
– Nej, jag tänkte mer på kardemumman.
Tänk vad man får lära sig, hörni. I flera år har jag blivit tillsagd att i Stockholm knata in på Wallingatan, där inget annat finns. (Eller jo, Scalateatern.)
Exakt så här har det sett ut sedan 1889!
På nummer 14 har en och samma krydd- och essensbutik legat sedan 1889, samma år som (och nu tar jag bara några milstolpar på måfå)
Eiffeltornet invigs
Carl Bildts farfars farfar avgår som statsminister
När jag nu äntligen lydde och gick in i Essencefabriken, blev jag sådär ååååå:ande och ooooohooo:ande som får folk att rygga lite bakåt.
– Vad är kvar från 1889?
– Allt.
– Allt?
– Allt.
– Den här?
– Ja.
– Men den här?
– Japp.
– Och alla blandningar tillverkas här på ovanvåningen?
– Mhm.
– Varför är det fönster här?
– Eh. De kanske hade mjölkrum där inne …?
– I kryddbutiken? Hm.
Allt är gammalt utom innehållet i alla burkar, flaskor och lådor!– Men ååååå vilken fin ställning för presentpapperet!– Undra sa flundra om de gillade koriander på 1800-talet.– Man blir ju helt nipprig av utbudet! Och kolla på den gamla lampan!– Men kolla, sådär mycket kostar ju teet på Ica.
Ser ni flaskan med 4711? Jomenvisst, här säljs inte bara bull-, nubbe- och spagettikryddor. Här kan man köpa parfymer och blått hårvatten också!
Ännu mer koriander. Intressant.
Numera drivs denna pärla av femte generationen Lilieblad. Och tror ni inte att jag trampade i klaveret igen när jag frågade om han hade tryggat återväxten med en sjätte generation och han mumlade eeneääeee, medan jag snabbt vände fokuset mot en fiskkrydda.
Kryddblandningen Strindberg ska tydligen ha komponerats på Augusts order, och har sett likadan ut sedan han använde den till sitt brännvin. Snacka om att kliva in och känna historiens vingslag så att man nästan blåser omkull.
Den 12 april 1935 satte grundarens son in denna annons i SvD.
Och hur var det nu med kardemumman? Jo den bor i en av de allra största, röda burkarna och när locket öppnas kastar sig kardemummaångorna över en som en brutal teaterridå och ett lätt sommarregn på en gång. Jag har då aldrig varit med om kardemumma[s]maken.
Så: ni som bor i Korpilombolo eller Eslöv kan köpa per postorder eller be någon som bor i Stockholm att gå in och köpa kryddor. Jag har länge köpt alldeles för dåliga, dammiga och fadda örtkryddor i storpack. Nu ska det bli andra bullar av. (Och kardemummabullar.)
– National Kassaregister AB! Jättegammal kassaapparat! (Men här måste jag faktisk påstå att den nog inte är från 1889. Då borde den väl ha haft massa krusiduller och inte varit grön?)
Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:
Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)
Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.
Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)
På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.
Lyssna här på Lennart Hyland 1954!
Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.
Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!
Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:
”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”
Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:
Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
Packa pappas kappsäck.
Sex laxar i en laxask
Kvistfritt kvastskaft.
Typiskt västkustskt.
Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.
Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.
Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!
Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.
Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:
Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varendaord, huroviktigt eller onaturligt detänlåter.
(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)
Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!
”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”
Det roligaste aprilskämtet är faktiskt inte den där om nylonstrumpan som man ska trä över tv:n för att få färg-tv. Nej, det allra roligaste är den där om Clark Olofssons nedgrävda byte i Måttsundsbacken. Vi kan ta en paus här så att ni alla läser om det.
Den nitiske tv-reportern Sven Ekberg berättar här iförd säkerhetshjälm om hur en av Ölandsbrons 50 meter höga pelare helt enkelt har vittrat sönder.
Eftersom detta filmades 1997 och man då på SVT:s lokalredaktioner näppeligen hade tillgång till CGI eller andra finurliga specialeffekter, blir man ju storligen imponerad. Och förundrad över nyss nämnda hjälm.
Det ser ju jättetrasigt ut!
– Polisen stänger av för både bilar och sjöfart.
– Vägverket och länsstyrelsen kommer att sätta in bilfärjor. – Kommunikationsminister Ines Uusman är på väg hit i helikopter.
En professor i armerad betong som dessutom är projektledare för Öresundsbro-projektet säger att han är bekymrad:
– När bron byggdes 1972 användes saltvatten vid betonggjutningen, vilket orsakade korrosion i armeringsjärnen. Betongen behöver kunna andas!
– En kolloidpartikel har uppstått som klättrar uppåt i pelarna … det är en svävande partikel som håller sig ovanför vattenytan …
”Nu mäter vi med hjälp av ljudinstrument som visar hur porös betongen är.”Denna oerhört skärrade Norrköpingsbo var mitt på bron när det började ”gunge, riste, och skake” och han fick trycka gasen i botten ”innan hela skiten kollapsa”.
Som den skjutjärnsjournalist jag ju är, har jag nu letat upp den där Sven Ekberg – numera pyntad med de grå tinningarnas charm.
– HUUUR fixade ni så att det såg ut som om bropelaren faktiskt var trasig?
– Vi satte en stor glasskiva framför kameran. På glasskivan täckte vi en bit av bropelaren så att den i bild såg ut att ha rasat. Med dagens teknik hade det nog varit mycket enklare.
– Och jag är oerhört förtjust i detaljen den där betongklumpen som någon släpar bort …
– Äsch, betongklumpen hittade vi i närheten av brofästet, bara.
– Men det är så himla bra gjort!
– Ja, men egentligen blev det lite för bra och trovärdigt. Polisen som ställde upp höll på att få sparken, jag blev utskälld av en hotellägare på Öland eftersom hans gäster bokade av sina rum, Ölandsbladets chefredaktör skrev en ilsken ledare om det olämpliga skämtet som skrämde bort turisterna.
– Wow. (Jag är väldigt verbal.)
– Inslaget sändes i Rapport och SVT:s växel höll på att braka ihop. Därför tvingades Aktuellt senare på kvällen förklara för tittarna att allt var just ett skämt och att bron stod kvar på sina bastanta cementfötter.
Jag tackar härmed redaktör Ekberg – och tittar på klippet än en gång.
Sven Ekberg till höger, med sin son Svante till vänster.
Själv har jag lyckats lura barnen genom att på den tiden som vi hade dagstidningar lägga en ett år gammal tidning i lådan (jag planerade alltså för detta i ett år!) och genom att i radio påstå att man har hittat ägg med glasbitar i. Av skämten år 2019 tror jag att jag gillade detta mycket enkla från SOS Alarm bäst:
Avslutningsvis ett aprilskämt från 1957: spagettiskörden hotas!
Uppdatering!
Sven Ekberg vände uppåner på hela Youtube för att leta fram snutten med brodebaclet – och se på tusan. Här finns det – gömt bland massa annan aprilskämtsbråte!
(Jag har ställt in så att ni hamnar direkt på 2,56 min och bara behöver klicka på playpilen.)
