Hoppa till innehåll

Dag: 17 april, 2019

När Victor Sjöström tog tåget till Selma Lagerlöf

Min nostalgiska vurm kommer att få vind i seglen nu när det är nästintill omöjligt att utan repressalier publicera bilder på Stenmarksmössor, fotbollsfötter och balklänningar.

Så vi vänder oss nu drygt 100 år bakåt i tiden, när en ytterst nervös och sedermera världsberömd regissör med ett nyskrivet filmmanus åkte hem till en Nobelpristagare och Akademiledamot i Falun.

På denna plats – Villavägen 34–36 i Falun – bodde Selma Lagerlöf när hon inte var på Mårbacka. (Googlemaps-bild.)

– Men inte såg väl Selmas hus sådär trist och modernt ut? fnyser ni nu.

Nejdå.

Selma Lagerlöf bodde i detta hus, som Falupolitikerna rev 1960, men som finns att skåda på vykort som detta.

Strax får Victor Sjöström berätta själv, hur det kändes att sitta där på tåget mot Falun en marsdag 1917. Han hade i kappsäcken ett filmmanuskript som han nyss hade avslutat – ”Tösen från Stormyrtorpet”. Nu skulle han läsa upp det för Selma Lagerlöf, så att hon kunde ge honom tumme upp och projektet sätta igång.

Hon var otroligt nyfiken på all ny teknik och uppfinningar, men hade inga vidare erfarenheter sedan det blev tjafs om att spela in Nils Holgersson runt 1910. Då sa överläraren och Holgersson-fantasten Alfred Dalin bl.a. detta om filmmediet:

”De mekaniska bilderna av olika slag befordra icke barnfantasiens sunda växt, utan hindra och förslöa den.”

Minsann.

(Sjöströms ord här nedan har jag skrivit av efter ett radioprogram som Niklas tipsade mig om.)

– Jag skulle uppträda som ett slags sändebud från ett föraktat underklassläger, utskickad att söka vinna ett av överklassens främsta bundsförvant. På den tid’n var det som bekant mycket klent beställt med filmens anseende. Min nervositet steg mer och mer.

Victor Sjöström kommer fram till Falun och tar in på hotell.

– Jag drog ner rullgardinen på hotellrummet och lade mig på sängen. Jag flög opp igen, travade fram och tillbaka på golvet. Kastade mig på sängen igen. Hur skulle hon ta emot mig, hur skulle hennes inställning vara? Troligast var natutvis att jag skulle mötas av kyla. Helt säker taktfull, men därigenom säkert också kallare och svårare att få att smälta.

Och nu måste jag bara påpeka att Victor Sjöström säger ”tid’n” och ”natutvis” samt uttalar ”kyla” med ett mycket tydligt T först.

– När jag så på utsatt klockslag klev in i det stora, vackra biblioteket, kom med en gång en känsla över mig som om jag hade blivit inlindad i mjuk, varm hemtrevnad.

Tror fan det. Har ni sett Selmas bibliotek? Det har jag!

Man får bara komma in en liten meter i rummet, som alltså är uppbyggt inne i ett museum. Fantastiskt mysigt.
På den här lilla bilden ser man Selma vid samma skrivbord som ovan, fast från bokhyllan sett.

År 1918 gjorde Idun ett reportage om det Lagerlöfska Faluhuset och ”hemmets härskarinna”.

” I husets mitt ligger biblioteket, ett stort, ljust rum, som går genom två våningar. Det är hållet i mahogny med grönt i väggfält och möbeltyg och ger ett på samma gång ståtligt och intimt intryck. I detta rum står Selma Lagerlöfs skrivbord, en vacker möbel i gustaviansk stil med en antik marmorstatyett, en Psyke af ovanlig skönhet. Bredvid skrivbordet står en schäslong, där Selma Lagerlöf ibland diktar halvliggande till om växling mot skrivbordets mödor.”

Sjöström fortsätter:

– Ur ögonen som jag mötte, kom ingen kyla, men en fascinerande, lugnt forskande och genomträngande blick som gjorde att jag strax insåg att här lönade det sig inte att försöka komma med något bluffande eller teaterspeleri. Det var också en annan dam närvarande – fröken Valborg Olander, Selma Lagerlöfs intima väninna – och för ett ögonblick for det genom huvudet på mig: ”Jaså, hon vågade inte vara ensam, hon ville ha en skyddsvakt att komma till hjälp om det skulle behövas mot den här filmfiguren. Såna där karusell- och panoptikonägare, di har ju inte rykte om sig att vara så goa att tas med.”

Jag njuter storligen. ”Karusell- och panoptikonägare”! Och minsann, ”intima väninna”! Nåväl, manuskriptet föll i god jord och Selma visade sig respektera den nervöse Victor.

– Det blev ganska sent på kvällen innan jag gick, ja jag är rädd att jag bar mig ganska taktlöst åt och stannade alltför länge innan jag hade vett att bryta opp. Men när jag gick tillbaka till hotellet genom den folktomma och ståtliga björkallén, då visste jag att jag inte bara hade träffat en stor människa, men också en människa.

Filmen blev gjord i ett nafs, Selma Lagerlöf tog med sig Sophie Elkan på premiären, och recensionerna var översvallande.

Vilket vackert ljus!

Med tiden blev både Sjöström och Mauritz Stiller ovänner med Selma eftersom hon stod på sig och ville att de skulle följa böckerna och inte hitta på eget, mer säljande material. Stiller utövade till och med utpressning mot henne! I ett brev skrev hon 1924:

I och för sig tycker jag att filmen är en god sak. Jag har så mycket bott i småstäder och på landet, jag vet att människorna där behöva denna förströelse, den hindrar mycket kortspel och mycket drickande.”

Jahaja. Men nu tillbaka till 1917 och Tösen från Stormyrtorpet.

Pappan är här väldigt arg på tösen.

”Nu följer du med mig till Per Mårtensson! Vill han inte godvilligt kännas vid barnet, får du stämma honom till tinget!”
”Nej, nej, far – inte det! Jag skall nog själv försörja mitt barn!”

(Just den där passusen finns inte i novellen, utan funkar mer som en etablering av situationen.)

Och nu till dagens parallell till den förskräckliga branden i Notre Dame i Paris. Är inte rivningen av Selma Lagerlöfs hus nästan lika förfärlig – särskilt eftersom det gjordes med flit?

[tankepaus]

Ah well.

Men kolla här! Hela filmen! Alla har ni säkert tid att ägna en dryg timme åt en stumfilm, eller hur?

Share
29 kommentarer