Hoppa till innehåll

Dag: 22 december, 2018

Facit till lucka 11 heter lucka 22 (Lilla Julkalendern 2018)

Luckan som kom dan före dan före dan före dopparedan! (Brasklapp: jag kan ha räknat fel här. Vart tog december vägen?)

Många var de som i kommentatorsbåset relaterade till SVT:s På spåret, eftersom en musikbidragande och HB-relaterad grupp lirar där.

Brid:

Rött, blått och grönt. Skolios och kolik. Och en del musik. Samt en anglicism i nedre vänstra hörnet. Kan det vara ”Så ska det låta?” 

Barkborren:

Håkan hade skolios och fick inte göra värnplikten men Jonas fick.

Magganini:

Fast jag sitter bredvid henne härovan och funderar på om jag ska lämna brorsan och dra iväg till fotbollsplanen.

Zkop:

Något skorrar falskt.

Kråkan visste varken ut eller in:

Jag går och sätter mej i hörnet  … Ropa på mej när jag blir hungrig.

Wickmanskan:

Det här vet jag inte vad det är. I vanlig ordning är årets kalender en varanndags-historia. Varann dag kan jag, varann dag är jag helt väck. 

hakke:

Jag kan också varannan dag, men det beror mest på att då är det facit.

Så är vi då framme vid luckans lösning – som ju var jättesvår att hitta. Jag borde faktiskt lära mig att om jag inte kan delta och drössla ledtrådar varannan timme (utan måste fara omkring och halka på underkylt regn och prata i radio i fem timmar), måste luckan vara enkel. Men jag hade ju så himla roligt där jag satt och hittade på massa strunt!

Håkan Hellström (f. 1974) har så trevligt lockigt och stökigt samt frizzigt hår. Han reser, turnerar, skriver låtar, ger ut skivor och har en fan-base (folk som dyrkar marken där han går) som är stor, passionerad och bestämd vad gäller en viss kontrovers: ”karlns sångförmåga har icke med kvalitet att göra, och därmed basta”.

Grundplåten var att HB – eller HH – på riktigt slapp göra lumpen eftersom han hade skolios. Därifrån var steget kort till det fantastiska dokument som är en av Statens alla offentliga utredningar: ett SOU-dokument som handlar om hur man slipper att göra lumpen.

Denna i kombination med artikeln ”Sex är inget för Hellström” och ett visst försvarstal som är kamouflerat till en Wikipediaartikel gav mig stoffet till luckan. 

Men jag säger då det; vilken förtjusande frisyr.

Originalbild med motsolsläsning, vilket ju är jättekonstigt:

Och så några förklaringar till luckbilden, där jag blott hade bytt ut de små textsnuttarna. Så här såg luckan ut:

(Alla som en hel dag har blåstirrat på bilden i jakt på ledtrådar är säkert mer än trött på den.

Håkan Hellström var ursprungligen trummis, han har en låt som heter “Du gamla du fria”, han uppträder på Gröna Lund och han har låttitlar eller bandmedlemmar som passar in på resten.

 

Förlåt, jag vet att det var en jättesvår gåta.

Håkan Hellströms wikipediartikel är som sagt ett långt försvarstal i hans favör, vilket ju är rätt larvigt: framgångarna borde tala för sig själva. Han säljer ut konserterna, arrangörerna flyttar honom från små lokaler till stora fotbollsarenor och utökar antalet konserter – och så slår han publikrekord gång på gång. So what om han sägs sjunga dåligt eller har lånat textrader här och där, liksom. Låt fansen njuta, låt Håkan sjunga, och låt mig slippa lyssna.

Till mitt – eller Håkan Hellströms – försvar ska sägas att min musiksmak är erkänt banal, vilket jag har påtalat 317 gånger tidigare. Jag skulle kunna offra mitt vänstra knä [men ni vet ju hur det funkar] för att få se Beatles och ABBA lira lajv, jag kan tralla 90 % av alla Mello-låtar, jag väljer Vivaldi framför Bruckner och Coldplay framför Dylan. Att jag inte vill lyssna på Håkan Hellström, Lars Winnerbäck eller *lf L*ndell säger mer om mig än om deras musik.

(Och att *lf L*ndells namn inte skrivs ut beror på att han sedan 2005 tycker att jag är slummig och dum som härmade honom i Julkalendern. Jomen, mitt livs enda fjäder i hatten.)

Reklam för sprillans nya plattan. (Foto: Marcus Erixson.)

I en recension av det krångliga Povel Ramel- eller Vilhelm Moberg-klingande namnet Ulf Karl Olov Nilsson i SvD står följande (läs – även om i är redan frälsta) om texterna som Håkan själv skriver. (Jag publicerar förstås recensionsraderna här för att  jag håller med i sak.)

Texterna är annars skärvor av berättelser, ofta om olycklig kärlek, utanförskap, droger och ögonblick av överväldigande livsintensitet. Det är avundsvärt juvenilt och dess karaktär av one-liners – ibland uppenbart (men smart) snodda – tyder på ett slags montageteknik, alltså att fraser och ibland melodier är funna och att det konstnärliga arbetet bestått i att vrida till och sätta ihop dem på nytt, som i denna ganska geniala fras: “Hon skär sig i handleden/i solskenet/för hon säger/att hon redan sett Spanien.”

Jag menar dock att Hellström överanvänder paradoxer av typen “Det tog så lång tid att bli ung”, eller “Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”; ett stildrag som lätt blir pajigt om man inte har Ekelöf-koll. Vidare slängs det in överraskande engelska ord här och var: “Brinner in the shit”, “Du stannar på en borderline”, “I mitten av en Hurricane”. Inte sällan finns det ett slags egendomlighet i uttrycket, som i den sistnämnda nästan överdrivet klumpiga översättningen av uttrycket “I stormens öga”.

Och detta tycker ju även jag – men vem är väl jag att tycka nåt, jag som inte är ett fan? Det är som om

  • nån inte-basketspelare skulle komma och påtala att Jonas Jerebko minsann har ett fult löpsteg
  • alla Umebor skulle påstå att Eskilstuna är en trist stad
  • en plattångsälskare skulle säga att stökigt hår är fult.

– Pffft! liksom.

Håkan Hellström har en osannolikt lyckad karriär och tydligen inte mycket skaparångest eller scenskräck. Okej! Men så bra! Keep up the good work, fast ursäkta, nu ska jag sätta på Björn Skifs. Michelangelo alltså.

Plommonstopet, giv akt! Tre lappar ska denna morgon dras ur hatten eftersom jag har en ryyyyyslig massa tröjor kvar! Ett – två – tre: Cecilia N., Hannoia, Jossilurens! 

Sista luckan 2018 kommer på söndag morgon!

Share
30 kommentarer