Hoppa till innehåll

10 sökresultat för ””

Ölandsförkylningen

Världen må brinna, torkan endast suddas ut av välsignade skyfall och eldningsförbudet hävas av förvånade makthavare – men inget är viktigare än den förkylning som vi har drabbats av.

Det är förstås Ölandsförkylningen from hell. (Eller om den kom från Öland, kanske.)

Artonåringen och jag såg den inte komma. Nä, vi bara …

… badade i ett sanslöst brutalvackert kalkbrott …
… larvade oss med kusiner i ett majsfält med konstverk och labyrintgångar …
… åt på Lundgrens garage i Borgholm …
… klättrade upp i Långe Jan och svettades ihjäl …

 

… häpnade över Ölands rosa limousine …
… sköt pilbåge …
… och tillbringade resten av tiden i ett intimt förhållande med snytpapper.

Vi är förvisso hemma i Sörmland igen, men jösses vad vi snorar, hostar, ämlar och oss och knaprar diverse medikamenter. När vi igår kväll skulle ut och titta på blodmånen, vilade vi oss i form hela dagen för att i kvällningen först …

… tramsa på ett utomhusgym …
… och sedan klättra halvvägs till månen för att kunna se densamma bättre.

Alla inplanerade besök och irrfärder är nu inställda eller flyttade på, för den här förkylningen rinner fortfarande i våra näsor, rosslar i våra lungor och harkelkliar i svalget. Hade den satt klorna i oss i november hade jag banne mig lagt in oss på sanatorium.

Då hade vi bombis legat så här på rad med alla andra sjuklingar.

Vi hade då hostat och pustat och snörvlat ända till våren, och sedan hade vi antingen släppts ut, alldeles bleksiktiga och magra samt bedrövade – eller så hade vi dött. Och då hade jag …

… kommit tillbaka som spöke och av pur hämndlystnad skrämt livet ur alla ölänningar.
Share
28 kommentarer

Att köra vilse till Öland

För nytillkomna tittare: att ”köra vilse” med ett mål där vilsebiten ger en extra krydda på resanrättningen är mitt favoritsätt att resa. Jag stoppar in frivilliga barn i bilen and off we go, bara.

Artonåringen nyser eller sjunger. Jag njuter och kör.

Om det kommer en intressant, brun skylt kanske vi svänger av. Alla båtöverfarter är värda en omväg och glass intages lämpligen varannan timme. Matsäcken består av dubbelmackor med jordnötssmör och nykokt svartvinbärssylt samt hårdkokta ägg.

– Om 100 meter ska du sänga höger, sa kartläsaren och GPS-hanteraren Artonåringen nånstans utanför Flen.
– OKEJ! sa jag … och vred tre sekunder senare ratten tvärt åt vänster.

För se vad som stod där!

Gulf! Tre vackra bensinpumpar som annonserade att bensinen kostade 1 öre litern, vilket den förmodligen inte gjorde ens 1920.

Jag klappade och klämde på pumparna, inspekterade rostangreppen och pep av lycka. Så vände vi uppmärksamheten mot själva bensinstationen.

Som en sårskorpa som man inte heller bör pilla på, flagade färgen i stora sjok.

Vi kikade in. Där hade tiden stått blick stilla. Fönstrena var smutsiga, men inredningen uppställd av en person med ordningssinne och fäbless för snörräta rader.

Denna skylt andas tidigt 1970-tal. Men via den här grafen får jag inte riktigt ordning på bensinpriset så att det stämmer med matematiken här.

Det är inte alldeles rent och tillfixat inne i det ljusblåa huset. Kan det vara så att någon entusiast går dit och håller ordning lite grann, men att ingen har egentligt ansvar?

Vad heter fotbollslaget? ***viks IF?

Så såg vi plötsligt en tidsangivelse!

En almanacka! Vilket år? VILKET ÅR?

Hur vi än kisade med ögonen, lade huvudet på sned och zoomade med kameran, gick det inte att skönja ett årtal eftersom almanackan var så blekt av solen. Jag hämtade kikaren i bilen.

Artonåringen spanar årtal.

– Vad ser du? VAD SER DU?
– Jättesvårt. Nittonhundra … nittonhundra … nittonhundra …
– Nittonhundrafrösihjäl?
– … sexti … sexti … eh … sextiett!
– 1961!!!

Mycket nöjda vilsade vi vidare och åkte på småvägar och åt ägg och glass och tog färjan över mellan Skenäs och Säter i Bråviken.

Underbart är kort; vi kom över till andra sidan på bara fem minuter.

Jätteproppen Orvar på vägarna i denna del av landet heter Söderköping. Bilköerna ringlar på E22 genom staden och då hjälper bara en sak.

Glasspaus vid kanalen.
Och fotbad i densamma. (Artonåringens sandaler är både gamla och fula och brukar få sig ett dopp varhelst vatten finns.)

Vårt sista delmål på väg till Öland var Valdemarsvik. Vi gick in på Systemet för att be om vattenpåfyllning, vilket i sig är en sak att berätta för barnbarnen om.

– Systemet? Japp, det är mitt vattenhål.

Inne på Systemet hittade vi en dam utan byxor.

Vid närmare eftertanke kanske damen utan byxor liksom vi var en tidresenär. Mikrokjol, anybody?

I kvällningen kom vi fram till min kusin – den närmare två meter långe ”Lill-Per” – vars källarfönster speglar utsikten så här fint:

Öland.

Uppdatering 29/7 2018: här finns massa att läsa om den mystiska bensinmacken!

Share
34 kommentarer

Barna Bergman 2018

Det är dags att berätta hur det står till med barnen eftersom barnen nästan inte är barn längre och något alldeles rysligt sker i höst.

[svälj, gulp, suck]

Det rysliga: vi kommer att ha blott ett enda barn kvar i huset. Nu är detta barn (Femtonåringen) ett väldigt utåtriktat barn som tar plats och har massa saker för sig, så vi kan säkert sysselsätta oss ändå. Han kanske till och med kan få skjuts till träningen!

Barnen 2003. I ordning 1, 5, 2, 3 och liggande 4 med lite för kort klänning.

Barna Bergman hösten 2018:

  1. Tjugosexåringen jobbar som teknisk skribent (liksom ”Worldwide Community Enterprise Administration Consultation Development Coordinator & Strategy Engagement Influence Analysis Advisory Manager”). Han utbildade sig till civilingenjör, men jobbar alltså precis som sina päron med bokstäver – om än tekniska.
  2. Tjugofyraåringen tog examen (webbredaktör) i juni och har redan ett obegripligt jobb på Volvo. Hon hanterar också bokstäver hela dagarna, men vi förstår inte riktigt vad hon gör som ”Digital Marketing Project Coordinator”.
  3. Tjugoåringen (snart 21) ska släppa sitt jobb som kött- och osthanterare på en saluhall och flytta till Gotland för att bli speldesigner. Utbildningen tillhör Uppsala universitet, men placeringen på en ö andas lite militärtjänstgöring. ”En såpass populär utbildning kan vi ju inte ha på fastlandet; då vill för många gå den.” Liksom.
  4. Artonåringen ska läsa Teknisk fysik i Lund, och letar därför bostad/rum/garderob/kyffe. Eftersom vi känner nästan fler i Lund än i Eskilstuna, ordnar det sig säkert för henne.
  5. Femtonåringen ska precis som tre av sina syskon gå gymnasiet på Europaskolan i Strängnäs. Han ska alltså gå upp i ottan och komma hem i kvällningen samt med halm i skorna kämpa i snöstorm mot tåg som ställs in.
Barnen 2011, i ordningen 1, 5, 2, och nr 4 på 3:ans rygg.

När jag var

  • 16, började jag på humanistisk linje på Hermelinsskolan i Luleå, och ett år senare gick jag på high school i Dallas
  • 18, kom jag hem från Dallas, till ett nytt hem i Täby, dit familjen hade flyttat
  • 20, gick jag ut samhällsvetenskaplig linje och började jobba som vårdbiträde på Danderyds sjukhus utan att ana att jag inom ett år skulle flytta till Lund
  • 24, fick jag jobb på Nationalencyklopedin och bodde ihop med min blifvande djefla man
  • 26, bodde jag och samma blifvande djefla man i en sunkig, inrökt tvåa i Lund – och så jobbade jag 80-timmarsveckor på NE och hade ingen aning om att jag nio år senare skulle flytta till Eskilstuna.

Till yttermera visso har barnet som kallas ”spanjoren” kommit in på yrkeshögskola: socialpedagogutbildning!

Jag vet inte hur man gör mat för färre än tio. Förmodligen kommer jag i höst att bli galen och dra in folk från gatan för att bjuda dem på kvällsmat. Och tystnaden, hur hanterar man tystnaden? Eller det faktum att vi i september har lika många toaletter som invånare i huset?

Nä, nu måste jag nog skriva en kioskvältare så att dagarna kan fyllas med tv-intervjuer, Hollywoodanbud och skrikande fans i trädgården.

Barnen 2017 – fortfarande är det svårt att få dem att posera som normalt folk. (Ordning: 1, 3, 2, 4 och nr 5 liggande.)
Barnen 2018 – det kanske bara är dags att ge upp poseringsambitionen? (Ordning: 5, 2, 3, 4, spanjoren sittande och nr 1 på huvudet.)
Share
30 kommentarer

Dags att bygga om bloggen!

Världen håller andan pga.

  • Trumpen
  • Putin
  • värmen.

Då sprättar vi loss den här bloggfållen, klipper sönder fodertyget och skapar en aftonklänning av detta bloggtema! (Bloggtema = hur bloggen ser ut och funkar.) Och så köper vi en ny skjorta! (Okej, liknelserna haltar lite.)

Men nu är frågan hur den ska se ut fortsättningsvis. Utrustad med volanger och axelvaddar? Eller med lite art deco-känsla i hörnen? Kanke som ett tomt ark papper? (Okej, liknelserna haltar fortfarande.)

Det är väldigt viktigt att bloggen är lättläst på mobilen, så den kan inte se ut så här.

Att välja ett nytt utseende är nästan hopplöst. WordPress är mitt H&M och där vill jag stanna. Så jag har några frågor.

  • Är det ens nödvändigt att ha en blogg – who cares, liksom?
  • Är det viktigt att man kan läsa hela senaste inlägget utan att klicka på en knapp som heter ”läs mer”?
  • Är det bättre med två spalter än de tre som jag har idag?
  • Har du något exempel på blogg (eller annan sajt) som är oerhört lättläst i mobilen?
  • Vad är dåligt när det gäller hur lotten.se ser ut idag?

Ni som inte känner för att skriva en kommentar i kommentatorsbåset – det fina kommentatorsbåset – kan klicka hääär och hamna till en enkät där ni är anonyma.

Och avslutningsvis en helt ovidkommande bild på en knähalt quinna som inte gillar att träna utan bollar.

Plankboll.
Share
55 kommentarer

Argt folk på Thielska en het dag

Igår var spretiga delar av släkten och svettades på Thielska galleriet på Blockhusudden i Stockholm.

Spretiga som i ”gå inte nära mig, det är för varmt” gick vi långsamt längs vattnet för att hitta den där perfekta skuggan som vi skyr som pesten i t.ex. april.

Först åt vi picknick med motorbåtsutsikt – satan i havet vad det var motorbåtar ute och körde kors och tvärs som radiobilar på Gröna Lund. Brrrum, brrrruuuummm, BRUUUUUM – det var som att sitta vid en rastplats utmed E4:an. Jag glömde tyvärr att ta en bild.

Men ungefär så här såg det ut.

Under fnitter, trill, skratt och tjosan plockade vi fram det som hade grävts ur kylskåpen hemma – fortfarande fryst bröd, ostar av både illaluktande och mesigt slag, tomater, salami, plastköttbullar, en öppnad vinflaska (fy på oss), sallad, senap, salt och peppar och juice samt vatten. Plötsligt började alla klättra upp i det skuggande trädet samtidigt som vi citerade Astrid Lindgren.

”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”

Orsaken till klättreriet var att salladen på outgrundliga vägar hade hamnat där.

Ruccolaträd.

På bilder från mina föräldrars picknickar på 1970-talet poserar alla så fint i solskenet, men aldrig ser man vad som fanns på picknickfiltarna. Det är väl synd? Hade de raketost? Salta kex? Godis? Piggelin?

Därför poserar valda delar här så att maten är i fokus.

Mätta och lite lagom lulliga efter varsin deciliter rödtjut, vandrade vi med soppåsar i händerna mot Thielska. Vid en soptunna stod det ”parkavfall” och en annan ”färgat glas”. Här blev vi farligt uppfyllda och skojfriska och tjoiga och ropade instruktioner och dåliga skämt till varandra i säkert en halv minut. Sedan vandrade vi vidare. Då kom den första irriterade damen denna dag.

– SER NI INTE ATT NI SPÄRRAR VÄGEN FÖR BUSSEN? sa hon högt och så ilsket hon nånsin kunde, för säkerligen hade hon byggt upp irritationen i flera sekunder.
– Va? sa jag.
– BUSSCHAUFFÖREN HAR EN TIDTABELL ATT HÅLLA!!!
– Ojoj, var vi i vägen? sa jag och ursäktade mig.
– JA!

Då fortsatte jag att lite väl överdrivet ursäkta oss och vårt beteende, samtidigt som söstra mi, Orangeluvan, stod och skakade på huvudet åt mig. Hon är mycket mer förstående än jag, nämligen.

Inne på Thielska skakade tre ilskna damer på huvudet och tssssst:ade högt åt Min djefla man som gick rakt framför dem när de höll på att granska en tavla. Jag bad om ursäkt å hans vägnar och hänvisade till den ”förvirrade professorsmentaliteten”. Men damerna lät sig inte blidkas utan skickade dödande blickar i hans rygg.

Så kom vi till mitt favoritställe inne i huset: gamla inramade brev mellan kulturpersonligheter under första halvan av 1900-talet. Men jag hade supit bort mina läsglasögon, så jag fick låna Artonåringens brillor som har ett glasöga mot närsynthet och ett mot långsynthet.

Så stod jag och läste högt för ungdomarna som hade lite svårt att tolka de yviga handstilarna med knorrar och krusiduller.

Plötsligt hördes en inte alls vän eller ljuv stämma bakom mig.

– URSÄKTA! Får andra kanske också titta lite?

Jag vände mig om och såg ännu en ilsken dam. Med en Orangeluvas tålamod log jag och bad om ursäkt och trippade ut ur rummet. Och tänkte: WTF.

Inne i husets forna kök, fanns mystiska konstverk i ett metall-liknande material som jag inte brydde mig om ett enda dugg. Artonåringen – som är mycket mer konstintresserad än jag – knäppte en snabb bild.

– Men kolla! Man kan ju kika in här bakom! Är detta månne det ursprungliga köket? Hallå?

På väg hemåt igen roade vi oss med den stockholmska infrastrukturen där kassa rulltrappor stänger hela stationer – stationer som vi utomsocknes är beroende av nu när vi måste ta pendeltåg. Men allt krångel och alla ilskna damer glömdes bort i den euforiska lycka som vi erfor när vi alla hann in i tunnelbanan precis när det var 0 minuter kvar av de 75 minuter som man har på sig för att åka på ”en blippning”.

Sedan fastnade vi i en kokhet tunnelbanevagn eftersom nåt hade gått sönder på Gillbergaplan Gullmarsplan – men vad gjorde väl det?

Vi tog bara fram resterna av picknickmaten och fantiserade om hur länge vi skulle överleva.
Share
35 kommentarer

Spirella och jag på basketplanen i Spanien

Alla upprepar med dårars envishet att jag är för gammal för att spela basket och att jag måste inse mina begränsningar. (Även ni, mina kära läsare.) När jag skadade det friska knät den 17 maj, pang bom tjoff, insåg jag att det ju bara skulle bli coachande och solande under turneringen i Lloret de Mar förra veckan.

Men där hände plötsligt något förfärligt: vi hade bara fyra spelare dagen före en match. Vi försökte låna av de andra lagen från vår klubb, men de hade siktet inställt på att vinna sina grupper och kunde helt enkelt inte avvara några lirare.

– Ställ ut mig på planen! sa jag.
– Men … ditt knä? Och … ditt andra knä?
– Jag får helt enkelt gå. Jag kan ju knuffas och buffas i försvar.
– Men har du ens basketskorna med dig?
– Nope. Jag får spela i de här sladdriga små gympadojorna.
– Säkert …?
– Japp. Annars blir det ju ingen match.

För om man inte har fem spelare när matchen inleds, vinner motståndarna på W.O. med 20–0. Så jag klev ut på en basketplan för första gången på jättemånga veckor. Och hur kändes det?

Ser ni mitt lilla leende? (Och det fina, stabiliserande knäskyddet som skymtar bakom den röda elvans arm.)

Det fina knäskyddet har fått ett namn. Först tänkte jag att det kunde heta Lysistrate eller Florence eller kanske Magica de Hex, men så kom jag på att det stödjer knät så smidigt och följsamt med små valbensliknande plastbitar. Och så hjälpte Ökenråttan i kommentatorsbåset med det perfekta namnet: Spirella!

Spirella-annons (Husmodern 1935). Spirellas underbart smidiga fjädrar är minsann rostfria.

Efter uppkastet gick jag ner och ställde mig i mitten i ett zonförsvar. Det är faktiskt inte alls kul att spela zonförsvar; man vill spela man-man-försvar där man punktmarkerar en viss spelare.

Men jag kunde inte sluta le.

Det var meningen att jag skulle stå där i mitten och vara stor och skrika order som en målvakt ungefär – men rätt som det var, började jag röra mig lite hit och dit och glömde liksom bort att jag bara skulle vara immobil.

Här böjer jag till och med på benen som om jag skulle kunna hoppa. Vilket jag ju inte alls kan.

Anfallet fortsatte och tjejen på bilden ovan lyckades ta sig in i tresekundersområdet för att göra poäng. MEN DÅ KOM GAMLA TANT BERGMAN!

KLATJOFS! Här foular jag grovt genom att slå motståndaren rakt över armarna. (Min medspelare Maria spelar bättre försvar, för hon håller ju upp sin arm och får inte foul.)

När man får en foul blir man lite irriterad. Oftast tycker man att det är orättvist eller bannar sig själv för att man faktiskt har klantat sig. Men hur kände jag mig?

Så lycklig blev jag, att jag till och med höjde armarna i en segergest till mina lagkompisars stora glädje. De franska motståndarna undrade säkert vad vi nordbor anser om våra fouler.

Efter några minuter blev jag lite styv i korken och lyckades flera gånger trippa upp i anfall och agera passningsmaskin och rundningsstolpe. Det funkade bra så länge fransyskorna inte snodde bollen och vände spelet.

Här är jag och Spirella lite sena tillbaka i försvar och försöker gå snabbt som en gångare med vickande höfter. (Det är Artonåringen som kommer springande bakom mig – hon försöker stoppa fransyskan innan denna springer omkull mig.)

Vi förlorade matchen med tio poäng, men var allihop så oerhört nöjda med att i alla fall få spela. Särskilt jag.

Svettiga, härliga, glada Damer B i Eskilstuna Basket.

Hemresan från Spanien tog mer än ett dygn eftersom SJ-tågen inte var kompatibla med oss, men strunt samma. Hem kom vi – och vi såg till och med en resväska utan hjul på flygplatsen!

Den röda där! Inga hjul! (Det är ägarna som står och gestikulerar i förgrunden.)
Share
44 kommentarer

VM 2018: Sverige–England (kvartsfinalen)

Aldrig någonsin har semifinalerna i fotbolls-VM spelats utan något av länderna Brasilien, Argentina eller Tyskland. Men detta är the VM of the underdogs, dit faktiskt England också räknas. Vi kom trea i VM 1994, England kom trea i VM 1990, sedan dess har det mest varit skräp och inte särskilt framgångsrika år.

Fredrik Ljungberg och David Beckham i jättestora tröjor förr i tiden.

Här kommer en nostalgibild!Sverige och England har mötts 23  gånger sedan 1923 och vunnit sju gånger var och spelat oavgjort nio gånger. Detta betyder inte ett jota eftersom spelarna från t.ex. 1923 ju inte är uttagna i år.

Senast vi mötte England var 2012 när Zlatan Ibrahimović lyckades med ett fantastiskt konststycke – och jag var där. (En kille två säten från mig satt och stirrade ner i telefonen och missade det som hände och vaknade till först när hela publiken som en man reste sig upp och vrålade.)

Kuriosa:

  1. Om man talar om Storbritannien före 1707, ska man säga England. Men det är alltså England som vi ska spela mot – och som Skottland inte alls gillar, därför dräller det av skottar som går i gulblått idag.
  2. Alla i Englands lag spelar i England.
  3. Ingen i Sveriges lag spelar i Sverige.

’1
Inget har hänt än. Jag sitter i en hotellfoajé i Spanien och stan är full med skrålande engelsmän. Om vi vinner kommer vi att ta av oss de gula tröjorna innan vi går ut ikväll.

’3
Nu skriver jag vad våra spelare heter mest för att kunna kopiera och klistra sedan när det hettar till och jag inte kommer ihåg vad Toivonen heter i förnamn eller funderar på varför Augustinsson har så många bokstäver i sitt namn.

Robin Olsen
Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Andreas Granqvist, Ludwig Augustinsson
Viktor Claesson, Albin Ekdal, Sebastian Larsson, Emil Forsberg
Ola Toivonen, Marcus Berg

’8
Domaren får beröm här, för han skäller och gormar och pekar finger åt alla engelsmän medan han med kärlek i blick tittar på de svenska spelarna.

’10
Vi hr spelat bra och duttat bollen rätt medan englandspojkarna har sprätt med fötterna och fått bollen ut över sidlinjerna flera gånger. Vi tolkar det som nervositet.

’11
Någon här i lokalen skriker ”Lotten, Lotten, Lotten, när går bussen imorrn?”. Jag låtsas att jag har fått vatten i öronen och applåderar Albin Ekdahls fantastiska skott som gör den brittiske målvakten skitförbannad på Mr. Walker.

’17
Alla vi basketspelare vrålar BREDDA!!! eftersom 20 gula och blåa spelare samlas och har kafferep i mittcirkeln. (Bredda betyder liksom “sprid ut er”.)

’20
Nu tog vi oss kollektivt för pannan och tryckte in de bultande blodådrorna i tinningarna när Harry Kane [hurricane] sköt strax till vänster om en vänlig målstolpe.

’24
Nu ser det ut som det brukar göra: vi spelar bara försvar och duttar och England skjuter och pressar oss som små blåklockor och tussilagor i ett herbarium. Emil Forsberg får bollen på armen, vilket inte alls är den hands som England försöker få det till. Domarn pekar på sitt öra och skakar på huvudet. Det kan betyda två saker:

Domarassistenterna i mitt öra säger att nej, det var inte hands.

Jag hörde inte handsen.

’27
Spelarna står upp. Det är få som trillar. Ingen Neymar här. (Brasilianaren Neymar trillar och trillar av minsta lilla vindpust eller kundpuss.)

’29
Hela Sverige skriker NÄÄÄÄÄÄÄÄ eftersom det på tv:n ser ut som om Granen (som har fått en kotte) skjuter bollen i eget mål, men det beror bara på vinkeln som vi ser.

’30
Usch, nu är det hörna. Och PANG, nu är det engelskt mål. De leder med 0-1. Det är alldeles tyst här nu.

Ser ni bollen? Den glider försmädligt in i mål mellan våra svenskar.

’34
Mary Pickford står i Englands mål. Och Mr. Walker spelar ute på planen med Hurricane och Tom Cruise (Jerry Maguire). Klart att de leder nu. Men snart gör vi mål. Kanske om en halvtimme eller två.

’36
De dumma spanska tv-kommentatorerna hejar på England, för de säger hela tiden bueno och buena samt vamos när vi de har bollen (engelsmännen that is) och börjar sedan gäspa när Sverige anfaller.

’43
Om jag hade varit en engelsk kommentator hade jag i detta ögonblick förmodligen sagt nåt om att Sverige ju inte har en suck och att England kommer att stänka in 3–4 mål till. Sedan hade jag skrattat rått och sagt att Sverige är bättre på att åka skidor.

’44
Robin Olsen räddar en boll som en dum engelsman höll på att få in i mål fastän han var helt tokigt mycket off side.

’45
Nu äre jobbigt.

England spelar med trettisju man mot Sveriges max fyra spelare, varav tre har träben.

PFUIIIIIIITTTTTTTT! 

(Jag är helt slut. Det här var som att sitta fastsurrad vid en tv-antenn i styv kuling: hemsk ångest för snar undergång.)

Nu har jag tjuvlyssnat på vad som sades i omklädningsrummet i halvtidsvilan.

– Släpp min snus!
– Ah du kan väl bjussa?
– Jag hatar mina benskydd!
– Kolla min blånagel här.
– Skulle inte vi få kanelbullar?
– Hör nu här. Nu går vi ut igen och så gör vi mål, gubbar.
– OKEJ!

’48
Najs: vi har hittat till rätt planhalva!

’51
Toivonen kom fri mot mål och så kom en engelsman och blåste honom lite i nacken så att han föll som en hög med finska pinnar. Domaren bara log.

’53
Stilstudie av målvakten Mary Pickfords utsparkar säger att han har en sprejflaska som stor förebild. Det tackar vi för.

Pickford ba liksom WUUUUUU!
De enda inkasten som vi får beror alltså på Englands utsparkar.

’59
Nu gör England 2-0. Vi är lite bedrövade här, för vi anser att det var offside.

’60
Men ni kommer ihåg att vi en gång låg under mot Finland i hockey med 5-1 och att vi sedan vann med 5–6? Och att vi i den där makalösa matchen mot Tyskland låg under med 4–0 och arbetade oss upp till 4–4? Mhm.

’63
Anfall! Vi anfaller! Vi skjuter både en och två gånger på mål! Tre! Vi missar allihop men vi kom plötsligt på hur man gör!

’64
Guidetti värmer upp! Vår Tok-Orvar! Byt in honom! Allt kan hända!

’66
Domarn är mutad, tyvärr. Inget går vår väg och nån har smort in våra fotbollsskor med valfett. Men nu byttes Toivonen och Emil Forsberg ut mot Guidetti och Martin Olsson, och Guidetti skriker tjosan hoppsan och heja mina små älsklingar eller nåt annat som det ser ut.

’73
De flesta på på planen har faktiskt hållit sig på benen – men nu börjar engelsmännen falla omkull så fort de ser en gul tröja i ögonvrån. Och deras ögonvrår är jättestora.

’76
Dele som gjorde engelsmännens andra mål ska bytas ut mot Delph. De listar inbytarna i bokstavsordning, tror jag. Men nu blir det trubbel för Dele vill inte lämna planen. Han går långsamt omkring och låtsas som om det regnar. Till slut får domaren springa ut mot honom och säga till honom att ta ut öronpropparna och pallra sig ut till sidlinjen.

’79
Vår Krafth är slut. Han ligger på planen och har ont i veka livet samtidigt som vi ser på reprisbilderna att han har fått en sjujädra smäll som skar genom ben och märg och hördes ända till Åmål.

’83
Nu filmar engelsmännen som kompletta dumskallar och faller över osynliga fötter och får ont i ben som inte är i närheten av nåt gult.

Nyss låtsades till och med målvakten frk Mary Pickford att han fick en smäll, och alla vi här i Spanien ba buhuuuuuuuu.

’84
Engelsmännen vill verkligen inte gå av planen när det är dags för byte. Domaren fick än en gång gå och ta en utbytt i kragen och … huuuuuuuu vad de maskar, engelsmännen.

Jag ska aldrig mer åka till London.

Vi når liksom inte hela vägen fram. Eller upp.

’92
TIMBER! Granen faller två gånger och får en frispark. Augustinsson skjuter den rakt upp på rad 127 på läktaren. Och de spanska kommentatorerna skrattar åt oss.

Engelsmannen som nu ska byta ut, går i slow motion … han går och går och går och kommer aaaaldrig fram till sidlinjen.

Om ändå Allbäck hade funnits på avbytarbänken och gått in och avgjort som han alltid gjorde.

’94
Sebastian Larsson vägrar att ge upp och dansar hambo med en engelsman och får strax ett gult kort … ja, dääär kom det.

’95
Vi ger verkligen inte upp, vi är bara dåliga på att spela fotboll. Nu är vi ute vid hörnflaggan och välter ner den som Pillan gjorde med portarna i småslalom.

Pfuiiiiiiiiiiittt … suck. Slut.

Men vi ska inte vara deppiga – att ta sig till kvarten i ett fotbolls-VM är stort och roligt. Men England var ju inte ens särskilt bra. Fast vi är faktiskt bättre på skidor.

Deppigt värre just nu.
Share
42 kommentarer

Bildsafari från Spanien: panik på stranden!

Nu har vi spelat basket i Spanien såpass många dagar att vi finner det helt naturligt att inleda dagen med ett glas utspätt bubbel.

Skål!

Men det mest dramatiska idag var faktiskt att en stor båt på stranden plötsligt slet sig som en dinosaurie i en Hollywoodfilm. Den drog med sig avspärrningar och vilsekomna bollar och närmade sig badande människor i en farlig fart. Badvakterna visslade i sina pipor så att vi satte oss käpprätt upp som vore det en  utdömd foul. En polis kom joggande och mammor kallade på sina barn.

Badvakter med en motsträvig båt i andra änden av snöret. (Tampen? Vajern? Tjocka repet?)
Den blåa katamaranen for som en vante på havet och den glasspinnefärgade försökte dra den rätt.

Plötsligt sa det PFJOIIIIINGK!!! och så gick hela avspärringsvajern tvärt av samtidigt som en stor varningsskylt gick i bitar och kom flygande som en projektil mot oss. Den landade en halvmeter från mig och sprätte upp massa sand.

”Där kom en skylt flygande” sa vi och jag tog en bild. Bakom oss började en dam gallskrika av förskräckelse. Vi kände oss som coola vikingar och fortsatte att prata strunt om väder och vind, bara.

Sedan gick vi hem och åt mat.

Kittlar dödsskönt i kistan!
Och sedan spelade vi match. (Jag har blått matchlinne för att känna mig som en spelare fastän jag inte är på planen.)

Men nu ska ni få höra vad som hände sedan …

Det var så få som kunde spela mot ett gäng fransyskor att jag och mitt knäskydd faktiskt blev tvungna att kliva in på planen … och spela en hel match!

Jag och de halva knäna samt knäskyddet gick bara upp till halvplan i anfall och gick sedan ner till en zon i försvaret – och det gick så bra så!
Share
18 kommentarer

VM 2018: Sverige–Schweiz (åttondelen)

Alla skämt om hur dagens match förvirrar amerikaner som tror att Sverige och Schweiz är samma land, rev vi av under hockey-VM.

Så. I väntan på simultanrapport från detta roliga åttondelsspektakel kl 16, får ni här se ett osedvanligt långt inkast.

Men inte bara inkastet är värt att kolla på – lera på planen, kortkorta shorts och långärmade tröjor utan reklam. Det är nästan så att man blir distraherad och glömmer att spana efter polisongerna.

(Jag har en farlig massa sådana här klipp på lager efter att ha redigerat en bok som handlar om fotbollsrelaterade rekord och underligheter.)

Horta borti horta, å horta borti hä, betyder förresten ”en åttondel” på pitmål. (Alltså hälften av hälften och hälften av det.)


Hur ska det gå, hur ska det gå? Jo, enligt Washington Post kan det vara helt okej att heja på di gulblåe. Och då talar jag inte om Brasilien och snubbeltrillaren Neymar, utan om dessa:

Yeah.

’2
Matchen är igång och jag har bestämt för mig att instruktionerna från lagledningen är att vi ska linda in schweizarnas ben i gökklockornas kedojor och hälla smält choklad i allas dekolletage.

’4
Planen är så randig att den ser ut som en Celtic-tröja.

’5
Vi trillar och faller och snubblar och blir knuffade i ryggen, men hittills har ingen av de svenske rullat ett enda Neymar-varv på gräsmattan. Och varje gång kommer en schweizare och sträcker fram en hjälpande hand.

’8
Marcus Berg mörkar formen när han blir ensam medmålvakten och skjuter cirka 25 meter åt fel håll.

’8,5
Albin Ekdahl är i maskopi med Berg och skjuter för omväxlings skull 18 meter över målet.

’10
Det ser inte helt fel ut, detta. Peppar, peppar.

’14
Granen har även han ställt in siktet fel med flit. Ett inlägg mot mål går raka vägen ut över sidlinjen. Påminner lite om när jag skjuter treor med vänsterhanden. Eller högran för den delen. (Treor är inte min starka sida. Men rumpmusklerna är det.)

’17

Så här sitter vi just nu.

’20
Nu mörkar vi formen mer än nånsin och bollar gris i eget målområde. Granen får bollen mot sig och kan inte bestämma sig för om det är en spark- eller nickboll och det slutar med att han faller ihop som en ettåring på legobitar.

’23
Om Bengt Grive hade kommenterat matchen hade han av pur tristess nu börjat kommentera formationen som påminner väldigt mycket om den skånska flaggan. Vi klumpar ihop oss som korset, schweizarna täcker resten av planen.

’27
HEJ! Vi i Spanien håller på att somna! Vi diskuterar spelarnas frisyrer och skoval mer än passningarna.

Ajabaja, inte rida på Augustinssons rygg, dumma Schweiz!

’28
NU smäller det till och vi får till både en schweizisk hands, skott på mål, händerna uppåtsträck och besvikna, hängande huvuden överallt på hela planen!

’30
Lustig tar livtag och bjuder upp en schweizare till dans. Detta resulterar i ett gult kort. Lustig tror inte sina ögon.

Schweiz får en farlig frispark som blir en fjuttspark som vår käre  målis Olsen tar som en spindel som kramar sitt lilla byte till döds.

(Lite senare: i kommentatorsbåset påpekar zoologisexpertisen att kramar inte kramas. Men att de har boxningshandskar i Bamse.)

’37

Så här gick passningarna under minut 36.

’38
En liten klossformad schweizare försöker lura av den parentesformate Lustig bollen. Tji fick han.

’41
Albin Ekdahl har öppet mål och luras jättemycket när han från två meters håll lyckas peta upp bollen rakt upp i himlen. Jag viskar: ”Var är Zlatan?”, men så att ingen hör.

’42
Berg försöker i ren desperation att slita av en schweizare shortsen, som töjer sig som en spinaker i styv kuling. Alla här i Spanien skrattar ett förlösande skratt eftersom vi sitter som på nålar på våran galonklädda, klistriga stolar.

(Lite senare: seglingsproffs i kommentatorsbåset påpekar att spinakern [som ju borde stavas spinnackern) inte alls töjs som ett par schweiziska fotbollsshorts utan spänns ut. Well, snöre och byrbord på er!)

’45
Julio Iglesias spelar tydligen i Schweiz. Schweiz är för övrigt jähättesvårt att stava till när man inte tittar på tangentbordet.
Schweiz. Schweiz. Schweiz. Kan jag kalla dem nåt annat? Sveitsch?

Pfuh. Nej, pfuiiiiiittt! menar jag förstås. Det är halvlek och det här ser inte så bra ut. Kissa, snusa och stretcha nu!

’47
Vi är igång igen – och jag blir själaglad när alla springer i full fart mot höger bildkant. Så kommer jag på att vi har bytt sida. Gah.

’50
Sverige har förmodligen fått på sig fel på fötterna – de har på sig hästskor eller nåt. Hästsparkarna går stenhårt i fel riktning hela tiden.

’58
I basket finns det en bra regel som förhindrar bakåtpassningar. Är man i anfall, måste man liksom hålla sig där och inte backa bortåt tjottaheiti. Den tycker jag vi inför i fotboll.

’61
Lattjo!

Schweiz coach ser ut som Cary Grant 1961.

’63
Jättebra frisparksläge för oss. Dalmasarna och skåningarna fyller målområdet. Frisparken prickar den två man breda, schweiziska muren. Här i Spanien hörs på gnälligt eskilstunamål:

– Men hur svårt kan det va?

66
Tack, tack kära Schweiz! Självmål! I samma ögonblick som vi (eller motståndarna dårå) gör mål åt oss, börjar det lukta bränt i hela lokalen. Vi ignorerar detta intensivt och står upp och skriker!
Vi leder med 1–0!!!

Landslaget i konstsim tränar inför OS.

’67
Fasicken. Det är ju minst 25 minuter kvar att spela. Emil Forsberg, som får målet som schweizarn petade in, gör en hjärtgest med händerna.

Förtjusande, lovely och wunderbar.

’77
Augustinsson gör en Neymar och låtsas att han blir knuffad i straffområdet. Här i Spanien blir han skrattad åt och hånad. (Helt korrekt.)

’80
Expertkommentatorn Lotten Bergman anser att Sverige bör göra några byten här och nu. Lustig har druckit för lite öl och fått kramp, sätt in galningen Guidetti på vilken position som helst!

’83
Jag styr tydligen skeendet, för nu gjordes två byten: Emil Forsberg och Marcus Berg mot Martin Olsson och Krafth!

’85
Jag styr tydligen inte alls skeendet i matchen, för nu ligger Schweiz på och pressar som ett strykjärn med spetsen mot vårt mål, där våra gula tröjor är utspridda som maskrosor på en viss gräsmatta i Eskilstuna.

’89
Helt tvärtom och jättegalet sparkar Sverige en egen hörna ut över kortlinjen med flit. Aha, vi vill att tiden ska gå.

’90
Marcus Berg byts ut mot Kiese-Thelin och Schweiz pressar stenhårt mot vårt mål och Robin Olsen kramar bollen igen. Puh.

’92
Domarn är jättemutad och spelar med i Schweiz anfall!

’93
Martin Olsson blir knuffad, håller sig på benen, tappar balansen och faller i straffområdet. Domarn kollar på VAR-tv:n och ser att det inte ska vara straff utan frispark alldeles utanför straffområdet. Och visar ut en putt-schweizarn! Yes – nu kommer domarn att spreja med skumsprejen! (Lika roligt varje gång.) Toivonen skjuter ett jättebra skott som målisen tar och … och … och …

’95
Domarn blåser! SLUT! PFUIIIIIIIIITTTTT!!!! Hurra! Vi är vidare!

Efter matchen gick Micke Lustig fram till en schweizare och utbytte några ord på detta fina sätt. Det är ju så att man nästan vill lägga huvudet på sned. Men jag trycker in en hörseltratt och lyssnar noggrant:

– Jag får inte heller spela nästa match. Avstängd pga. två gula kort. Så vi är liksom i samma sits du och jag.

 

Share
45 kommentarer

We Believe We Can Fly

För två år sedan flög vi på en huppeguppfärd från Spanien som fick oss alla att faktiskt svära på att aldrig någonsin flyga igen. Inte av moraliska eller miljömässiga eller en monetära anledningar, utan bara för att vi var fullkomligt övertygade om att alla flygplan som skulle komma i vär närhet omedelbart skulle störta.

Nu är vi på väg till Spanien igen – till den där basketturningen, och här kan man se hur vår spanjor hanterar sin flygrädsla i rulltrappan på väg upp till Arlanda.

Det är fjärde gången jag är där, men i år har knävlarna sett till att jag inte ens kan värma upp med boll i hand. Jag får coacha, fläkta spelarna och bära vatten, helt enkelt. Det där basketspelandet får jag helt enkelt skjuta på framtiden. (Den som nu hurrar och nickar förnumstigt får minuspoäng i ängla- och bänglaboken.)

På basketlandskampen i torsdags klev plötsligt allsköns gamla landslagslirare in på planen för att visa upp sig. De haltade, stapplade och trippskuttade och jag blev alldeles till mig. Jag visste inte om jag skulle ”springa” till andra sidan av planen eller om de skulle vända sig om och titta på oss, vilket man kan se här i filmsnutten; jag struttar omkring som en halt liten valp.

Men hur ska jag nu kunna ta mig fram i Spanien med de här bedrövliga benen? Jo, jag är ju inte ensam; vi är 50 basketmänniskor från Eskilstuna och de får väl helt enkelt bära mig fram på sina axlar?

Men jag har i alla fall fått ett nytt, bra high-tech-knäskydd!

Och vad gör ni?

Share
24 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: