I ett förfluget ögonblick för snart ett år sedan skrev jag så här:
Plötsligt löfte kommer nu! Nu vet jag! Om jag inte tågluffar under 2018, lovar jag att äta upp en sko! Jag ska ut på äventyr för att fira att det var 40 år sedan jag var ute på äventyr första gången! Yes!
Eftersom nästan alla mina skor är i stl 40 och både välingångna och lite allmän läbbiga, har jag tagit mig i kragen. Planen är att
- flyga ner till basketturnering i Spanien 1 juli
- spela basketturnering i Lloret de Mar till den 8 juli
- tågluffa hemåt under ungefär tio dagar.
Eftersom den äventyrslystna Artonåringen är med och lirar i Spanien, hänger hon på. (Det går ett rykte att 18-åringar som bor i ett EU-land får gratis tågluffarkort, men jag har inte kunnat säkerställa den informationen.) Till yttermera visso har hon en klasskompis som flyger ner till Spanien och sedan tågluffar med oss. Så här kanske?
Såja. Vad tror ni? Tant Lotten med en 18-åring och en 19-åring och
- rullväska eller ryggsäck?
- bokade vandrarhem eller nattåg?
- bestämd rutt eller som förr ”vi får se”?
Jag ska nu försöka hitta några bilder från min senaste tågluff, som faktiskt även var vår oerhört komplicerade bröllopsresa.
Berätta gärna om era tågluffar!
GÅ genast med i en fb-grupp som heter Tågsemester. Där kommer du hitta massor av bra och intressanta tips (och reseberättelser.)
Jag tågluffade 1988 och 1989. Galet kul och livsfarligt ibland. Genom Rumänien där kortet inte gällde var nog i överkant spännande just då. Det är ju allt det oplanerade som gör resan så fantastisk!
Länk om EU’s satsning på unga tågluffare.
Min kompis och jag tågluffade till Paris och vidare ner till rivieran, bara för att inse att alla rum som vi hade råd med var upptagna. Efter att ha varit vakna en natt på stranden i Cannes och sovit en dag på stranden i Juan-les-Pins vände vi på klacken och åkte till Brighton istället.
Ack tågluff, eller bara tågresor helt enkelt, som var så smidigt en gång i tiden. Man hoppade på en av direktvagnarna till Paris på Centralen, med spännande annorlunda färg på de vagnarna och det var det billigaste sättet att ta sig dit. Nu är tåg mycket dyrare än flyget (även med interrailpass) och krångligt som attan, men ändå roligaste sättet att resa. Alla dessa trevliga val. Vilken väg ska jag till exempel välja över eller genom alperna när jag åker tåg till Sicilien? Kanske båt en bit? I så fall från Genua, Neapel eller Vibo Valentia? Stanna till var på vägen? Den sortens reseplanering är så mycket mera lustfylld än att boka flygbiljett på Ticnet!
Och jag instämmer med Pysses goda råd. Gå med i https://www.facebook.com/groups/tagsemester/
Jag kom aldrig iväg som ung. Och inte sen heller.
Jag provade tågluff ett år och tyckte det var så tråkigt att jag åkte hem efter mindre än en vecka. Det sättet att resa passade mig inte alls.
Nu hae jag ansökt om att få gå med i den där tåggruppen, Pysse och Karin!
Och så har vi varitpå kosläpp. Korna var inte alls särskilt skuttiga och glada utan såg ut lite mer som trötta tågluffare som kliver av ett sent inkommande tåg. Och som om de hade för små skor, liksom.
Har egentligen inte tågluffat så mycket. Men en resa hem från Budapest, som nog företogs med tågluffarkort ty det var billigast dåförtiden, hamnade jag i samma kupé som en muslimsk familj, bestående av moder, fader, fyra små döttrar, alla supergulliga och i prinsessklänningar, en späd son och en antaglig morbror. Jag log vänligt och läste bok på engelska, när jag inte beundrade barnen, och de talade okänt språk inbördes. Sen var det kväll och dags att bygga om till liggvagn, och jag hade platsen överst (förstås) och vissa problem med väskan. En av herrarna lyfte upp den åt mig och jag sa ”Tack så mycket” eftersom jag inte visste vilket språk jag skulle välja och hoppades att andemeningen gick fram. Han svarade ”Å, är du svensk?” och sen pratade vi vidare. De skulle också byta i Malmö.
Här vare kosläpp. Farmors ko (som hette Koa) visste hur man ska bära sig åt när det var släppdags!
Just hemkomna från luff söderut, ej per tåg utan i yngste sonens bil. Hastighetsmätarens max är 250 knyck och vi kände oss så coola där vi susade fram. Eftersom vi medförde en garderob passande för kyliga vårdagar blev det högsommarvärme hela tiden. Kalas! Vi promenerade enligt Prousts mönster. Vi hade två håll att välja på och gick ibland åt det ena och ibland åt det andra hållet; Méséglises eller Guermantes hette dom inte, utan Magnarp och Stora Hult. Solen sken och fåglarna jublade och havet låg slätt som ett matbord.
Ett problem dock: Man skulle sortera avfallet. Det föll av en massa i vårt kök och eftersom vi helt enkelt skofflar ner allt i sopnedkastet hemma i stan så blev det nu många brydsamma frågeställningar. Morotsblast, till exempel. Är det matavfall och ska kastas i fina lilla kraftpapperspåsen eller är det trädgårdsavfall och ska gå i stora tunnan?
Koa var en riktig kossa. Urkossa. Och det var inte Koa jag slarvade bort.
Jag luffar för fullt i Europa. Det började på nyåret 1963 och jag gör det så ofta och så mycket jag kan. Men med bil. Det ger så mycket större frihet och eftersom det också kombineras med arbeten och seminarier på alla möjliga ställen så blir det till och med tjänsteresor ibland. Med uppehåll när kundernas planer inte passar riktigt in.
Senaste turen, med tio jobb och möten på olika platser, tog drygt tre veckor. Ska nog bli hemma ett tag när sommaren är här, men sedan har det samlats så pass mycket att göra att det blir en sväng igen framåt hösten. Ser redan fram mot det.
Om ni slår er ihop och hyr ett vrak (Rent-a-Wreck) så blir det oslagbart billigt och det går att söka härbärge en bit från det överfyllda kvarteren runt järnvägsstationerna. Tågnostalgin verkar vara en tämligen krånglig och dyr modenyck som jag inte ser någon anledning att hänga på.
Medan jag, till skillnad från SG, gör som alltid och hoppar rakt ner i mittfåran med ett plums! Fast tåg har jag ju alltid gillat.
Om man ska ta sig från ett ställe till ett annat, utan seminarier och jobbuppdrag lite här och där på vägen, då är tåg ett lockande alternativ. Och om man ska läsa något som man behöver koncentrera sig lite extra på, då är tåg oslagbart, förutsatt att man bokat tyst avdelning.
Vi har inte kommit ett dugg längre med vår planering, och frågan är om vi nånsin kommer att kunna planera.
Men tågluffa ska vi om jag så ska behöva sälja min Malmsten-soffa på köpet!
(Nån som vill köpa en Malmsten-soffa?)
Vad jag förstår är det väldigt få nattåg kvar (för att Deutsche Bahn har slutat med det. (Men här finns kampanj för nattåg: khttps://www.nachtzug-bleibt.eu/english/)
På en del sträckor måste man boka platsbiljett nu för tiden, det är bra att kolla vilka och antingen boka (vi löste det genom att ringa Deutsche Bahn, de var hiskeligt hjälpsamma och ordnade ALLT) eller försöka åka såna tåg där det inte behövs. Vi åkte nattåg så mycket det bara gick, särskilt de långa resorna. Jag har för mig att det tog nästan femton timmar att åka mellan Budapest och Brașov tessempelt.
Jag tycker att det är VÄLDIGT skönt att resa med rygga. Gillar att ha händerna fria så att jag kan vifta och peta ordentligt.
Sen vet jag inte mer. Utom att man kan försöka undvika att köra fingret i en stavmixer veckan innan avresa.
Som av en händelse har DN en artikel med tågtips just nu. Man måste dock vara prenumerant för att kunna läsa den.
De tipsar, förutom om Tågsemester, också om appen Rail Planner. Och lite till.
SvD har också haft rätt mycket om tågresor nyligen. Det verkar vara ett sätt att ursäkta resande.
Herr Ehrenmark, en mycket flitig resenär, konstaterade redan för femtio år sedan att tågromantiken, sådan den skildras i några klassiska filmer och romaner, inte längre fanns. Svettigt, sömnlöst, komplicerat. Och detta fastän tågen då faktiskt fungerade ganska bra och det alltid ordnade sig med biljetter. På något sätt. Tåg till Paris var på sextiotalet en rak och redig sak, man klev på i Stockholm och steg av på Gare du Nord. Som en lite längre spårvagnsresa. Och inte farligt dyr.
Tyska Bundesbahn såg hur tågen tappade mark när befolkningen började få tillgång till bilar så att dörr-till-dörr via Autobahn blev en realitet. Och då satte de kompositörsnamn på tågen och såg till att restaurangvagnarna blev riktigt lockande. Charter med tåg dök upp. Vi lockades själva att åka med på en sådan resa. Det var inte alls den trevliga och intressanta upplevelse vi trodde att det skulle vara. Företeelsen försvann så småningom.
Tågluffandet för en billig peng och utan stora komplikationer var säkert en hit för rätt länge sedan. Men nu verkar även det vara fullt av begränsningar och komplikationer.
Sammanfattning: Om man väljer tåg för att freda sitt miljösamvete så kan man lika gärna låta bli. Åtminstone om man nått mogen ålder. Om man väljer tåg för att man är tågromantiker, men bara då, så ska man förstås åka tåg. Att lifta kan vara ett alternativ. Det ledde en gång till att jag fick sitta i fängelse en natt i Tolouse. Misstänkt för att ha stulit bilen jag liftade med. Under samma sväng ärvde jag en cykel i Bastia av min tillfällige chaufför. Det ledde till intressant och givande umgänge med en familj där cykeln var inhyst.
Slutsats: Lifta! Läs gärna Liftarens guide till Galaxen också. Och förvånas över på-pricken-beskrivning av Donald Trump. Mer än femtio år innan han blev president. Till och med hårfärgen är korrekt återgiven.
Det här blir intressant! (Tänk om det slutar med att vi liftar med Trumpen istället!)
Det! Glöm inte att skriva om det. Hans tant är ju på sjukan nu. Det kan bli nåt!
Skogsgurras aversion mot tåg delas inte av alla. Min uppfattning överensstämmer rätt väl med SJ:s reklamfilmer faktiskt: läsa, fika, beundra det passerande landskapet, gå omkring, slumra (troligen med öppen, dreglande mun). Tågromantiker, dårå. Jag har åkt en hel del tåg i mina dar, så det är i alla fall grundat på verkligheten. Men det har blivit lite krångligare, det har det.
Sitta i en bil timma ut och timma in och få ont i ben och rygg, knappt kunna vifta lite på tårna ens: usch. Och så ligger bananerna nånstans långt där bak så man inte når dem när man behöver dem.
Och lifta …hu…?! Funkar det nuförtiden? Vad är det för människor som hämtar upp människor vid vägkanten i dag?
Det fanns en tid när man (boendes i Hallsberg tillsammans med en järnvägsanställd som som det var på den tiden åkte gratis tåg nästan obegränsat, även familjen åkte med) tog tåget ca 22:00, lade sig och sov, vaknade ca 7:30 i Östersund, åt sin medhavda frukost, var klar med det när man kom till Åre där man klev av och traskade ett par hundra meter till liften, åkte skidor hela dagen, åt en pizza, klev på tåget, lade sig och sov, blev tyvärr väckt vid femtiden, det fick man stå ut med i det här upplägget, och gick av igen hemma i Hallsberg.
Hade det funkat med bil?
Enligt Aftonskräpet är Melania ”inlagd på sjukhus efter operation” för njurtrubbel.
Man får ju hoppas att hon var inlagd även under operationen.
Om aversion handlar det inte. Mera om en balanserad syn på en tilltagande modenyck där förväntningarna ofta kommer på skam.
Diskussionen om höghastighetståg känns, mot bakgrund av ständiga rapporter om ett allt sämre fungerande järnbanesystem, mycket orealistisk. Och jag kan inte undvika att se de senaste månadernas rosaskimrande tågskildringar som ett utslag av försök att kratta manegen för höghastighetstågen. Jämför med slusskaoset i Stockholm och spelet som föregick det.
Som boende cirka trehundra meter från fungerande ”station” (kallas numera ”klimatskydd”) med två banor som tar oss mot norr, öster, väster och söder och med mängder av avgångar borde vi åka tåg väldigt ofta. en bilen har fortfarande så stora fördelar att den överväger. Framför allt är det osäkerheten i dagens dåligt underhållna och överlastade järnväg som avskräcker. Att ”nedrivna kontaktledningar”, ”elfel” och ”signalfel” förekommer allt oftare beror till stor del av att kontaktledningarna dimensionerades för ca 400 A märkström på loken medan den idag är dubbelt så hög. Dubbla strömmen ger fyra gånger högre temperatur. Och det får konsekvenser.
Nej, aversion handlar det inte om. Men eftersom jag emellanåt får ta hand om en del av problemen så kan jag inte undgå att välja flexiblare och framför allt säkrare transportmedel. Och liftare – såna tar jag upp. De utgör ett välkommet och ofta intressant sällskap på långresor. Det är inte så många förrymda psykfall och våldsverkare som står och viftar efter vägarna.
Nu kan jag inte annat än hålla med om mycket där, SG. Underhållet har i det närmaste varit obefintligt under lång tid.
Men ”säkrare” gäller nog inte i riktigt alla avseenden.
Och ett tillägg till bilnegativiteten: läsning kan man då rakt inte fördriva tiden med som bilpassagerare för då får man kräkas. Det går knappt att vara behjälplig som kartläsare ens.
Nä större delen av folk är nog vanligt folk, och tydligen är det inte bara de kategorier du nämner som hämtar upp viftarna heller, då.
Jag ville jag vore viftare. Men jag vågar inte!
När de byggt dubbelspår upp till oss, eller ännu längre; när de sett till att hålla en standard på tåg och banor som får dagens trubbel att anses vara en parentes – då, men först då kan de få börja babbla om höghastighetståg mellan S-G-M.
Har de inte fattat att det går ut tusentals gubbar och grejar, justerar och lagar tåg och banor VARJE NATT i Japan för att det ska fungera?
Lär upp deras blivande kollegor i Sverige på det befintliga järnvägsnätet först, tack.
Nu inväntar vi en neutral tågspecialist som kan förklara varför man inte kan få tågen att gå bättre i Sverige och hur i hela friden statistiken kan säga att tågen kommer i tid när vi alla sitter stilla på tåg och fastnar överallt.
Visst skulle det behövas att vi skickade ut en massa gubbar och gummor som grejade och justerade i spåren om nätterna, men det vore synd om dem för då skulle de bli överkörda av godstågen som dundrar fram där då.
Detta skramlade in i mailboxen nu på morgonen:
http://blogg.elinor.se/2018/05/15/snabbtag-och-nedfallna-trad/
Verkar vara ett aktuellt tema.
Intressant läsning, Skogsgurra!
Jag har via FB-gruppen som jag blev tipsad om förstått att Frankrike är ett rövhål till tågland och att man måste kolla platsreservationskraven nästan överallt. Då faller ju charmen som ett nära tågspåret stående jätteträd; DÅ MÅSTE MAN FÖR JÖSSE NAMN PLANERA!
Men gratis är väl inte tågåkandet förrän man har köpt interrailkortet?