MoMA måste man ju besöka om inte annat så för att det är så enkelt att säga, komma ihåg, åka tunnelbana till samt hitta bland alla skyskraporna. Men först råkade jag gå förbi det synnerligen välövervakade Trump Tower och krocka med dessa män (se nedan). Jag överdriver inte … jag gick rakt in i två av dem och har alltså nuddat vid pangtjofräsen som de går och släpar på.
Gulp, liksom.
Trumpsoldaterna var oerhört trevliga mot alla människor som ville posera med, framför och bakom dem. De svarade hur vänligt som helst på tilltal, men jag vågade banne mig inte gå tillbaka och fråga om de trivdes på jobbet.
Man kan gå mot MoMA i en kringelikrok in i en förhållandevis billig klädaffär, där det (liksom på alla andra ställen i hela New York) finns ett Starbucks – som jag berättade redan i början av min vistelse här, är Starbucks mitt plejs numera. Jag tar en kaffe och så sätter jag mig att vila fötterna eller skicka ut ett blogginlägg. Det är faktiskt inte alls mysigt; stolarna är hårda, borden rangliga och kletiga och ätutbudet är magert och väldigt fokuserat på antingen socker eller proteiner. Men de har internet och väldigt gott kaffe. (Jag tar sojamjölk i, så blir det lite lagom sött också.) Fast hur såg det ut just denna dag?
När jag såg detta i de framlagda exempelprodukterna, hojtade jag till eftersom jag sedan 1981 kan det engelska ordet för mögel. (En helt annan historia som inbegriper mitt år i Dallas och en s.k. jock strap.)
– Yeah, it’s only on display. It says so, d’ya see? D-I-S-P-L-A-Y.
Sa Starbuckspersonalen. När jag senare påpekade att det varken fanns kanel eller kakao till en stackars liten kines som ville ha det i sitt kaffe, svarade de:
– No, not today.
[plats för förvånade flämtande suckar och famlande efter mejladressen till informationschefen på Starbucks]
Och nu ska ni få höra: MoMa var toppen! Verkligen! En rolig, intressant och lättsam upplevelse. Det enorma Met går förstås inte av för hackor, men stämningen på MoMA var liksom … fnissig. Jag stötte nästan omedelbart på van Goghs underbara stjärnor, som skymdes av en halvmåne med människor som tog selfisar, filmer och normala foton av tavlan.
– Hello, sa jag till vakten som stod och kollade så att ingen kom för nära eller tog bild med blixt. Is it always such crowd right at this spot?
Jag vandrade vidare. Det var egentligen alldeles för många människor som var där, men alla var ganska tysta och fokuserade. De flesta hade guider i öronen.
Framför många av tavlorna satt studenter med sina lärare och ritade av eller läste eller lyssnade på små föreläsningar. Och så fanns det ju intressanta konstföremål.
Mannen på bilden vände sig om och sa förlåt förlåt förlåt. Han heter Giovanni Basilia, är 72 år och född i Italien. Hans föräldrar flyttade till New York när han var elva år.
Så långt kommen tittade Giovanni på den vackra kvinnan på bilden igen.
– Hon ser ut precis som min mamma. Stackars mamma. Min pappa var så brutal mot henne. När hon dog bara 40 år gammal frågade läkaren mig varför hon hade blåmärken på hela kroppen. Jag har lärt min son att man ska vara snäll mot kvinnorna. Men vi har inte så mycket kontakt, sonen och jag – han har ju så mycket att göra med sitt jobb.
Jag fick Giovannis mejladress när vi konstaterade att 90 minuter hade gått sedan jag tog bilden på kvinnan, och så skildes vi åt.
Vissa rum hade snoppförstoringar av alla de slag (vet inte riktigt vari intresset för detta fenomen ligger – det är ju inte ens kontroversiellt numera) och gamla instamic-foton med nakna karlar eller sukt-poserande kvinnor med små näsdukskjolar och tungan ute som en varm tax.
Plötsligt dök den här varningen upp på en vägg.
För så funkar det väl för det flesta: om man varnas för ett visst innehåll blir det lite intressantare? Jag vågade mig in i det hemliga/syndiga/läskiga/hemska.
På MoMA var det förresten inga problem med att lämna in ryggsäcken: det var gratis och superduperenkelt utan några som helst restriktioner. Man lämnar sitt mobilnummer till den glada bagageinlämningspersonalen och det är med detta nummer man senare hämtar sin väska.
Och varför började jag plötsligt nynna på ”Här kommer Pippi Långstrump”?
Efter besöket på MoMA gick jag lite mer vilse, t.ex. till FN-skrapan där jag tänkte ta bild på alla flaggorna – men inte en enda liten vimpel var hissad. En stund senare stod jag på gatan utanför The Amish Market, som är ett av mina favoritställen: absurt snyggt placerade råvaror och färdigmat och plocksallad och soppor och jag vet inte allt.
Då knackade Andrew, 70 år på min axel. Han ville veta om jag behövde hjälp eftersom jag såg så förvirrad ut.
Andrews släkt hette Steelman och kom till USA redan i slutet av 1700-talet (Stålman, rättade jag honom) och var tydligen förmögen. En driftig släkting slog sig senare in i järnvägsbranschen och utökade förmögenheten. Så försvann allt runt 1928. Men Andrew är glad – han är administrativ chef på MTA (Metropolitan Transportation Authority).
Dagen fortsatte med att jag på måfå tog bussar som gick på både längden och tvären och fick uppleva hur det är att inte trängas i tunnelbanan. Bussen var nästan alldeles tom hela tiden, och busschauffören tutade om inte konstant, så i alla fall var tionde sekund.
Avslutningsvis nu ett museiinspirerat konstverk som jag skapade på MoMA:
Den här bloggposten smakade moma! Det där med att samla nagelklipp är redan påhittat av våra norröna systrar och bröder: det ska bli en fräsig båt åt den onda sidan i Ragnarök!
Man undrar om det ingår i protokollet för hum-konstverket konstverket att det ska vara en allvarlig vakt. Tänk om de hade ställt dit någon som sjöng med (i stämmor) och dansade (till egen beatbox)!
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nagelfar
Är det inte en avdöd svinmålla som ligger ner, där i högra hörnet på djungelfotot? Tack Lotten, för att du uppmärksammmar alla båsets inriktningar.
Jag har också blivit kär i Vincent.
Orsaker till det har varit filmen ”Loving Vincent” och sången ”Starry, Starry Night” och förstås bilderna. Många av dem såg jag för drygt en vecka sen på Kröller-Müller museum i Nederländerna.
Det är ju tur att några med obegränsat med pengar, som Helene Kröller-Müller, väljer att bygga ett hem för sin konstsamling och låta alla oss vanliga komma dit och titta.
Jämför förresten bilden av caféet i Arles här nedan med bilden på samma café i filmrecensionen. Där är det befolkat av andra människor från Vincents målningar. Sån är hela filmen; målningarna har blivit levande!
Det finns också flera tubversioner av sången, med olika bildsättningar.
En länk till till filmens sida .
Nattkaféet i Arles besökte vi för några år sen. Det var förskräckligt sorgligt; en liten servitris hade tydligen inte varit tillräckligt uppmärksam, chefen avskedade henne på stående fot och hon lämnade stället i tårar.
Som en knytblusdam. Men hon höll tillbaka tårarna ganska bra.
”Han som älskade livet” är värd att läsas. Jag har inte sett filmerna. Men ska göra det när jag känner mig stark nog. Lite sliten just nu.
Lottens högst personliga resehandbok kan bli en klassiker. Hoppas att ett förlag skickar henne till NYC för kompletteringar. Men utan restriktioner eller pekpinnar – för då blir det inte Lotten!
Och en fikus i all sin prakt på trottoaren.
Jag håller helt med Skogsgurra: jag borde skickas nånstans. Vart som helst!
Välkommen hem Lotten! (Tror att du bör ha landat vid det här laget.) Här är en liten fin film ifallatt NY-nostalgin blir för svår: http://www.openculture.com/2018/04/immaculately-restored-film-lets-you-revisit-life-in-new-york-city-in-1911.html
Lottens fantastiska N.Y.-reportage och Karins fina filmtips – New York i tvenne nötskal! Se där ett uttryck att reda ut!
Hemma? Men då måste det väl ändå vara något repotage som fattas, eller missade jag high line, denna fantastiska och hypade oas?
Tjosan! Jag är hemma, men rapporten från dag 10 ligger i träda. Jag har nämligen inte lyckats betvinga jet-laggen, som är helt löjlig!
Filmsnutten som Karin länkade till var oerhört intressant – jag har sett den två gånger nu. Triangelhuset vid 3 minuter har jag på flera av mina bilder … men hur går det för mannen som vid 4 minuter står mitt i gatan när det kommer en spårvagn?
Ny erfarenhet:
Om man tvättar håret med duschtvål 19–29 april och sedan använder inte bara vanligt utan till och med lite dyrt schampo den 1 maj, ja då blir håret inte alls som svinto utan mer som silkestrumpor.
Pysse: Oas? I april? Näääää, bara grått och brunt och nästan vintrigt. (Jag sket totalt i high line, för både den och Brooklyn Bridge-promenaden finns kvar att undersöka nästa gång jag kommer till Staterna.)
Jet-lag verkar österut! Jag minns när vi kom hem från US of A och hade en annons ute om en sabla matta som vi ville sälja. Det kom en dam och tittade och funderade, men jag tror att hon blev avtänd är hon såg hur jag nästan somnade mitt i konversationen. ”Måste va nåt skumt här”, å så drog hon.
Jag lät bli att sova natten mellan söndag och måndag, och sov sedan 22–01 & 06–12. Helt knäppt ju. Nu är jag oerhört sömnig, men vill hålla mig vaken för att inte vara uppe och dansa i natt.
Har ni nu tittat på filmen i inlägget? Den med rullstolen? (I find it very funny, hade jag sagt om jag hade varit kvar i USA.)
The Flat iron building. Tror att det var bland de första höghusbyggena. Möjliggjordes av Otis hisskonstruktioner. Jag undrar så vad fröken Otis beklagar sig över.
Välkommen hem! Våren är här, även om det inte är uppenbart på alla punkter.
Very amusing, Lotten, den där rullstolsgnisselkonserten!