Knirk, knarr, knaster, lät snön under mina fötter när jag gick till pappersinsamlingen idag. Det var kartonger, konservburkar och opantiga glasflaskor som ska till himlen fara. Jag gör som jag blir tillsagd och slänger enligt konstens alla regler sånt som slängas ska. Och så spilldräller jag alltid lite fil på vantarna.

På min återvinningspromenad säger jag som vanligt hej till brevlådan. Jag vet inte hur många brevlådor jag har sagt hej till under mina år på jorden, men jag har alltid fascinerats av det faktum att brevlådorna står där de står och suger till sig alla människors handknåpade brev med påklistrade frimärken.

– Hej brevlådan, säger jag.

Brev- och postnördar har kommit överens om att det var författaren Jonathan Trollope (1815–82) som faktiskt uppfann brevlådan – den som man stoppar utgående brev i. Dock sägs han ha ångrat sin idé eftersom han hade en redan på den tiden synnerligen gammaldags uppfattning om vad kvinnor hade för roll här på jorden.

– De ska verkligen inte ta sig friheter och som vanligt folk (ergo män) gå omkring och skriva brev som kan postas och skickas till vem som helst, för då kan de ju kommunicera helt okontrollerat med pöbeln!

Sa Mr. Trollope och vred sina händer när kvinnor helt utan att fråga någon om lov – eller ens be sin make om ett frimärke – kunde skicka brev.

Vän av ordning kan finna många andra som uppfann liknande brevinsamlare, men Trollope – som ju ångrade sitt tilltag – har fått mest uppmärksamhet.

Tillbaka nu till vår brevlåda här i området.

Här har vi nog ett varumärkes totala förfall. Postens. Hejdå, lutande brevlådan!