Hoppa till innehåll

7 sökresultat för ””

Om en ändå sluppe sova

Det är ju bedrövligt, detta med sömnen.

Kolla vad han sover! (Jag trodde när jag var mycket liten att han bara sov lite, den där döende dandyn.)

Vad man än planerar, måste man se till att det på något sätt finns utrymme för sömn. Om jag ska åka till Stockholm för att spela in en film på måndag, måste jag se till att jag ju somnar ordentligt på söndagskvällen så att jag orkar gå upp på måndagmorgonen när alla tåg är inställda så att den vanliga resan måste ersättas med en nordvästlig sväng och byte över Västerås i ottan. Och eftersom filminspelningen fortsätter på tisdag, måste jag sova igen.

Gah!

Om jag ska åka till Skåne och slå runt i Lund men sova i Helsingborg, måste jag se till att sömnstunden infaller under den mörka tiden på dygnet. Annars kommer jag att se i kors, sluddra, vingla och bära mig åt. Upprörande!

Hotellen skor sig alltså på detta vårt ytterst primitiva behov som heter sömn. Och det tycker jag är något som samhället borde göra nåt åt.

Ska vi demonstrera?

Skriva debattinlägg?

Eller bara trösta oss lite i berömda mäns citat?

”We are such stuff as dreams are made on; and our little life is rounded with a sleep”.
William Shakespeare

Pffft. Inte ens Shakespeare håller med mig om att sömnen är ett nödvändigt ont. Jädra medlöpare. Svartfot. Fast vänta, nu förstår jag lite bättre:

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

Skål! Nu känns det lite bättre! Vi tar lite Beppe!

Och så en förstående Jules Verne på det!

”Though sleep is called our best friend, it is a friend who often keeps us waiting!”
Jules Verne

Men jag vidhåller: sömn är verkligen ett nödvändigt ont. Jag vill bara vara vaken.

Share
40 kommentarer

Informationsteknik på Mälardalens sjukhus

Vår spanjor – Julian – bröt ju ett ben i handen häromdagen. Idag var det uppföljning, kontrollröntgen och lite irrande på sjukhuset. Som ju måste recenseras här och nu.

Men vi börjar väl med en bild på brottet?

Bar room fight-brott. (Fast i spanjorens fall alltså en idrottsskada.)

Och så fortsätter vi med informationsteknik-brottet. För det här med otydlig information är helt klart något som samhället och juristerna samt brottsbalken borde ta tag i. Företrädesvis med hårdhandskar och rynkad panna.Nu tar vi en liten snabbtolkning om man är en spanjor som i största allmänhet är frustrerad över tingens beskaffelse samt det faktum att gipset luktar förruttnelse och det måste betyda att alla muskler nu förtvinar.

Hej tjolahopp, du har fått en tid på måndag kl 10:40.

Yeah. Bla bla. Bla bla. Bludder.
[här tappar vi fokus]

Förresten ska du vara på en helt annan klinik redan kl 9:50.

Men det där sista ser vi inte för att det

  • står överstruket med en färgglad penna
  • är skrivet för hand
  • nog inte är särskilt viktigt eftersom vi redan har konstaterat att 10:40 är det viktiga  klockslaget.

Julian och jag åkte – när han hade förstått vad det stod och klockan redan var 10:15 – på två hjul i kurvorna som biltjuvar (nej det gjorde vi alls inte, men det låter coolt). Medan jag slogs med sjukhusets parkeringsrutor och dito -automater, sprang han in till röntgen- eller radiologmottagningen (oklart både i brevet och på skyltarna inne i sjukhuset). Jag fick ett sms:

– Oh, så trevligt! Man har övergått från siffror till färger! Och blått som är så snyggt! tänkte jag och sprang till radiologavdelningen (inte ”röntgen” just där).

Och fann detta:

– Är den blå, den där längst till höger? Hm. Mer åt grått eller blekgredelin kanske?

Hur som helst: jag hastade resolut åt höger för att de andra färgerna ju inte på några villkor skulle kunna föreställa blått. Längst bort stod det i ett kritvitt väntrum:

VÄNTRUM GRÅ

Helt klart fel. Jag småsprang lite galopphaltande tillbaka till skylten. Den såg fortfarande ut som ovan.

Höger, hööööger.

Men lååångt åt vääänster anade jag personal. Galopp, galopp. Väl där – alltså långt åt vänster – fann jag detta:

Ett gult väntrum med blå skylt!

 

Spanjoren hade redan hunnit in i röntgenapparaten så jag fick roa mig bäst jag kunde. Aaaah, det är ingen kö till anmälningskatedern! Hoppla!

– Hej! Om du har tid … jag har en fråga om färgkodningen till väntrummen. Det handlar bara om informationsteknik. Men alla pilarna pekar ju mot höger fastän …
– Ja, men det är vi som pekar.
– Jaså? Så man ska inte gå efter skyltarna?
– Nej, alla som ska till ett väntrum pratar först med oss, och vi pekar.
– Okej … hrmm … Och en annan sak: heter det radiologen eller röntgenavdelningen?
– Eh … det är nog lite olika.
– Okej, tack!

Och apropå olika, så lyckades vi helt utan problem att ta oss till ortopedavdelningens väntrum 2, eftersom det var tydligt skyltat på ett helt annat sätt.

Jag är inte ens ironisk: en tydlig skylt med 2 syns klart som korvspad där borta i fjärran.

Och apropå färger, så har Julian inte längre rosa gips.

Flamingon är död.
Här förvandlas Julians flamingo till en mumieliknande puppa …
… som en stund senare blev Spyro the Dragon.

Så hur ska man då egentligen formulera det förnicklade brevet med information om två besökstider? Kanske så här?

 

Välkommen för återbesök! Du har fått två olika tider på två olika avdelningar måndagen den 27 juni, nämligen på

• radiologiska kliniken (röntgenavdelningen) kl 09:50
• ortopedmottagningen kl 10:40.

 

Eller?

Share
65 kommentarer

Bokstävlarna och orden denna midsommar

Igår läste jag upp inledningen till dikten om bokstävlarna i radio. Lite ilsket och konstnärligt på en gång.

Jag påstod att det för många är en perfekt beskrivning av känslan dagen efter. Och tydligen var det enligt mina många fans *host* såpass med sanningen överensstämmande att jag finner det lämpligt att berätta detta även här.

Läs nu långsamt Gunnar Ekelöfs sonatformdenaturerad prosa:

Eller hur?

Själv vaknade jag denna dag pigg och glad som en liten lärka. Jag har redan hunnit

  1. konstatera tennisarmbåge i vänstran
  2. ätit två portioner spansk potatistortilla
  3. tränat de sladdriga lårmusklerna.

Och så har jag – apropå bokstävlar – tittat på Samantha Bee, som är en av de där pratshåvv-hostarna som gillar att häckla Trumpen. Men nu handlade det mer om språket än något annat, så kanske även ni är lite intresserade?

För övrigt – för att återvända till gårdagens festligheter på verandan i sommarkylan – var det här en succé som jag gärna delar med mig av:

Det vita vinet serverades nämligen så här.
Share
56 kommentarer

Spanjorens flamingo

Jag bröt ju lilltån 2008, men annars är jag jämförelsevis som en obruten förpackning. Sneda, stukade fingrar och spräckta ögonbryn samt de förnicklade knäna i all ära – men gips har inte kommit nära denna kropp.

Den nuvarande Tjugotreåringen och hennes spanjor (eller Ida & Julian som vi också kan kalla dem), har däremot andra erfarenheter.

Ida 2010.

Vanligtvis är vi vana att se spanjoren som ett temperamentsfullt yrväder på planen med Eskilstuna Basket.

Här dribblar han med höger hand, trots att han är vänsterhänt. Inte ett dugg konstigt.

Att som basketspelare fritt växla mellan höger och vänster hand när man dribblar, passar, gör lay up (”tvåtaktare”) är sådant man lär sig redan i koltåldern. Men skjuter gör man med sin bästa hand – om man inte är lite bakvänd. På bilden här ovan kan man se Julians lillebror Pablo i grå tröja på avbytarbänken. Lite kuriosa om dem två nu:

  1. Julian är vänsterhänt, men skjuter med höger för att han gjorde som han blev tillsagd och som alla andra gjorde.
  2. Pablo är högerhänt, men skjuter med vänster för att det var Julian som lärde honom hur man gjorde – genom att stå rakt framför honom som en spegelbild.

När det inte är basketsäsong, lirar Julian flaggfotboll, vilket är som en mild variant av amerikansk fotboll. Istället för tacklingar, snor man en ”flagga” (som faktiskt ser ut precis som lagbanden vi hade på gympan) av motståndaren, varpå spelet bryts.

Det är Julian som hoppar högst i röda skor, och man kan se hans vita flagga som sitter fast i ett midjeband. Motståndarens flagga är röd.

Flaggfotboll är så komplicerat att spelarna själva har de olika systemen fastsatta i en plastficka på ena armen …

Efter ett sådant här hopp som på bilden ovan, landade Julian i lördags på sin just då olyckligtvis knutna högerhand. Det sa knak och gjorde lite ont, men han ruskade på sig och lirade vidare tills matchen var vunnen. Vad han då inte visste, var att han hade fått sig en typisk boxarskada: brott på fjärde handbenet, eller som det heter på engelska …

… Bar Room Fracture … (Bild från Wikipedia.)

Julian fick sitta på akuten sådär länge att man börjar yra av hunger och frustration och blir så less att alla de andra akutpatienterna får mördande blickar eftersom de allihop kollektivt spärrar kön och faktiskt inte alls har lika ont som en viss annan. Jag fick sms-rapporter från väntrummet, och när gipsningen äntligen var färdig skickade vår spanjor detta:

(Bilden är spegelvänd. De gipsade verkligen högran.)

Sedan dess har vi …

… övat på att skjuta med vänsterhanden …
… spelat lite flaggfotboll …
… poserat med matchande lupiner …
… och hejat på Sverige i förhoppningen att det där svenska medborgarskapet ska gå igenom.

Nu har vår spanjor sedan han kom till Sverige 2012 fått i runda slängar 100 JÄTTESTORA myggbettsutslag, trillat på cykeln och skrapat sönder sig, fått en släng av borrelia, haft halv ansiktsförlamning och dessutom brutit handen. Att hans föräldrar låter honom vara kvar i vår vård är inget annat än ett under.

Share
74 kommentarer

Jag läser tidningen som fan …

Uhuuuu, vad jag saknar de somrarna när jag gick upp för att titta på Sommarlovsmorgon, solen sken och jag hade skrubbsår på knäna och därför bara ont på utsidan och inte som nu på insidan. Och frukosten intogs alltid med morgontidningen uppslagen som ett jätteschabrak.

Exempel på fullformatstidning. Kuriös bild, får man ju säga.

Och det är alltså tidningsläsningen som jag saknar mest. Nej, tidningartiklarna är inte som förr, vad ni än säger. Och dessutom läser jag dem ju bara på nätet, gah.

Golfspråk, där själva spelet tydligen kan vara oroligt och resultaten bara kommer när de har lust. Förmodligen påskyndade av verkligheten.

Som språkpolis måste man förvisso inte alltid reagera kraftigt och skriva en bloggpost om allt. Man kan ju sluta läsa precis som att man förr ju stängde av dumburken när tv-programmen var för trista. Man kan också låta bli att hytta med näven och svära åt andra bilister och man kan strunta i att äta fibrer också. Det finns så mycket man inte måste göra. Men man kan också skrocka ett försiktigt moahahahahaaaa och tänka nänujävlar ska jag avreagera mig lite.

EN skilsmässa? Vabaha?

Häromdagen åt jag förresten en god macaron för första gången. Fast under hela tiden som jag berömde den, kallade jag den ”Macron”, vilket gjorde att samtalet haltade lite.

– Mmmmmm, Macron.
– Mjäh, jag är inte alldeles säker på att det är den rätta vägen att gå för Frankrike.
– Va? Den gröna var ju sanslöst god! utbrast jag.
– De gröna? Miljömupp… Eller … Är detta en metafor för hans hustrus gröna klänning som ansågs vara för kort?
– Mais oui. Très bon, mumlade jag som plötsligt förstod. Har du förresten smakat på de här gröna små hamburgarna?

I en artikel om Macron, står det att han har långa tänder. Längre än de flesta, till och med.

På vilket sätt och i vilket ordspråk har vi långa tänder när vi styr ett land? På finlandssvenska kan man ju göra något ”med långa tänder”, vilket betyder att man gör det motvilligt. (Tänk er att man äter något man inte gillar och då liksom bara tuggar med framtänderna.)

Men ser Monsieur Macron alltså ut som en kanin nu?

Ack nej, han har fått långa hajtänder som dessutom är glupska. Förhoppningsvis kommer villebråden (macaronerna?) till honom som golfspelarnas resultat.


Ursäkta, nu måste jag fylla på med en förtjusande bild som visar hur vi fick hantera fullformatstidningarna vid frukostbordet.

Share
52 kommentarer

Träskorna och terrorattentaten på 1970-talet

Jag går här i min nutidsbubbla och tänker på dåtiden, som jag har fått för mig såg ut som i Timotej-reklamen.

Nutiden ser ut så här: ISIS tar på sig terrordåd, Trumpen beter sig ytterst underligt men tv-komikerna i USA är jätteroliga och sommarvädret suger hästballe. Japp. Dåtiden minns jag (om jag tänker efter ordentligt) så här:

  1. Månlandningen. Den svartvita tv:n var pytteliten, mina föräldrar åt ansjovispizza och jag hade morgonrock på mig.
  2. Knästrumpor och plåster på knäna. Många plåster på knäna.
  3. Bulltoftakapningen. Planet var en DC-9:a som hette Viking.
  4. Träskor och plåster på fotknölarna. Många plåster på fotknölarna.
  5. Sidenrosetter i flätorna. (Mina barn vet nog inte ens vad ett sidenband är.)
  6. Västtyska ambassaden. Hilfe!
  7. Sommarsolen lyste utan avbrott.
Fast den här sommarglassen har jag faktiskt inga minnen av.

Nu ska vi se hur det var med de här minnena!

1. Tyvärr kommer jag inte ihåg mer av månlandningen än just det där med tv:n, pizzan och morgonrocken. Däremot trodde jag mig minnas bra mycket mer innan jag förstod att jag blandade ihop allt med den utmärkta filmen Capricorn One. Det är inte ens säkert att mitt magra minne är från den första månlandningen 1969; det kan lika gärna vara från den tredje 1971 …

2. Förmodligen var det det kortkorta modet (som liksom inte ens skylde rumpan) i kombination med träskorna som gjorde att jag hela tiden snubblade omkull och skrapade knäna. Knästrumporna borde ju i rimlighetens namn ha varit långa som fotbollsmålvaktsstrumpor och täckt knäna. Minnet stämmer: jag har ärr och foton som bevis.

3. Flygplanskapningen på Bulltofta ägde rum på hösten 1972 och jag tänkte då mest på att jag var den enda tjejen i klassen som varken hade V-jeans eller snickarbyxor utan bara ett par röda manchesterbrallor. Men just precis den dag när klassfotot togs, kapades den där DC-9:an när jag var hemma och var sjuk. Alltså är jag inte med på bilden i tvåan, men jag kommer ihåg Bulltoftakapningen klart som grumligt korvspad.

4. Att springa i träskor är en konst. Att springa i träskor utan att då och då sparka sig själv på fotknölarna är en omöjlighet. Förmodligen gick plåsterkonsumtionen ner radikalt när barnen började gå i gympaskor istället. Bevis saknas dock – men visst var det så här?

Repris: Kommentatösen Annikas träskobild från 1977.

5. Jag måste ha sett väldigt prydlig ut i mina flätor.

Eller kanske inte ändå? (Fast den där koftan hade guldknappar!)

6. Våren 1975 ockuperade plötsligt ett gäng ur Röda armé-fraktionen (RAF) Västtysklands ambassad i Stockholm. Väl där krävde de att vissa medlemmar ur Baader-Meinhof-ligan skulle släppas ut ur ett västtyskt fängelse, men det hela gick åt pepparn. Nära midnatt exploderade (av misstag, trodde man senare) en bomb inne i ambassaden, som började brinna. På tv-bilderna fick vi se eldhav, poliser, panik, brandkår – och genom allt hördes ett tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee! Hiilfe! Hiiilfe! Hiiilfe!

Eftersom detta skedde på en torsdag, kan jag inte ha sett detta på tv i realtid. Vilket jag trodde ända till alldeles nyss.

7. Det var fan bättre sommarväder förr. Let me quote SMHI: ”Sedan år 1990 har vädret på midsommaraftonen dominerats av ganska svalt väder […]”.

Blä. (Barnen säger till mig att jag har för höga krav och att detta är helt normalt juniväder. Pfft!)

Nu ska jag gå ut och dansa en regndans. Det kan i alla fall inte bli värre.

Share
67 kommentarer

Jag lånade en bil och blev fin i kanten

Under den gångna helgen var jag och barnen samt några av de mer frekventa i kommentatorsbåset på arbetsläger i Horndal. Vi åkte två timmar norrut och röjde och klippte och lärde oss att knyta fast död mans grepp på en gräsklippare samt åt semlor till frukost.

Det tog ett tag, men bortåt lunchtid kände vi oss lite hungriga igen.

Men nu tar vi oss tillbaka till juni 2016, när vi fick ett presentkort på något fantastiskt:

LÅNA EN SPRILLANS NY, 7-SITSIG BIL UNDER EN HEL HELG!

MEN FÖRE DEN 30 NOVEMBER 2016!

Under halva sommaren och nästan hela hösten försökte jag få ihop familjen så att vi kunde åka på äventyr. Men det var hela tiden basketmatcher, tentor, jobb, prov, jobb, prov, tentor och basketmatcher i vägen för vår stora bil-lycka. I slutet av december kontaktade jag någon någonstans och bad om att snälla raaaaaara kan ni förlänga presentkortet till siste januari?

– Javisst! Inga problem!
– Hurra!
– Men du vet väl att det inte går att låna en sjusitsig i Eskilstuna? Då får du hämta den på ett utlämningsställe i Stockholmstrakten.
– Huh … vabaha?

Där tappade jag totalt styrfart: finbil och huppegupptäcktsfärd med alla-alla-alla var ju min drömbild. Så gick månaderna och januari flög förbi lika snabbt som februari och andra deadlines som också swoschade förbi oss. Tentorna, jobben och basketmatcherna stod som spön i backen, tills jag närmare midnatt i torsdags slogs av insikten att våra två sekruttbilar har så många skavanker att de faktiskt  inte tar sig ända upp till Horndal. Vad göra?

Jag knattrade ett snabbt mejl till biluthyraren som jag försökte charma i höstas, och fick tidigt på fredag morgon svaret:

”Om du bokar bilen som du ska ha, mailar mig bokningsbekräftelsen så ska jag ordna så det löser sig.”

Heureka! Därför gled vi under helgen fram i en bil med startknapp!

Man stoppar in larmklumpen i ett hål och trycker på startknappen och PANG, mullrar bilen igång!

Nu undrar ni som läser här kanske vilken planet jag har bott på de senaste 20 åren och varför det är så fascinerande med en startknapp? För det har ju ni haft länge, så länge att det har börjat bli lite trist. Ni tänker lite försiktigt sinsemellan:

– Är hon lika glad i fönsterhissar?
– Sicken väldigt tydlig DIESEL-lapp.
– Vet hon ens att bilar numera har en sjätte växel?
– Undrar om hon tankade DIESEL.

Här ser man inte mitt minspel, men jag är hög av bil-lycka.

Att köra sådana här vidunder är faktiskt som att resa in i framtiden. Farthållare, automatiska vindrutetorkare, piiiiip när man rullar ner i diken eller kör på träden i vägrenen och banne mig kom inte bilen med bra musik också!

Inte förrän efter ett tag fattade jag att Sjuttonåringen hade använt blåtand och sett till att det var en av våra spellistor som dönades ut i bilens högtalare.

Det gamla uttrycket ”det är många grejer på en plog” kan slänga sig i väggen. Man hinner inte ens titta på vägen och omkringtrafiken eftersom det finns så mycket att fokusera på inne i bilen.

Alltså, kolla designen på fläktknapparna!

Efter 30 mil och fyra timmars körning tankade vi bilen (med DIESEL) för 130 kronor, vilket med våra gamla bilar hade tagit oss ungefär fram till kommungränsen. Körande vår fina HEJ-bil (som vi fortfarande gillar, men inte riktigt kan lita på) tittade jag på alla andra bilar med nya ögon. Inte så lite von oben:

– Gammal bil. Pffft.
– Åh, ny bil, finbil, puss.
– Usch, sicket gammalt skrälle. Miljömarodör.
– Titta, den där har nog också DIESEL.
– SLÄPP FRAM MIG, MIN BIL ÄR NYARE ÄN DIN!

Det är nog lika bra att jag inte är världberömd och rik. Jag hade definitivt varit odräglig i kön in till Café Opera.

Share
84 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: