… få resa i tiden. Men utan att stöka till i universums ordning eller påverka framtiden, störa Michael J. Fox eller för den delen rubba Einsteins cirklar. Jag skulle bara gå omkring och registrera och anteckna lite.
På riktigt – jag skulle verkligen kuna offra en arm för att få
- känna hur det luktade i London 1848
- prata lite med Claudius år 50 e.Kr.
- köpa en vårhatt 1935
- ta studenten 1953
- ockupera Mullvaden 1978
- se Michael Jordan spela basket live när som helst
- känna på folkskolans undervisningspedagogik ungefär 1950
- gå på fest 1922
- smuggla danskar till Sverige ungefär 1943 (inbillar mig förstås att jag hade varit en hjälte)
- ockupera Kårhuset 1968
- klafsa omkring i leran under Woodstock 1969
- delta i tillblivelsen av Njáls saga i slutet av 1200-talet.
Vart min vänsterarm skulle ta vägen om jag fick chansen att ge bort den, vet jag inte riktigt. Den väger tydligen förvånansvärt mycket (fast mindre än min högerarm), så förmodligen skulle jag gå snett och få ont i ryggen och börja gnälla över det också. Kanske skulle jag kunna ge den till Rick Allen?
Vilket för oss till den sjätte av sju utlovade 80-talslåtar: Def Lepards ”Animal”. Videon är en underlig röra av musiker i cirkusmiljö, men framför allt sitter den enarmade trummisen och spelar alldeles ensam i en … djurtransport?
(Han syns tydligt efter 1,13.)
Jamen nu börjar jag hänga med i epokens medusik. ’Pour some sugar on me’ spelades ofta i råttboet på sin tid. På så hög volym att barnen kunde lyssna medan dom duschade.
Å så fick jag ’Snow Leopard’ i datorn men det blev det ju bara elände av. Suck.
Det är lite Mats Helge Olsson-stuk på den där videon. Man sätter skådespelarna i en skojig miljö, och så är man lite påhittig. Storyboard och sånt är tråkigt – det räcker med lite anteckningar: ”Gitarrkille i hö”, ”snygg tjej sprattlar med benen”, ”stark man ser arg ut”, ”närbild på kamel”.
Du vet vad de säger, ’I’d give my left arm to play drums in Def Leppard’, jag såg tom sådana badges på Designtorget, kändes som en ganska smal krets som kunde fatta det 😉
Om du såg den länga (och fantastiska) Gentlemen och Gangsters när den gick i början av året kanske du inte skulle längta efter ockupationer mer 😉
men check that time, inte bara dubbelnolla, utan dubbel dubbelnolla, värsta James Bond, liksom, fast utan sjuan, då 🙁
btw, när jag ändå spammar, four-chord-song, om ni inte sett den.
Axis of Awesome, and they are; awesome, that is:
https://youtu.be/5pidokakU4I
Don’t Stop Believing är med, bland många andra …
Mullvaden har jag ockuperat, men den där länken till 20-talsmodet!
Jag hade aldrig hört talas om Oxford bags, och de slår ju 70-talets utsvängda brallor med hästlängder.
Även jag imponerades storligen av din kommentar som gjordes 00:00, Mikaels. Hallå, Annika, du som alltid är vaken vid midnatt: testa om du klarar att kommentera då!
Ni som ser dokumentären (se förra båset) om ”Don’t stop believing” kan få se hur låtens skapare häpnar över killarna som har upptäckt att alla bra låtar har samma ackord.
Berätta mer om ockupationen, Ninja!
(Jag längtar inte per se efter ockupationer. Jag hade bara velat uppleva en, liksom.)
Det var en trevlig tillställning, fylld av ickevåld och aktiviteter. Folk sjöng, stickade, renoverade, bodde, ja liksom levde i ett hus de inte tyckte var för i för dåligt skick.
Det var trevligt och en god skola i civil olydnad.
Det här med ”i för dåligt skick för att renovera”, brukar ju normalt
innebär att fastighetsägaren har struntat i det löpande underhållet
för att få till en giltig ursäkt för att kunna riva byggnaden.
Framförallt på ”kulturminnesmärkta” byggnader som i annat fall
kan bli svår att få rivningslov för.
Det här var ju i början av den vågen. Husen hade krävt rätt omfattande renoveringar, så ett nybygge ansågs mer fördelaktigt eftersom man då kunde ta ut rejälare hyror.
Sitter i en sporthall igen och kollar på tonåringar som spelar basket. Det var länge sen. Riktigt kul!
Jag var på utsidan av Mullvaden, men sprang runt och plåtade under Kårhusockupationen. Det var en stillsam tillställning. Jag har bild av en ung Anders Carlberg som pratade i Spökparken, där pressfotograferna hade blazer och små Leicor och journalfilmfotografen en RIKTIG kamera, med riktig film i, på axeln.
Jag levde inte på tjugotalet, men köpt hatt har jag gjort. Jag var femton och hade stundom dräkt och liten pillerburkshatt. När jag inte hade långbrallor. På tidigt sjuttiotal hade jag lång kappa i vinröd manchester och en stor off white hatt.
Jag vet inte hur det var på Mullvaden, men när nära, ung släkt ockuperade på Luntmakargatan senare såg polisen det som ett utmärkt tillfälle att öva terroristbekämpning. I full utrustning stormade de in, inför ögonen på häpna media, och hystade ut fredliga tedrickare och strumpstickare. Det blev repris på det beteendet ännu senare i Göteborg.
Ack ja, resa i tiden vore fascinerande. Lukten 1848 kan jag tänka mig (ett soprum är en bra övning). Det är kul att tänka sig in i hur man skulle bete sig om man hamnade i Stockholm under Gustav Vasas tid, vad man skulle säga till folk där när man damp ner mitt bland dem uppe på Brunkebergsåsen, till exempel.
Olle Bergman: Det anses AUTENTISKT att inte tänka för mycket när man gör film och video! Låt det komma bara, liksom! Man är ju genial. Liksom.
Alla hattarna är ju vähäldigt … tja … hattifnattiga, men jag undrar allra mest över den Bette Davis har på sig. Är det inte en miniversion av en sån där kupa i nät som man har för att skydda maten mot getingar? (Här hade jag en länk till en sida gooooglade bilder men då sa maskineriet att jag skev burkskinka. Så ni får klara er ändå.) Håret syns ju igenom!
Ninja: Och istället för det gamla huset med fyra våningsplan med högt i tak kunde man riva och bygga fem våningar med lågt i tak.
Jag ockuperar Slussen jag, men ack, det båtar föga…
Annika, ja googlelänkar och finlänkade youtubelänkar verkar
skinkfiltret inte alls gilla.
Å huuuu, huuuu för att riva och inte bygga med högt i tak! Vi behöver andas! Och ha väggfasta bokyllor som är fyra meter höga! Och jag är inte ens ironisk!
(Meeeeeen så intressant att detta fenomen även fanns på 1600-talet. Vissa hus i Gamla Stan har lågt i tak på vissa våningsplan och högt i tak på planen med finrummen.)
för att jag är så förbankat högerhänt att vänsterarmen fungerar bara som en prydnad.
Högt i tak var den enda ventilation man hade i Gamla stan på 1600-talet. Lågt i tak är å andra sidan lättare att hålla varmt. I bondstugorna var det alltid lågt i tak. Och så kunde man slå klackarna i taket när det var fest.
Ja, här sitter jag och styrker mej med en cognac medan Lille Maken och yngste sonen hänger änder i vårt balkongräcke. VIlket liv man har.
”Vilket liv man har” – perfekt ämne!
Jag har lagat mat i timmarna tre. Plingeliplong, dongar jag i matåsovklockan (som bara är matbjällra om jag tänker efter). Någon kommer med ett glas vin. Och spanjorerna i huset (den spanske brodern med sin flickvän) ba:
– Tack vi vill inte ha nu. För vi är spanjorer. Men vi sitter gärna med och tittar på när ni äter, och så äter vi runt tiosnåret eller så.
– WTF! ÄÄÄÄÄÄT! skrek jag (för jag var hungrig).
Men nej. De ska äta senare. Galningar!
Om jag hade varit hemma hos dig, Ökenråttan, hade jag svept en konjak! Och hängt med änderna i balkongräcket.
Har dom ätit än? Blir inte maten kall om man ska vänta så länge? Vi äter vid tiosnåret ibland, men det är oftast när jag råkat ockupera ugnen utan att ha koll på att Karlsloken tagit upp en två-kilos köttbit som måste ligga där och gona sig i flera timmar … Eller när vi planerar att äta sent, för att hinna med dagen först.
Haha, de åt prick en timme efter oss! Flabbergasted är bara förnamnet på vad jag är!
No wonder.
Här pratas det takhöjd, ser jag.
Vi har alltid haft ganska högt i tak. Och då menar jag i båda betydelserna. Gammpörtets salong var rätt så bra tilltagen på höjden och jag trodde att det skulle vara något att sakna.
Icke. I Nypörtet har högsta rummet ganska exakt tre meter från golv till tak. Det är alldeles OK och vi har, för att visa vår uppskattning, döpt rummet till Högsalen. Det låter nästan lite fornnordiskt och kanske inte ens är tillåtet numera. Men, det stjiter vi i – det är ju ganska högt i tak. Så att säga.
Övrigt: Ett ryggskott har satt försvårat transporter till den grad att vi tidigarelade en resa ner till Schweiz (jobb) och ännu inte hunnit längre än till Kassel. Men vi har fortfarande några fagar på oss och under tiden avtar ryggskottet så att det knappt kommer att märkas på onsdag. Det är skillnad på skott och Skotte, som jag hoppas växer och trivs.
Hyttis, som är den med tidsmedvetande, nämner i förbigående att det faktiskt var nästan femtio år sedan vi registrerade vårt förhållande. Och eftersom vi inte är mycket för ceremonier och stora högtidlighållanden tyckte vi att det i alla fall kunde vara en bra idé att passera ambassaden i Paris (vi finns i deras register) och kolla om något måste uppdateras eller förnyas efter alla dessa år.
Sedan bär det av mot norr via Ijmuijden och Flensburg – den rosa vulgärskumpans hemort – med destination Ställdalen. Rapporter kommer med viss oregelbundenhet att inflyta i denna blogg. .
Det där ryggskottet som Skogsgurra lider av, kommer vi för övrigt att återkomma till.